Samhällets förfall

Att släcka eller inte släcka en brand handlar om mer än juridik och ekonomi. Det handlar också om moraliska förpliktelser. Den dagen vi inte ens försöker bidrar vi till samhällets förfall, skriver Stefan Svensson i sin blogg.

Häromsistens var jag på larm till en lastbil som brann. Chauffören hade skött sig exemplariskt: ett däck på trailern exploderade och fattade eld, han svängde snabbt av från motorvägen in i en bussficka, gjorde ett släckförsök, larmade räddningstjänsten och kopplade bort dragbilen.
Vi kom dit och påbörjade släckning. Lasten bestod av tjugo ton kopieringspapper och Lützendimman låg stundtals tät över vägen.

Mitt i allt detta stod jag och funderade på meningen med vårt arbete.
Chauffören var oskadd och dragbilen var utan en skråma. Men såväl trailern som lasten var totalförstörd och det fanns risk för att släckvattnet skulle rinna iväg och förorena mark och vatten.
Nu visade det sig ganska snabbt att det sistnämnda inte var något problem, eftersom hela området var täckt med duk och diket var anslutet till en damm (bland annat som skydd mot dylika händelser). Men varför står vi och släcker nånting som ändå är fullständigt förlorat?

Låt mig lyfta resonemanget till brand i byggnad. Det talas ibland om att bygglagstiftningen endast är till för personskydd: när byggnaden väl är utrymd, skulle det då inte längre vara ett räddningstjänstproblem eftersom det finns försäkringar som täcker egendomsskadorna.
Att då försöka släcka nånting som endast är egendom, är täckt av försäkring eller redan är förlorat skulle då, följaktligen, vara bortkastat och slöseri med samhällets resurser. Inget kunde väl vara mer felaktigt.

Samhällets brandskydd, inklusive brandskydd i byggnader, har två sidor: ett tekniskt/organisatoriskt brandskydd samt räddningstjänstens insats.
Och, till skillnad från vad vissa tycks tro; många byggnader, och även andra anläggningar, är faktiskt byggda så att räddningstjänstens insats ska underlättas.

I byggnader med bra brandskydd, ofta med bra och intakta brandcellsindelningar, är invändig brandsläckning till och med ett väldigt bra och säkert sätt att hantera situationen på.
Problemet är väl kanske att vi applicerar likartad eller rent av samma taktik, oavsett vilken typ eller kvalitet av byggnad vi ger oss i kast med. Och även om en brandcell är förlorad, har vi som uppgift att skydda omkringliggande brandceller eller byggnader.

Man bör ha i åtanke att en byggnad kan bestå av flera brandceller med flera olika ägare, innehavare eller verksamhetsutövare. Alla har ett intresse i att skadorna minimeras. Även en väghållare, som i mitt exempel.
Vi kan inte heller låta saker och ting gå upp i rök bara för att räddningsinsatsen ”kostar pengar”.
Själva insatsarbetet är den minsta kostnaden av räddningstjänsten och utgör en försvinnande liten del av totalkostnaden för samhället, vilken inte alltid går att räkna fram.

Vårt arbete är också något av skatteåterbäring för samhällsmedborgarna. Och det finns inte bara en lagstiftning som talar om skydd för människor, egendom och miljö.
Det finns även samhälleliga och moraliska förpliktelser som gör att vi bör göra vad vi kan för att få stopp på en oönskad händelseutveckling. Även om skadan kan förväntas bli total.
I annat fall hade det här landet snart sett ut som en krigszon, med utbrända byggnader och fordon överallt, och med samhälleliga kostnader långt (!) utöver själva primärskadan.

Vårt arbete får inte heller ske på bekostnad av allt för stora risker för egen personal. Räddningstjänst är kanske inte fullt så riskfyllt som vissa vill göra gällande, men det är verkligen inte riskfritt, och det måste givetvis finnas en gräns för vad vi utsätter personalen för.
Och det får inte heller vara till helt orimliga kostnader, men även till synes små händelser kan ha stor inverkan på samhället och dess infrastruktur.

Vi måste helt enkelt lyfta oss över juridikens och ekonomins något fyrkantiga värld och även se till andra värden, värden som man inte alltid kan räkna hem. Juridiken och ekonomin har en rationalitet som sällan stämmer med verklighetens beslutssituationer, eftersom alla fakta sällan eller aldrig är kända på förhand vid räddningsinsatser.
Den dagen då vi inte ens gör ett försök eftersom ”…det är ju ändå bara förlorad egendom”, den dagen bidrar vi till samhällets förfall.

Således, efter att ha resonerat med mig själv en stund (jo, jag gjorde faktiskt det…) fortsatte vi släckarbetet. Det blev många timmar och sent på natten, men slutresultatet blev trots allt ganska bra.
Möjligtvis blev Tjeckien ett papperslöst samhälle veckan efter, men det är inget jag ligger sömnlös över. Inte det heller.

Stefan Svensson

Vi behöver prata om döden

Den här gången tänkte jag bli lite mer allvarlig än vanligt och kanske till och med ta ut svängarna ordentligt.

Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” spelades delvis in på klipporna vid Hovs Hallar på norra sidan av Bjärehalvön.
Varje gång vi passerar inspelningsplatsen, vilket sker med viss regelbundenhet, där Antonius Block spelar schack med döden reciterar vi en scen ur filmen:
Antonius Block: ”Vem är du?”
Döden: ”Jag är Döden.”
Antonius Block: ”Kommer du för att hämta mig?”
Döden: ”Jag har redan länge gått vid din sida.”

Och så är det nog, döden är närmre än vi tror. Det räcker med ett felsteg, en missräkning eller en felbedömning, så är vi borta. För alltid.
Det här kan komma som en överraskning för en del, av den enkla anledningen att detta normalt inte är något vi går omkring och tänker på eller talar om.

Men i den här branschen sysslar vi med död och förintelse. Oavsett om vi arbetar ”operativt” med räddningstjänst, dimensionerar brandtekniska skyddssystem eller analyserar samhälleliga kriser och risker, så är syftet att på något sätt skydda och rädda.
Men ibland går det helt enkelt fel, vilket leder till oerhört tragiska konsekvenser. För alla, inklusive hjälparna. I ”bästa” fall är det bara egendom som går till spillo, men ibland (allt för ofta!) är konsekvensen att människoliv går förlorade.

Jag uppfattar det som att många människor har en något ”märklig” syn på döden. Vi pratar inte gärna om döden och människor i vår närhet som förlorat nära och kära har vi svårt att förhålla oss till. Vad säger man?
Många människor har nog inte heller sett en död människa, avslitna kroppsdelar, större mängder blod eller förvriden och bränd kroppsvävnad. Hur många av oss har inte spolat bort kroppsvätskor från vägbanan? Det är inte vackert.

Jag avundas inte ambulanspersonal eller poliser, som möter detta ännu oftare än räddningstjänsten. Men den andel vi får är fullt tillräcklig. Mer än tillräcklig. Men vi pratar sällan om det.
I synnerhet som deltidsbrandman, ofta i glesbygd eller i mindre orter, är det till och med så att vi ibland larmas till adresser vi så väl känner igen.

Söndertrasade ungdomar, som vi klipper loss ur förvridna fordon, har vi känt sedan förskolan. Äldre människor, som ramlar ner för trapport och bryter nacken, har uppfostrat oss sedan barnsben.
Detta är inte något okänt för oss. Ibland är människor döda när vi anländer, ibland dör människor medan vi är på plats och arbetar febrilt för att undvika döden. Det är inte vackert.

Vi har lite olika strategier för att hantera detta, men att inte prata om det är nog den sämsta.
Och vid de tillfällen vi pratar om det, tenderar det nog att bli som om vi pratar runt om döden: vad vi gjorde först, vad hände efter det, vem lyfte i vad eller vilka prylar använde vi.

Ute på en skadeplats hanterar vi människor varsamt och med mjuk hand, men samtidigt professionellt, nästan som maskiner, på gränsen till likgiltiga. Vi löser uppgiften, utifrån förutsättningarna. Men vi pratar inte om döden.
Jag tror inte man vänjer sig vid att möta döden. Däremot utvecklas våra strategier kring hur vi hanterar detta.

Och det är knappt så man vågar säga det, men visst händer det att vi skämtar om döden. Inte om människorna, inte så att andra hör det, men om döden.
Personligen har jag inga problem med detta, det är förmodligen ett sätt att skydda oss själva. Att inte prata om det hjälper inte.

Och när det är som allra jobbigast, resonerar jag i termer av att jag gjorde vad jag kunde. Mer kan man faktiskt inte göra.
Eller för att citera Maya Angelou, en amerikansk författare och poet: “Do the best you can until you know better. Then when you know better, do better.”

Vi kan bli bättre, men vi kan inte rädda alla. Och då måste vi ha strategier för att hantera mötet med döden. Vi måste prata om det, även om döden inte är vacker.

Stefan Svensson