Tillfredställande och likvärdigt?

Som förhoppningsvis de allra flesta av mina kära läsare känner till, så syftar bestämmelserna i lagen om skydd mot olyckor till att i hela landet bereda ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.

Trots att ett flertal år har gått sedan detta skrevs, tycks debattens vågor fortfarande gå höga kring vad detta innebär.

Nåja, jag får hoppas att det inte är någon som ligger sömnlös över det här.

Men i alla fall: det som alla tycks ha snöat in på är begreppet likvärdigt, i den betydelsen att man jämför olika kommuner med motsvarande demografi eller några andra märkliga parametrar. Likvärdigt skulle då betyda lika, dvs. att alla måste vara och göra lika. Ack så fel man kan ha!

Att jämföra likvärdigheten, dvs. likheten, mellan olika kommuner kan leda till ett ständigt minskande skydd: en smärre justering nedåt kan ju fortfarande betraktas som någorlunda likvärdigt.

Efter några år av återkommande mindre, men ändock ”likvärdiga”, justeringar nedåt har nivån således sjunkit. Men det är fortfarande likvärdigt, om man endast betraktar varje enskild justering i förhållande till någon annan, likvärdig, kommun.

Om två eller fler kommuner då kontinuerligt minskar nivån, är det ju då fortfarande likvärdigt (lika) mellan dessa kontinuerligt minskande kommuner. Åtminstone ur ett korsiktigt perspektiv.

Istället måste det ju vara så att skyddet ska vara tillfredsställande, utifrån de lokala förhållandena. Syftet med detta är att respektive kommun själv ska lista ut hur man bäst löser skyddet och att de boende i kommunen, inklusive alla organisationer, företag, mm, ska vara nöjda och belåtna.

Nyckelbegreppet är således tillfredsställande. Inte likvärdigt.
Trots allt är det ju ganska uppenbart att utgångspunkten måste vara att människor ska känna sig tillfreds med det skydd mot olyckor kommunen erbjuder. Skyddet ska vara tillfredsställande.

Huruvida det är likvärdigt (lika) i jämförelse med någon annan kommun, är ju tämligen ointressant.  Jag bor ju inte i denna ”annan kommun”.

Utifrån varje enskild kommuns riskbild måste man således bestämma sig för vad som är ett tillfredsställande skydd mot olyckor, något som dessutom är en politisk fråga eller som kommuninnevånarna på annat sätt bör få ha en uppfattning om.

I detta måste man ju då ta hänsyn till en mängd faktorer, såsom demografi, bebyggelsetyp, grad av industrialisering, kommunikationer, de boendes upplevelse av risk och säkerhet, mm. Ekvationen bli tämligen komplex, men ack så nödvändig för att finna vad som är ett tillfredsställande skydd utifrån de lokala förhållandena.

Med likvärdigt menas då, utifrån grundparametern tillfredsställande, att detta tillfredsställande skydd kan åstadkommas på olika sätt inom kommunen. Inte att jämföra kommuner.

Lagstiftarens begrepp ”likvärdigt” innebär inte att det ska vara likvärdigt mellan kommuner, utan det är ett sätt att peka på behovet av att göra på olika sätt, utifrån de lokala förhållandena, i varje enskild kommun.

Ett tillfredsställande skydd mot olyckor kan således åstadkommas på flera olika, likvärdiga, sätt. Men tillfredsställande är den viktigaste och den grundläggande parametern som ska eftersträvas.

Man ska således inte jämföra kommuner. Jag har dessutom svårt att se två kommuner som är lika (likvärdiga?). Möjligtvis vid en ytlig betraktelse.

Varför blir det då så här? Tja, det är ju mycket enklare att jämföra olika kommuner än att verkligen fundera igenom vad som är ett tillfredsställande skydd. Metoden med att jämföra ”likvärdighet” fungerar, men bara på kort sikt.

På lång sikt kan likvärdighetsbegreppet vara helt förödande för samhällets skydd mot olyckor.
Men att lista ut vad som är tillfredsställande kanske är för svårt?

Stefan Svensson

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.