Det är inte svart eller vitt

Världen hade varit mycket lättare att hantera om alla frågor kunde besvaras med ”ja” eller ”nej”. Eller inte?

Låt mig ta några exempel:
Det senaste mantrat i USA är att ”smoke is fuel” och under de senaste åren har man nått en allt större insikt kring brandgasernas betydelse för brandspridning och risker för egen personal.
Men i diskussioner kring detta ser jag samtidigt liknelser mellan brandgaser och ”verkligt” brännbara gaser såsom propan, metan eller acetylen. Du som läser mina rader inser förhoppningsvis att riktigt så enkelt är det inte.

Brandgaser kan vara brännbara, men att jämföra dessa med propan låter sig inte göras. Brandgaser är en tämligen komplex blandning av både det ena och det andra, där såväl gaser och partiklar som temperatur har stor påverkan hur ”brännbara” brandgaserna verkligen är.

Och brandgasers sammansättning beror i sin tur på sammanhanget. Det är inte svart eller vitt!

Under de senaste åren har farligheten med invändig brandsläckning varit på tapeten. Det är visserligen ingen riskfri sysselsättning, men att hävda ”rökdykning är den farligasta arbetsuppgiften vi tillåter i Sverige” är att gå lite väl långt: det finns ingen statistik som styrker detta påstående.
På vissa håll tycks det till och gå så långt att man i princip inte ska ägna sig åt detta överhuvudtaget.

Denna verksamhet ska man kanske inte ägna sig åt varenda gång det brinner, men det finns faktiskt grader i helvetet. Ibland kan det vara lämpligt med invändig brandsläckning, ibland inte.
En stor del av räddningstjänstutbildningen handlar faktiskt om att kunna göra överväganden för att välja lämpliga sätt att hantera olika händelser på, invändigt eller utvändigt eller på något annat sätt. Det är inte svart eller vitt!

Cancerrisken är ett annat hett ämne och det görs kopplingar till de brandgaser (inklusive partiklar) vi utsätts för. Men kopplingen är svår och vetenskapen har ännu inte bestämt sig för vad man inte säkert vet.

Givetvis ska vi inte utsätta oss för farliga miljöer mer än nödvändigt (helst inte alls), men det kanske finns andra risker vi missar.

IARC, WHO:s organ för cancer, har klassat arbete som brandman som möjligen cancerframkallande. Men här har man inte bara tittat på exponeringen av cancerframkallande ämnen: det tycks finnas en ökad risk att utveckla cancer förknippat med både skiftarbete och vissa kostvanor.

Dessutom finns det andra risker vid räddningsinsatser som kan leda till livslångt lidande. Det är inte svart eller vitt!

Det finns också en intressant diskussion om metod och teknik vid räddningsinsatser. Det goda är att denna diskussion är intressant och det är ofta högt i tak.

Ingredienserna omfattar högtryck, lågtryck, värmekameror, övertrycksventilation, skärsläckare, CAF, dimspikar, släckgranater och allehanda prylar.

Många har nått insikten att olika situationer kräver olika lösning, och därmed också olika metoder eller olika teknik. Men inte alla: det finns de som ihärdigt framhäver förträffligheten med vissa metoder eller viss teknik.

Till dem kan jag bara säga: Det är inte svart eller vitt!

Visst hade det varit mycket enklare om det fanns en lösning för allt, en alla lösningars moder.

Men så är det inte vilket är en viktig anledning till att vi bedriver forskning och utveckling och det är därför vi kontinuerligt förändrar utbildningar och utbildningars innehåll. Det är inte svart eller vitt!

Och med detta sagt ber jag att få önska alla en God Jul och ett Gott Nytt År. Gör inget som jag inte hade gjort (vad det nu skulle kunna vara)…

Stefan Svensson

Behövs mer mjukt restvärdesarbete

Jag var på MSBs seminarium om effektiva räddningsinsatser häromdagen, där de berättade och tog in synpunkter på fyra delprojekt om kvalitetssäkring av räddningsledare, verktyg för förmågebedömning, strukturkoncept för fortbildning samt erfarenhetsåterföring.

Det finns mycket att säga om dem, men jag slogs av hur mycket teknik och metod det var. ”Effektiva” innebär tydligen inte så många mjuka frågor för räddningstjänsten.
Ta till exempel restvärde. Det finns ett gemensamt avtal, en organisation med anställda, personer i beredskap/på ringlista, utrustning, övning, en hemsida, avsnitt i insatsrapporten etc.

Inget fel i det. Men vad hände med det mjuka restvärdet? Ja, jag vet att personalen på skadeplats ska hantera det.
Man kan reflektera över varför det finns en ”extra” organisation för att ta hand om egendom och miljö, men inte liv och hälsa.  Det finns exempelvis inte ett omhändertagandebefäl som rings ut, utan det är snarare ”Flytta på dig, vi ska fram med slangen!”.

Försäkringsbranschen har framgångsrikt drivit sin fråga och jag tycker att det är bra. Räddningstjänsten borde bara vara lika bra på att hantera det mänskliga restvärdet.

Man pratar om drabbat sammanhang och menar världen utanför skadeplatsen och larmcentralen, men vad hände med de drabbade på platsen?

Det är ju faktiskt primärt för deras skull räddningstjänsten är där. Jag tror man kan bli mycket bättre på det och prioritera det på annat sätt.

Vi har konferensen Skadeplats, SM i losstagning och Toughest Firefighter. Vi saknar konferenser om akut psykosocialt stöd vid räddningsinsats, SM i omhändertagande och Mjukaste Brandmannen.

Ja, jag raljerar, men jag tror ni förstår var jag menar att fokus är. När en stor räddningstjänst i söder pratar om att detta är ”mervärde”, blir jag bara beklämd.
Det är inte ett mervärde, det är väl ändå själva grundvärdet i vad som ska utföras på en insats. Jag har några gånger ringt upp drabbade dagen efter olyckan och det har funnits ett stort behov av samtal. Det hanteras inte idag. Kanske ska inte räddningstjänsten vara den parten. Eller så ska den vara det.

Det finns en tydlig prioritering av liv och hälsa före egendom och miljö i LSO, lagen om skydd mot olyckor. Man försöker också sätta den drabbade i centrum i handlingsprogram och mål (fast inte i beskrivning av räddningstjänstens förmåga).

Men sen pratas det dimspik, skärsläckare och rökdykning när det väl gäller. Det fokuseras på att släcka branden och att komma fram med slangen.

Förutom att ibland rent handgripligen rädda drabbade ur en bil eller brinnande lägenhet.

Ja, jag vet att Posom finns men de är inte där när den lilla olyckan händer, den som innebär en katastrof för den drabbade men inte så mycket för samhället i stort.

För de drabbade kanske det inte är lika viktigt som för räddningstjänsten, att branden släcks en timme snabbare eller att restvärdesledaren hinner fram på brandplatsen så snabbt som möjligt. För dem är bemötandet och omhändertagandet viktigare.

Man kan fundera över varför räddningstjänsten generellt får sämre betyg av de som har varit inblandade i en olycka och haft kontakt med räddningstjänsten, än av de medborgare som inte har haft den kontakten.

Jag vet kollegor som försöker möta de drabbade som om de vore en vän eller släkting, för att på det sättet verkligen försöka ge dem omtanke och stöd.

För räddningstjänsten är det en dag på jobbet, men för den drabbade förmodligen deras värsta dag i livet. Jag har aldrig sett någon springa så fort som när villabrand på den egna adressen kommer upp på larmtavlan.

Jag har däremot sett många smålufsa mot bilen vid samma typ av larm hos okända. Fast det kanske är en annan diskussion.

Lek med tanken att räddningstjänsten styrdes och bemannades av ett gäng med ”soc-tanter”. Jag tror styrdokument, insatser och programpunkterna på branschkonferenserna skulle ha sett lite annorlunda ut. Det är kanske lite mer av det som vi behöver.

Det humana restvärdet är nog egentligen viktigare än det hårda restvärdet. Faktiskt. Men man behöver kanske inte välja utan snarare försöka hantera både och.

Jag väntar med spänning på första omhändertagandebefälet i jour eller beredskap.

Sandra Danielsson