Ledningsinveckling eller ledningsutveckling?

Räddningsledning har varit på tapeten under en tid, inte minst som en följd av förra årets stora skogsbrand. Visst är det fantastiskt hur många allmängiltiga slutsatser man kan dra av enstaka fall? Men oavsett vilket, kan det finnas anledning att fundera på hur ledning av räddningsinsatser bör utvecklas.

Man kan definiera ledning till exempel som en medveten påverkan på ett system bestående av människor och teknik, bland annat genom kontinuerlig planering, genomförande och uppföljning. Ledning syftar till att lösa uppgifter på ett effektivt sätt för att verksamhetens övergripande mål och intentioner ska uppfyllas.

Ofta förknippar vi ledning med chefer och i dess praktiska ”utövande” handlar det egentligen om att hantera fyra aktiviteter eller processer: bestämma väg, visa väg, skapa förutsättningar samt följa upp och kontrollera. Dessa processer pågår kontinuerligt och flera processer kan pågå samtidigt.

De allra flesta klarar tre av fyra: allt för många missar det här med att skapa förutsättningar. Både som förberedelse och i själva genomförandet av räddningsinsatser.

Det är enkelt att besluta om en resa, såväl resmålet som resvägen. Det är också enkelt att kontrollera om resvägen följs och om målet nås. Men om det varken finns tid eller resurser för en resa, kan man knappast förvänta sig att varken vägen följs eller att målet nås.

Tyvärr är det inte alla som inser detta. Ledning kräver faktiskt sakkunskap i faktiska sakfrågor! Vill minnas att jag har sagt (skrivit) detta förr, men det tål tydligen att upprepas.

Tyvärr sker ofta en tämligen stark fokusering på funktionen (eller rent av individen) räddningsledare, vilket är ett av de stora hindren. Det går också fort prestige i ledningsfrågor, eftersom det är förknippat med makt.

Men ledning av räddningsinsatser är ju inte något vi kan hänga upp på enskilda individer: vi måste samarbeta och samverka, såväl inom organisationen som mellan organisationer. För ett effektivt och kontinuerligt ledningsarbete måste vi således använda oss av organisationens hela och samlade förmåga. Det finns helt enkelt inte plats för några primadonnor och alla är lika viktiga. Det är vi allihop tillsammans som ska hantera de eländen som uppstår.

Men om man nu skulle vilja utveckla ledning av räddningsinsatser, vilken väg ska man då ta? Och går det att knyta detta till det som under senare år kommit att betecknas ”krisledning”?

Självklart, det är faktiskt inte så svårt. Lösningen kan till exempel bestå i att de befogenheter och skyldigheter som i dagsläget definierar funktionen (individen?) ”räddningsledare”, istället ges till kommunen. Låt kommunen hantera ledningsfrågan vid såväl räddningsinsatser som andra eländen på det sätt kommunen själv finner lämpligt, inom vissa ramar.

Såväl första steget (en lärobok i taktik, ledning och ledarskap) som andra steget (ett allmänt råd om ledning av kommunala räddningsinsatser) är redan tagna. Det återstår visserligen ytterligare några steg, men framförallt måste ett antal revirpinkare antingen kliva (ramla?) åt sidan eller inse sina tillkortakommanden.

“Kicking and screaming the unenlightened will enter the new era”

Förbundsbildningar hade också gynnat såväl ledningsfrågan som resurshantering, kanske till och med upp till regionsnivå. Men att staten skulle ges ytterligare befogenheter utöver vad som redan finns, hade varit att göra oss alla en björntjänst.

Staten har trots allt ganska lite kunskap och kännedom om lokala förhållanden, det vill säga om de förhållanden som råder där olyckor och andra enländen uppstår. Vi måste även skriva om lagstiftningen, men det är det absolut minsta problemet. Dessutom måste man ställa tydliga krav på effektivitet, samverkan och kvalitativ utbildning, något som kan bli lite klurigare. Men det är dags att lyfta ledning av räddningsinsatser till nästa nivå.

Och, med risk för att upprepa mig själv; ledning är i grund och botten ganska enkelt. Ända till vi blandar in människor, för då tenderar det att bli svårt. Eller snarare att vi gör det svårt, men det är ju ett val: man kan faktiskt göra det enkelt, om man väljer att göra det enkelt.

STEFAN SVENSSON