Trendspaning 2013

Det här blir väl kanske ingen riktig trendspaning, men jag tänkte försöka se lite framåt mot vad som är på gång under året, och kanske även ytterligare framåt i tiden.

Några exempel:
Först och främst, vilket jag själv tycker är både roligt och viktigt, så tycks det äntligen finnas en potential för att säkerhet och hälsa för räddningstjänstpersonal ska hamna i fokus.

Fackliga grupperingar har under en tid bedrivit en del arbeten i den här riktningen, men nu tycks även vissa myndigheter och en rad andra kloka människor vilja ta tag i frågan. Man kan väl säga att frågan är lite mer än hantering av skyddsutrustning och verktyg efter insatser.

Det kan även komma att handla om räddningstjänstpersonal med cancer, diabetes, koagulationsproblem eller andra ”sjukdomstillstånd” (jag vet, det är inget bra begrepp).

Från forskningens sida kan man lite förenklat säga att det många gånger är svårt att med säkerhet säga något om orsak och verkan.

Och det kan också vara svårt att utröna vilken inverkan det kan ha på yrket inom räddningstjänsten. Men det huvudsakliga måste ju ända vara att man kan bedriva sitt arbete inom räddningstjänsten på ett säkert sätt, på kort och lång sikt. Man ska helt enkelt känna sig trygg i sitt arbete.

Här kommer givetvis även frågor om fysisk förmåga, psykisk förmåga, arbete i varm miljö, användning av andningsskydd, med mera in i bilden. Vi behöver försöka se helheten, vilket kan bli hur komplext som helst men samtidigt mycket intressant.. Och även om vi kanske historiskt har gjort en massa fel, bör vi ju försöka sikta framåt och göra det bättre.

Deltidsbrandmän har kommit på tapeten. Det smått komiska i sammanhanget är att Storstockholm är en av initiativtagarna till detta. Ursäkta mina fördomar och min okunskap, men jag förknippar inte Storstockholm med deltidsbrandmän, och jag är förmodligen inte ensam om detta.

Men det är icke desto mindre bra och viktigt: svensk räddningstjänst består till tre fjärdedelar av deltid.

Att inte förbättra situationen, underlätta rekrytering, med mera, är att slå undan benen fullständigt på den svenska beredskapen mot risker och olyckor. Till skillnad mot vad en vissa tycks tro, kan man inte planera bort alla risker.

Vi behöver kunna hantera hela skalan från att förhindra olyckor till att hantera de olyckor som trots allt inträffar. Och faktiskt, kris-, risk- och olyckshantering är inget som bedrivs centralt: kommunerna har det primära ansvaret och det är således kommunerna som ska ha stöd i detta arbete.

Ledningsutvecklingen fortgår med oförminskad styrka. Efter att, äntligen, ha fullfört arbetet med MSBFS 2012:5 måste vi nu missionera om detta på bred front. Mycket är kanske självklarheter, men redan nu har jag märkt ett stort intresse att diskutera och driva ledningsfrågan framåt.

Med olika grad av säkerhet, planerar vi för seminarier i Västra Götaland och Skåne. Jag kommer förmodligen även att beröra frågan på Brand 2013 och om det finns intresse från andra regioner så är det bara att höra av sig så ska vi se vad vi kan åstadkomma.

Och utvecklingsarbetet fortgår, där vi har en mängd frågor att gräva vidare i. Och trots byte av kontor, så kommer jag förmodligen att vara insyltad även i fortsättningen.

Det kanske är dags att äntligen ta död på frågan om nationell räddningsledare?

Internationellt kan jag se ett ökande intresse för något som verkligen ligger mig varmt om hjärtat: att länka samman vetenskapen med erfarenheten. Den rädsla som fanns för några år sedan för att släppa in ”utomstående” i räddningstjänstorganisationer håller på att raderas ut, till gagn för alla.

Räddningstjänster kontaktar forskare och forskare kontaktar räddningstjänster och allt fler börjar inse att det inte finns något motsatsförhållande. Vi är faktiskt på samma sida.

Det finns givetvis smolk i bägaren:  det är ofta enskilda individer och mer eller mindre inofficiella grupperingar med ett brinnande intresse för sakfrågor, som lägger själ och hjärta på att driva utvecklingen framåt. Så fort det blir projekt av mer officiell karaktär, tenderar det att bli tungrott.

Tyvärr finns det också enskilda individer och grupperingar som sätter käppar i hjulet för allt vad utveckling heter. Tragiskt

Tänk så mycket vi hade kunnat åstadkomma om vi kunde släppa lite på prestigen.

I skrivande stund är det kvällen innan jag börjar på min nya arbetsplats, Avdelningen för Brandteknik och Riskhantering vid Lunds Universitet.

Det var nervöst att gå till min gamla arbetsplats i fredags (ja, det blev fuktigt i ögat…) och det kommer att blir nervöst att gå till min nya. Men det är nånting jag verkligen ser fram emot.

Nu kör vi.

Stefan Svensson

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.