Industribrand kräver sin taktik

Svensk räddningstjänst är enligt min uppfattning i grunden dimensionerad för bränder i bostäder. Det är byggnader där utrymmen har en relativt okomplicerad och liten geometri, som ofta är väl brandtekniskt avskilda, där relativt få liv kan vara hotade och av hyfsat begränsat ekonomiskt värde (även om det för den enskilde ofta är ett svårt bakslag).

Men vi bygger alltmer på såväl höjden som bredden och djupet. Det finns dessutom en stor mängd byggnader och anläggningar som ställer ytterligare krav på hur räddningsinsatser kan genomföras: industrianläggningar.

Detta är visserligen inte mitt område, men om jag ska tillåta mig att spekulera kan jag tänka mig ett antal förutsättningar som vi kanske inte alltid tänker på. En sådan kan vara att användningen av mobiltelefoner och radioapparater kan vara begränsad eller rent av otillåten. En annan kan vara att det råder strikt fotograferingsförbud, av flera skäl. Det kanske till och med råder förbud mot att överhuvudtaget sprida någon som helst information om vad som försiggår vid anläggningen, vilka produkter som lagras eller hur till exempel en process fungerar.

Vid en industrianläggning kanske det också ställs krav på särskild skyddsutrustning eller särskild utmärkning av personal. Den utrustning som används måste i vissa fall eller i vissa miljöer också uppfylla en viss klassning. Sådana förutsättningar är vi kanske inte alltid medvetna om, men måste ändå förhålla oss till.

Vid en industrianläggning kan det även finnas särskilda brandskyddsanordningar eller särskilda villkor för att skydda såväl lagring som processer. I samband med räddningsinsatser förefaller det rimligt att vi dels är medvetna om sådana skyddsanordningar, dels att vi förstår att använda dem till vår fördel.

Det kan till exempel röra sig om något så enkelt som att dimensioneringsförutsättningarna för ett sprinklersystem bygger på att räddningstjänsten kan vattenförsörja systemet efter viss tid, under viss tid och med en viss kapacitet. Eller kanske till och med att en släckinsats kräver en förmåga långt utöver vad som krävs vid lägenhetsbrand. Mer vatten, särskilda släckmedel, specialutrustning, mm.

Före jul skrev jag om olyckors skeenden. Även denna aspekt kan vara något speciell vid vissa typer av processanläggningar. En olycka vid en process kan leda till så kallade kaskadeffekter, inte minst med tanke på att en process kan ta lång tid att stänga ner (vilket i sin tur kan få en lång rad oönskade konsekvenser). Och så länge processen fortgår, kommer olyckans händelseutveckling att fortsätta mer eller mindre obehindrat. Oavsett vilka åtgärder räddningstjänsten sätter in.

Vi måste således, utöver kunskap om och förståelse för olyckors mer generella skeenden, även ha förståelse och kunskap om hur en sådan process fungerar och påverkar ett olycksförlopp. Det är helt enkelt mycket att hålla i huvudet.

Eftersom vår dimensionering, inklusive taktik och ledning, i grunden är baserad på brand i bostad, är risken uppenbar att vi försöker tillämpa motsvarande taktik vid större industrianläggningar. Det kräver ingen större fantasi att inse vad slutresultatet då kommer bli. Det är inte så enkelt som att bara skala upp, i synnerhet inte om vår normala förmåga baseras på lägenhetsbranden.

Mer komplexa anläggningar har många gånger egen räddningstjänstpersonal. Dessa blir då en helt oumbärlig och ovärderlig resurs för den kommunala räddningstjänsten. Men vi måste ändå själva ha en viss grundkunskap kring hur olika industrianläggningar fungerar, vilka förutsättningar som finns, hur brandskyddet ser ut, mm.

Empirisk kunskap är den bästa kunskapen och såväl regelbundna studiebesök som mer ingående utbildningar på och övningar vid sådana anläggningar är inte att förakta. Det torde till och med vara ett grundläggande krav. Och om vi bara ser oss omkring, kommer vi märka att det finns fler industrianläggningar att ta hänsyn till än vad vi nog förleds att tro. Det kan räcka med att takhöjden är 5 meter istället för de 2,5 meter vi är mer vana vid eller att golvytan är 1000 kvadratmeter istället för 100. Redan sådana till synes triviala skillnader ställer helt andra krav på vår insatsförmåga.

För vissa typer av industrianläggningar (eller motsvarande) finns det även särskilda regelverk, bland annat kring planer för räddningsinsatser. Dessa finns av en anledning och vi måste ta hänsyn till dem.

Utöver detta kan olyckor inom industrin få stor påverkan på samhället. Underleverantörer, kunder, arbetstillfällen och ekonomi hänger trots allt samman i ett tämligen komplext system. Förutom att många människor kan komma till skada, kan ett helt samhälle vara direkt beroende av en enda industrianläggning.

Men det finns även andra typer av byggnader eller anläggningar som är långt mer komplexa än våra dimensioneringsgrundande bostäder. Att alltid tillämpa en likartad taktik vid alla typer av byggnader eller anläggningar fungerar helt enkelt inte.

Men klarar vi inte av det enkla, kommer vi aldrig att klara av det mer komplexa. Och nånstans måste vi ju börja.

STEFAN SVENSSON

Disputerad brandingenjör och docent i Brandteknik vid Lunds Universitet. Har under många år arbetat som lärare vid MSB Revinge, även varit anställd vid Lunds Universitet och under många år arbetat som deltidsbrandman.
Har skrivit ett flertal böcker, rapporter och artiklar samt bedriver ett omfattande nationellt och internationellt utvecklingsarbete för räddningstjänsten.