Regeringen stärker räddningstjänsten?

MSB har fått ännu ett regeringsuppdrag. Den här gången handlar det om att stödja kommunerna i arbetet med att organisera räddningstjänsten med deltidsanställda brandmän.

Något som genast slår mig är att i den korta beskrivning av uppdraget som finns på regeringens hemsida, används ordet ”samverkan” fyra (4) gånger.

Även om detta är viktigt, är det knappast lösningen på grundproblemet: hur ska vi upprätthålla samhällets skydd mot olyckor, där deltidsbrandmän är en tämligen väsentlig del av det lokala skyddet?

Jag har bloggat om detta tidigare, men det kan finnas anledning att uppmärksamma detta igen och vilka problem och möjligheter som finns. Därför följer här i princip en upprepning, från januari 2011.

För det första är det många deltidsbrandmän som arbetar på en ort och bor på en annan, ofta i olika kommuner. Trots goda ord om gränslös samverkan och förbundsbildningar finns det fortfarande ett revirtänkande och ett snävt kommunalekonomiskt perspektiv som förhindrar ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser.

Med bättre samverkan över kommungränser, skulle deltidsbrandmannen kunna ha beredskap oavsett var denne befinner sig. Här lyckades jag faktiskt få in begreppet ”samverkan”, så för en gångs skull är jag politiskt korrekt.

För det andra har kraven från huvudarbetsgivare ökat, vilket gör det svårare att vid larm lämna det ordinarie arbetet för att undsätta nödställda.

En lösning på detta kan vara att deltidsbrandmans kompetens förtydligas och görs till en resurs för huvudarbetsgivaren samt att kommunerna främjar samverkan med lokala entreprenören. Hoppsan, där var jag politiskt korrekt igen.

För det tredje har professionalismen ökat, på bekostnad av minskad frivillighet. Det ställs större krav på en deltidsbrandman idag än för tjugo år sedan, samtidigt som deltidsbrandmannen ställer större krav bland annat i form av kompetensutveckling och utrustning.

Men det finns också ett oerhört stort intresse av yrket och en yrkesstolthet som inte utnyttjas till fullo. Snarare tvärtom: efterhand som olika krav ökar, finns det nog en risk att det där lilla extra, det spontana intresset att vara deltidsbrandman, sjunker.

Slutligen baseras de fysiska kraven på heltidsbrandmannens möjligheter, krav och förutsättningar, där möjligheterna till fysisk träning ofta är något bättre.

Därmed inte sagt att det ska vara kravlöst, men det måste finnas en rimlighet som till exempel kan baseras på de vanligaste typerna av händelser inom ett stationsområde (som kanske inte alltid är brand i byggnad).

Deltidsbrandmannens styrka är kompetens och skicklighet från andra yrken, lokalkännedom, med mera. Variationen av kompetens inom deltid är stor, från hantverkare till akademiker, vilket gör att de problem deltidsbrandmännen ställs inför på en skadeplats löses kreativt och skickligt. Detta lyfts sällan eller aldrig fram.

Den som behöver hjälp och ringer efter räddningstjänst är intresserad av att få hjälp så fort som möjligt.

Deltidsanställd räddningstjänstpersonal är ett effektivt och billigt sätt med lokal förankring för kommuner att kunna erbjuda hjälp till nödställda, dessutom med god geografisk spridning.

På grund av kommunernas ständiga åtstramningar och nedskärningar, måste andelen deltidsanställd personal troligen öka framöver, utbildningen måste bli ännu bättre och kraven på deltidsbrandmannen måste få större variation.

Deltidsanställd räddningstjänstpersonal är en oerhört viktig resurs för samhället, men den tas alltför ofta för given och förbises av såväl politiker som tjänstemän, såväl lokalt som regionalt och nationellt.

Utöver detta bör man nog också fundera på ekonomin: arbetslöshetskassan, föräldraförsäkring, sjukersättning med mera bör ses över.

Även om man är sjukskriven från sitt huvudarbetsställe, så kanske man fortfarande kan arbeta som deltidsbrandman eller tvärtom. I de här fallen måste man nog göra någon form av individuell bedömning.

Dessutom är kostnaden för att hålla beredskap med heltidsbrandmän någonstans runt 15 gånger högre än motsvarande kostnad för deltidsbrandmän, så det borde finnas visst utrymme för justering.

Men ett förändrat synsätt på deltid ställer också högre krav på prestigelöshet, ledningsförmåga och de administrativa systemen.

Om man till detta lägger den tekniska utvecklingen, där ny teknik och nya metoder öppnar upp för ”otraditionella” sätt att hantera olyckor, finns det faktiskt väldigt goda förutsättningar för effektiv räddningstjänst, baserat på deltid.

Och om man bara inte var så stelbenta och bakåtsträvande i synen på bland annat invändig brandsläckning eller på teknikutvecklingen. Och man ska ju givetvis inte heller utesluta samverkan med andra organisationer, men det finns vissa begränsningar i hur långt man kan gå i detta. Nu var jag så där otäckt politiskt korrekt igen…

Stefan Svensson