Likvärdigt en glänta i skogen

För att kunna verka som jurist i en organisation som MSB behövs ett stort mått av förståelse för de verksamheter som reglerna berör, detta gäller oavsett om det är privatpersoner näringsidkare, statliga myndigheter eller den kommunala räddningstjänsten.

I veckan som gick hade jag möjligheten att vara med på Brandkonferensen i Piteå, ja det var faktiskt första gången efter 13 år i ”kris- och brandbranschen” som jag var där. Dessutom ombedd att föreläsa 20 min på temat ”Likvärdigt skydd: MSB tolkar lagen”. En inte helt lätt uppgift eftersom LSO:s målstyrning, där kravet på likvärdigt skydd finns med, är mycket öppen.

Min föreläsnings slutsatser var i huvudsak följande: ”likvärdigt” är en del av målstyrningen, ”likvärdigt” måste tolkas tillsammans med tillfredställande, ”likvärdigt” är ett sätt att signalera om individuella kommunala lösningar och dessutom, ”likvärdigt” uppmanar oss till diskussion och sökande efter nya lösningar!

Särskilt den sista slutsatsen är värd att fundera kring och konferensens olika delar kom ständigt tillbaka till detta, vilka lösningar finns egentligen? Som en av konferensens sista föreläsare framträdde ”tänkologen” PA Ståhlberg som citerade den inledande raden i Tomas Tranströmers dikt ”Gläntan”: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Tranströmer är inte minst känd för sina metaforer och vem vet hur han skulle diktat om LSO och dess målstyrning av kommunernas räddningstjänst. Själv kunde jag inte låta bli att låtsas att dikten i själva verket handlande just om nya lösningar för landets räddningstjänster, att gläntan var just dessa nya lösningar som ska ge oss ett ”likvärdigt” skydd. Och att vi under våra ansträngningar att hitta en lösning på målstyrningens gåta alla varit vilse i skogen. Hoppas nu att vi tillsammans börjar se ljuset i gläntan.

TORKEL SCHLEGEL

Tillfredställande och likvärdigt?

Som förhoppningsvis de allra flesta av mina kära läsare känner till, så syftar bestämmelserna i lagen om skydd mot olyckor till att i hela landet bereda ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.

Trots att ett flertal år har gått sedan detta skrevs, tycks debattens vågor fortfarande gå höga kring vad detta innebär.

Nåja, jag får hoppas att det inte är någon som ligger sömnlös över det här.

Men i alla fall: det som alla tycks ha snöat in på är begreppet likvärdigt, i den betydelsen att man jämför olika kommuner med motsvarande demografi eller några andra märkliga parametrar. Likvärdigt skulle då betyda lika, dvs. att alla måste vara och göra lika. Ack så fel man kan ha!

Att jämföra likvärdigheten, dvs. likheten, mellan olika kommuner kan leda till ett ständigt minskande skydd: en smärre justering nedåt kan ju fortfarande betraktas som någorlunda likvärdigt.

Efter några år av återkommande mindre, men ändock ”likvärdiga”, justeringar nedåt har nivån således sjunkit. Men det är fortfarande likvärdigt, om man endast betraktar varje enskild justering i förhållande till någon annan, likvärdig, kommun.

Om två eller fler kommuner då kontinuerligt minskar nivån, är det ju då fortfarande likvärdigt (lika) mellan dessa kontinuerligt minskande kommuner. Åtminstone ur ett korsiktigt perspektiv.

Istället måste det ju vara så att skyddet ska vara tillfredsställande, utifrån de lokala förhållandena. Syftet med detta är att respektive kommun själv ska lista ut hur man bäst löser skyddet och att de boende i kommunen, inklusive alla organisationer, företag, mm, ska vara nöjda och belåtna.

Nyckelbegreppet är således tillfredsställande. Inte likvärdigt.
Trots allt är det ju ganska uppenbart att utgångspunkten måste vara att människor ska känna sig tillfreds med det skydd mot olyckor kommunen erbjuder. Skyddet ska vara tillfredsställande.

Huruvida det är likvärdigt (lika) i jämförelse med någon annan kommun, är ju tämligen ointressant.  Jag bor ju inte i denna ”annan kommun”.

Utifrån varje enskild kommuns riskbild måste man således bestämma sig för vad som är ett tillfredsställande skydd mot olyckor, något som dessutom är en politisk fråga eller som kommuninnevånarna på annat sätt bör få ha en uppfattning om.

I detta måste man ju då ta hänsyn till en mängd faktorer, såsom demografi, bebyggelsetyp, grad av industrialisering, kommunikationer, de boendes upplevelse av risk och säkerhet, mm. Ekvationen bli tämligen komplex, men ack så nödvändig för att finna vad som är ett tillfredsställande skydd utifrån de lokala förhållandena.

Med likvärdigt menas då, utifrån grundparametern tillfredsställande, att detta tillfredsställande skydd kan åstadkommas på olika sätt inom kommunen. Inte att jämföra kommuner.

Lagstiftarens begrepp ”likvärdigt” innebär inte att det ska vara likvärdigt mellan kommuner, utan det är ett sätt att peka på behovet av att göra på olika sätt, utifrån de lokala förhållandena, i varje enskild kommun.

Ett tillfredsställande skydd mot olyckor kan således åstadkommas på flera olika, likvärdiga, sätt. Men tillfredsställande är den viktigaste och den grundläggande parametern som ska eftersträvas.

Man ska således inte jämföra kommuner. Jag har dessutom svårt att se två kommuner som är lika (likvärdiga?). Möjligtvis vid en ytlig betraktelse.

Varför blir det då så här? Tja, det är ju mycket enklare att jämföra olika kommuner än att verkligen fundera igenom vad som är ett tillfredsställande skydd. Metoden med att jämföra ”likvärdighet” fungerar, men bara på kort sikt.

På lång sikt kan likvärdighetsbegreppet vara helt förödande för samhällets skydd mot olyckor.
Men att lista ut vad som är tillfredsställande kanske är för svårt?

Stefan Svensson