Checklistor på gott och ont

Frågan om checklistor dyker upp lite då och då, inte minst i samband med utbildningen. Även yrkesverksamma frågar ibland efter checklistor eller mallar för hur olika saker ska göras.

Men är inte detta att nedvärdera sig själv (eller andra) och människors kompetens? Vi kan många gånger mycket mer än vi själva tror.
I samband med kriser, risker eller olyckor måste man många gånger arbeta i en dynamisk och ständigt föränderlig omgivning. Men man inser då lätt det meningslösa att i en dynamisk omgivning och i en ständigt föränderlig värld försöka förteckna alla upptänkliga situationer eller möjligheter att hantera dynamiken och föränderligheten. Det skulle ändå inte gå.

Om man likväl försökte, skulle det bli ett antal inkonsekvenser. Ett visst handlande skulle genom checklistan vara lämpligt eller rent av nödvändigt, medan ett annat minst lika lämpligt eller nödvändigt handlande kanske blir bortglömt.

Det finns till och med exempel där checklistor har skapat ödesdigra situationer: man följde en checklista utan att lyfta blicken och fundera på hur verkligheten egentligen såg ut.

Checklistor eller mallar kan i vissa fall vara användbara för den oerfarne, för någon som i övrigt inte har erforderlig kunskap eller om man (även som erfaren) av någon anledning behöver ett stöd för sina bedömningar.

Men man måste komma ihåg att checklistor eller mallar är statiska, av nödvändighet ofullständiga och därför på det stora hela tämligen oanvändbara för att få en korrekt bild av situationen och att fatta goda beslut.

Det är ofta olämpligt, och rent av farligt, att helt hemfalla åt bedömningar utifrån mallar och checklistor, vilket är en stor risk då en checklista finns tillgänglig.

Undantag kan vara då man skapar mer generella checklistor för sig själv och för sitt eget minne. Sådana checklistor blir då även skapade utifrån egna erfarenheter (”det här brukar jag har svårt att komma ihåg”) vilket även kan skapa ett något slags personlig praxis.

Även jag har benfickan på mina larmkläder fulla med anteckningar, men det är ytterst sällan dessa konsulteras. Jag kan med andra ord göra en checklista åt mig själv, men jag kan inte göra det åt någon annan.

Hanteringen av kriser, risker eller olyckor måste således vara baserad på kompetens. Många anser dock fortfarande att det vore bättre med tydliga riktlinjer för olika typer av situationer eller händelser, gärna i termer av checklistor och mallar, vilket endast förringar individernas kompetens.

Bedömningar i samband med kriser, risker eller olyckor görs istället utifrån de omständigheter som råder i varje enskilt fall. Detta är en bedömning som milt sagt är svår (men det är ju bland annat därför som vi utbildar).

Som underlag för sådana bedömningar har man bland annat att förlita sig till personalens samlade kompetens i kombination med aktuella förhållandena och samtliga sinnen.

Detta är då ytterligare en anledning till att samarbeta med andra människor eller organisationer: det är ju helt orimligt att varje enskild individ eller organisation ska ha all den kompetens eller förmåga att lösa de uppgifter denne ställs inför. Vi måste helt enkelt hjälpas åt. Utan checklistor, med hjärna.

För att sammanfattningsvis uttrycka mig på mitt sedvanliga diplomatiska och ödmjuka sätt: om vi har checklistor, varför ska vi då ha utbildning? Checklistor är för idioter. Och möjligtvis för den late.

Stefan Svensson

Har vi glömt bort faran farligt gods?

För ett antal år sedan fanns fokus på transporter av farligt gods och olika metoder för att hantera detta. Vart har den diskussionen tagit vägen? undrar Stefan Svensson i sin blogg.

Häromdagen blev jag, på grund av sjukskrivning, inkastad att hålla en föreläsning om farligt gods.

Det var mer en översikt över vad farligt gods är, vilka regler som finns och, kanske framförallt, lite kring statistiken om farligt gods.

För en brandforskare kändes det lite ovant (dock, ur positiv bemärkelse), och som brandsoldat bör jag ju rimligtvis känna till detta. Men jag får väl erkänna att jag kände mig lite ringrostig, detta är ju inget som jag arbetat med i någon större utsträckning under min karriär.

Framförallt är statistiken fascinerande: det är helt fantastiska mängder farligt gods som transporteras på våra vägar och det inträffar faktiskt en och annan olycka också. Men de flesta olyckorna är ”mindre” till sin karaktär, inget allvarligt inträffar och de når sällan fram i nyhetsbruset.

Men det finns trots allt en viss olyckspotential. Klass 3 (brandfarlig vätska) är inte helt förvånande den helt dominerande godstypen, oavsett om det sker på landsväg, med järnväg eller till sjöss.

Men att mer än 15 ton klass 9 transporteras via Sturups flygplats varje år kom lite mer som en överraskning. Klass 9 är övrigt kuckelimuck, vilket inte är den officiella benämningen…

Antalet olyckor är kanske trots allt förhållandevis litet, vilket kan bero på att vi har ett fungerande regelverk (ett tack till alla kloka människor kan ju vara på sin plats!). Men hur bra är vi egentligen på att hantera de olyckor som inträffar?

Den offentliga debatten i branschen handlar i stor utsträckning om rökdykning och förmågan att upprätthålla samhällsviktiga funktioner. Visserligen viktiga frågor, men debatten känns inte alltid helt verklighetsförankrad.

Jag är helt övertygad om att det finns ett stort antal ytterst duktiga människor som kan farligt gods på sina fem fingrar och som arbetar med detta dagligen.

Men för oss vanliga dödliga och som ställs inför fullbordat faktum, till exempel en vält ammoniakbil på Norra Ringen i Lund, kan det nog kännas något trevande.

Det intressanta är kanske egentligen hur olika frågor i dagens risksamhälle svänger fram och tillbaka i diskussionen. För ett antal år sedan vill jag minnas att det fanns ett väldigt fokus på transporter av farligt gods och olika metoder för att hantera detta.

Den diskussionen ser jag inte på samma sätt längre.

I dag handlar det om samverkan, Rakel och partiklar i larmkläder. Jag vill inte förringa dessa frågor, men på något sätt bleknar de i jämförelse. Betyder det då att farligt gods inte längre är farligt? Knappast!

Eller är frågan så komplex att vi väljer att inte se den? Vi hoppas på att regelverket ska förhindra olyckor och även hantera de olyckor som uppstår: alla skyddssystem fungerar alltid, åtminstone enligt uppgjorda planer, oavsett om det är utbildning av fordonsförare, skyddsavstånd till bostäder eller tankarnas hållfasthet.

Skulle det inträffa en olycka, hanterar vi det då. Vi tar med lite lagom mycket prylar och ser vad vi kan göra åt saken, utrymmer hela eller delar av samhällen och kallar in expertis.

Hur mycket kraft lägger vi på utbildning och övning kring hanteringen av olyckor med farligt gods?

Jag blir också fascinerad över detta ständiga ”antingen – eller”. Ska det vara så svårt att försöka hålla en lite mer gyllene medelväg, någonstans i mitten? Det kanske finns fler frågor som fortfarande är högaktuella, men som vi tror är färdigavhandlade?

Eller så försöker vi uppfinna hjulet igen i frågor som redan har behandlats.

Det påstås ju ibland inom staten att alla utredningar redan är gjorda, det handlar bara om att hitta dem. Det kanske är dags att börja gräva lite bland rapporter och utredningar?

Stefan Svensson