Ökat intresse för brandskydd?

Brandkåren har sedan lång tid haft en lokal förankring, en förankring som kanske delvis har gått förlorad i samband med kommunsammanslagningar och senare tiders förbundsbildningar.

Missförstå mig rätt: jag är positiv till förbundsbildningar och kanske till och med ett förstatligande av kommunal räddningstjänst, åtminstone till något slags regionnivå. Men den lokala förankringen tycks vara på väg tillbaka och jag tycker mig se ett ökat intresse för räddningstjänstfrågor.

Dock, jag är fullt medveten om stenkastande dårar och okunniga politiker som inte tycks varken förstå eller uppskatta räddningstjänstens arbete. Men jag tror inte sådana grupperingar speglar den stora allmänhetens syn på saker och ting. Som tur är.

I arbetet med att ställa till rätta efter olyckor, har kommunens organisation för räddningstjänst en viktig roll (även om det finns centrala myndigheter som tycks tro något annat). Olyckor av regional, nationell eller gränsöverskridande karaktär har många gånger antingen börjat med brand eller resulterat i brand. Och även om det inte brinner, så hanteras dessa olyckor oftast av den yrkesgrupp av människor som går under benämningen ”brandmän”.

Denna positiva trend skulle kunna bero på den fokus kring bland annat deltidsbrandmän, mindre enheter (FIP mm), sjukvårdslarm och hembesök man har kunnat se på senare år. Jag tycker mig också se en ökad representation vid allehanda lokala aktiviteter; loppmarknader, öppet hus och sportevenemang. Och nog ska det väl vara så. Räddningstjänsten ska finnas där det finns människor, inte inlåsta på någon brandstation!

Men, tyvärr har detta också en baksida: en ökad exponering gör också räddningstjänsten mer utsatt. Kraven ökar och förväntningarna motsvarar kanske inte alltid vad man faktiskt kan leverera. Risken är att fastighetsägare och försäkringsbolag har förväntningar och krav som inte är rimliga, i synnerhet inte om man inte är helt insatt i de förutsättningar räddningstjänsten arbetar utifrån. Följden kan bli fler juridiska och ekonomiska tvister om ”rätt” och ”fel”, tvister som endast förlänger lidandet för alla inblandade. Och i förlängningen finns risken att det hela blir en ond spiral, där räddningstjänsten försöker överträffa sig själv.

Problemet är väl bland annat att det är svårt att se till helheten. Olika aktörer ser bara till sin lilla del, glömmer sitt eget ansvar och pekar gärna på andra. Eller så gör man precis tvärtom och tar på sig själv alldeles för mycket ansvar, i tron att ingen annan har något ansvar (men glömmer kanske samtidigt sitt eget egentliga ansvar).

Men på det stora hela är det positivt om intresset för räddningstjänsten kan öka i samhället. Åtminstone så länge snäva juridiska eller ekonomiska intressen inte tillåts styra.

Tyvärr tror jag inte samma ökande intresse finns för brandskyddsfrågor i övrigt. Här är det nästan tvärtom: efterhand som komplexiteten i skyddssystemen ökar, minskar kunskapen, förståelsen och intresset. Hur många av den breda allmänheten känner till funktionen hos brandcellsgränser, utrymningsvägar och sprinklersystem? Och förstår att använda dessa när behov uppstår?

Tyvärr är kunskapen om olika brandskyddssystem hos räddningstjänstens personal inte heller alltid den bästa. Men utan dessa olika skyddssystem står sig räddningstjänsten ofta slätt och utan räddningstjänstens agerande fungerar olika skyddssystem inte heller som det är tänkt. Det är två sidor på samma mynt, och man kan inte vara utan någondera sidan.

Sommaren närmar sig, tyvärr, sitt slut. Men än är den kvar och det finns fortfarande tillfälle att visa sin verksamhet för allmänheten. För min del är det snart den årliga loppmarknaden i byn och vi kommer att vara där, för att visa upp oss och för att hålla ställningarna. För forskaren i mig kallas det ”deltagande observation”!

Stefan Svensson