Byggnader, brandskydd och räddningstjänst

Utgångspunkten är följande (se gärna tidigare bloggar): räddningstjänst kan inte betraktas utifrån någon slags produktionsmodell, där kostnader vägs mot intäkter.

Istället bör det ses som en försäkring, en försäkring som helst inte faller ut men som ändå finns där om utifall att (precis som vilken annan försäkring som helst). Dessutom bör denna försäkring hålla en viss minsta nivå, där det inte ostraffat går att byta kvantitet mot till exempel kortare tid.

Olyckshantering kräver en viss minsta kvantitet (ett visst minsta antal händer och fötter) och en viss minsta kvalitet (en viss minsta kompetens).

För att fortsätta resonemanget, tänkte jag i det följande lyfta in i förväg inbyggda skyddssystem, som till exempel byggnadstekniskt brandskydd (men resonemanget är giltigt även för andra typer av skyddssystem).

Något förenklat kan sägas att det byggnadstekniska brandskyddet har tre problem att hantera, att förhindra brands uppkomst, minska skadeverkningarna av utbruten brand samt möjliggöra räddning av människor.

Det är inte okänt att brandlagstiftning och bygglagstiftning har gått hand i hand under mer än hundra år. Konstigt vore det väl annars, eftersom det är två sidor av samma mynt: en byggnad står sällan kvar utan räddningstjänsten och räddningstjänsten klarar sällan att rädda en byggnad utan det byggnadstekniska brandskyddet.

Människan och den teknologi vi omger oss av måste helt enkelt fungera tillsammans.

Det finns dom som tycks tro att i princip alla olyckor kan byggas, informeras eller utbildas bort. Riktigt så enkelt är det inte. Det finns en lång rad exempel på bland annat byggnadsbränder, där det byggnadstekniska brandskyddet rimligtvis borde ha varit fullgott, men som ändå slutat i fullständiga katastrofer.

Anledningarna kan jag bara spekulera i, men de skulle kunna ha berott på bristfällig dimensionering, bristfälligt utförande, bristfälligt hänsynstagande till räddningstjänstens möjligheter att genomföra insats eller bristfälligt hänsynstagande från räddningstjänstens sida i förhållande till det byggnadstekniska brandskyddet. Byggherren förstod inte räddningstjänstens förutsättningar och räddningstjänsten förstod inte vad dom gav sig in på.

Nu skulle det i och för sig vara tänkbart att allt vore frid och fröjd om människor som vistas i en byggnad utrymmer denna vid en brand. När inga människor längre är hotade, skulle byggnaden kunna lämnas åt sitt öde eftersom det finns till exempel försäkringar som täcker upp för de kostnader som uppstår.

Men så enkelt är det inte: en byggnad representerar ett visst värde, för såväl enskilda som för organisationer och för samhället. Den enskilde har förmodligen inventarier och privata föremål som kan vara värda att rädda. Organisationer har ett intresse i att kunna hålla igång sin verksamhet, till exempel i form av produktion eller lager.

Och för samhället är det av stort intresse att eventuella arbetstillfällen inte försvinner vid en brand och att verksamheter såsom skolor eller vårdinrättningar inte försvinner. Dessutom finns det såväl grannar som miljö att ta hänsyn till (nej, LSB är inte alltid lämpligt ens från miljösynpunkt).

Räddningstjänstens utbildning och övning måste således omfatta en hel del byggnadstekniskt brandskydd och hur detta på olika sätt utgör förutsättningar för de insatser räddningstjänsten genomför. Inte minst måste räddningstjänsten överväga hur det byggnadstekniska brandskyddet, ur taktisk synvinkel, på bästa sätt kan användas för att genomföra räddningsinsatser.

Det är här som det blir svårt, eftersom det finns en hög grad av komplexitet i detta: byggsätt och byggnadsmaterial förändras ständigt. Det svenska byggbeståndet består av byggnader från flera olika tidsperioder, följaktligen uppförda med varierande byggmaterial och byggsätt.

Av det totala bostadsbeståndet är 35 procent uppfört före 1960, 38 procent under perioden 1961 – 1980 och 18 procent efter 1981 (resterande 9 procent är okänt). Dessutom kan det tillkomma regionala skillnader i byggandet, i synnerhet i äldre bebyggelse: traditionellt användes byggmaterial som fanns lätt tillgänglig. Olika byggnader måste hanteras olika vid händelse av brand.

För att knyta an till dimensioneringsfrågan, bör räddningstjänsten således anpassa sin förmåga (såväl kvantitet som kvalitet) bland annat utifrån hur det befintliga byggbeståndet ser ut lokalt och vilka planer det finns för nyuppförande av byggnader.

Vi kan ju inte endast ta hänsyn till nya hus, eftersom det fortfarande finns en majoritet av byggnader som är uppförda utifrån äldre byggregler. Den som bygger hus bör också vara uppmärksam på att räddningstjänsten är en del av det totala brandskyddet, vilket inte kan bortses från varken vid nyuppförande eller vid ombyggnad. Det går således inte som byggherre hävda att räddningstjänsten inte kan förväntas göra en insats, eftersom det är precis det som samhället förväntar sig att räddningstjänsten gör.

Räddningstjänsten är den sista utposten när något går fel. Jag vill inte verka pessimistisk, men förr eller senare kommer det att gå fel. Historien talar här sitt tydliga språk.

Och med detta vill jag passa på att önska alla läsare en trevlig sommar. Gör inget som jag inte hade gjort, vad det nu skulle kunna vara…

STEFAN SVENSSON

Utgångspunkter för dimensionering

Den här gången tänkte jag försöka ge några allmänna riktlinjer eller utgångspunkter som kan användas vid dimensionering av räddningstjänst (och därför lite mer text än vanligt).
Det är givetvis inte helt enkelt, det blir grovt, förenklat och allmänt men i brist på bättre förhoppningsvis ändå användbart.

Det är också en avvägning mellan forskning och pragmatiskt tänkande (även om det kanske inte är helt färdigtänkt). Observera att samtliga utgångspunkter, enligt nedan, bör beaktas. Det går således inte att endast plocka russinen ur kakan.

Ett viktigt grundantagande är att räddningstjänstberedskap inte kan betraktas utifrån en produktionsmodell. Se det istället på samma sätt som vilken försäkring som helst: vi betalar för någonting som helst inte ska komma till användning. Få av oss väljer bort hemförsäkring, varför skulle vi då välja bort räddningstjänst?

Problemet med räddningstjänst är, precis som med hemförsäkring, att det är svårt att räkna hem i monetära termer. Och enligt min uppfattning är det dessutom något vi bör undvika. Men samtidigt bör man ha i åtanke att försäkringar är en kostnad.

Dessutom förutsätter jag givetvis att samtliga i personalen är välutbildade och övar regelbundet. Min uppfattning är således också att det inte är helt oproblematiskt att byta utbildad och övad personal mot en frivillig allmänhet.

Som grundläggande riktlinje kan sägas att antalet brandsoldater i beredskap torde ligga minst runt 0.4 per 1 000 invånare. Eller rättare, i riket ligger det strax under 0.4. Men spridningen är (mycket) stor, från cirka 0.1 upp till 1.5. inte oväntat är det låga värden för större tätorter och höga värden för glesbygd, eftersom det ofta behövs ett visst minsta antal händer och fötter. Värt att notera är dock att 1990 låg värdet på nästan 0.5 för riket. Personligen tror jag att vi just nu är på en smärtgräns.

För att uppfylla ”samhällskontraktet” behövs troligen minst 2 brandsoldater i en räddningsstyrka. Dessutom krävs normalt ett höjdfordon, eftersom detta ”samhällskontrakt” består i att bistå vid fönsterutrymning. Men för lite högre effektivitet (att göra rätt saker) bör vi även ha beredskap för invändig brandsläckning. 

Mot bakgrund av den utbildning vi har i kombination med brandskyddet i byggbeståndet, är det ett tämligen säkert och effektivt (att göra saker rätt) sätt att bekämpa bränder på (dock inte riskfritt). Åtminstone så länge vi håller oss till bostadsbränder eller motsvarande.

Vi landar då på cirka 7 brandsoldater i beredskap. Då klarar vi såväl fönsterutrymning som invändig brandsläckning. Observera då också att den berömda pumpskötaren rimligtvis bör ägna sig åt andra uppgifter än att vakta pumpen. Pumpen går ingenstans och skulle den gå sönder, kan den ändå sällan repareras på plats.

Med cirka 7 brandsoldater torde även en hel del andra insatssituationer kunna hanteras effektivt och säkert. Som till exempel trafikolyckor: även en singelolycka med en ensam fastklämd förare kräver normalt ganska många händer och fötter.

Och minsta komplikation, såsom läckande bränsle, ytterligare en person i fordonet, ytterligare ett fordon inblandat eller en påkörd person, ställer genast ännu högre krav på antalet brandsoldater. Brandstyrkan kan givetvis delas upp i mindre delar: alla måste inte nödvändigtvis sitta i samma fordon eller ens hålla beredskap på samma plats.

FIP (förstainsatsperson) är således bra, men inte helt okomplicerat och dess potentiella framgång beror på flera saker. Bland annat bör potentiell vinst i insatstid övervägas. Låt mig anta en tidsvinst på 5 minuter (vilket troligen är högt räknat), baserat på deltidsstyrkor. I ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 10 minuter, halveras då insatstiden med FIP.

Men i ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 30 minuter, görs endast en tidsvinst på cirka 17 procent. Det kan givetvis vara en livsavgörande tidsvinst, men ju längre ”normalinsatstid” är desto mindre blir vinsten med FIP. Livsmöjligheter sjunker fort medan brand växer exponentiellt.

Dessutom är det givetvis skillnad på FIP och FIP: en ensam brandsoldat torde, av flera skäl, behöva uppbackning inom en relativt kort tidsrymd. Två (eller fler) brandsoldater som FIP kan troligen klara av att hantera en hel del situationer även utan uppbackning, inte minst olika varianter av sjukvårdslarm. Men bara till en viss gräns. Det går således inte alltid att ersätta ”slagkraft” mot ”kort tid” och uppbackning bör finnas tillgänglig.

Utrustningsmässigt bör såväl snabbhet som slagkraft övervägas. Mindre släcksystem (inklusive handbrandsläckare, släckgranater, högtryck med tillsatsmedel, med mera), batteridrivna klippverktyg och sjukvårdsutrustning i en FIP-enhet som snabbt kan sättas in kan många gånger lösa mycket. Men även slagkraft bör tas hänsyn till och i brist på bättre skulle jag föreslå dimensionering enligt (liter per minut)

  • Fbostäder = 75 × Abrand0.44
  • Findustri = 131 × Abrand0.51
  • Fövrigt = 61 × Abrand0.57

Dessa värden bygger på mångårig forskning (även om värdena talar om hur mycket som används, inte nödvändigtvis hur mycket som faktiskt behövs), där det även påtalas att utan några aktiva eller passiva brandskyddssystem kommer bränder i byggnader troligtvis sprida sig snabbt.

Bränder som når 20 – 30 MW i effektutveckling kräver troligen ett minsta släckvattenflöde på 500 – 700 l/min direkt mot branden innan den blir okontrollerbar. För en brand som växer enligt en så kallad medium eller snabb αt2-kurva bör detta släckvattenflöde generellt appliceras inom de första 20 minuterna från brandstart. Det krävs således ibland även en kombination av snabbhet och slagkraft.

Insatstiden är förmodligen det svåraste att hitta riktlinjer för och baseras nog mer på befolkningens förväntningar. Boende i tätorter förväntar sig troligen hjälp fortare, medan glesbygden kan ha en större förståelse för att saker och ting tar tid.

Det finns en studie från mitten av nittiotalet som pekar på att det är en ganska liten del av befolkningen som har väldigt höga insatstider. Det kan givetvis ha förändrats en del sedan dess, men då täcktes 80 procent av befolkningen inom 11 minuter och 90 procent inom 14 minuter, vilket nog får anses som ganska bra. Storstadslänen hamnade under 8 minuter, men det finns också områden med insatstider över 20 minuter.

Resonemanget ovan är giltigt för såväl heltid som deltid. Brytgränsen bör förmodligen baseras på något slags rimlighet. Personligen skulle jag hävda att gränsen troligen går runt cirka 1 larm per dygn. Har en beredskapsstyrka fler larm än så bör heltid övervägas.

Observera att resonemanget ovan gäller endast för något slags första beredskapsstyrka. Om till exempel en lägenhetsbrand sprider sig till vinden, krävs troligen ytterligare ett antal styrkor inom en relativt kort tidsrymd även om vinden tillåts brinna av. På motsvarande sätt med trafikolyckor: ju fler fordon och personer inblandade (eventuellt korrelerar antalet olyckor mot trafikarbetet på en vägsträcka), desto mer personal krävs.

Dessutom finns det situationer som kan bli ytterst personalkrävande (som till exempel skogsbränder). Statistik över tidigare inträffade händelser inom ett område torde ge en hel del ledtrådar till lämpliga dimensionerande händelser.

Hoppas detta satte myror i huvudet på någon…

STEFAN SVENSSON

Från effektiva insatser till dimensionering

Den naturliga fortsättningen av mina tidigare inlägg om effektiva insatser torde vara dimensionering av räddningstjänst, så jag tänkte fortsätta på det spåret.

Först och främst vill jag klargöra att jag personligen är något tveksam till dimensioneringsregler. Sådana regler kan givetvis ha ett visst värde eller åtminstone ge oss fingervisningar om vad som bör beaktas då räddningsinsatser ska organiseras eller på något sätt dimensioneras. Men det beror ju även på vad man lägger i begreppet ”dimensionering”.

Begreppet ”design” är eventuellt bättre, där innebörden i det här sammanhanget handlar om utformningen av planering och utförande. Fokus läggs då på att förutse och skapa handlingsplaner som kan kompensera eventuella problem i utförandeprocessen. I många kreativa yrken, dit räddningstjänst troligtvis kan hänföras, är problemlösning en del av utförandet (och vice versa).

För svenska förhållanden är det tidigaste exemplet jag har Statens Brandinspektions meddelande 1965:7 (men det kan finnas ännu tidigare). Trots att den beskrivna modellen kompenserar med såväl industrifaktor som brandfarlighetsfaktor och kulturbebyggelsefaktor, framgår det med all önskvärd tydlighet att räddningstjänst är dimensionerad för brand i bostad.

Men det är samtidigt inte helt tydligt vad beredskapsstyrkan förväntas göra på skadeplatsen, vilket rimligtvis torde vara en viktig ingrediens. Redan här kan pudels kärna kring dimensioneringsregler skymtas.

I bilaga D till SOU 1983:77, som också innehåller en beräkningsmodell, konstateras att de personalstyrkor som krävs för effektiva förstahandsingripanden vid brandsläckning kan bedömas vara tillräckliga även för en första insats vid annan räddningstjänst än brandsläckning, baserat på hittills vunnen erfarenhet.

Vi är således ”dimensionerade” för brandsläckning och livräddning vid bostadsbränder, men bedöms utifrån detta kunna genomföra även andra typer av uppdrag.

De krav som ställs utifrån lagstiftningen är i stort målbaserade, vilket innebär att det finns en mycket stor grad av öppenhet för egen tolkning. I kombination med Arbetsmiljöverkets rökdykeriregler, som onekligen har kommit att bli normgivande för beredskapsstyrkornas storlek, medför detta att i södra Sverige går det cirka 0.12 brandsoldater på 1 000 invånare medan det i norra Sverige går cirka 0.65 brandsoldater på 1000 invånare. Detta skulle kunna kallas för ett glesbygdsproblem.

Under sjuttiotalet genomfördes en tämligen omfattande genomlysning av FDNY, det vill säga brandförsvaret i New York, och det är troligtvis den mest omfattande studien som någonsin gjorts kring ”design” av räddningstjänst. Variabler som beaktades var bland annat ekonomi, taktik, bemanning, brandstationers placering, traditioner, utlarmning, utbildning, brandskadekostnader och byggnadstekniskt brandskydd.

Inom samtliga områden diskuterades förslag till förändringar där hänsyn togs till såväl ”efficiency” som ”effectiveness” och ”equity” (vilket grovt förenklat här kan översättas med fördelning eller distribuering). Tyvärr har ganska mycket av studiens slutsatser fallit i glömska.

Utöver detta finns det givetvis en del senare forskning på området, men i princip samtliga fall reducerar problemet (grovt sett och med något undantag) till att baseras på beredskapsstyrkans storlek samt insatstid. I kombination med att räddningstjänst normalt betraktas utifrån en produktionsmodell, blir det ju då att många lever i tron att mindre beredskapsstyrka kan kompenseras med kortare insatstid. Detta syns till exempel i den Fip-våg (förstainsatsperson) som sveper över landet. Givetvis är det så att kortare insatstid torde kunna avhjälpa en del eländen, men samtidigt kan man ifrågasätta om kortare insatstid verkligen kan kompensera för minskade beredskapsstyrkor. Jag är positivt inställd till Fip, men det är ingen generell lösning på varken beredskaps- eller insatsproblematik.

Redan i studien av New York på sjuttiotalet konstaterades att på de flesta platser spenderade beredskapsstyrkorna mindre än 5 procent av sin tid på räddningsuppdrag (vilket troligtvis är giltigt för stora delar av i alla fall västvärlden). Resten av tiden utgör styrkorna ett slags ”försäkring” mot större eller mindre händelser. Kostnaderna går helt enkelt till att hålla beredskap, vilket egentligen inte torde vara något konstigt. Det är helt enkelt bra att ha någonting att hålla i då åskan går, även om det inte sker så ofta.

Vad är då pudelns kärna? Jo, problemet är i stor utsträckning att vi inte vet vilken effekt olika åtgärder eller kombinationer av åtgärder på en skadeplats har. Vi har ännu inte lyckats kvantifiera effekterna av varken beredskap eller av åtgärder vid räddningsinsatser. Och utan den vetskapen blir det svårt att designa räddningstjänst, i synnerhet med tanke på att det problemet inte låter sig enkelt reduceras till ett matematiskt problem. Det är väldigt mycket mer komplext än så.

STEFAN SVENSSON

Ännu effektivare

Låt mig spinna vidare på temat om effektivitet, det vill säga att det som görs är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker.

Svensk räddningstjänst organiseras och planeras i mycket stor utsträckning utifrån ”1+4”, en chef och fyra brandsoldater, vilket baseras på Arbetsmiljöverkets föreskrifter om rök- och kemdykning. Detta torde inte vara okänt.

Dessutom finns det en hyfsad lång historia bakom, där den första regleringen i frågan kom redan 1958 (Statens brandinspektions cirkulär nr. 25/1958). Men den historiska utveckling som ledde fram till detta sträcker sig ännu längre tillbaka. Även de senaste årens varianter med delade styrkor, första insatsperson (FIP), med mera, bygger i stor utsträckning på möjligheten att uppfylla rökdykerireglerna.

Dessutom vågar jag påstå att 1+4-konstellationen har blivit normgivande för samtliga de typer av räddningsinsatser som genomförs, från trafikolycka till katt i träd (nåja…).

Man bör i sammanhanget även ha i minnet att det inte finns något egentligt mått på räddningstjänst. Många gånger används antal personal i beredskap samt insatstid. Men det är två väldigt klumpiga mått som inte säger särskilt mycket. Vi kan helt enkelt inte säga om det räddningstjänsten åstadkommer är bra eller dåligt, men det finns troligtvis en något överdriven tro på att mycket personal och kort insatstid alltid är bra. Jag tror inte det är riktigt så enkelt. Frågan är mycket mer komplex än så.

I dagens besparingsåtgärder tycks det ofta bli antalet personal i beredskap som blir lidande och det tycks även finnas en stark övertro att mindre styrkor på något sätt skulle bli ”effektivare”. Man jagar helt enkelt kostnader.

Men tänk om det är precis tvärtom: ur ett större samhälleligt perspektiv kanske mer personal i beredskap hade varit kostnadsbesparande? Detta beror kanske mer på vilken kompetens och förmåga större styrkor har, hur de används och hur man väljer att utforma och organisera styrkorna.

Några exempel som eventuellt skulle kunna påverka effektivitet och förmåga positivt skulle kunna vara (men då måste man också sluta tänka lokalkommunalt):

  • Med tanke på fönsterutrymningen kanske sju brandsoldater hade varit optimalt. Delar av en sådan större styrka skulle då till exempel kunna användas till ”normalhändelser”: mindre trafikolyckor, sjukvårdslarm, med mera. Hela styrkan används givetvis till något större eller mer okända händelser, och kanske framförallt till att uppfylla det enda vi egentligen lovat samhället: att utrymma människor med stegutrustning genom fönster.
  • Vi kanske skulle ha styrkor med bara kvinnor? Eller bara män? Eller bara skåningar? Det sista kan givetvis inte bli annat än bra, men har någon någonsin kvantifierat den typen av omfördelningar? Att en räddningsstyrka i någon mening återspeglar hur befolkningen ser ut kan väl knappast vara ett mått på effektivitet?
  • Större styrkor (om sju-nio brandsoldater), där majoriteten är FIP och kan larmas dynamiskt. Den återstående resten hämtar, vid behov, tung utrustning på en brandstation? Detta innebär ju följaktligen att vi får fler ”brandstationer”, utspridda över ett större geografiskt område.
  • Regionalisering av räddningstjänsten och följaktligen dynamisk allokering av styrkor i ett större geografiskt sammanhang. Gränsdragningar ställer alltid till problem, oavsett hur de definieras. Notera då och fundera gärna på de gränsdragningar jag själv gör i denna text.
  • Färre heltidspersonal och mer deltid, även i större tätorter, vilket skulle innebära att fler (förhoppningsvis välutbildade) människor finns utspridda på fler arbetsplatser. Tänk vad de skulle kunna innebära för brandskyddet och övrig säkerhet på dessa arbetsplatser.
  • Differentierade styrkor över dygnet, till exempel heltid på natten och deltid på dagen. Dagtid är det ju mer människor i omlopp som tidigt kan vara behjälpliga om något händer. Nattetid kan längre tid förflyta innan någon upptäcker och larmar om ett elände.

Problemet är ju, med risk för att verka tjatig, att vi inte har något egentligt mått på räddningstjänstens effektivitet,. att det som görs är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att rätt saker görs. Kostnad är INTE ett mått på effektivitet, möjligtvis en liten ingrediens att ta hänsyn till.

Hur många gånger har jag själv inte varit på larm, där vi släckte snabbt med en relativt måttlig skada på byggnaden, eller där en fastklämd och medvetslös person kunde transporteras från trafikolyckan till sjukhuset inom några minuter? Hur många gånger har jag inte frågat mig själv vad som medverkade till ett hyfsat bra resultat? Var det tiden, kollegan, beslutet, brandslangen, defibrillatorn eller klippverktyget? Var det skicklighet eller var det ren och skär tur?

Att det som görs är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker, är viktigt och det som egentligen omfattas av effektivitet. Vi måste sluta använda produktionsmodeller för räddningstjänst och istället tänka i termer av responsmodeller och resiliens. För en effektiv räddningstjänst, måste man med största sannolikhet ha vad en del skulle kalla för överkapacitet. En slimmad organisation är farlig.

Låt mig för ovanlighetens skull avsluta med ett citat av Chief John Eversole vid Chicago Fire Department, som visserligen kan vara något extremt men som ändå visar på ytterligare dimensioner av effektivitetsproblemet:

“Our department makes 1120 calls every day. Do you know how many of those calls the public expects perfection on? 1120. Nobody calls the fire department and says ‘send me two dumb-ass firemen in a pick-up truck’. In three minutes they want five brain-surgeon decathlon champions to come out and solve all their problem.”

STEFAN SVENSSON

Effektiv eller effektiv

När vi talar i termer om att effektivisera, gör tyvärr nog de allra flesta direkt en koppling till ”kostnadseffektivisering”, vilket normalt tolkas som att mer ska göras till en lägre kostnad. Helst gratis.

I den allmänna besparingsivern går givetvis inte heller räddningstjänsten under radarn. Men effektivisering innebär inte med nödvändighet att saker och ting måste bli billigare. Det kanske rent av skulle få lov att kosta mer, under vissa förutsättningar?

Men detta förutsätter att man tänker långsiktigt, utanför ramarna (den egna organisationen) och släpper monetära beskrivningar av verksamheten, vilket väldigt få tycks ha förmåga till.

Det engelska språket, som ibland kan vara något mer nyanserat än det svenska, skiljer mellan ”effective” och ”efficient”. Att något är ”effective” innebär att det är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker. Något som är ”efficient” fungerar på bästa möjliga sätt med minsta möjliga resurs, tid eller ansträngning, att göra saker rätt.

Då uppstår genast frågan om räddningstjänsten ska vara ”effective” eller ”efficient”? Ska rätt saker göras eller ska saker göras rätt?

Det ena utesluter givetvis inte det andra och självklart ska saker göras rätt. Men hur viktigt är det att saker görs med minsta möjliga resurs? Är det till exempel rimligt att räddningsinsatser minimaliseras? Torde det inte vara viktigare att det först och främst är rätt saker som görs och att dessa saker ger rätt effekt så att det förväntade resultatet uppnås?

Jag läste nyligen en artikel, där författaren hävdade att ”efficiency” resulterar i instabilitet: minimal input med maximal output tar bort redundans och gör att (i det här fallet) sådana ”effektiva” räddningsinsatser genomförs på marginalen eller kanske rent av på fel sida om tröskeln, en tröskel som vi knappt vet var den finns.

Författarens huvudbudskap var att räddningstjänsten beskrivs bäst som en responsmodell, inte som en produktionsmodell. Och det är en väsentlig skillnad. Räddningstjänsten producerar ju ingenting, däremot svarar man upp mot oönskade händelser, händelser som vi varken vet när dom kommer inträffa, vilken karaktär dom har eller var dom kommer inträffa.

Det tycks finnas en och annan fördomsfull människa som lever i tron att räddningstjänstens personal under tid utanför räddningsinsatser endast tränar, äter och vilar. Jag utesluter inte att det på sina håll mycket väl kan vara så, men det är med största sannolikhet mer undantag än regel. Om det ens förekommer.

Det är nog snarare så att det blir allt fler uppgifter som ska utföras och högre krav som ställs på räddningstjänstens personal. Utbudet av utrustning och regler för dess användning har ju inte precis minskat. Insatsmiljöerna har ju inte heller blivit mindre komplexa, med såväl höga hus som undermarksanläggningar och stora trafikflöden i våra kommunikationssystem.

Att samtidigt leva under ständiga besparingskrav, gör att organisationen blir allt mer känslig för störningar. Missförstå mig rätt: jag ser till exempel väldigt positivt på såväl FIP som förbundsbildningar. Men varken kortare insatstid eller stordrift förminskar behovet av räddningsresurser.

Räddningstjänsten har hamnat i ett läge av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”), ofta ivrigt påhejat av personer eller organisationer som kanske inte är helt insatta i det arbete som bedrivs. Gärna kostnadseffektiviseringar, men det måste ske med rätt utgångspunkter och utifrån rätt premisser.

Räddningstjänstens arbete består i stor utsträckning av att hålla beredskap inför olyckshändelser och att förbereda inför sådana olyckshändelser. Det ligger liksom i sakens natur. Men denna beredskapshållningstid är inte tom på arbetsuppgifter och förutom att bedriva bland annat egen övningsverksamhet är det idag inte ovanligt att räddningstjänstens personal bedriver såväl uppsökande och skadeförebyggande verksamhet, som uppföljning av genomförda insatser.

Det förefaller inte rimligt att räddningstjänsten ska ha maximerad effektivitet (”efficiency”) som utgångspunkt. Utgångspunkten ska istället vara resiliens, att kunna motstå störningar. Detta kan mycket väl innebära kostnadsökningar på kort sikt eller för den enskilda organisationen. Men för samhället i stort och på lång sikt, är jag helt övertygad om att det leder till minskade kostnader.

Detta förutsätter också att man ser utanför den egna kommunen, den egna organisationen och, framförallt, inte ser verksamheten i monetära termer. Räddningstjänst kostar. Men de skador och olyckor som räddningstjänsten (eller andra blåljusorganisationer, för den delen) inte kan hantera som en följd av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”) kostar mer.

STEFAN SVENSSON

Ut ur brandkårsbubblan och delta i samhällsutvecklingen

De senaste åren har vi sett en värld  präglad av otrygghet och osäkerhet. Nyhetsrapporteringen handlar om miljöhot, klimathot, krig, terrordåd, gängkriminalitet, skjutningar, flyktingströmmar, främlingsfientlighet och rasism, förtryck, Trump, Putin, segregation och utanförskap…, listan på eländet är lång. Och Sverige står inte utanför dessa skeenden.

Vad har då detta med räddningstjänst att göra? Jo, trygghet och säkerhet är ytterst en demokratifråga, en del av välfärdssystemet. Räddningstjänsten svarar för en del av detta uppdrag, främst kring bränder och olyckor. Men också som en organisation man har förtroende för, som alltid kommer när det hänt något oönskat, som man kan vända sig till med frågor och behov av kunskap.

Vårt förtroende är oomtvistat och genom att arbeta förebyggande på ett brett sätt med information och rådgivning kan bränderna och olyckorna bli färre, samtidigt som den upplevda tryggheten och säkerheten ökar. I en för övrigt otrygg och osäker värld.

Men då kan vi inte vara kvar i brandkårsbubblan, då måste vi bli en aktiv aktör i kommunerna och regionerna. Att vara aktiv innebär att delta i samhällsutvecklingen och att arbeta förebyggande ur flera perspektiv – brand- och olycksförebyggande, integrationsbyggande, socialt ansvarstagande och förebildsskapande.

Men också att utveckla ett resiliensperspektiv, vilket innebär att, förutom att förebygga och kunna agera vid samhällsstörningar, också medverka i att säkerställa samhällets funktionalitet efter en olycka eller störning.

Detta har blivit särskilt tydligt efter händelser som påverkar stora delar av samhället, som till exempel skogsbranden i Västmanland, översvämningarna i Skåne och Halland och flyktingströmmarna för drygt ett år sedan.

För detta måste vi ”starta om” den kommunala räddningstjänsten. Bilden av vårt uppdrag och vår verksamhet behöver förnyas. De ambitioner och synsätt som präglade förarbetena till lag om skydd mot olyckor har inte infriats på långa vägar. Olyckorna och bränderna är av samma omfattning som för 15 år sedan (förutom trafikolyckorna).

Vår verksamhet präglas fortfarande i stora delar av ett skadeavhjälpande förhållningssätt, trots att både kompetensen och uppdraget ändrats. I våra operativa styrkor har vi de bästa kommunikatörerna och utbildarna vad avser förmåga och förtroende – men tiden används i alltför stor utsträckning till annat.

Om 20 procent av räddningstjänsternas arbetstid användes till förebyggande arbete skulle 1 miljon arbetstimmar (600 årsarbetare) kunna fördelas till arbete med brandskydd i bostäder, barn och ungdomar, vattensäkerhet eller vad som nu är viktigast i kommunen.

Tillsammans med andra kommunala verksamheter, privatpersoner, väktarbolag, poliser, byalag, föreningslivet med flera andra, skulle vi kunna få igång ett brett arbete för att skapa trygghet och säkerhet för våra medborgare, våra kommuner och våra medarbetare. Men det krävs en omstart, tydliga politiker, modiga chefer, duktiga medarbetare, nya preventionsmetoder och en social dimension som kompletterar det mer traditionella arbetet i räddningstjänsterna.

Jag har alltid varit inspirerad av kollegorna i räddningstjänsterna i Storbritannien. De har sedan 1990-talet arbetat aktivt med de frågor vi idag fortfarande pratar om i den kommunala räddningstjänsten. Från förebyggande arbete i bostäder till samverkan och ledning i stora regionala organisationer. I Storbritannien ser vi idag resultat, i Sverige pratar vi. En framgångsfaktor är så klart den regionala strukturen som skapar resurser och utvecklingsmöjligheter på ett helt annat sätt än vad vi ser i Sverige.

Jag ser framemot den utredning som justitiedepartementet har annonserat ska komma i början på detta år. Jag tror inte längre på lokala initiativ och utredningar om samverkan, de kan alltid stoppas av politiska och tjänstemannamässiga invändningar. Men en utvecklingsidé som drivs och beslutas från nationell nivå, och genomförs lokalt och regionalt, skulle gagna tryggheten och säkerheten för alla dem vi är till för.

Så, det går sannolikt att få mer pang för pengarna inom trygghets- och säkerhetsområdet; med färre omkomna och skadade, mindre som förstörs och bättre insatsresultat. Men då krävs beslut och handlingskraft i olika frågor. Flera viktiga vägval står för dörren.

PER WIDLUNDH

 

Mellan hopp och förtvivlan

De allra flesta håller säkerligen med mig om att räddningstjänstområdet kan sägas ha utvecklats över lång tid. Det är i mycket stor utsträckning hantverksbetonat, trots att det sedan trettio år tillbaka finns akademisk utbildning som siktar tämligen rakt på kommunal räddningstjänst. Som en direkt följd av denna akademiska utbildning, har även andra utbildningar utvecklats och fått en viss grad av vetenskaplighet och akademisk touch. Men det tycks som om akademien fortfarande mest betraktas som ett pittoreskt inslag i verksamheten. Samtidigt finns det givetvis en viss tacksamhet och kanske rent av beundran för de akademiska inslagen. Visst förekommer det frågor och diskussioner, men uppskattas inte svaret (ofta av känslomässiga skäl) eller om svaret uppfattas som ”fel” (eventuellt på grund av att man inte förstår eller att frågeställaren söker ett enkelt svar som inte finns), lämnar man det därhän och faller tillbaka på erfarenheten. En erfarenhet som allt för ofta helt enkel ger fel svar. Räddningstjänsten litar fortfarande mer på erfarenheten, än på forskningen. Därmed inte sagt det ena är bättre än det andra. Båda behövs och är viktiga.

Något grovt kan man säga att det finns två incitament för vetenskapen, där det ena inte utesluter det andra. Det första är ekonomi. Många gånger finansieras och bedrivs forskning med det enkla syftet att det i slutändan finns pengar att tjäna eller att någon form av ekonomisk vinning lurar runt hörnet. Observera då att en sådan ekonomisk vinst mycket väl kan bestå i ett minskat lidande (till exempel i termer av minskat antal skadade), ökad effektivisering (till exempel förkortade insatstider, om nu det är ett mått) eller bättre konsumentprodukter (som till exempel bättre ergonomi i ett strålrör).

När det gäller räddningstjänst finns det inte något ekonomiskt incitament för forskning. Det finns till synes inga vinster att göra (vilket givetvis är fel). Om man betraktar området ur ett tekniskt-taktiskt perspektiv, finns det inget egentligt mått på kommunal räddningstjänst. Man kan se det som går förlorat vid brand, men inte vad som är vunnet i förhållande till de olika åtgärder som vidtas. Det finns ett mycket begränsat antal studier kring hur mycket bättre en räddningsinsats kan bli eller vilka ekonomiska vinster som kan göras med ett byte från en teknisk eller taktisk lösning till en annan. Det går troligtvis att sätta ett värde på behovet av vatten för brandsläckning, beräkna till exempel släcktiden och få ett mått på resultatet beroende på släckvattenflödet. Men brandsläckning beror på många (!) fler saker än släckvattenflöde. Och om man väljer att samtidigt använda till exempel övertrycksventilation, blir situationen mycket komplex. Följaktligen betraktar vetenskapen räddningstjänsten som en diskret funktion, på eller av, allt eller inget. Antingen finns det eller så finns det inte. Finns det är det en kostnad, finns det inte är det ingen kostnad.

Det andra incitamentet för forskning är givetvis nyfikenhet. En forskares fundament består ofta i vetgirighet, en önskan att få lära och veta mer, vilket i sin tur leder till kunskap som leder till ytterligare nyfikenhet. När det gäller räddningstjänst finns det generellt ingen nyfikenhet och ingen vilja att lära. Det finns vad som kan uppfattas som ett stort intresse kring ny utrustning, åtminstone hos vissa individer eller grupperingar, och det utförs lokalt en mängd försök och experiment. Men det saknas helhetssyn, ny utrustning tas ofta ur sitt sammanhang, experimenten har otydliga (obefintliga?) syften och de dokumenteras (i bästa fall) endast via sociala medier. Man provar endast den nya utrustningen, utan att ta hänsyn till den befintliga, man gör inga strukturerade jämförelser eller sätter försöket i ett större sammanhang.

Det bedrivs givetvis en hel del nytänkande utvecklingsarbete och det finns också en antydan till ökad nyfikenhet och intresse för nyskapande. Men detta sker i huvudsak av enskilda individer eller grupperingar utan samordning mellan olika typer av utvecklingsarbete. Man glömmer att fundera över eller ta hänsyn till vad som är gjort tidigare. Detta leder till att kommunal räddningstjänst tar till sig nyheter relativt okritiskt, alternativt förkastar nyheter lika okritiskt. Trots att det rimligtvis borde finnas en närhet till vetenskapen, inte minst genom att dagens räddningstjänstutbildning har en viss vetenskaplig bas. Dessutom är det relativt enkelt att idag få tillgång till forskningens resultat.

Detta kan måhända vara en något dyster syn på räddningstjänst. Men samtidigt finns det ju då en potential till utveckling och förbättring. Det kvittar nästan var man börjar gräva, förr eller senare stöter man på en guldgruva. Jag vill inte heller på något sätt förringa dom som faktiskt försöker driva utvecklingen framåt. Men det hade varit trevligt om det kunde göras mer samordnat. Och fler behöver bli involverade i den taktiska utvecklingen.

STEFAN SVENSSON

Hej alla vägtrafikanter!

Det kan komma som en överraskning, men jag kan upplysa er om att en väldigt stor andel av er är kompletta idioter! Flera av er borde inte ens ha körkort eller tillåtas vistas ute på vägarna.

Låt mig ge några enkla exempel som många av oss som framför utryckningsfordon har egna erfarenheter av:

  • Innan man kör om, även på fyrfilig väg, är det lämpligt att titta i backspegeln. Det kan ju komma utryckningsfordon i hög hastighet, och det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Ser man då utryckningsfordon i backspegeln som påkallar så kallad fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren) ska man givetvis inte påbörja omkörning.
  • Om det kommer utryckningsfordon som påkallar så kallad fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren) ska man sakta in och hålla till sidan. Inte försöka köra ikapp. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Som förare av utryckningsfordon har man ganska mycket annat att tänka på än alla idioter som kör på vägarna.
  • Om det då, som en direkt följd av att utryckningsfordon påkallar fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren), uppstår en lucka i trafiken, ska man inte hänga på i luckan. Det kan ju komma ytterligare utryckningsfordon. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Har ett utryckningsfordon passerat, fortsätt då att hålla till sidan ytterligare en stund och ha extra koll i backspeglarna. Utgå från att det kommer fler utryckningsfordon.
  • Om vägbanan är avspärrad som en följd av till exempel en trafikolycka, är vägbanan avspärrad. Detta betyder att man inte får passera, inte ens i låg hastighet. Och är vägbanan endast delvis avspärrad så att man faktiskt kan passera, ska man först överväga om det överhuvudtaget är lämpligt. Om det då, mot all förmodan, råkar vara lämpligt, ska man hålla låg hastighet. Med låg hastighet menas att det ska gå mycket långsamt, långsammare än promenadtakt. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel!
  • Om vägbanan är avspärrad som en följd av till exempel en trafikolycka, är den inte avspärrad för att vi tycker det är kul eller för att reta upp någon. Vi till och med beklagar om vi ställer till med besvär i trafiken. Vi gör det för att skydda oss själva men också för att skydda de som drabbats av en olycka. Vi vill ju inte ha ytterligare olyckor. Och ytterligare olyckor händer väldigt lätt, eftersom du inte är en så bra förare som Du själv tror.
  • Och om det då uppstår köer till följd av till exempel trafikolyckor, så är det bara att snällt vänta till trafiken släpps på igen. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Tänk också på att köerna har uppstått på grund av att sådana som du har orsakat en olycka. Inte för att vi tycker det är kul att spärra av vägarna.
  • Om ni trots allt passerar en olycka, är det inte okej att filma eller fotografera. Dels kan sådant beteende orsaka ytterligare olyckor (nej, du är inte en så bra förare som du själv tror, inte ens i närheten). Dels är det inte så trevligt för dom som är drabbade av olycka att se sig själv eller sina anhöriga i sociala medier. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Följaktligen kan det vara mycket blod eller andra kroppsvätskor, kroppsdelar, förvridna eller lemlästade kroppar. Men det är inte som på TV. Detta är verkligheten och verkligheten är inte alltid vacker.
  • Slutligen, vad är det för fel med att följa gällande trafikbestämmelser såsom hastighetsbestämmelser, högerregel eller att i övrigt visa hänsyn i trafiken? Tänk så många olyckor som hade kunnat undvikas och tänk så mycket smidigare det hade varit.

Återigen, trafiken är full av kompletta idioter. Utgå från att du är en av dessa och gör gärna vad du kan för att motbevisa mig.

Tack!

STEFAN SVENSSON

Fler kvinnor som chefer skulle ge avtryck

Så länge antalet räddningschefer som heter Anders är fler än antalet kvinnor som är räddningschefer, har vi en bit kvar att jobba med när det gäller maktfördelningen inom räddningstjänsten.

Får vi fler kvinnor på de positionerna kommer det garanterat att ge avtryck i branschen och resultatet i samhället.

I Rsyds En brandstation för alla-projektet sattes fokus på att antalet brandmän som var kvinnor skulle ökas. När projektet redovisades var 9 av 45 på Lunds brandstation kvinnor. 36 var män. Det nämndes ingen redovisning av hur Rsyd arbetar med jämställdhet i chefs- och befälsleden.

Ja, jag vet. Projektet tog inte sikte på det, och det i sig bör man ju fundera över. Jämställdhetsdebatten kan inte reduceras till att handla om kvinnliga brandmän.

Kvinnor måste få vara ledare och måste vilja stanna. Personer som jobbar för mångfald och jämställdhet måste orka och vilja stanna.

Man funderar över hur de lite högre tjänsterna ibland fördelas inom organisationerna. Inte sällan anses män lämpligare än kvinnor som har börjat samtidigt eller till och med senare. Inte sällan får män frågan om prestigeuppdrag.

Inte sällan förväntas männen klara av roller till exempel som chefer utan chefserfarenhet, men en kvinna anses inte ”mogen” eller ”intresserad”, även om man inte ens har frågat henne. Männen anses helt enkelt av någon anledning ”lite mer redo”.

Vi ser fler och fler, som slitit med mångfalds- och jämställdhetsarbetet i fyra-fem år i nyckelpositioner på området, som lämnar både sin position och räddningstjänsten. Det sägs generellt att det är ungefär så länge man orkar med att jobba med sådana frågor innan man byter position, så räddningstjänsten är inte unik där.

Men hur ersätter man dem? Eller ännu hellre, hur säkerställer man att de stannar och att de orkar? Ska det vara upp till en enskild individ att driva frågorna? Knappast.

Visst finns det nätverk som man som kvinna kan delta i. Vi har både Qnet, Magma, Sveriges Ingenjörers nätverk för kvinnor och diverse andra nätverk. Men de kan aldrig ersätta att få stöttning, uppbackning, driv och gehör i den egna organisationen.

Jag undrar också hur personalsammansättningen påverkar den service man ger till medborgarna. Hur jämställdhetsintegrerar man verksamheten så att man säkerställer att de drabbade, de man tillsynar, de man utbildar, bemöts och behandlas på ett icke-diskriminerande sätt?

Jag vet att en del räddningstjänster gjort punktinsatser för att se över utbildningar så att de genomförs på likvärdiga villkor för kvinnor, män, flickor och pojkar, med synbara resultat. Men resten av verksamheten då?

Hur vet vi att inte kvinnor som är objektsägarens eller verksamhetens representanter behandlas annorlunda vid tillsynsbesöken, eller att man internt bedömer kvinnliga nyanställda som gör introduktionsutbildningen i rökdykning på ett annat sätt än den nyanställda mannen?

Så länge likabehandlingsarbetet inom räddningstjänsten görs till en fråga om jämställdhet i brandmansleden har vi en lång bit kvar. Det finns ett antal andra diskrimineringsgrunder också.

Jag fick en fråga på mitt tidigare jobb vid ett tillfälle från en student som ville intervjua de brandingenjörer och insatsledare som hade utomnordisk bakgrund. Inte en enda hade vi, när jag tänkte efter. Det är nog inte en helt ovanlig bild. Jag kan inte se att det jobbas särskilt aktivt med det.

Jämställdhet och mångfald är en styrnings- och ledningsfråga. Finns inte kvinnor på de positionerna är det männen som har tolkningsföreträde, som bestämmer maktfördelningen och som definierar förmåga, organisation, verksamhet, syn på risk, ja i stort sett området skydd mot olyckor.

Att påstå att det inte spelar någon roll om det är män eller kvinnor i maktposition är naivt. Och enligt mig helt felaktigt.

SANDRA DANIELSSON

Unika möjligheter till laborationer

Så här mot slutet av vårterminen har jag ännu en gång avslutat läsårets omgång med laborationer för våra brandingenjörsstudenter, nu senast i en kurs som heter Branddynamik.

Lite förenklat kan man säga att kursen handlar om brand i rum, det vill säga något som är tämligen grundläggande oavsett som man arbetar med dimensionering av brandskydd, tillsynsverksamhet, operativ räddningstjänst eller forskning.

Från att visa de grundläggande mekanismerna kring brandspridning, strålning, rökfyllnad, med mera i vårt eget laboratorium, har vi även gjort mätningar i en större brandövningsanläggning. Detta ger oss möjlighet att påvisa hur teori och praktik förhåller sig till varandra, från liten till stor skala.

Utan att skämmas det minsta, påstår jag att detta är en helt unik utbildning med helt unika möjligheter. Dels är det inte vanligt att man i en universitetsmiljö kan bedriva pedagogisk laborativ verksamhet med brand i den omfattning som vi gör. Totalt genomför vi cirka 12 laborationer i 4 olika kurser. Dels är det ännu mer ovanligt att man även kan göra det i större skala. Dessutom med viss regelbundenhet.

Vi försöker hela tiden utveckla och förbättra, men laborationen i en större brandövningsanläggning har vi genomfört under de senaste 17 åren eller så med endast mindre justeringar. Nåja, i tidernas begynnelse använde vi endast två temperaturmätpunkter som noterades manuellt. Nu har vi 17, som loggas i dator.

Något förenklat eldar vi 20 liter heptan i ett kar, 800 millimeter i diameter, inne i en trerumslägenhet med ett påkopplat trapphus. De uppmätta värdena jämförs sedan med såväl datorsimuleringar som handberäkningar. Alla brandingenjörer som utexaminerats från LTH under den här perioden har således varit med om detta och jag tror att ni alla bär med er ett litet minne, förhoppningsvis ett positivt sådant. Man kan möjligtvis ha synpunkter på vädret: Skåne i februari kan erbjuda såväl åska, hagel och drivis som strålande solsken.

De kurser vi erbjuder studenterna, och då även de laborativa inslag som ingår, bygger i stor utsträckning på den forskning som bedrivs och som har bedrivits. Tyvärr kan detta få till följd att vissa utbildningsmoment faller bort med tiden, eftersom vi inte alltid bedriver forskning inom alla brandteknikens områden samtidigt.

Men vi sneglar givetvis även på vilka behov som finns i samhället och vi tar ofta intryck av omvärlden, eftersom vi vill att studenterna i sin framtida yrkesutövning ska förbättra samhällets skydd mot brand. Och även om förändring kan ta tid, tar vi gärna mot förslag, idéer och synpunkter.

Som ansvarig för brandlaboratoriet har jag en ambition att göra någon förändring, förbättring eller införa något nytt moment i laborationerna varje år. Det är inte helt lätt, i synnerhet med tanke på att det ska ligga i linje med övrig undervisning, det ska ge mervärde och det ska vara ytterligare ett tillfälle att lära för studenterna. Men det innebär också att kreativiteten ställs på sin spets, när forskningens resultat ska brytas ner till utbildningsmoment.

Det svetsas, löds, skruvas och kopplas. Ena dagen svetsar jag ett stativ till termoelement, nästa dag programmerar jag en Arduino eller lagar en tryckmätare och den tredje dagen letar jag vetenskapliga artiklar. Samma sak i forskningen: det finns sällan färdig apparatur att köpa, utan vi måste bygga försöksuppställningar själva och helst hitta stöd för uppställningen i tidigare forskning. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men det blir sällan dåligt.

Självklart kostar allt pengar, så även den laborativa verksamheten. Många gånger ifrågasätts den här typen av pedagogisk verksamhet, just för att den kan vara kostsam, med argument såsom att det inte tillför utbildningen något. Förmodligen av människor med bristande pedagogisk kunskap. Eller som vet kostnader för allting men värdet av inget. Är det någonting som har ett värde, inte minst vid en akademisk utbildning, så är det väl mötet mellan teori och praktik?

Där den mer teoretiskt lagda studenten kan se dom praktiska sammanhangen och där den mer praktiskt lagda studenten kan se teorins tillämplighet i praktiken. Och i en tid då studenternas bakgrund eventuellt har mindre inslag av att bygga modellflygplan, skruva med mopeder, konstruera kanoner eller blanda salpeter och socker till rökbomber (men i mitt fall är det preskriberat…), är den laborativa verksamheten ännu viktigare. Det som förr var hyss och kreativt lärande, blir idag polisanmält.

Att arbeta med studenterna i labbet? Det är sällan man har så roligt under en arbetsdag! Dom är kreativa, nyfikna och läraktiga. Så när det tar 30 minuter att mäta upp geometrin av ett mindre rum eller sätta en handfull tejpmarkeringar på en stolpe, är det bara att bita ihop. Men det finns tillfällen då jag övervägt att införa en 1-poängskurs i tumstockshantering…

STEFAN SVENSSON