Förändrad utbildning – förändrad kvalitet?

Fram till Räddningsverkets bildande 1986 bedrev kommunerna den största delen av räddningstjänstutbildningen själva. I och med myndighetens bildande kom man att samla all grundutbildning under ett tak och man införde även en akademisk utbildning för brandingenjörer.

Och en hel del av detta akademiska inflytande har under årens lopp faktiskt spridit till övriga utbildningar, på ett sätt som har gjort svensk räddningstjänst världsunik.

Under åren 1986 till 2003 fanns det också tydliga förkunskapskrav inklusive yrkeserfarenhet mellan utbildningarna (från brandsoldat via brandförman till brandmästare). De allra flesta var faktiskt nöjda och glada, även om det fanns utvecklingspotential.

2003 ändrades detta. Dels infördes en tvåårig brandsoldatsutbildning, som dessutom blev någonting mer än föregångaren (som var på femton veckor). Själv var jag då mycket tveksam till detta stora steg (dvs. från femton veckor till två år).

Lyckligtvis måste jag säga att SMO-utbildningen faktiskt inte är så tokig och mina farhågor kom på skam. Eller med andra ord: jag hade fel i min kritik.

Dels blev chefsutbildningarna (Räddningsledare A och Räddningsledning B) kortare än dess tidigare motsvarigheter, Brandförman och Brandmästare.

Man tog också bort utbildningskrav på tillsynsförrättare och kopplingen mellan den operativa sidan och den så kallade förebyggande sidan tynade bort, åtminstone i utbildningarna.

Nu bör man komma ihåg att dessa förändringar uteslutande drevs av ekonomiska skäl: det ansågs för dyrt för kommunerna att ha anställda på internat under flera veckor (notera dock att utbildningen i sig var kostnadsfri för kommunerna) samt att utbildningen för kostsam för ansvarig myndighet.
Man bör också fundera på om den förändring i utbildningssystemet som skedde 2003 egentligen har lett till minskade kostnader. Och, om den mot all förmodan har blivit billigare, för vem har kostnaderna minskat?

Uppenbarligen har kostnaderna ökat för någon, eftersom det återigen förs en diskussion om hur många utbildningsanstalter det ska finnas i statens regi.

Dessutom finns det idéer om att belägga vissa utbildningar med avgifter för kursdeltagarna, eftersom ansvarig myndighet tydligen måste minska kostymen för utbildningsverksamheten både på kort och lång sikt.

Utöver allehanda problem med bland annat rekrytering av deltidsbrandsoldater, hörs nu röster om försämrad kvalitet inom räddningstjänsten och utbildningen ifrågasätts av högre företrädare inom räddningstjänsten.

Bland annat beklagar man sig över ökade brandskadekostnader, minskad metod- och teknikutveckling, minskat kunnande och sjunkande kvalitet.

Företrädare som för drygt tio år under glada tillrop välkomnade den förändrade utbildningen och som till viss del också var konstruktörerna bakom det hela. Ordet ”hyckleri” ligger nära till hands…

Att samhällets brandskadekostnader ökar (vilket kanske beror på hur man räknar) är en sak. Men att metod- och teknikutvecklingen har minskat eller att kunnandet har minskat inom räddningstjänsten håller jag inte med om. Tvärtom: vi kan mer än vi någonsin kunnat.

Tillsammans med kommunernas allt kärvare ekonomi har utvecklingen mer eller mindre tvingats fram, på gott och ont.

Men förändringar i utbildningssystemet kanske har gjort att vi utan förändringarna hade kommit ännu längre? Världen står faktiskt inte stilla.

Att saker och ting kostar pengar kommer knappast som någon överraskning för någon. Allt kostar och någon ska betala kalaset.

Men är det någon som egentligen ser till kvaliteten i utbildningarna och samhällets totala kostnader för skador i förhållande till vad räddningstjänstutbildningarna kostar samhället?

Att utbildningarna görs billigare för utbildningsanordnaren, dvs. ansvarig myndighet, kanske inte är samma sak som att det blir bättre för samhället…
Och, framförallt, vi kanske ska fokusera mer på kvalitet inom räddningstjänsten och lite mindre på ekonomi? Att satsa på utbildning kan aldrig vara fel.

Stefan Svensson