Essential communications support rapidly deployed to Nigeria floods

International Humanitarian Partnership (IHP) is deployed to Nigeria floods with 3 staff and one ICT (Information and communications technologies) module, as a support to the UN Disaster Assessment and Coordination (UNDAC) team. This is the worst floods since 2012 and large areas along the rivers Niger and Benue are under water. Twelve states are affected, where four are declared under national disaster and eight are under red alert. More than 1, 9 million people are affected and approx. 300 000 have left their homes. 1 036 injured people and 199 deaths are reported.

Floods, Kogi state.

Floods, Kogi state.

Besides the support from IHP and UNDAC, there are also staff from MapAction, Atlas Logistique, REACH/IMPACT and ECHO (European Civil Protection and Humanitarian Aid Operations) included. The staff from all organisations have been divided into three sub teams working in different areas of the country. The response is being led by the National Emergency Management Agency (NEMA), in coordination with humanitarian partners, and UNDAC sub teams are embedded in NEMA to support in coordination, information management and reporting. There are a lot of challenges as bad roads, lack of electricity, lack of generators, heavy rains etcetera.

 

IDP camp, Kogi state.

Water purification unit.

One of MSB’s expert, Sven-Olov Sjöqvist is in UNDAC Team B, which is working in Kogi and Edo states.

“ The Emergency Operation Center (EOC) is located in Lokoja, a remote city with approx. 100 000 inhabitants. It’s located where the two main rivers, Niger and Benue meet and the nearest larger cities are Abuja, 3 hours away, and Benin City, 6 hours away by road. Thunderstorms with heavy rain are common during nights, and after the storms the whole city is usually out of power for several hours the next day.

When you go to the EOC in the morning, you realize that there is no power, the generator is out of fuel and there is no money to by fuel. So you start working with your equipment on battery, a couple of hours later the material is dead and you have to continue with a pen and a piece of paper. This is the reality that local emergency responders have to cope with every day. There is a water purification unit with a capacity of 4000 litres per hour, but almost no trucks that can deliver water to people in need.

The lack of resources makes the assessment and analysing process slow, which delays the possibility to request for international help. The 800 000 affected people have to wait for help. We can only be optimistic and do our best.”

IHP/MSB staff Sven- Olov Sjöqvist

Uppdrag: jämställdhetsrådgivare i Irak

Det är natt i Erbil och den spindelnätsliknande stadsbilden som möter mig från planet är minst sagt mäktig. Samtidigt har intensiven för att krossa IS och driva ut terrornätverket från grannstaden Mosul, 80 km bort, inletts. Jag är i rollen som MSB:s Gender advisor på väg till norra Irak och huvudstaden för den kurdiska delen av landet, Erbil. Under tio intensiva dagar ska jag utbilda personalen i den förhållandevis nyetablerade krishanteringsmyndigheten Joint Crises Coordination Centers, JCC.

Erik Flink beskriver sin upplevelse som jämställdhetsrådgivare i Irak.

Hemma har jag från TV-soffan följt de fruktansvärda rapporterna om blodbadet i Mosul och situationen för miljoner människor som tvingats fly sina hem. Under inledningen av 2017 fick jag frågan om jag ville åka till Irak och bli en del av teamet på plats. Tiden var flexibel, men det rörde sig om två till tre veckor inklusive förberedelser och avrapportering, vilket generellt är en kort period för denna typ av uppdrag. Det var yrkesmässigt en självklarhet att åka, en annan sak privat. Främst såg jag uppdraget som en möjlighet att åstadkomma något betydelsefullt, men även som ett utmärkt tillfälle att pröva mina kunskaper och erfarenheter om organisationsutveckling och jämställdhet i ett helt annat sammanhang än de jag är van vid på hemmaplan. Men när det handlar om ett land i en kris- och krigssituation funderar nog de flesta över riskerna uppdraget medför. Innan jag beslutade mig för att åka rådgjorde jag, utöver de grundläggande samtalen med min fru, med MSB:s säkerhetsrådgivare, ett stort antal kollegor och vänner. Sammantaget blev det givet att åka.

Resan till Erbil är lång och går i mitt fall via Istanbul, där jag börjar småprata med två svensk-kurdiska män som är bosatta i Sverige och gör resan till Irak två gånger om året. Jag frågar under våra tre timmar tillsammans i avgångshallen om allt ifrån tips på mat till deras syn på situationen utifrån ett jämställdhetsperspektiv. När det väl är dags att boarda Erbil-flighten är det med flera bra tips och praktiska råd, men även med en olustkänsla. Deras berättelser har bekräftat, och på flera sätt breddat och förstärkt, mina nyhetsrapporteringsperspektiv om situationen i krigets Irak. Att katastrofer och konflikter har olika effekter på olika befolkningsgrupper, och att de som redan är mer utsatta, ofta äldre, barn och kvinnor, drabbas hårdas är jag fullt medveten om. Men de självupplevda berättelserna tränger in på ett annat, mer närvarande och påträngande, vis. Innan vi skiljdes åt berättade en av männen om en tidigare bekant som fäste sprängvästar på sina barn, båda flickor, med en förhoppning om en ledande roll i IS/Daesh och hur släkt och vänner vänt vapen mot varandra. Jag tänker på barnen och konflikterna i berättelsen och försöker förstå, eller åtminstone skapa mig en bild av hur olika intressen och perspektiv i en konflikt påverkar omgivningen, och de båda männens versioner påverkar min bild.
Ett par minuter senare är jag tillbaka i min egen invanda värld. Jag navigerar i flygbolagets utbud av filmer, och fastnar för den svenska dokumentären: Roxette Diaries. Jag somnar till Dressed for success. Dagen därpå ska jag vara på topp!

Erbil är en av världens äldsta städer och uppbyggd kring det mäktiga Citadellet, vilket är inskrivet på världsarvslistan. I staden bor uppskattningsvis runt en miljon invånare och biltrafiksituationen förutsätter en viss vana bakom ratten. Staden betraktas som relativt säker trots närheten till frontlinjen mellan de stridande parterna. Det enda som gör mig påmind om närheten är skytteltrafiken av ambulanser med skadade civila och soldater till sjukhusen i staden.

MSB-organisationen och logistiken är efter flera år på plats imponerande och det går snabbt att komma in i rutinerna. Och trots ett i alla avseenden tydligt säkerhetsfokus, har vi en fin rörelsefrihet att kunna åka och handla mat, jogga i stadsparken (uppkallad efter politikern Sami Abdulrahman, som avled i ett självmordsattentat), besöka citadellet och en brandstation. Brandstationen visar sig ha mycket utrustning som är skänkt från svensk kommunal räddningstjänst i form av larmställ och verktyg.

Jämställdhetskomponenten i uppdraget kom in i ett senare skede av insatsen och möttes till en början med motstånd från mottagarorganisationen, något jag hade med mig i förberedelserna. Att jobba för jämställdhet väcker ofta känslor och motstånd. Jag har i olika roller i olika sammanhang utbildat tusentals personer. Med stor sannolikhet har dessa påverkat mig mer än tvärtom. En av få deviser jag principfast håller fast vid är att jag inte kan planera för allt, vissa saker i rollen som ledare – eller för den delen människa – kan jag inte förbereda oss på. En förutsättning för att jag ska kunna ägna mig åt ledarskap och coachning, och dessutom i ett helt nytt sammanhang för mig, tror jag är att jag fullt ut litar på att jag känner igen konturerna av en organisationskultur när jag möter den och utifrån det fylla på med ett värde för målgruppen. Sen finns det såklart mycket som går att förbereda. I detta fall är målgrupper för utbildningarna en organisation som hanterar logistiken och planeringen för extremt många människor i flyktingläger strax utanför staden, en krigssituation i grannstaden och inte minst en ambition att i alla avseenden vara en jämställd organisation.

En vän sa till mig att ”ledare och organisationer som är bra på att bedriva jämställdhetsarbete, är bra på alla typer av förändrings- och utvecklingsprocesser”. Förutsatt att det stämmer är den sistnämnda ambitionen, att vara jämställda, utan konkurrens det viktigaste incitamentet för att lyckas med uppdraget JCC står inför.

JCC är något så ovanligt som en till antalet (kvantitativt) jämställd arbetsplats i ett av världens minst jämställda länder, och är utan tvekan den organisation med störst utmaningar och problembild jag jobbat med. För att kunna anpassa utbildningen till de lokala förhållandena har jag bokat flera möten till de första dagarna på plats. Jag träffar FN:s gender advisor på deras camp och organisationen Kvinna till kvinnas representant i Erbil samt intervjuar flera medarbetare på JCC-kontoret och får med mig flera bra tips på vad jag bör, och inte bör, trycka på. Med det underlaget i ryggen är jag redo för att köra igång.

Erbil vaknar tidigt, som alla dagar. Vi i MSB-teamet samlas varje dag 08:00 sharp för avfärd till JCC. Varje dag på JCC-kontoret inleds med rapporter om läget i Mosul, antal döda, skadade och nytillkomna i flyktinglägren. Det är vardag för medarbetarna och mina teamkollegor. Sen är det min tur. Jag inleder med att ägna en kvart åt att berätta om innehållet och upplägget för utbildningen. Första handen sträcks upp. ”De förstår inte vad du säger”. En betydande del av gruppen om tjugo personer förstår inte engelska. Lösningsorienterat utses en tolk och vi kan fortsätta. Genom återkommande strömavbrott, bensträckare och fnissande på grund av missförstånd diskuterar vi under de tre utbildningsdagarna de mänskliga rättigheterna, informationshantering, krishantering och ledning, samordning och samarbete och resursmobilisering ur ett jämställdhetsperspektiv. Samspelet känns bra och lärandet är ömsesidigt. Flera av medarbetarna på JCC har djupgående kunskaper i ämnet och flerårig erfarenhet av krishantering med jämställdhetsperspektiv. Om kvällarna är jag på ett tillfredställande vis tömd på energi och gläds mycket åt middagstrippen förbi kebabhaket längst med gatan på andra sidan staden, då vi i teamet går igenom dagens arbete och planerar morgondagens arbete och FaceTime-samtalen med familjen hemma i vår tvårummare i Fruängen.

Tio dagar intensiva dagar är kvickt över. Samtlig JCC-personal har deltagit på utbildningen, som varit prioriterad och uppskattad. Nu återstår fortsättningen och nästa steg i arbetet. Innan jag lämnar Erbil skriver jag ihop ett förslag på fortsättning och prioriteringar för JCC utifrån två perspektiv; ett med fortsatt MSB-stöd och ett utan.
Under natten lämnar jag MSB-kontoret och navigerar tillsammans med vår chaufför genom åtta säkerhetskontroller för att komma till gaten och flyget, som även denna gång mellanlandar i ett sovande Istanbul innan jag är hemma i Sverige.

Insatsen har generellt varit mycket framgångsrik, JCC anses idag var en väl fungerande aktör och insatsen har skapat stor uppmärksamhet från regionens politiska ledning, centralregeringen i Baghdad, från UNDP och OCHA liksom även från den svenska ambassaden i Baghdad. Jämställdhetskomponenten i uppdraget blev uppskattad och efterfrågad av JCC. Under 2018 var tanken att jag skulle återvända vid tre tillfällen. Denna gång funkar det inte för min del, och en MSB-kollega ersätter mig.
Uppdraget gav verkligen mersmak och jag kan varmt rekommendera andra att delta och bidra, det gav mig fantastiskt mycket tillbaka. Med trettio års erfarenhet av att kompetens- och personalförsörja insatser har MSB (tidigare Räddningsverket) en välfungerande organisation med såväl säkerhetsrådgivning, sjukvårdskoordinatorer och flera olika kurser och utbildningssteg.

Fakta

MSB har i två faser, från 2014, lämnat stöd till etableringen av JCC. Olika experter, samtliga MSB-anställda, har i olika omfattning kontinuerligt varit på plats. Fokus har inledningsvis varit på tjänsteman i Beredskap (TiB), riskanalys, organisationsutveckling. 2017 utökas uppdraget med jämställdhet- och mångfaldskomponenten. Insatsen är på sätt och vis unik i sitt slag, då MSB här stöttar en ”systermyndighet” i ett utvecklingsland, inom sådana områden som är inom MSB:s egna ansvarsområden i Sverige. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har regeringens uppdrag att hålla beredskap för internationella bistånds- och katastrofinsatser och bemannar dagligen insatser runt om i världen. Den första insatsen genomfördes för trettio år sedan, då i Räddningsverkets regi. Idag består MSB:s resursbas, eller rostern som den även kallas, av människor från stora delar av världen och med en rik bredd av specialistkompetens och erfarenhet. En av målgrupperna för rekrytering till resursbasen är kommunal räddningstjänst.

För mer information, besök MSB.se

Erik Flink
Gender advisor, MSB
Erik.Flink@msb.se

Lars-Olof arbetar för att standardisera sjukvården i civila missioner

 

Lars-Olof Lundberg

Lars-Olof Lundberg har varit utsänd och sekonderad av olika organisationer i snart 17 år, varav 15 av åren varit för MSB. För närvarande är han sekonderad av MSB och arbetar som medicinsk rådgivare/ koordinator vid Civilian Planning and Conduct Capability (CPCC)  i Bryssel som är huvudkontoret för den operativa verksamheten i EU:s civila missioner. En roll som MSB erbjöd EU eftersom det fanns behov av central sjukvårdskompetens. Han är det medicinska navet i de tio civila missionerna som pågår runt om i världen, där totalt 2 000 personer arbetar. I sin roll stöttar han den medicinska personalen och övrig personal som befinner sig ute i fält samtidig som han arbetar för att standardisera arbetssätt och metoder.

 

— Under en vanlig arbetsdag har jag kontakt med de olika missionerna. Stöttar med bedömningar, exempelvis om evakuering av personal är aktuellt, och är behjälplig i allehanda ärenden. Jag omvärldsbevakar även för att se om det är något i vår omvärld som kan påverka personalen i våra missioner, till exempel utbrott av infektionssjukdomar. Rekrytering av medicinsk personal, sammanställning och utveckling av gemensamma medicinska riktlinjer ligger också på mitt bord. Dagarna på jobbet går fort när man har kul!

En annan uppgift Lars-Olof har är att genomföra så kallade ”medical assessments” vilket innebär att han besöker missionerna för att kvalitetssäkra sjukvården i fält.

— I dagsläget har jag besökt EU/EEAS missioner i Libyen och Somalia. Irak , Niger och Georgien står på tur innan halvårsskiftet.

Lars-Olof Lundberg, till vänster i bild, i Nairobi.

Workshop för bättre samordning

I det mer långsiktiga arbetet pågår för närvarande flera utvecklingsarbeten. Nyligen samlade Lars-Olof alla medicinskt ansvariga från de olika missionerna för att samla erfarenheter och arbeta med förbättringar.

— Det var första gången vi samlades på det här sättet och jag kan konstatera att det var efterlängtat!

Bland annat diskuterades rutiner för medicinsk evakuering, digital journalföring, standardiserad läkemedelslista, utbildningsaktiviteter, riktlinjer för antibiotikabehandling och införande av telemedicinskt stöd.

Inom området för telemedicin finns mycket potential som kan stötta de medicinska rådgivarna som har olika förutsättningar till specialistvård.

— Genom telemedicin kan de koppla upp sig och få en bedömning av en specialist som befinner sig på en annan plats i världen. Det ger en säkrare vård, min förhoppning är att det ska minska behovet av exempelvis medicinsk evakuering eftersom de kan få råd och stöd i behandlingen direkt.

Förbättringsförslagen från workshopen kommer att omhändertas. Lars-Olofs förhoppning är att de ska kunna arbeta skarpt med vissa av förslagen redan nästa år.

Lars-Olof  avslutar med att säga:

—  Det finns mycket obruten mark inom det här området och arbetet som medicinsk rådgivare/koordinator känns väldigt stimulerande!

Fakta om civila missioner

  • Inom ramen för EU:s Gemensamma Säkerhets och Försvarspolitik (GSFP) genomförs civila och militära krishanteringsinsatser.
  • MSB stödjer de civila insatserna. Insatsernas mandat och omfattning varierar men deras syfte är att bidra till att bemöta externa konflikter och kriser, bygga upp partners kapacitet och skydda unionen och dess medborgare.
  • Det finns 10 pågående civila missioner som alla medlemsländer till EU har möjlighet att bidra med personal till.
  • Dessa missioner sker ofta i länder som undergått stora förändringsprocesser och där säkerhetsklimatet ofta kan vara utmanande som till exempel Ukraina eller Somalia.