För vem finns vi till?

Häromveckan på vägen hem från en övning observerade jag en personbil framför mig som inte framfördes på ett sätt som kan anses vara korrekt. Föraren använde hela körbanan och även delar av diket.

Efter samtal med SOS fick jag snabbt kontakt med en polispatrull som var på väg åt mitt håll. Jag kunde ju inte släppa ifrån mig detta hur som helst. Antingen skulle föraren själv kunna komma till skada eller så kunde någon annan hamna i vägen för den något vådliga färden. Det gick visserligen inte särskilt fort, men ändå.

Jag har ju inte själv förmåga att hantera den här typen av situationer och det var ju egentligen inte ”mitt problem”. Men jag kände ett visst ansvar för det som fanns framför mig. Här någonstans började jag fundera på vad vi gör och för vem vi finns. Hur används egentligen samhällets resurser?

Olika myndigheter ansvarar för olika delar av räddningstjänst. Men ibland får jag tyvärr bilden av att de olika ansvariga aktörerna inte riktigt varken förstår sitt uppdrag eller att man kan verka samtidigt som andra aktörer, även vid samma händelse. Framförallt tycks samarbetet mellan myndigheterna inte alltid vara det bästa. Utgångspunkten måste väl ändå vara att samhällets resurser, finansierade med skattemedel, ska användas på bästa sätt.

Om till exempel en myndighet har tillgång till en resurs som en annan myndighet behöver, är det då inte rimligt att myndigheten som har resursen ställer upp med den även om det inte ”ingår i uppdraget” som det brukar heta? Detta så kallade uppdrag kan väl inte inskränka sig till vad som står i myndighetens instruktion, eftersom det handlar om att förvalta skattepengar väl?

Om samhället, i form av enskilda eller organisationer, i en nödsituation behöver en resurs som finns tillgänglig hos en annan myndighet än den som upptäcker problemet, är det inte rimligt att myndigheterna hjälps åt och ställer upp med resursen, även om det inte ”ingår i uppdraget” för den myndighet som svarar för resurser? Vi finns ju till för samhället, inte för vårt eget nöjes skull.

Det finns givetvis en gräns för vad myndigheten ska, kan och bör utföra. Att bedriva taxiverksamhet med ambulanser är väl kanske inte helt korrekt. Men om fjällräddningen behöver helikoptertransport för att undsätta någon i fjällen, torde det då inte vara rimligt att en myndighet med tillgång till helikopter hjälper till även om det inte ”ingår i uppdraget”?

Man måste ju ställa nyttan mot någonting. Kostnad? Kanske, men resursen är ju i princip redan betald (med skattemedel). Begreppen ”rimligt” och ”värde” ligger nära att ta till och det finns väl ändå fler faktorer än kostnader att ta hänsyn till. Att ”det ingår inte i uppdraget” räcker inte som motivering att inte hjälpa till. Åtminstone inte för mig.

Samhällets resurser finns väl till för samhällets medborgare och i fallet med nödsituationer bör väl bland annat de så kallade blåljusmyndigheterna (och även andra) hjälpas åt att ge den hjälp som nöden kräver? En händelse ”ägs” inte av någon specifik organisation eller myndighet.

Istället har respektive organisation eller myndighet ett visst grunduppdrag samt vissa resurser och en viss förmåga att hantera vissa saker. Men det utesluter ju inte att man även tar sig an andra problem eller hjälper andra organisationer eller myndigheter att lösa sina problem.

En konsekvens av lagen om skydd mot olyckor är att en kommun själv bör skaffa mer information om en händelse i de fall det inte finns tillräckligt tydliga indikationer på en inträffad olycka (se MSBFS 2012:5). Detta bör väl rimligtvis gälla även andra myndigheter. Summan av delarna blir ju oftast så mycket mer än bara de enskilda delarna. Eller?

Hur det gick med den vådliga bilfärden? Jodå, det slutade lyckligt. Händelsen var inte räddningstjänst, åtminstone inte än, och det är inte heller räddningstjänstens sak att kontrollera varken fordon eller fordonsförare. Men samtidigt vill man ju göra vad man kan för sina medmänniskor och kan inte jag så kan väl någon annan hjälpa mig att hantera problemet.

Efter en vinglig färd genom byn och vidare ut på den vintermörka Skånska slätten stannade fordonet. För att ta det säkra före det osäkra, la jag i backväxeln och hade foten på gaspedalen (ja, jag är en fegis…). Men ut kliver en uppenbart harmlös person (dvs. en äldre dam i sina bästa år) som var tämligen förvirrad, dock inte påverkad av några kemiska substanser (vilket senare kunde bekräftas). Polis anlände så småningom och det hela löste sig utan några större problem. Och jag kunde sova gott även den natten…

STEFAN SVENSSON

Hoppas på en kioskvältare

Nu har jag varit på MSB fem månader på enheten för räddningstjänst. Jobbar med övergripande utvecklingsfrågor inom räddningstjänstens utryckande del, är till 50 procent uthyrd till år 2017 till avdelningens ledningsstöd och dess analysfunktion.

Vi har precis fastställt en årlig lägesanalys som tar fasta på det uppdrag som finns för avdelningen.

Avdelningen för utveckling av beredskap ska enligt vår arbetsordning, bland annat inom ramen för sin förberedande uppgift, i första hand ha aktuell kunskap om vilka utvecklingsbehov som finns i samhället (inom avdelningens ansvarsområde), stödja utvecklingen av berörda aktörers förmåga att samverka och leda, samt inom räddningstjänstområdet samordna och tillsammans med aktörerna utveckla förmågan inom området.

Lägesanalysen tar sikte på behovet av att beskriva förmågor och oförmågor, uppdelat i en bred del angående krisberedskap allmänt samt en del om specifika räddningstjänstfrågor. Den ska utgöra ett beslutsunderlag för avdelningsledningen.

På grund av att vi inte varje år kan täcka hela räddningstjänstområdet och för att det finns annat underlag att också väga in, kan vi inte gå alldeles för långt i våra slutsatser och ger inte heller förslag till beslut i analysen. Ledningen har ju en helhetsbild och annan input som inte vi har.

Detta är andra året som en sådan lägesanalys görs. I nu beslutad analys har vi inom räddningstjänstdelen valt att belysa samverkan, ledning och kompetens av förmåge-dimensionerna. Vi har också ett par olika fördjupningar, detta år GIS, räddningstjänstens utbildningar, erfarenheter från skogsbranden, trafikolyckor med fordon med alternativa bränslen med mera

Analysen baseras på önskemål och inriktningar internt, och grundar sig på internt och externt materiel. Det innebär att vi när vi gör en fördjupning går tillbaka och dammsuger omvärlden på relevant material och sammanför olika källor, så att inte alla behöver göra samma arbete parallellt på olika ställen i organisationen.

Det innebär också att analysen inte tappar direkt i aktualitet, utan är tänkt att användas i efterföljande diskussioner om inriktningar.

För att förbättra räddningstjänstanalysen har vi använt oss av en referensgrupp med utvalda analytiska representanter från räddningstjänsten, forskarvärlden och MSB, förutom de interna kollegor som även varit med i framtagandet.

Vi har fått värdefulla och konstruktiva synpunkter, som kommer att hjälpa oss framåt på ett utmärkt sätt.

Vår utmaning är att behålla vår formella, seriösa approach att använda oss av välgrundade rapporter och formella källor istället för individuellt tyckande, samtidigt som vi vill kunna fånga framtiden, trender och branschaktuella frågor. Hur vi gör det senare måste vi lösa. Nu använder vi oss i stort sett enbart av skriftliga, seriösa källor.

Min förhoppning är att analysen ska bli användbar även externt (läs: en kioskvältare) så småningom, trots att uppdraget från början och primärt är att skapa ett underlag för avdelningen i diskussionerna om inriktningen av verksamheten.

Kanske kan den bli ett bra komplement i debatten till den nationella risk- och förmågebedömningen inom krisberedskap, öppna jämförelser inom trygghet och säkerhet och räddningstjänst i siffror.

SANDRA DANIELSSON