Händer det något i räddningstjänsten?

Nu är jag tillbaka från ett drygt års föräldraledighet. Eller ja, året har knappast varit drygt, utan har snarare flugit förbi.

Jag menar så klart att det har gått mer än ett år sedan jag var i tjänst, men nu är jag alltså tillbaka på PwC igen.

Förutom att ta hand om min dotter har jag också roat mig med att plugga lite ekonomi på distans och även haft ett litet öga på vad som händer i branschen.

Och det har ju faktiskt hänt en hel del det här året.

Om jag minns rätt nu –  jag har säkert missat något – så har vi t ex alarmeringsutredningen, uppföljning av föreskriften om risk- och sårbarhetsanalyser, revideringen som är på gång av just föreskriften, en omarbetad överenskommelse om krispengarna och –uppgifterna mellan SKL och MSB, nystart på tidningen Räddningsledaren – en nyckeltidning som förenar svenska brandbefäl, byte på en del poster inom branschen (t ex skolchef Revinge och diverse funktioner i Storstockholm), projektet Effektiva räddningsinsatser har fått fart och så har ju MSB:s tillsynshandbok diskuterats och tagit form.

Ni som har varit uppe i det har kanske inte tänkt på att det faktiskt händer en hel del just nu.

Den som sa till mig, när jag skulle gå hem för drygt ett år sedan, att det inte skulle hända så mycket på det här året, han hade nog lite fel…

Kalendern fylls på och idag har jag förberett en inspirationsföreläsning för just projektet Effektiva räddningsinsatser på fredag. Ett projekt som jag är mycket nyfiken på och med glädje spelar in tankar och åsikter till.

Dels ser jag framemot att prata om sakfrågan, dels ska det även bli mycket intressant att träffa projektdeltagarna och höra vad de tycker och tänker om ett av mina favoritämnen.

Så innan jag dyker ner i kommunal revision och de rådgivningsuppdrag som jag nu har, så ska jag kika en omgång till på mina anteckningar inför fredag. Vi ses i Karlstad, ni som ska dit.

Sandra Danielsson

Är diskussionen död?

Jag läste nyligen en historia som handlade om fem apor som utsattes för ett experiment och jag kom genast att tänka på räddningstjänsten.

Historien är för lång att återge i sin helhet, men ni kan läsa den här. Missförstå mig nu rätt: det handlar inte om någon liknelse mellan brandmän och apor, verkligen inte.

Historien går i princip ut på att vi efter flera generationer gör saker utan att egentligen kunna förklara riktigt varför vi gör dom eller hur vi gör dom. Detta kallas filiopietism vilket innebär en överdriven vördnad och respekt inför våra föregångare, till den grad att vi inte ifrågasätter nånting.

När vi undrar över något inom räddningstjänsten, hur ofta har vi då inte fått till svar ”jag vet inte, vi har alltid gjort så här”?

Jag är nästan dagligen involverad i diskussioner med kollegor och likasinnande från världens alla hörn. Våra diskussioner sträcker sig från hur mycket vatten som behövs vid brandsläckning, till brandförlopp, brandventilation och organisatoriska frågeställningar. Brandgaskylning är ett ständigt återkommande tema och CAF är just nu högaktuellt.

Diskussionernas involverar människor från Tyskland, Storbritannien, Thailand, Australien, USA, Kanada, Chile, Spanien, Polen, Grekland, Danmark, Slovenien och fler länder därtill.

Vi är inte alltid överens, vilket är en förutsättning för utveckling och lärande, men diskussionerna är vänskapliga, kreativa och visar på en stor vilja att lära av varandra.

Många gånger handlar frågorna om just saker som man har gjort under lång tid, utan att egentligen kunna förklara varför man gör dem.

Men, och detta är något som gör mig besviken, jag ser sällan människor från Sverige i diskussionerna. De finns, men det är ett fåtal och det är i ytterst begränsad omfattning. Och inte heller när jag letar runt bland svenska forum ser jag några djupare diskussioner kring räddningstjänstens verksamhet.

Många läser, det vet jag. Men få uttrycker en åsikt eller ställer frågor. Det är tyst. Oroväckande tyst.

Det är precis som om diskussionen i svensk räddningstjänst är död.

Nog måste det finnas en mängd saker inom svensk räddningstjänst som är värda att diskutera, kunskaper som bör spridas eller frågor som behöver besvaras? Det kan väl ändå inte vara så att alla vet allt som är värt att veta och kan allt som är värt att kunna?

Den stora lärdomen jag har av att lära mig mer, är hur lite jag egentligen kan om saker och ting. Man blir ju aldrig fullärd och man måste ständigt få lov att ställa frågor. Annars lär man sig ju inget.

Samtidigt får jag ofta indikationer på att människor i räddningstjänstbranschen och brandskyddsbranschen är ytterst diskussionsbenägna. Men varför väljer man bort den öppna diskussionen och diskussionen utanför den egna organisationen, egna häraden eller egna nationen?

I en tid där hela världen inte är längre bort än telefonen vi har i fickan, är det förvånande att inte fler engagerar sig i diskussioner kring vad vi gör, inom räddningstjänsten såväl som inom skydd mot olyckor i övrigt.

Svensk räddningstjänst ligger långt framme och vårt brandtekniska kunnande är imponerande ur ett internationellt perspektiv. Men snart blir vi kraftigt omsprungna av andra länder som har tagit intryck av Sverige och tar oss som avstamp.

Vi måste vara med i diskussionen, annars kommer vi aldrig framåt.

Som författaren i länken ovan sammanfattar det: lärdomen av historien är lika uppenbar som den är viktig: ifrågasätt allt. Våga vara skeptisk, tänk på all denna ålderdomliga dumhet som bara väntar på att visa sitt rätta ansikte, förändra sådant som är dåligt och behåll sådant som är bra. För det finns saker vi inte kan förklara men som ändå kan vara bra. Och ifrågasättande kan fortfarande ske med respekt och vördnad.

Stefan Svensson