Privat eller offentligt?

Det höjs ibland röster om att räddningstjänsten skulle kunna effektiviseras genom att hela eller delar privatiserades, det vill säga drevs som näringsverksamhet. Först och främst bör jag väl då påminna om tidigare inlägg kring begreppet ”effektiv” och vad det kan innebära och medföra. För det andra måste vi komma ihåg att näringsverksamhet är verksamhet som bedrivs av en juridisk eller fysisk person, som svarar mot uppdragsgivarna, som har ett vinstsyfte, och som har en viss varaktighet.

Detta utesluter givetvis inte att det ligger såväl själ som hjärta i näringsverksamhet och en grundläggande idé om att göra gott, bli bättre eller att skapa något inför framtiden.

Men det är också så att ett företag (en näringsverksamhet) kan ersättas. Om den erbjudna varan eller tjänsten inte längre efterfrågas, kan företaget helt enkelt försvinna. I grund och botten drivs företaget också av ett vinstsyfte.

Ingen vinst, ingen lönsamhet, inga möjligheter till utveckling, inga möjligheter till produktion, ingen fortsatt verksamhet. Företaget dör och försvinner. Tomrummet fylls snabbt av konkurrenterna, som då har en produkt eller en tjänst som konsumenterna hellre vill ha eller behöver bättre.

Räddningstjänsten å andra sidan är i grund och botten så kallad kritisk infrastruktur. Det är en verksamhet som är nödvändig för att upprätthålla centrala samhällsfunktioner: hälsa, säkerhet, trygghet och människors ekonomiska eller sociala välfärd. Driftsstörningar i sådana samhällsfunktioner skulle få betydande konsekvenser om de inte upprätthölls.

Det finns givetvis en mängd inbyggda skyddssystem som ska förhindra driftstörningar, men i slutändan är det ofta räddningstjänsten som är ”last line of defense”. När inget annat fungerar, ringer vi brandkåren. Det bör inte vara så svårt att hitta exempel på detta. Att maximera ekonomisk vinst eller att hitta (ekonomiska) konkurrensfördelar hör inte hemma i en kritisk infrastruktur på motsvarande sätt som inom näringsverksamhet.

Räddningstjänsten är också samhällsdriven. En samhällsdriven verksamhet utgår från samhällets behov, vilket för övrigt rimmar väl med kravet på ett tillfredsställande skydd mot olyckor. Skyddet ska då vara tillfredsställande i förhållande till den omgivning där skyddet erbjuds, det vill säga baserat på de lokala förhållandena. Den enda konkurrens som finns är inomorganisatoriska: vi måste bli bättre än vi var igår. När det gäller att lära av erfarenheter finns det i och för sig en del kvar att göra, men inte heller här är vi så dåliga som ibland vill göras gällande.

Erfarenhetsutbytet är visserligen kanske något ostrukturerat, men det är samtidigt omfattande. Att vi förletts tro att vi inte lär av erfarenheter kanske beror på att vi har ett felaktigt synsätt på räddningstjänsten: produktionsmodell istället för responsmodell? Räddningstjänsten producerar ingenting, däremot svarar vi upp mot oönskade händelser, händelser som vi varken vet när dom kommer inträffa, vilken karaktär dom har eller var dom kommer inträffa.

Räddningstjänsten kan inte heller ersättas om den misslyckas. Det finns inga konkurrenter som fyller tomrummet. Det finns ingen annan som kommer istället. Jodå, säger någon, det finns frivilliga. Givetvis, säger jag, men hur blir det då med professionalism och utveckling? Och hur blir uthålligheten i tid och rum med frivilliga hjälpare?

Det kan nog fungera ett tag, men sen tar vardagen (verkligheten) över och de frivilliga hjälparna måste återvända till sin verklighet. Det är ju inte heller direkt så att samhällets komplexitet minskar. Bara en så ”enkel” sak som ständiga förändringar (utveckling) inom byggmaterial, byggmetoder eller konstruktionslösningar, ökar spännvidden i de situationer räddningstjänsten måste hantera då alla andra skyddssystem fallerar.

I det ljuset går det givetvis inte att ”optimera” verksamheten på motsvarande sätt som näringsverksamheter gör: minimera input, maximera output.

Därmed inte sagt att räddningstjänsten på något sätt ska slösa med skattemedel. Verkligen inte. Men genom att ställa upp tydliga och realistiska mål, baserat på samhällets behov och med fokus på lyhördhet, professionalism, tillgänglighet, innovation och kreativitet, och att utifrån detta driva verksamheten går det mycket väl att använda tillgängliga resurser effektivt. Och med ”effektiv” avses då såväl att göra rätt saker, som att göra saker rätt. Detta skapar även resiliens: den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas.

Det går givetvis då inte heller att driva räddningstjänst utifrån företagsekonomiska modeller. Vi sysslar med respons, inte produktion. Det går helt enkelt inte att förutse när nästa larm kommer eller vad det då innebär. Att förbereda sig för detta skojar man inte bort!

STEFAN SVENSSON

Mer räddningstjänstpersonal bör baseras på vardaglig situation

Sommarens något torra väder med en rad skogs- och markbränder som följd, har onekligen satt diverse förmågor på prov. Inte minst har den kommunala räddningstjänsten och dess resurser hamnat i fokus. Och, som ett brev på posten, följer givetvis ett antal utspel om både det ena och det andra.

Till exempel finns det en sida som hävdar att det hela förlöpte väl, tack vara samverkan och samarbete. Det finns också en sida som hävdar att det saknas en stor mängd räddningstjänstpersonal i kommunerna. Dessutom kom det ett löfte (?) om fler utbildningsplatser.

Samverkan och samarbete är självklart viktigt. I synnerhet vid större händelser, eftersom det inte går att dimensionera en organisation utifrån sällanhändelser. Det är inte rimligt. Det är inte heller alltid så lätt att dimensionera samverkan och samarbete utifrån sällanhändelser, av en enkla anledningen att dom inträffar sällan. Vi saknar erfarenheter från sådana händelser, men är samtidigt väldigt snabba till att dra långtgående slutsatser då sådana sällanhändelser inträffar.

Vi får heller inte glömma bort att hantering av olyckor normalt kräver såväl kompetens som resurser. Det går inte att samverka och samarbete med vem som helst när som helst om vad som helst.

Frågan om bristen på räddningstjänstpersonal är intressant och jag skrivit har om detta tidigare, med lite olika utgångspunkter. Men om jag utgår från hur situationen såg ut för till exempel 20 år sedan, så är det onekligen så att vi idag har ett färre antal operativ räddningstjänstpersonal. Men det går inte att ta ett antal större skogsbränder som intäkt för att det saknas räddningstjänstpersonal. Den typen av händelser kräver samarbete mellan ett flertal olika organisationer.

Samtidigt kräver även den här typen av händelser en viss kompetens och förmåga. Men mer räddningstjänstpersonal löser inte nödvändigtvis problemet med sällanhändelser, oavsett hur klok personalen är.

Om jag för ett kort ögonblick håller mig kvar vid resurserna, kan det finnas all anledning att backa tillbaka till den mängd räddningstjänstpersonal vi hade för 20 år sedan. Men anledningen till att backa baserar jag på att vi helt enkelt inte vet hur mycket personal det egentligen krävs på en skadeplats eller i beredskap för att få ett tillfredsställande skydd. Och med denna ovetskap, torde det enda rimliga vara att backa bandet.

Att öka antalet utbildningsplatser, kanske i synnerhet för deltidsanställd räddningstjänstpersonal, är givetvis lovvärt. Men samtidigt inte helt realistisk. Var ska vi hitta instruktörer? Var ska utbildningsplatserna finnas? Var finns lektionssalarna, övningsanordningarna och all logistiken som utbildningsverksamheten kräver? Notera då att jag inte är intresserad av att återvända till tiden före 1986 då kommunerna själva ansvarade för grundutbildningen.

Titta gärna i utredningsarbetet som ledde fram till Räddningstjänstlagen och hur det där pekades på uppenbara kvalitetsbrister i den dåvarande utbildningen. Även om det kanske finns ett och annat att önska, har vi ur ett kvalitetsperspektiv kommit långt sedan 1986. Med stor sannolikhet som en direkt följd av grundutbildning samlad på ett fåtal platser under ett stort antal år.

Det stora problemet idag handlar snarare om att rekrytera det antal människor som krävs för att fylla utbildningsplatserna. Inte om antalet tillgängliga utbildningsplatser. Ett yrke inom räddningstjänsten är varken glamoröst eller välbetalt, i synnerhet inte för den deltidsanställda personalen. Tvärtom, yrket inkräktar på såväl ordinarie anställning som familj och fritid. Dessutom till en relativt måttlig ersättning.

I vanlig ordning ligger väl sanningen (?) någonstans mitt i allt detta. Samverkan och samarbete är viktigt. Nationellt ledningssystem har också nämnts, vilket också kan vara viktigt. Notera då att vi redan har en bra grund för ett sådant ledningssystem. Vi behöver mer räddningstjänstpersonal, men den ekvationen bör lösas baserat på den mer vardagliga situationen för kommunerna. Inte utifrån sällanhändelser.

Vi behöver då också utbilda mer räddningstjänstpersonal. Men i den diskussionen får vi inte glömma bort varken vikten av kvalitativ utbildning eller långsiktigheten.

Ja, efter drygt fem år i exil vid Lunds universitet har jag nu återvänt till MSB Revinge…

STEFAN SVENSSON

Det är som ett stabsspel – fast värre

Just nu pausar jag på ett hotell i Karlstad efter ett par intensiva dagar som funktionsledare för räddningstjänststödsfunktionen i MSBs särskilda organisation för hanteringen av skogsbränderna. Det finns så klart många funktioner i MSBs stab men just räddningstjänststödsfunktion har två huvuduppgifter: ta fram en lägesbild och förbereda ett förslag till beslut om inriktning och prioritering. Beslutet fattas av operativ chef med funktionsledaren som föredragande kl 17.00 varje dag.

Lägesbilden sammanställs i en powerpoint vid lunch varje dag. Den består av läget vid de (just nu tre) större bränderna i våra fokusområden. Uppdraget är att beskriva fram till 48 h, 5 dygn och 2 veckor samt worst case. Lägesbilden innehåller även en brandriskprognos för kommande fem dagar. Analysen delas sen internt och externt, bl.a. till funktionen för operativ analys som ansvarar för bl.a. långsiktigare analyser och rapporteringen till regeringen. Den föredras även av Emma Nordwall eller Peter Arnevall från funktionen på MSBs presskonferenser kl 10 varje dag.

Först i beslutet slås våra fokusområden fast. De är för närvarande är fyra stycken. I tre av dem har vi de tre storbränderna (Jämtland, Gävleborg, Dalarna) men det fjärde (Södra och mellersta Sverige) finns med pga vi ser en extrem brandriskprognos där. Sedan följer en sammanfattning av brandriskläget. Därefter kommer den nationella inriktningen. Den riktar sig först generellt, men sen finns även inriktningar till andra myndigheter såsom länsstyrelserna. Innan något hamnar där förs en dialog med ansvariga aktörer. De organiseras i en av funktionerna i särskild organisation där de externa aktörerna är representerade, t.ex. länsstyrelserna.

Efter inriktningen följer sedan beslut om prioritering av resurser, grupperade per fokusområde. Vi har slitit för att resurssätta de tre större räddningsinsatserna efter deras behov men även med anledning av det fjärde fokusområdet bygga en ”taktisk reserv” i södra Sverige. Den kom väl till användning igår kväll vid en snabbt uppflammande skogsbrand i Blekinge. Det känns som vi har tänkt helt rätt där. Vi planerar också för omfall och har slipat på att göra beslutsvägarna så snabba som möjligt för att dirigera om resurserna, främst de luftburna. Där jobbar vi mycket nära den sk ”flygcellen” och jag har aldrig lärt mig så mycket om flyg trots jag varit ihop med en pilot i åtta år…

De resurser vi fördelar är MSBs egna och de internationella, främst plan, helikoptrar och markpersonal och materiel. Övriga myndigheters resurser rekommenderar vi uppdrag till och det fungerar riktigt bra. Flygcellen har även översikt över privata helikoptrar mm.

Klockan 13 varje dag är funktionsledarna med på en stabsorientering där övriga medarbetare är välkomna att lyssna. Den följs också av t.ex. vår generaldirektör. Inför den lämnar vi in ett underlag som innehåller lägesbilden, brandriskläget och våra ramar inför kommande förslag till beslut. Det sker också en rapportering från varje funktion om genomförda och planerade åtgärder mm, samt att vi får inriktningar och uppdrag från operativ chef för att samordna vårt arbete. Vi har även funktionsledarmöten och arbetar tight tillsammans kontinuerligt mellan funktionerna.

Vi har lyft ut händelsen till vår särskilda organisation, och återbesatt de ordinarie funktionerna, bl.a. TIB-funktionen. Den ordinarie TIB-funktionen har omvärldsbevakning för att tillsammans med räddningstjänstfunktionen och SOS hålla koll på vad vi kallar bubblare, dvs pågående bränder som också behöver resursförsörjas av särskild organisation. Önskemål om resurser på ”nya” bränderna går den vanliga vägen. Arbetsuppgiften är viktig för oss för att upptäcka nya fokusområden eller bränder i fokusområdena. Vi har fått in några eskalerande bränder den vägen som vi prioriterat om flygande resurser till med tanke på spridningsrisken och snabbt slagit ner dem och kanske undvikit nya storbränder.

Jag säger inte att vi jobbar rätt utan det får utvärderingar undersöka och hitta förbättringar om, men just nu får vi feedbacken att vi når den effektiv och samordning vi vill ha och att räddningstjänsterna är nöjda. MSBs proaktiva prioriterande roll har ju lyfts i räddningstjänstutredningen som viktig att tydliggöra i skrivningen i vår instruktion, och den här situationen visar ju på behovet.

Det är helt fantastiskt att jobba i den här organisationen. Situationen är hyfsad lik den som en räddningscentral har vid större insatser, bara det att här fördelar vi även andra typer av resurser, mycket mer av dem och över hela landet och i relation till utlandet. Det gör det så klart mer komplext och utmanande. Men tänk er stabsspel. Motspelet laddar på. Och laddar på. Till slut säger alla ”Men vad sjutton, detta är inte realistiskt, lägg ner!”. Ungefär så känns det. Fast det är värre och på riktigt. Men tillsammans är vi starka. Riktigt starka.

Sandra Danielsson

Det byggnadstekniska brandskyddet

Regler finns av en anledning, så även regler för byggnadsverk och brandskyddet i byggnader.

I dagens regler för byggnader ställs det under vissa förutsättningar krav på åtgärder med en mer eller mindre tydlig bäring på räddningsinsatsers genomförande. Dessa åtgärder omfattar bland annat:

  • utrymning genom fönster, vilket förutsätter tillräckligt kort insatstid och förmåga
  • enkel lokalisering av brandväggar
  • möjligheten att utföra räddningsinsatser med tillfredsställande säkerhet (invändigt och utvändigt)
  • byggnader ska vara åtkomliga för räddningsinsatser
  • räddningsväg för framkörning och uppställning av fordon
  • tillträdesväg (som till exempel utrymningsvägar som blir inträngningsvägar mm)
  • installationer, främst kanske släckutrustning, brandgasventilation, stigarledningar och räddningshiss.

Byggnaders brandskyddsnivå påverkas även av en rad andra aspekter, utöver de krav som anges i bygglagstiftningen, som till exempel arbetsmiljölagstiftning, lag om brandfarlig och explosiv vara, försäkringsbolagens eventuella krav (exempelvis sprinkler och brandlarmanläggningar) samt specifika branschers egna normer och riktlinjer.

Dessutom kan det ju finnas organisations- eller anläggningsspecifika planer i händelse av brand eller andra olyckor.

Samtliga dessa regelverk (eller motsvarande) påverkar hur räddningsinsatser ska, kan eller bör genomföras. Det blir mer andra ord ganska fort en hel del att hålla reda på, ibland även tekniskt komplicerade lösningar.

Och även om en byggnad, inklusive dess verksamhet och innehåll, uppfyller samtliga de krav som kan ställas eller de riktlinjer som kan förekomma, är det ingen enkel uppgift att utforma och genomföra räddningsinsatser utifrån de förutsättningar som redan finns på plats. Men det är viktigt att så sker, för att insatsresultatet ska bli så bra som möjligt.

Tyvärr är det nog dessutom så, att verkligheten inte alltid är så vacker och det finns ett otal varianter på hur det kan se ut. Exempelvis har vi ett byggnadsbestånd som spänner över många års förändringar i såväl regelverk som i tekniska lösningar.

Det har fått till följd att det kan se väldigt olika ut i olika typer av byggnader, även om verksamheten är likartad. Det kan också förekomma tekniska (och även organisatoriska) lösningar som på pappret ser väldigt bra ut, men som kanske inte alltid fungerar på plats. Dessutom är kanske inte alltid underhållet av tekniska brandskyddssystem det bästa.

Det är förmodligen inte alltid så lätt för en ägare eller innehavare att förstå hur det tänktes när byggnaden projekterades. Skyddssystemen fungerar helt enkelt inte alltid som dom är tänkta, kanske inte ens när byggnaden är alldeles nyuppförd. Och på toppen av detta finns även andra krav på byggnader, utöver de som gäller för brandskyddet.

Sett ur ett räddningstjänstperspektiv, kan det vara svårt att förstå hur en brandskyddskonstruktör har tänkt att en viss teknisk lösning ska fungera. I synnerhet då den tekniska utvecklingen inom byggnadskonstruktion är allt annat än långsam och bakåtsträvande.

Sett från brandskyddskonstruktörens perspektiv är det förmodligen inte heller så lätt att förstå hur räddningstjänsten tekniskt/taktiskt tar sig an räddningsinsatser. Innovationer och nytänkande inom räddningstjänstområdet är faktiskt inte obefintlig. Långt därifrån.

Dessutom baseras räddningsinsatser på människor som ska fatta beslut på kort tid och på begränsat beslutsunderlag, samt människor som ska genomföra de åtgärder det beslutas om.

Tyvärr är såväl tekniska som organisatoriska lösningar på brandskydd inte alltid till räddningstjänstens fördel, av den enkla anledningen att de system brandskyddskonstruktören ägnat mycken tid åt att reda ut, de ska räddningstjänsten förstå, hantera och få att fungera i en insatshelhet inom kanske några enstaka tiotal sekunder. Det ställer en hel del krav på såväl räddningstjänstens personal som på brandskyddskonstruktören, och såväl kunskap om som förståelse för varandras arbetssätt och förutsättningar är viktigt för ett bra brandskydd.

Dock, de allra flesta byggnadstekniska brandskyddsåtgärder med bäring på räddningsinsatser tycks ha växt fram på erfarenhetsmässiga grunder. Det är i och för sig inget fel i det, men det hade varit intressant att närmare studera och utreda bland annat vad dessa olika typer av åtgärder baseras på, dess faktiska funktion och nytta.

Min gissning är att en sådan undersökning troligen skulle leda till hårdare krav på det byggnadstekniska brandskyddet, med hänsyn till räddningstjänstens förutsättningar och förmåga. Det kanske är därför en sådan undersökning (ännu) inte är gjord…?

STEFAN SVENSSON

Omfattande räddningsinsatser och länsstyrelsers övertagande

Om det fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst, får länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatsen. Syftet med länsstyrelsens övertagande av ansvaret för räddningstjänsten vid omfattande räddningsinsatser är att insatserna ska genomföras så effektivt som möjligt.

För att ett övertagande ska kunna tillföra något med avseende på bland annat effektivitet, är det viktigt att ett sådant övertagande dels är väl förberett, dels att det initieras och genomförs i god tid. Det måste helt enkelt finnas en plan.

Nu är länsstyrelsens övertagande ett undantag och länsstyrelsen bör därför i första hand överväga att bistå berörda kommuner på andra sätt. Sådana andra sätt kan till exempel vara att bistå med information till allmänheten, knyta kontakter med andra organisationer, bistå med expertis inom en rad områden, hjälpa till med löpande utvärderingar med mera.

Det är då också viktigt att olika former av samverkan mellan länsstyrelsen och kommuner sker såväl kontinuerligt som långsiktigt och att denna samverkan är väl utvecklad, övad och naturlig.

För att knyta an till en kanske inte helt okänd ledningsmodell, består länsstyrelsens roll något förenklat av att vid ett övertagande ansvara för beslutsdomänen systemledning. I stort består detta då i att:

  • kontinuerligt definiera, värdera och bestämma organisationens roll i förhållande till situationen och andra organisationer i samhället
  • initiera insatser
  • utse räddningsledare samt definiera insatsers ramar, med avseende på avsikt med insats (AMI), resurser, tid samt geografi
  • se till så att det totala hjälpbehovet blir tillgodosett
  • säkerställa resursförsörjning över tid
  • upprätthålla beredskapsproduktion
  • samt kontinuerligt samverka med andra organisationer.

Länsstyrelsen har dessutom en rad andra ansvarsområden som den omfattande räddningsinsatsen måste förhålla sig till. Detta är en inte föraktlig del av övertagandet.

Problemet är att lagstiftningen endast pekar på funktionen räddningsledare och att länsstyrelsen utser sådan räddningsledare. För att fortsätta i samma modelltänkande, har den utsedde räddningsledaren då att arbeta inom beslutsdomänen insatsledning: svara för ledningen av räddningsinsatsen, utifrån den ram som ges av systemledningen, beslut om mål med insatsen, fördela uppgifter till räddningsinsatsens organisatoriska delar samt att samordna insatsens genomförande.

Normalt bör ju då utses räddningsledare som har relativt god vana vid att arbeta på den här nivån, även om insatsen är omfattande och att det då kräver ytterligare såväl utbildning som övning. Men egentligen är problemet för länsstyrelsen att hantera den mer strategiska nivån, men här ställs ju inga formella krav.

Till detta bör läggas att det normalt inte är lämpligt att utse varken de räddningschefer eller de räddningsledare som normalt arbetar i de berörda kommunerna, eftersom det då kan uppstå olika typer av konflikter. För att verkligen tillföra något och göra räddningsinsatsen effektivare, bör räddningsledare som utses av länsstyrelsen vid omfattande räddningsinsatser komma någon annanstans ifrån.

De bör rimligtvis också vara aktiva individer i karriären, som på olika sätt visar framfötterna och som är väl bevandrade i den senaste kunskapen kring ledning av räddningsinsatser. Lång och trogen tjänst kan rimligtvis inte vara något lämpligt kriterium för räddningsledare vid omfattande räddningsinsatser. Inte där heller.

Men problemet kvarstår: vem ska länsstyrelsen ta till sig för att hantera den strategiska nivån?

Rimligtvis skulle det kunna finnas en nationell resurs att tillgå, där samtliga landets länsstyrelser går samman och har tillgång till denna resurs. Ett antal yngre men ändå erfarna räddningsledare som duvas i att hantera såväl systemledning som insatsledning vid omfattande räddningsinsatser. Med krav på regelbunden utbildning och övning.

Och med tanke på att länsstyrelsens övertagande inte bör ske varken lättvindigt eller särskilt ofta, är det inte orimligt att det är särskilt väl utbildade och väl övade prestigelösa individer med sinne för såväl detaljer som helheter och som aktivt tänker framåt. En sådan pool av presumtiva räddningsledare skulle då kunna agera såväl som räddningsledare vid omfattande räddningsinsatser, som bistå med att hantera systemledningen. Med hög kvalitet.

Jodå, jag är fullt medveten om möjligheten för annan statlig myndighet att ta över ansvaret. Detta har diskuterats under en tid, men möjligheten har funnits länge. Frågan är väl vad ett sådant förfarande egentligen tillför. Dels är det ju endast ansvaret som tas över, inte någon mer operativ funktion. Dels är grunden att kommunerna ska svara för räddningstjänst och att dom ska (!) samordna verksamheten och samarbeta för att lösa detta.

Det ska då ganska mycket till innan situationen blir sådan att länsstyrelsen, eller annan statlig myndighet, tar över ansvaret. Ett övertagande är fortfarande att betrakta som undantag. Ett kraftigt sådant.

Det har aldrig varit meningen att varje enskild kommun (eller förbund, för den delen) ska kunna klara av att hantera allt alltid. Vi måste helt enkelt hjälpas åt, även vid omfattande räddningsinsatser. Och hjälpas åt går att göra på andra sätt än ett genom ett övertagande. Men det går samtidigt inte att utesluta.

STEFAN SVENSSON

Ett höghus är ett högt hus

För inte så länge sedan var jag involverad i en internationell diskussion kring vad som kännetecknar ett höghus. Frågan kan liknas vid den om hur långt ett snöre är (”…så här långt…”). Det finns tydligen ingen enhetlig definition på ett höghus. En något luddig beskrivning säger att en byggnad kategoriseras som ett höghus om byggnadshöjden är mycket högre och står över omgivande byggelse. Frågan är då hur det blir i ett område som bara består av ”höghus” och där då inget är mycket högre eller står över omgivande bebyggelse.

Det förekommer bland annat siffror såsom 35 – 100 m och 12 – 39 våningar. Därutöver skulle det då vara skyskrapor, ”megatall buildings” eller ”supertall buildings”. Dessa kategoriseringar tycks dock i huvudsak baseras på byggnaders bärighet och stabilitet: högre byggnader ”väger” helt enkelt mer samt kan orsaka mer/större skada vid eventuellt kollaps (eventuellt till följd av brand). Höga hus utsätts även för bland annat större vindlaster än låga hus.

För inte så länge sedan har problemet med så kallade ”wind-driven fires” uppmärksammats: i höga hus (vad det nu är) kan vinden medföra att brand i vissa fall sprids i byggnader på sätt som inte är lätt förutsägbara. Detta kan även få direkta följder för räddningstjänstens taktik: inträngning mot brand som sprider sig som en följd av vindens påverkan blir komplicerad, även i ”enkla” bostadshus med väl utförda brandceller.

Det finns givetvis även krav på fasadmaterial som, något förenklat, självklart pekar på högre krav ju högre byggnaden är. Åtta våningsplan (cirka 20 – 24 m) förekommer här tämligen frekvent som något slags gräns för vilka typer (eller kombinationer) av fasadmaterial som får användas.

Det är nu det blir intressant för räddningstjänsten. Till exempel så hävdar National Fire Protection Association (NFPA) att byggnader över 23 m är höghus, dvs. en höjd som motsvarar åtta våningsplan. Denna siffra baseras då på räddningstjänstens ”normalhöga” höjdfordon.

Ha nu i åtanke att den enda egentliga anledningen för räddningstjänsten att ha höjdfordon, är för att kunna hantera fönsterutrymning (två oberoende utrymningsvägar osv.). Detta kan dessutom sägas vara allmängiltigt för tillgången till stegutrustning överhuvudtaget.

Byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning, oavsett om det är höjdfordon eller andra typer av stegar, måste således ha andra skyddsåtgärder för att utrymning ska vara tillfredsställande. Detta kan till exempel vara två (eller fler) trapphus eller sprinklersystem. Följaktligen måste byggnader där varken utrymning eller inträngning kan ske via fönster skyddas på andra sätt. Ett höghus blir då ett högt hus där det vistas människor över en höjd som kan nås från utsidan av räddningstjänstens höjdfordon och där då utrymning uteslutande baseras på invändiga utrymningsvägar eller motsvarande.

I byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning blir ju då även utvändig släckning något komplicerad eller rent av omöjlig. Invändig brandsläckning, med allt vad det innebär, blir då enda rimliga alternativet. Fundera nu även på vad som händer i höga hus med endast ett eller två trapphus, och där utrymning (nedåt) ska möta inträngning (uppåt). En inte helt enkelt situation som bland annat har uppmärksammats internationellt.

I byggnader med en byggnadshöjd över 24 meter ska tillgången till släckvatten säkerställas, normalt med stigarledning där uttaget ska ge 2×300 l/min vid 8 – 12 bar. För en byggnad som är 80 m hög, ska då intrycket till stigarledningen således vara 16 – 20 bar, om inte byggnaden har ett separat system för släckvattenförsörjning eller någon form av tryckhöjningspumpar. Hur vanligt förekommande är detta? Kan vi leverera 20 bars tryck till en stigarledning? Hur ofta kontrolleras stigarledningar överhuvudtaget?

Detta innebär ju då också att om det finns ett 3-våningshus, men endast en 7 m hög stege, så är det ett höghus. Eftersom stegutrustningen primärt är avsedd för fönsterutrymning, är det således inte tillfyllest med att ha tillgång till sådan utrustning utöver den primära insatsstyrkan. Stegutrustningen krävs relativt snabbt.

Det blir ju då också som så att räddningstjänstens problem börjar på plan över marknivå. Eller under marknivå, men det är en helt annan historia…

Stefan Svensson

Forskning och utbildning måste omsättas i verkstan

För en gångs skull ska jag skriva en blogg som svar på min bloggkollegas blogg. Det vore kanske onödigt för igår spenderade vi en bra stund över ett antal koppar kaffe med att prata om just bloggen, räddningstjänstsverige, utveckling och problem längs vägen. Men här kommer den.

Räddningstjänstutredningen har gått över i andra halvlek med bara några månader kvar och jag måste säga jag är imponerad så här långt. De har varit och är lyhörda, har träffat många, funderar, förstår strukturer och system samt kommer med förslag.

Jag håller med Svensson om att problemen är rätt kända, men konstaterar att utredningen ganska snabbt lyckas ringa in dem och istället gått vidare med lösningar, och då inte bara i ren lagtext. Det handlar t.ex. om resonemang i (kommande) SOU (statens offentliga utredningar) som kommer ge branschen vägledning, avvägningar som motiveras, föreskriftsrätt som – rätt omsatt – kommer kunna resultera i tydligare vägledningar och konkreta förändringar i styrning.

Jag tror resonemangen och avvägningarna kommer vara värdefulla framöver, för att dels skapa förståelse för förslagen men också för att nyansera och utveckla debatten.

Sen är ju frågan då vilka förslag som läggs och om de verkligen kan bidra till att åtgärda problemen. Där är jag väl försiktigt optimistisk men så klart ändå lite orolig över var de ska landa. Det är alltid en utmaning att hitta en lösning på ett problem.

Givetvis är utbildning och forskning viktigt såsom Svensson poängterar. Men vi måste ha lite verkstad också och omsätta det vi sett i forskningen och utbildat oss för, i själva verksamheten i verkligheten, allt enligt regeringens och riksdagens intentioner.

Personligen ser jag fram emot att få förtydligad och stärkt roll för MSB, som sen efter eventuella förändringar i LSO (lagen om skydd mot olyckor) måste börja leverera därefter. Bollen måste fångas på ett bra sätt och där har vi just nu en dialog internt och med utredningen om vilka bollar som ska kastas och hur de ska fångas.

Jag har många gånger uppehållit mig runt problem och brister, inte minst genom det analysarbete jag på olika sätt deltagit i under åren. Men nu ställer utredningen frågor om vad vi kan göra åt dem, vad som behöver ändras och är öppen för att lyssna på vad som kan bli bättre. Det är jobbiga frågor, speciellt för att man inte är van vid att få den chansen. Men vi måste alla försöka ta den chansen.

Här skulle jag väl också kunna slå ett kraftigt slag för att alla de som har synpunkter, tankar och idéer verkligen passar på att kontakta utredningen och bidrar. Visst är det lätt att sitta på läktaren eller att klaga på att de andra aktörerna inte gör någonting. Men nu har vi möjligheten att påverka.

Så, Svensson, och andra, bidra och kom med förslag om hur räddningstjänsten kan bli effektivare. Det handlar inte bara om lagförslag, utan ställningstaganden och inriktningar som kan göras. Dörren är öppen så det är bara att kliva in.

Så klart blir ju nästa fråga framöver hur utredningen kommer tas om hand och utvecklas vidare mot vägen till ett sannolikt lagförslag, och inte minst sen hur alla aktörerna lyckas omsätta förändringarna i praktiken. Det återstår ju att se. Vi har lång väg att vandra. Men vägen blir ju inte kortare om man väntar med att börja gå.

SANDRA DANIELSSON

Effektivare utredning?

Det är inte utan ett visst intresse jag, liksom många andra, har tagit del av kommittédirektiven till en effektivare kommunal räddningstjänst (Dir. 2017:15).

Tyvärr blir jag något beklämd, eftersom de allra flesta frågor som berörs i direktiven redan är utredda och behandlade, i lag, förordning, proposition, föreskrift eller allmänna råd samt att det finns såväl forskning som utbildningsmaterial, där stöd står att finna.

Låt mig ge några exempel, med bas i direktivens sammanfattning (jag vet, det finns säkerligen mer underhandsmaterial samt att det rimligtvis bör ha hänt en del på utredningsfronten).

Det första jag inte avser beröra är begreppet likvärdigt, eftersom jag skrivit en hel del om det redan. Men kort sammanfattat: skydd mot olyckor ska inte vara likvärdigt, det ska vara tillfredsställande. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i propositionen till lag (2003:778) om skydd mot olyckor (Prop 2002/03:119).

När det gäller effektivt och effektivitet är det tämligen väl utrett i Prop. 2002/03:119. Bedömningen av effektiviteten görs således bland annat utifrån planering, organisering, kompetens, förmåga, övning, utrustning, ledning och samverkan. Tidsaspekten är central är därför särskilt nämnd i lagtexten.

Det som framförallt kan vara värt notera, är att kostnadsfrågan inte berörs överhuvudtaget i propositionen. Med ”effektivitet” avses således inte ”kostnadseffektivitet”. Vid bedömning av effektivitet tas således ingen hänsyn till kostnader, även om detta självklart i praktiken är en faktor som måste tas hänsyn till.

De ställningstagande kring effektivitet som följer av detta bygger således på vad som anses rimligt i förhållande till det skydd för medborgarna som kommunerna förväntas bidra med. De eventuella kostnader som uppstår bör då anses som fullt rimliga. Kostnaden kommer dock i andra hand, medan behovet av skydd är det primära.

Jag har även skrivit om detta tidigare: räddningstjänst (inklusive insatser, beredskap, tillsyn, utbildning, mm) bör betraktas som vilken försäkring som helst: det är något vi betalar för, men som vi helst inte vill ska falla ut. Men vi vill ändå inte vara utan.

Att den mer faktiska verksamheten (inklusive insatser, tillsyn, mm) ska bedrivas såväl effektivt som säkert (inklusive rättssäkert), är åtminstone för mig en självklarhet. Jag vill hävda att kunskap och utbildning är ytterst grundläggande. Och som underlag för god utbildning, och följaktligen även god kunskap, är då givetvis forskningen en viktig ingrediens som kunskapare och kunskapsbärare. Här finns det givetvis en hel del i övrigt att önska.

Rekryteringen (och bibehållande) av deltidsanställda brandmän är en ytterst viktig fråga som har mycket stor betydelse för samhällets säkerhet, inte minst då cirka tre fjärdedelar av svensk räddningstjänstpersonal utgörs av deltidsanställda brandmän. Man bör ha i åtanke att yrket som deltidsbrandman är något som sker vid sidan om eller utöver en ordinarie anställning.

Även här är problemen i mångt och mycket redan utredda (men tyvärr fortfarande olösta). Lite kort kan dessa problem sammanfattas som konkurrens mellan familj, fritid, ordinarie arbete och räddningstjänstanställningen.

Samtliga dessa problem går att lösa, och det är till allra största delen kommunerna själva som måste finna lösningar. Men det underlättas inte av att ersättningen för beredskap och insatser utförda av deltidsbrandmän är låg. För den enskilde finns det helt enkelt inget ekonomiskt incitament att välja yrket som deltidsbrandman.

Frågan om samverkan har debatterats både länge och väl. Men lagen om skydd mot olyckor ställer redan idag krav på att kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för verksamhet enligt lag ska samordna verksamheten samt samarbeta med varandra och med andra som berörs. Jag kan inte se hur detta skulle kunna förtydligas (även om det givetvis kan bli bättre i sak).

Den i sammanfattningen sista aspekten, och detta är förmodligen det viktigaste, handlar om statens stöd och tillsyn. Efter att under många år varit inblandad i såväl nationell som internationell räddningstjänst, finner jag det ytterst förvånande att många andra länder väljer att såväl förlänga räddningstjänstutbildningar som säkra upp kvalitén i sådana utbildningar och inrätta nya utbildningar, inklusive att öka/förbättra de praktiska/faktiska förutsättningarna för räddningstjänstutbildningar.

I Sverige däremot, uppfattar jag det som att utbildningar förkortas, tas bort och där kvalitén inte alltid hamnar i fokus. Istället är det kortsiktigt ekonomiskt tänkande som tillåts styra.

Min uppfattning är att staten i sitt stöd och i sin tillsyn måste lägga mycket större kraft på kvalitet, inte minst då utbildningskvalitet eftersom detta hade löst en mängd andra problem, till exempel de områden jag redan berört. Kommunerna måste också förstå att även om kvalitet kostar, måste behovet av skydd mot olyckor vara i fokus och att detta skydd måste få kosta.

Det finns givetvis fler aspekter kring vad utredningen avser belysa som kan diskuteras, men generellt kan jag inte se behov av att ytterligare utreda flera av dessa aspekter. Mycket är redan tillräckligt tydligt i gällande lagstiftning (inklusive dess förarbeten) eller att det finns annat underlag som berörda myndigheter och organisationer kan använda för att utveckla, förbättra och effektivisera sina verksamheter.

De frågor som belyses i direktiven och som eventuellt inte redan är utredda, hanteras bäst genom forskning och utbildning. Inte genom förändringar i lagstiftningen.

STEFAN SVENSSON

Utbildning handlar om kunskap – inte information

Om några veckor påbörjas Grib, den nya utbildningen för deltidspersonal inom räddningstjänsten. Tanken är att den ska möta olika förutsättningar för lärande på ett bättre sätt än tidigare, öka medverkan från kommunal räddningstjänst samt erbjuda ett moderniserat innehåll och pedagogik.

Den nya utbildningens längd är sex veckor mot tidigare nio veckor. Den så kallade preparandutbildningen försvinner och inga särskilda förkunskapskrav erfordras. Rök- och kemdykning blir en lokalt vald anpassning, och utbildningen kommer att bedrivas på åtta platser i landet (inklusive skolorna i Revinge och Sandö).

Skaparen av detta underverk har förmodligen blandat samman ”information” och ”kunskap”. Att förmedla en viss mängd information på en given tid, handlar endast om hur fort förmedlaren kan prata eller hur fort mottagaren kan läsa.

Utbildning handlar om kunskap och kunskapande och en kunskapande process är något helt annat än att informera om sakernas förhållande. Kunskap kan egentligen inte förmedlas, den skapas hos eleven. Inne i huvudet, ibland i samklang med händer och fötter men inte minst tillsammans med den sedan tidigare uppbyggda kunskapen (utifrån utbildning och erfarenheter).

Som utbildare kan jag normalt inte lära eleven något, däremot kan jag skapa mer eller mindre goda förutsättningar för elevens lärande (som denne för övrigt normalt måste ta ansvar för själv). Det går således inte att informera något till att bli kompetent räddningstjänstpersonal, det kräver utbildning.

Om man då samtidigt beaktar att behovet av kunskap som krävs för att genomföra räddningsinsatser säkert och effektivt ständigt ökar, finner jag det ytterst (!) märkligt att utbildningstiden sänks med mer än 30 procent. Självklart är hela livet ett ständigt lärande, många utbildningar ger endast grunden för fortsatt lärande och pedagogisk skicklighet kan överbrygga många hinder.

Men nog måste det väl ändå finnas en gräns för vad som är en rimlig utbildningstid? I fallet med Grib tycks det som om det något kortsiktiga ekonomiska tänkandet har fått styra över det faktiska behovet av kunskap och kvalitét.

Och att rök- och kemdykning försvinner i grundutbildningen är inget annat än ett stort haveri. Med det sagt betraktas jag förmodligen som en stockkonservativ bakåtsträvare. Men trots det förhållandevis goda byggnadstekniska brandskydd vi har och har haft under lång tid, den utbildning vi hittills haft och de minimala antalet olyckor som inträffar vid invändig brandsläckning, har invändig brandsläckning på helt felaktiga grunder fått onda ögat.

Försvinner möjligheterna till invändig brandsläckning, kommer med största sannolikhet även möjligheterna till självskydd försvinna, vilket på såväl kort som lång sikt kommer öka riskerna, olyckorna och hälsoproblemen. Det kanske till och med är så att jag tänker ett steg längre…?

Det har också kommit att bli en allt för hög tilltro till så kallade mindre enheter, höga tryck och låga flöden. Missförstå mig rätt, jag åker själv som Fip (förstainsatsperson) och det fungerar alldeles utmärkt. Kanske i synnerhet vid sjukvårdslarm, där tid många gånger övertrumfar mängd. Men det är inte alla lösningars moder. Det är ett komplement som normalt kräver mycket mer resurser för lyckat resultat. Det går väldigt sällan att ersätta ”stor resurs” med ”kort tid”.

Ytterligare ett problem har ju, som tur är, hamnat i rampljuset: säkerhet vid arbete på väg, vilket troligen är den absolut största faran räddningstjänstpersonal kan utsättas för. För ett säkert insatsarbete i samband med trafikolyckor, krävs ofta mer resurser än vad många tycks tro. Dessutom kräver det en hel del kunskap för att kunna hantera dessa situationer säkert, inte minst med tanke på de förändringar i fordonsparken (gas, el, bränsleceller, mm) som vi är mitt uppe i. Att hantera trafikolyckor är en utmaning som kommer att bli allt intressantare.

Att bedriva utbildning med kvalitét är en utmaning. Förutom att hålla en hög nivå hos instruktörer, krävs det övningsanordningar som är såväl pedagogiska som säkra och miljömässigt hållbara. Även logistiken kan bli en utmaning, inklusive hantering av all övnings- och utbildningsmateriel. Jag tvivlar starkt på att utbildningsanordnarna kommer klara av detta, utan massiva investeringar. Jag utesluter inte möjligheten att Grib kommer bli bra, åtminstone på kort sikt, men det kommer troligen att ske till en mycket hög kostnad.

Jag har full förståelse för att det idag på många håll är problem med bland annat rekrytering av deltidsanställd räddningstjänstpersonal. Men istället för att faktiskt lösa detta, väljer man att sänka kvalitén i svensk räddningstjänst samtidigt som det grundläggande problemet kvarstår. Här kan man verkligen tala om att skjuta sig själv i foten.

STEFAN SVENSSON

Tillfredsställande och likvärdigt skydd – men inte lika

I räddningstjänstens fantastiska värld sneglar vi många gånger på lagen om skydd mot olyckor (LSO), men även på en rad andra lagstiftningar. Tyvärr glömmer vi många gånger att även läsa förarbetena.

Och i vissa fall måste vi även läsa äldre lagstiftningar och motsvarande förarbeten, såväl utredningar som propositioner. När det gäller den så kallade förebyggande verksamheten, kan jag starkt rekommendera att läsa 1962 års brandlag samt dess förarbeten. Det finns även en liten bok som heter ”Brandsyn förr och nu” med ett avsnitt om skälighet, som är alldeles ypperlig.

Hur som helst, i LSO framgår det att syftet är att i hela landet bereda ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor. Dessutom ska räddningstjänsten planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Tillfredsställande, likvärdigt, inom godtagbar tid och effektivt.

I propositionen till LSO (Prop 2002/03:119) påtalas flera gånger och på olika sätt vikten av lokal anpassning samt att det krävs såväl förebyggande som skadeavhjälpande verksamhet.

Det råder således inte något antingen/eller-förhållande mellan förebyggande och skadeavhjälpande arbete. Båda behövs och har stort värde, även om vi kanske inte alltid kan mäta eller värdera olika åtgärder på samma skala.

Av propositionen (jag faktiskt tycker det är ganska roligt att läsa propositioner…) framgår det bland annat att kommunernas behov av kompetens varierar, bland annat utifrån variationer i storlek, befolkningstäthet eller industriell verksamhet. Behovet av kompetens kan också variera över tiden, på grund av förändringar i den lokala riskbilden. Riskbilden är inte statisk, varken över dygnet, veckan, månaden eller året.

Syftet med LSO är således att skapa flexibilitet och utrymme för en kontinuerlig anpassning till olika kommuners skilda behov. Personalen måste givetvis också genom utbildning och erfarenhet ha den kompetens som krävs för att allmänheten skall ha en tillfredsställande säkerhet.

Syftet med LSO är således också att varje kommun själva ska ha möjlighet att anpassa verksamheten utifrån de risker som finns just där. Verksamheten inom räddningstjänstområdet ska i varje del av landet hålla en godtagbar nivå; ett betryggande skydd ska finnas oavsett var i landet man befinner sig.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, skyddet mot olyckor ska vara tillfredsställande. Inte likvärdigt, åtminstone inte i termer av lika. Det ska inte vara lika över landet, snarare tvärtom: det ska vara olika, det är liksom det som är hela grundtanken.

Först måste vi för varje kommun, kanske till och med för varje tidpunkt, bestämma vad som är en tillfredsställande nivå. Här har då samhället och dess medborgare tolkningsföreträde, normalt i form av våra folkvalda. Inte kommunens organisation för räddningstjänst, som dock rimligtvis kan förse beslutsfattande organ med underlag. Därefter kan vi bestämma hur vi når denna tillfredsställande nivå.

Låt mig ta ett enkelt exempel: anta att kommunen har bestämt att nivån på skyddet ska vara 42. För enkelhetens skull håller vi oss till brand, men i ett verkligt fall bör man givetvis föra ett resonemang kring kommunens samlade bild kring kriser, risker och olyckor (dvs. riskbilden).

 Här är skyddet likvärdigt, men inte lika.

De parametrar som jag då har att spela med kan till exempel vara personal i beredskap, insatstid, utbildningsnivå hos personalen, kvaliteten hos det byggnadstekniska brandskyddet samt andelen brandvarnare i kommunen. Genom att kombinera dessa, kan jag åstadkomma den önskade tillfredsställande nivån på skyddet på olika, men likafullt likvärdiga, sätt. Olika kombinationer av dessa parametrar skulle då ge likvärdigt skydd, i det här fallet summan 42 (se figuren).

Det som då är lite trist, är att diskussionen (fortfarande) tycks hamna kring ”likvärdigt” i termer av ”lika”, förmodligen eftersom det kan uppfattas som enklare: det är ju lättare att jämföra med någon annan, än att bestämma själv. Men det ska ju inte vara lika. Det ska vara olika: att kunna göra på olika sätt, men ändå få ett tillfredsställande skydd mot olyckor. inte lika, men likvärdigt, och framförallt tillfredsställande.

Stefan Svensson