Låt utredaren föreslå åtgärder

Vid det här laget har det nog inte gått någon förbi att regeringen avser att korta uppdraget för (förra) regeringens utredare av skogsbranden i Västmanland. Uppdragets sista del, att föreslå åtgärder, ska läggas över på MSB och således inte utföras av utredaren. Jag tycker det är beklämmande av många skäl. Jag talar nu ur ett sak- och branschperspektiv, inte ur ett politiskt perspektiv. Jag finner fem fel.

Dels var MSB själv delaktiv i insatsen.  Det är direkt olämpligt att de är delaktiga i utredningen. Oberoendeställningen är av största vikt, speciellt vid en händelse av denna dignitet. Detta är svensk krishantering på nationell, regional och lokal nivå. Ett unikt tillfälle att bli bättre i Sverige.

Dels finns det en risk att MSB inte föreslår åtgärder, som vore motiverande, men som de inte vill ha. Jag hoppas jag har fel här men sannolikheten kan inte snackas bort. En oberoende utredare hade haft en annan frihet att föreslå åtgärder utan att tänka på hur de skulle påverka en själv.

Dels är MSB en myndighet som i mina ögon inte bör ta fram förslag på åtgärder som påverkar andra myndigheter, regeringskansliet och den nationella nivå samt regional och lokal nivå. Krisberedskapen spänner över alla verksamhetsområden, alla departement, alla myndigheter. De är tillsynsmyndighet över den kommunala räddningstjänsten. De har en roll och ett uppdrag som enligt mig illa passar ihop med det som nu föreslås.

Vi måste börja tala om och hantera ”tabun” inom räddningstjänsten, t ex storleken på räddningsstyrkorna och oförmågan att skala upp från standarsinsatser till komplexa insatser. Är räddningstjänsterna för små för den uppgift de har? Ska MSB vara den som lägger förslag om detta? De som ibland knappt uttalar sig om sådana ärenden i andra fall.

Dels tycker jag, baserat på egen erfarenhet som utredare, att utredaren efter sex månaders jobb är den som egentligen sitter med helhetsbilden och den bästa faktabasen. Hon kommer inte kunna förmedla all denna kunskap och erfarenhet till någon annan. MSB kommer naturligt nog ha sämre underlag för förslag till åtgärder. Hon är helt enkelt den mest lämpade att föreslå vilka åtgärder som skulle behövas.

Dels tycker jag, som femte fel i detta förslag till beslut, att ”samhället” faktiskt är skyldig de drabbade en heltäckande, oberoende utredning. Det blir det inte med det upplägg som nu föreslås.

Anledningen som ges till ändringen enligt inrikesministern är krav på besparingar, då nya regeringen nu regerar på den borgerliga budgeten. Här är jag kanske ute på tassemarken, men det var ju de borgerliga som tillsatte utredningen – har de alltså då inte tagit höjd för finansieringen av den i sin budget?

Vi var många som välkomnade utredningen och ställde vårt hopp till att den skulle bli saklig, kompetent, objektiv och grundlig. Skogsbranden var ett ypperligt tillfälle att lära av en större kris inför framtiden. Att nu möjligheten verkar vara på väg att slarvas bort på grund av dumsnålhet (?) gör mig riktigt besviken och orolig. Det verkar som att regeringen inte förstår vikten av en god krisberedskap.

Det var märkligt redan från början när Haverikommissionen inte skulle utreda olyckan på grund av att det inte var en olycka enligt deras lag och förordnings mening som låg bakom branden. Regeringens egen myndighet för undersökning av olyckor. Nu blev det ännu märkligare.

Får se nu om MSB kanske vågar sig på ett oväntat grepp och gör något oväntat – om beslutet tas om förändringen – nämligen lägger ut arbetet till någon oberoende, extern aktör. Jag talar inte i egen sak, då jag inser att jag inte är oberoende på grund av kopplingar till räddningsledningen. Men det finns det andra som är, exempelvis Aud Sjökvist eller Haverikommissionen.

Se även interpellationerna som debatteras 10 februari i kammaren: http://t.co/e7JR44iA9B till Sven-Erik Bucht (s) från Åsa Coenraads (m), http://t.co/TafEBpmQ12 till Anders Ygeman (s) från Åsa Coenraads (m). Kan ses via riksdagens hemsida.

Sandra Danielsson

Hjälp oss fostra brandingenjörer

För tjugofem år sedan hade jag precis tagit brandingenjörsexamen och var på väg att börja räddningstjänstutbildningen för brandingenjörer, RUB, vid dåvarande Räddningsverkets skola i Revinge.
Under ett år drillades vi i bland annat teknik, taktik, ledning och ledarskap, under överinseende av en mängd erfarna och inspirerande lärare. Ingen nämnd och ingen glömd, men det var ett flertal minnesvärda karaktärer, som jag dessutom haft förmånen att arbeta tillsammans med senare under karriären.
Honnörsbegreppet under utbildningen var ”kritiskt förhållningssätt” och för de som känner mig kommer det kanske inte som någon överraskning.

Det var en fantastisk utbildning. Kombinationen mellan akademien och praktiken var, och är fortfarande, världsunik. Ingen annanstans i världen ställs det motsvarande krav på att man först måste skaffa sig en akademisk examen för att arbeta som högre brandbefäl. Det gör att alla ”sidor” i branschen talar samma språk och kan dela kunskaper och erfarenheter.

Kopplingen till forskningen och nya framsteg blir naturlig, nya resultat kan implementeras effektivt och man kan ha kreativa utbyten mellan forskare och praktiker. Det är lika intressant och uppskattat varje gång jag berättar om vårt utbildningssystem vid besök i andra länder, även om många ofta uttrycker en viss tveksamhet till att införa något liknande i sitt eget land.
Dessutom har mycket av innehållet, synsättet och pedagogiken spridit sig till andra räddningstjänstutbildningar. Och allt med brandingenjörsutbildningen som ingångsvärde.

En utbildning kan inte leva för sig själv. Den måste ständigt vattnas, gödslas och ibland till och med planteras om för att frodas och utvecklas. Nu är jag visserligen inte längre direkt inblandad i RUB, men jag har ett visst intresse kring detta och brandingenjörsutbildningen (men även andra räddningstjänstutbildningar) ligger mig varmt om hjärtat.
Framförallt vill jag att räddningstjänsten får den utbildning man förtjänar och behöver. Går vi inte framåt går vi bakåt.

Mycket har hänt med räddningstjänstutbildningarna under årens lopp, och så ska det givetvis vara: ny teknik, nya metoder, nya teorier och nya synsätt implementeras kontinuerligt i utbildningen. Ofta som en direkt följd av räddningstjänsternas behov, men kanske inte alltid så systematiskt eller välplanerat som man hade önskat (med följden att vissa saker kanske borde stannat kvar på ritbordet eller i huvudet på initiativtagaren…).

Nya generationer behöver lära sig av er som kan. Ta del av erfarenheter. Förstå hur verkligheten ser ut. Få ställa frågor. Diskutera. Kort sagt: vi som utbildare behöver hjälp. Att utbilda, fostra och handleda är allas vårt ansvar. Yngre generationer behöver de äldre.
Således, vid såväl brandingenjörsutbildningen som RUB behövs praktikplatser vid de kommunala räddningstjänsterna. Vi behöver även objekt till projektuppgifter och idéer till examensarbeten.

Jag vet att flera av er som läser detta har varit där, ni vet precis vad jag talar om. Och ni vet även vad ni kan få ut av det: det är ett givande och ett tagande. Projektuppgifter och examensarbeten löser inte världens alla problem, men det kan många gånger vara ytterligare ett steg på vägen.
Studenterna ser saker som vi gamlingar inte ser och de ser det med fräscha ögon och med friska hjärnor. Utnyttja den möjligheten.

Vi behöver också få konstruktiva synpunkter på utbildningarna: vad som är bra, vad som är mindre bra, vad som ska förändras, vad som ska behållas. Med risk för att tungan svartnar, men vi får mycket positiva omdömen om utbildningarna. Men allt kan ju knappast vara perfekt, så berätta för oss hur ni vill att framtidens räddningstjänstutbildningar ska se ut. Och inte bara brandingenjörsutbildningen eller RUB. Samtliga räddningstjänstutbildningar behöver återkoppling från potentiella arbetsgivare och kollegor. Hjälp oss att hjälpa er.

För tjugofem år sedan skulle jag precis till att börja RUB. För tjugofyra år sedan började jag min anställning vid Statens Räddningsverk i Karlstad och jag minns det som igår. Men det är en helt annan historia…

Stefan Svensson