Två sidor av samma mynt

Det är inte okänt att brandlagstiftning och bygglagstiftning har gått hand i hand under mer än hundra år.

Konstigt vore det väl annars, eftersom det är två sidor av samma mynt: en byggnad står sällan kvar utan räddningstjänsten och räddningstjänsten klarar sällan att rädda en byggnad utan det byggnadstekniska brandskyddet.
I grundförfattningen till dagens byggregler, BBR 1 (BFS 1993:57), kunde man läsa att

Ytterligare brandskyddsåtgärder … kan krävas i de fall då räddningstjänsten inte kan förväntas ingripa inom normal insatstid och deras ingripande är en förutsättning för att byggnaden skall kunna utrymmas på avsett sätt och brandspridning till närliggande byggnader skall kunna begränsas.

I den så kallade BBR 20 (dvs. den senaste versionen av Boverkets regler för byggande) kan man läsa att

Om räddningstjänsten har tillräckligt snabb insatstid och tillräcklig förmåga får utrymning genom fönster med hjälp av räddningstjänst … tillämpas.

Tidigare handlade det således om att ytterligare brandskyddsåtgärder kunde krävas om ingripandet låg utanför ”normal insatstid” (10 minuter alternativt 20 minuter för friliggande trevåningshus) medan det numer heter ”tillräckligt snabb insatstid” samt ”tillräcklig förmåga” (vad det nu är…), men inte knutet till några krav på ytterligare brandskyddsåtgärder.

Dessutom hängde byggreglerna och räddningstjänstens insats tidigare samman med utrymning och brandspridning medan den numer endast berör utrymning genom fönster (vilket dock är en sanning med viss modifikation…).

Nu kan man roa sig med att fundera på vad detta innebär: kan det vara en misstroendeförklaring mot kommunens organisation för räddningstjänst?
Håller det på att ske en nedmontering av svensk räddningstjänst (av politisk-ekonomiska skäl?) på ett sätt som gör att samhället inte längre kan förvänta sig att räddningstjänsten löser de uppgifter som tidigare förväntats? Det finns ju uppgifter som pekar på att beredskapen har minskat under senare år…

Men man kan också se det från andra hållet, där samhällets regler för byggande är förtydligat till att omfatta personsäkerhet. Men inget är förändrat när det gäller det totala brandskyddet.
Räddningstjänsten förväntas fortfarande hantera sin del av brandskyddet (personskydd, egendomsskydd och miljöskydd). Med detta synsätt ställs det högre krav än tidigare på räddningstjänstens förmåga.

Lagen om skydd mot olyckor syftar till att, utifrån lokala förhållanden, ge ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.
Plan- och byggförordningen ställer krav på byggnadsverks bärförmåga vid brand, begränsning av utveckling och spridning av brand och rök inom byggnadsverket, begränsning av spridning av brand till närliggande byggnadsverk, utrymning samt räddningsmanskapets säkerhet.
Skyddet mot brand i byggnad ska vara tillfredsställande och räddningstjänsten är en viktig del av detta skydd.

Kommunen bör således anpassa räddningstjänstens förmåga utifrån hur det befintliga byggbeståndet ser ut lokalt och vilka planer det finns för nyuppförande av byggnader.
Vi kan ju inte endast ta hänsyn till nya hus, eftersom det fortfarande finns en majoritet av byggnader som är uppförda utifrån äldre byggregler. Dessa byggnaders skyddsnivå baseras ju bland annat på räddningstjänstens ingripande.

Men även den som bygger hus bör se upp: räddningstjänsten är en del av det totala brandskyddet och man kan inte bortse från detta varken vid nyuppförande eller vid ombyggnad.
Man kan således som byggherre inte hävda att räddningstjänsten inte kan förväntas göra en insats, eftersom det är precis det som samhället förväntar sig att räddningstjänsten gör.

Kraven blir högre och friheten större. Men med varje frihet följer ett ansvar. Ökar eller minskar då kraven på byggherren? Ökar eller minskar kraven på kommunerna? Och ökar eller minskar kraven på tillsynsmyndigheterna? Men framförallt, klarar man att leva upp till dessa krav?

Stefan Svensson

Arbetstagarskap tyvärr relevant begrepp

Jag har under min yrkestid haft svårt för de som inte vill, de som påstår sig inte kunna fastän de kan, de som säger sig inte ha tid fastän de har tid. Är man verkligen på rätt plats då om det mesta av verksamhetsfrågorna bemöts så?

Ännu svårare har jag för det här med att vara arbetsgivarrepresentant som chef men inte ta den rollen. Jag pratar om att vara mellanchef. Det är en av de svårare rollerna men också den förmodligen viktigaste.
Det är den funktionen som har att fronta med arbetsgivarens uppdrag, tankar och mål, och omsätta dem alla i praktiken. Det går inte då att vara en i gruppen och sitta och gnälla över ledningen. Du är ledningen.

Skulle bara de som är exempelvis styrkeledare våga ta sin roll fullt ut tror jag att det skulle se helt annorlunda ut inom många organisationer.

Jag har mött många styrkeledare på olika räddningstjänster som har väldigt många synpunkter på ledningen, som de öppet står och stöter och blöter med sin personal. Inte riktigt det chefsämne jag hade letat efter, om jag varit räddningschef.

Det svåra är kanske att ta rättning i leden. En kär kollega som jobbat en del utomlands menar att det där oftast är en helt annan lojalitet mot beslut och chefer.

Men här i vår bransch känns det som att det är helt okej att underminera beslut och resten av ledningen. Begreppet arbetstagarskap är högst relevant.
Ofta när det händer i organisationen, syns det även ute på insats.

Eller jag kanske ska säga att jag tydligt har sett det omvända när jag har undersökt räddningsinsatser. Där har vi ofta hamnat i en organisationsutredning, när vi har trott vi skulle hamna i en insatsutredning.

De relationer som finns på station ställs på sin spets vid larm. Sprickor blir tydliga och förtroende/tillit prövas.

Något jag inte saknar med räddningstjänsten är all den tid jag la på att försöka engagera, motivera, övertyga och kanske ibland övertala medarbetare om att de skulle göra vissa arbetsuppgifter.

Märkligt, det är ju faktiskt för att utföra arbete de är på sitt jobb. Det där slipper jag här hos min nya arbetsgivare. Delar vi upp arbetsuppgifter mellan varandra och lägger upp en tidplan, så är arbetet gjort i rätt tid nästa gång vi ses. Jag behöver inte heller övertala dem om att de ska utföra det.

Jag har berättat på jobbet att det blev rabalder när jag citerades i Tjugofyra7, när jag sa att jag arbetade på min arbetstid till skillnad mot många i branschen. Jag kan säga att jag har haft viss svårighet med att förklara det sensationella i det.

Här mäts vi varje vecka på hur vi arbetar, på vilka projekt och hur stor del av tiden som är debiterbar och hur mycket vi drar in. Givetvis förväntas vi även göra jobbet på ett utmärkt sätt och arbeta med utveckling, nätverkande, fortbildning, samordning etc.

Det är stor skillnad mot hur man förhåller sig till tid inom räddningstjänsten. Mycket lärorikt. Det handlar inte bara om arbetsgivaransvar utan även om arbetstagaransvaret.

Jag har provat att fråga om jag kan träna på arbetstid, om jag kan få tvätta min bil på arbetstid och var dagrummet och TVn är, men konstigt nog verkade de inte förstå frågan. De tittar bara konstigt på mig.

Sandra Danielsson