Lära bättre och åka snålskjuts

Igår sändes ett inslag på Sveriges Radio P1 och ”Vetandets värld” om kopplingen mellan brandsläckning och forskningsrön. Jag har inte själv hunnit lyssna, men ska göra det så snart jag har möjlighet.

Förmodligen finns det en del av intresse. Jag tror räddningstjänsten generellt sätt skulle kunna bli bra mycket bättre på att ta till sig forskningsrön och omsätta dem i sin verksamhet. Men det är ju lättare sagt än gjort.

Men bara om vi tittar på hur det ser ut med alla de bra saker som faktiskt görs på MSB så har de också ibland svårt att komma ut. Se bara på slutsatserna från alla de olycksundersökningar som görs, inte minst insatsutvärderingarna! Där finns mycket kunskap och många lärdomar.

Ta det numera vanliga, populära exemplet – skogsbranden i Västmanland. Det har varit ett antal av de utredningarna som visar på att mycket av lärdomarna från denna brand fanns egentligen tillgängliga från tidigare utredningar. Man borde inte ha gjort vissa misstag. Det heter ju ”gör om, gör rätt” men så bidde det ju inte fullt ut enligt utvärderingarna.

Och lite så är det väl ändå. Det finns mycket kunskap och många lärdomar men svårigheten är ju att omsätta dem i förändrade arbetssätt och en förbättrad kultur. Frågan är om man måste uppleva saker och ting själv för att lära sig. Jag tror inte riktigt det själv.

Jag tror att man kan åka snålskjuts på andras erfarenheter och misstag. Ja, på de bra sakerna också. Jag tycker själv att jag har lärt mig mycket på att göra och läsa insatsutvärderingar och inte minst genom att prata med kollegor som har stått där på insatser med kluriga frågeställningar och svåra byggnader.

Jag tror inte heller att man har ”råd” att inte lära sig. Det är egentligen inte jättemånga insatser av större dignitet som man åker på som befäl per år och inte ens aggregerat under en yrkestid. Det är väl lite som med skarpa rökdykarinsatser där man kan rädda någon till livet.

De flesta insatser administrerar man nog snarare som befäl mer än aktivt leder med stark påverkan på metod och resultat.

Jag brukade fråga mig när jag åkte hem från en insats om jag verkligen lett den eller mer servat och administrerat den. Jag tror inte att jag är ensam om att konstatera att man ibland inte utövar så mycket ledning egentligen.

Så tillfällena till självupplärda lärdomar är kanske inte så många att man har råd att använda dem som enda sättet till kunskap (vilket de gudskelov oftast inte heller är). De lite större övningarna på befälsnivå är kanske inte heller så jättemånga i många organisationer.

Kanske är det så att man skulle ägna lite mer tid åt vad andra har tänkt och lärt sig. Det gäller både forskningsrön och gjorda olycksundersökningar. Jag säger inte att det är lösningen på allt, men det kan ju vara en ganska smidig, kostnadseffektiv kunskapskälla som kan komplettera andra.
Inte minst när det gäller kompetensområden som ligger i periferin av det man sysslar med, där kanske egen fördjupning eller lång utbildning inte är en möjlighet.

Sen tror jag inte heller att man har ”råd” att inte lära sig av varandra även ur ett annat perspektiv. Gentemot medborgaren kan jag tycka att man faktiskt är skyldiga att säkerställa att räddningstjänsten faktiskt tar till sig och utvecklas utefter den kunskap som finns.

Liv ska inte spillas och skador ska inte behöva uppstå för att räddningstjänsten inte är uppdaterad och utvecklad tillräckligt kompetensmässigt.

Enligt 14§ 3 kap LSO ska den personal som för kommunens räkning har att planera, leda, genomföra och följa upp räddningsinsatser genom utbildning och erfarenhet ha den kompetens som behövs.
Det ska också finnas en egenkontroll för att säkerställa detta som till syvende och sist är nämndens/direktionens ansvar.

Man kanske skulle gå de där utbildningarna som man borde (och det gäller inte bara i FWI-index), läsa de där insatsrapporterna eller forskningsrapporterna. Och inte minst kanske man borde justera arbetssätt och strategier utefter dem, om det kan förbättra verksamheten.

Svensk räddningstjänst är bra men kan bli bättre.  Kunskapen finns där. Det gäller ”bara” att komma åt den och använda den.

Sandra Danielsson