Räddningsledaren ute eller inne?

Jag gläds åt att Skåne enligt rykten är på väg att anamma ett ledningssystem där man för varje räddningsinsats tänker pröva och bestämma vart räddningsledarskapet ska läggas – ”inne” eller ”ute”.

Något som Södertörn, där jag jobbade i åtta år, gjort sedan många år. Det var spott och spe när vi drog den utvecklingen. Likaså var väl inte responsen jättebra när jag kom till en annan räddningstjänst med det förslaget. Det var otroligt många upprörda känslor runt detta, men främst från externt hall.

För oss internt på Södertörn var det nog inte det som var själva grejen med ledningsförändringen som vi gjorde; den var komplexare och viktigare än så. Räddningsledarfunktionens geografiska placering var en del av en större helhet. Det var också intressant (och lite beklämmande) att andra organisationer var så upprörda över hur vi valde att jobba i vår organisation. Det kommunala självstyret innebär ju att var och en beslutar över sig själv, inte Södertörn över alla andra.

Hur som helst, jag kan nu konstatera ett par år senare att vi kanske inte alls var så fel ute som vissa gjorde gällande. (Förhoppningsvis är detta gammal skåpmat för er läsare.)

Dels för att jag fortfarande tror på idén att man inte ute på skadeplatsen alltid har de bästa förutsättningar för att på bästa sätt sköta räddningsledarrollen. Dels för att jag förstått att fler har funderat och kommit fram till att det kanske var lämpligt att göra som vi valde att göra.

Man kan schematisera lämpligheten av att ha räddningsledarskapet inne alternativt ute på en glidande skala. På de mindre enklare räddningsinsatserna (hur man nu definierar dem, men ändå) är det oftast lämpligt med att räddningsledarbesluten/-mandaten enligt LSO är knutna till befäl på plats, kanske ofta styrkeledare.

Men om vi glider längs skalan bort till de större komplicerade räddningsinsatserna, så är det sannolikt lämpligt att knyta det till någon med lite större perspektiv, långsiktighet och större mandat i organisationen, kanske t.o.m. räddningschefen eller hens ställföreträdare.

Jag tänker på en bild jag sett av räddningsledaren ståendes på en stege mot en tågvagn på en tågolycka. Frågan är om hen är den som bäst har övergripande ansvar och kontroll över insatsen. Jag tror inte det.

Givetvis finns inget svar eller vitt, men för mig var det en markering att utgångspunkten i vårt fall på Södertörn var att knyta till ett befäl på räddningscentralen. Poängen med det var inte faktumet i sig, utan de diskussioner som det gav upphov till att göra på ett nytt sätt. Det uppstod en kvalitetssäkring mellan personalen inne på räddningscentralen och ute på skadeplats som behövdes.

När då även befälen som förde denna diskussion alternerade i rollerna ute och inne blev det en bra förståelse för båda roller och man jobbade mer som ett team, vilket behövdes.

Vi diskuterade även det faktum att det i förarbetet står att ”Man bör observera att även om räddningschefen har utsett en annan person att vara räddningsledare, behåller räddningschefen det övergripande ansvaret för verksamheten. Den utsedde räddningsledaren måste rätta sig efter givna instruktioner och anvisningar som räddningschefen ger.”

Lite spetsigt uttryckt: det går inte att tro att bara för att man står på befälsschemat den dagen kan köra på som man själv vill. Chefen är alltid chef.

Diskussionen om vad det innebär att vara räddningsledare och vad det är för skillnad mellan att vara det och befäl utan räddningsledarskap var nyttig och bidrog till bättre insatser och medvetenhet om skyldigheter och möjligheter enligt LSO. Diskussioner som behövs fortlöpande och förmodligen inte bara på Södertörn eller kopplat till den geografiska placeringen på räddningsledaren.

SANDRA DANIELSSON

3 reaktion på “Räddningsledaren ute eller inne?

  1. Intressant infallsvinkel. Här kör vi traditionsenligt alltid räddningsledare ute på skadeplats, men har börjat fundera på andra lösningar – inte minst beroende på att vissa stationer inte alltid har ett RL-utbildat befäl i tjänst, utan en arbetsledare.

  2. Håller helt med om den glidande skalan – små insatser – små beslut men snabbt behov (vore det inte behov av snabbt ingripande faller ju räddningstjänstbegreppet). Stora insatser – RL hamnar ändå så långt ifrån många praktiska beslut att hen omöjligen kan ta dem alla oavsett om vederbörande sitter i ett ledningsfordon i närheten eller på RC. Det är liksom för långt från exempelvis den sektorchef eller liknande som just nu måste gör ett mindre ingrepp i annans rätt för att föra insatsen framåt oavsett. Förmodligen är det ändå så vi arbetar idag, att beslut tas där det behövs, men frågan är om det är rätt juridiskt.
    Jag är liksom A.Fridborg i er twitterkonversation inne på att man bör kunna delegera delar av RL mandat inom personal verksam i insatsen, egentligen oavsett var RL fysiskt befinner sig på större insatser.

    En intressant parallell finns hos JRCC, som ju alltid har RL i sin räddningscentral. Hur hanterar de denna fråga? Förvisso har de lite annan juridik runtikring i och med att sjölagen (något förenklat) kräver att alla som kan delta i en räddningsinsats ska göra det om det kan ske utan fara för eget fartyg, så det lär inte finnas så stort behov av just ingrepp i annans rätt och tjänsteplikt i deras fall. Men förutom det då?

  3. Hej Sandra
    Tyvärr är inte utredningen kommen ur vår egen vilja att utveckla oss (fast den hamnade nog där) utan för att våra kära kollegor inom blåljusvärlden har svårt för kommunalt självstyre…
    3:e man, som är den som riskerar ”drabbas” av räddningsledaren, lär inte bry sig…

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.