Pumpar, slangar och strålrör

Låt mig för ett ögonblick bortse från att svensk räddningstjänstutbildning inte är vad den har varit och att kommunerna förmodligen snart kommer få hela kakan i knäet (grattis…) och istället ägna tiden åt innehållet i utbildningen. För det är kanske inte heller vad det har varit.

Invändig brandsläckning är ett tämligen normalt sätt att hantera de flesta bränder på. Det är effektivt och inte i närheten så farligt som Arbetsmiljöverket vill göra gällande, i synnerhet inte med beaktande av den tämligen höga brandtekniska kvaliteten vi har i det Svenska byggbeståndet.

Det finns nämligen ingen statistik som tyder på att invändig brandsläckning skulle vara särskilt farligt. Men det förutsätter givetvis kunskap och utbildning, precis som för vilket annat sätt som helst att hantera bränder på. Det ställs till och med krav på särskild utbildning för invändig brandsläckning (även känt som ”rökdykning”).

Utvecklingen på brandsläckningssidan har varit ganska offensiv under senare år och det finns idag ett hyfsat utbud att välja mellan: lågtryck, högtryck, dimspik, Cafs, Cobra, PGA (”släckgranater”), med mera. Fler och fler inser också vikten av att kunna göra flera saker samtidigt, som till exempel vid övertrycksventilation. Men hur många av oss vet hur mycket vatten som faktiskt krävs för brandsläckning? Och hur många av oss vet hur mycket vatten man faktiskt får ut från ett visst strålrör, med en viss slanglängd av en viss typ kopplat till en pump med en viss kapacitet? Hur stort tryckfall har ett grenrör eller en slangkoppling? Hur mycket vatten kan man få ut från en viss brandpost i ett visst område eller från en tankbil? Och hur bygger man ett slangsystem så att man får ut den mängd vatten som behövs?

Detta är visserligen saker som kan vara ganska kluriga att beräkna, men ack så enkla att mäta. När gjordes senast några mätningar av tryck och flöden från olika pumpar, slangar eller strålrör? Och när kördes motorsprutan senast?

Svensk räddningstjänst har gjort sig internationellt känd bland annat för vår effektivitet vid brandsläckning: låga flöden (och numer även med höga tryck, vilket medför ännu lägre flöden), dörrkontroll, brandgaskylning, offensiv och snabb (och därmed även effektiv) släckning, med små vattenskador som följd. Men i tider då Fip (Förstainsatsperson) breder ut sig som en farsot över landet, finns det stor risk att vi helt enkelt glömmer bort en del grundläggande och tämligen väsentlig kunskap, som till exempel hydraulik.

Missförstå mig rätt: jag åker själv som Fip och jag är i grund och botten väldigt positiv till detta. Men det tycks också finnas krafter som försöker byta slagkraft mot snabbhet. Det är inte alltid en bra idé.

Brandsläckning kräver, ur ett fysikaliskt-kemiskt perspektiv, ett visst släckmedelsflöde i förhållande till brandens storlek. Detta kan man inte komma ifrån, oavsett hur påhittig man är, hur god försäljare man än är, eller vilken agenda man än har. Så är det bara.

I den brandkårsorganisation som jag själv är engagerad i finns det något slags utbildning för så kallade ”rökdykar-etta”, det vill säga för den brandsoldat som agerar längst fram vid strålröret vid invändig brandsläckning. Fånigt namn. Dock, man kan fråga sig hur mycket i denna utbildning som berör just brandsläckning, det vill säga hur man hanterar olika typer av strålrör på olika sätt och vad man kan göra med strålrör beroende på till exempel konvinkel, tryck och flöde. Brandgaskylning, dörrkontroll, släckförmåga? Är det inte sådana saker som borde ligga i en sådan utbildning? Och borde det inte då vara en uppfräschningsutbildning? Sånt ska vi väl redan kunna, efter genomgången grundutbildning?

Det pratas också allt oftare om utbildning för uttryckningsförare, vilket är såväl lovvärt som viktigt. Men inom ramarna för ”hantera fordon säkert”, bör väl även ingå att kunna leverera en viss mängd släckvatten till en brandplats. Att framföra utryckningsfordon på säkert sätt är viktigt. Men det måste ju vara minst lika viktigt att kunna hantera fordonet som den arbetsplattform som det faktiskt är, oavsett om det är ett höjdfordon eller en släckbil. Höga tryck med små flöden kan många gånger vara tillräckligt. Men ibland krävs det faktiskt ganska rejäla mängder släckvatten och då måste vi kunna leverera. Så det är bara att sätta igång att öva.

Lycka till!

Stefan Svensson

Ökat intresse för brandskydd?

Brandkåren har sedan lång tid haft en lokal förankring, en förankring som kanske delvis har gått förlorad i samband med kommunsammanslagningar och senare tiders förbundsbildningar.

Missförstå mig rätt: jag är positiv till förbundsbildningar och kanske till och med ett förstatligande av kommunal räddningstjänst, åtminstone till något slags regionnivå. Men den lokala förankringen tycks vara på väg tillbaka och jag tycker mig se ett ökat intresse för räddningstjänstfrågor.

Dock, jag är fullt medveten om stenkastande dårar och okunniga politiker som inte tycks varken förstå eller uppskatta räddningstjänstens arbete. Men jag tror inte sådana grupperingar speglar den stora allmänhetens syn på saker och ting. Som tur är.

I arbetet med att ställa till rätta efter olyckor, har kommunens organisation för räddningstjänst en viktig roll (även om det finns centrala myndigheter som tycks tro något annat). Olyckor av regional, nationell eller gränsöverskridande karaktär har många gånger antingen börjat med brand eller resulterat i brand. Och även om det inte brinner, så hanteras dessa olyckor oftast av den yrkesgrupp av människor som går under benämningen ”brandmän”.

Denna positiva trend skulle kunna bero på den fokus kring bland annat deltidsbrandmän, mindre enheter (FIP mm), sjukvårdslarm och hembesök man har kunnat se på senare år. Jag tycker mig också se en ökad representation vid allehanda lokala aktiviteter; loppmarknader, öppet hus och sportevenemang. Och nog ska det väl vara så. Räddningstjänsten ska finnas där det finns människor, inte inlåsta på någon brandstation!

Men, tyvärr har detta också en baksida: en ökad exponering gör också räddningstjänsten mer utsatt. Kraven ökar och förväntningarna motsvarar kanske inte alltid vad man faktiskt kan leverera. Risken är att fastighetsägare och försäkringsbolag har förväntningar och krav som inte är rimliga, i synnerhet inte om man inte är helt insatt i de förutsättningar räddningstjänsten arbetar utifrån. Följden kan bli fler juridiska och ekonomiska tvister om ”rätt” och ”fel”, tvister som endast förlänger lidandet för alla inblandade. Och i förlängningen finns risken att det hela blir en ond spiral, där räddningstjänsten försöker överträffa sig själv.

Problemet är väl bland annat att det är svårt att se till helheten. Olika aktörer ser bara till sin lilla del, glömmer sitt eget ansvar och pekar gärna på andra. Eller så gör man precis tvärtom och tar på sig själv alldeles för mycket ansvar, i tron att ingen annan har något ansvar (men glömmer kanske samtidigt sitt eget egentliga ansvar).

Men på det stora hela är det positivt om intresset för räddningstjänsten kan öka i samhället. Åtminstone så länge snäva juridiska eller ekonomiska intressen inte tillåts styra.

Tyvärr tror jag inte samma ökande intresse finns för brandskyddsfrågor i övrigt. Här är det nästan tvärtom: efterhand som komplexiteten i skyddssystemen ökar, minskar kunskapen, förståelsen och intresset. Hur många av den breda allmänheten känner till funktionen hos brandcellsgränser, utrymningsvägar och sprinklersystem? Och förstår att använda dessa när behov uppstår?

Tyvärr är kunskapen om olika brandskyddssystem hos räddningstjänstens personal inte heller alltid den bästa. Men utan dessa olika skyddssystem står sig räddningstjänsten ofta slätt och utan räddningstjänstens agerande fungerar olika skyddssystem inte heller som det är tänkt. Det är två sidor på samma mynt, och man kan inte vara utan någondera sidan.

Sommaren närmar sig, tyvärr, sitt slut. Men än är den kvar och det finns fortfarande tillfälle att visa sin verksamhet för allmänheten. För min del är det snart den årliga loppmarknaden i byn och vi kommer att vara där, för att visa upp oss och för att hålla ställningarna. För forskaren i mig kallas det ”deltagande observation”!

Stefan Svensson