Vi behöver prata om döden

Den här gången tänkte jag bli lite mer allvarlig än vanligt och kanske till och med ta ut svängarna ordentligt.

Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” spelades delvis in på klipporna vid Hovs Hallar på norra sidan av Bjärehalvön.
Varje gång vi passerar inspelningsplatsen, vilket sker med viss regelbundenhet, där Antonius Block spelar schack med döden reciterar vi en scen ur filmen:
Antonius Block: ”Vem är du?”
Döden: ”Jag är Döden.”
Antonius Block: ”Kommer du för att hämta mig?”
Döden: ”Jag har redan länge gått vid din sida.”

Och så är det nog, döden är närmre än vi tror. Det räcker med ett felsteg, en missräkning eller en felbedömning, så är vi borta. För alltid.
Det här kan komma som en överraskning för en del, av den enkla anledningen att detta normalt inte är något vi går omkring och tänker på eller talar om.

Men i den här branschen sysslar vi med död och förintelse. Oavsett om vi arbetar ”operativt” med räddningstjänst, dimensionerar brandtekniska skyddssystem eller analyserar samhälleliga kriser och risker, så är syftet att på något sätt skydda och rädda.
Men ibland går det helt enkelt fel, vilket leder till oerhört tragiska konsekvenser. För alla, inklusive hjälparna. I ”bästa” fall är det bara egendom som går till spillo, men ibland (allt för ofta!) är konsekvensen att människoliv går förlorade.

Jag uppfattar det som att många människor har en något ”märklig” syn på döden. Vi pratar inte gärna om döden och människor i vår närhet som förlorat nära och kära har vi svårt att förhålla oss till. Vad säger man?
Många människor har nog inte heller sett en död människa, avslitna kroppsdelar, större mängder blod eller förvriden och bränd kroppsvävnad. Hur många av oss har inte spolat bort kroppsvätskor från vägbanan? Det är inte vackert.

Jag avundas inte ambulanspersonal eller poliser, som möter detta ännu oftare än räddningstjänsten. Men den andel vi får är fullt tillräcklig. Mer än tillräcklig. Men vi pratar sällan om det.
I synnerhet som deltidsbrandman, ofta i glesbygd eller i mindre orter, är det till och med så att vi ibland larmas till adresser vi så väl känner igen.

Söndertrasade ungdomar, som vi klipper loss ur förvridna fordon, har vi känt sedan förskolan. Äldre människor, som ramlar ner för trapport och bryter nacken, har uppfostrat oss sedan barnsben.
Detta är inte något okänt för oss. Ibland är människor döda när vi anländer, ibland dör människor medan vi är på plats och arbetar febrilt för att undvika döden. Det är inte vackert.

Vi har lite olika strategier för att hantera detta, men att inte prata om det är nog den sämsta.
Och vid de tillfällen vi pratar om det, tenderar det nog att bli som om vi pratar runt om döden: vad vi gjorde först, vad hände efter det, vem lyfte i vad eller vilka prylar använde vi.

Ute på en skadeplats hanterar vi människor varsamt och med mjuk hand, men samtidigt professionellt, nästan som maskiner, på gränsen till likgiltiga. Vi löser uppgiften, utifrån förutsättningarna. Men vi pratar inte om döden.
Jag tror inte man vänjer sig vid att möta döden. Däremot utvecklas våra strategier kring hur vi hanterar detta.

Och det är knappt så man vågar säga det, men visst händer det att vi skämtar om döden. Inte om människorna, inte så att andra hör det, men om döden.
Personligen har jag inga problem med detta, det är förmodligen ett sätt att skydda oss själva. Att inte prata om det hjälper inte.

Och när det är som allra jobbigast, resonerar jag i termer av att jag gjorde vad jag kunde. Mer kan man faktiskt inte göra.
Eller för att citera Maya Angelou, en amerikansk författare och poet: “Do the best you can until you know better. Then when you know better, do better.”

Vi kan bli bättre, men vi kan inte rädda alla. Och då måste vi ha strategier för att hantera mötet med döden. Vi måste prata om det, även om döden inte är vacker.

Stefan Svensson

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.