Ökad medvetenhet – ändå deprimerande bild av jämställdheten

Ibland tänker jag att jag på bloggen ska vara snabbare att skriva om aktuella händelser. En del av dem, de flesta, kräver dock lite mer eftertanke.

Men nu tänkte jag i alla fall närma mig lärandekonferensen RSyd och MSB bjöd in till och som avslutade projektet En brandstation för alla. Konferensen rörde upp många känslor, både nya och gamla.

Jag har i min enfald tänkt att det nog har hänt en hel del i svensk räddningstjänst angående jämställdhetsarbetet och diskrimineringen av kvinnor. Och även om Rsyd har kommit en bra bit framåt under fem år med fem miljoner från MSB, var det en deprimerande bild som målades upp av läget generellt i svensk räddningstjänst.

Första dagen hade eminenta forskaren Ulrika Jansson ett pass för räddningstjänstpolitikerna med sammanfattningar från sin forskning. Bilden hon gav oss var allt annat än positiv. Kvinnor som inte får samma förutsättningar och som ifrågasätts så fort de begår ett misstag medan män hjälps in. Läget är illa inom svensk räddningstjänst. Hon tryckte starkt på att det är politikerna som måste vara tydliga i sin styrning.

Att jobba med jämställdhet är inte ett val. Det är ett krav och ett måste – alla inom räddningstjänsten ska ha samma förutsättningar att utföra sitt arbete och trivas på jobbet men också för att kunna garantera det där likvärdiga skyddet för oss invånare.

Det är dags att politikerna tar ansvaret för kommunens räddningstjänst och ser till att exempelvis likabehandlingsplaner finns på plats och att jämställdhetsarbetet styrs och följs upp. MSB ska stötta men det är arbetsgivaren som äger frågan. Det går inte att bara snacka. Det är hög tid att agera.

Förutom detta är det så klart även en chefsfråga. De har ju krav på sig att arbeta med frågorna utifrån diskrimineringslagen. Att säga att man inte kan gå vidare eller jobba med frågan för att ingen beställning från politiken finns är blir ju därför lite tokigt.

Att arbeta för ökad jämställdhet handlar alla dagar i veckan om att ifrågasätta och problematisera underförstådda normer i verksamheten. Att sätta luppen på dem som har tolkningsföreträdet – inte på dem som avviker, det vill säga kvinnorna. Men det sades vara en av räddningstjänstens favoriter, att prata om de bristfälliga kvinnorna – en av motståndsstrategierna som används.

Sen jag slutade inom räddningstjänsten har jag genom den forskning som bedrivits fått möjlighet att sätta ord på ”räddningstjänstkulturen” och bättre förstå vad som ibland egentligen hände.

Jag vet det är många med mig som fått hjälp att synliggöra vad som egentligen pågår och varför man ibland inte känner/känt sig inkluderad eller synliggjord. Det är en jobbig process men samtidigt ger den en ökad förståelse.

Jag har mött räddningschefer som i all välmening frågat mig vad jag tror de borde tänka på i frågan. Som säger att deras enda kvinnliga brandman säger att hon har det jättebra och tycker allt funkar kanon. Som får sig en tankeställare när jag säger att det nog kanske inte helt säkert är så, för det vore tufft för henne och kan ge konsekvenser om hon hade sagt något annorlunda. Om hon hade ställt sig upp och sagt att jo, det är lite jobbigt ibland.

Jag har fått frågan om vems flickvän jag är, när jag har suttit och fikat på brandstationen, trots att jag haft uniform. En samverkande myndighet bad om att få prata med ”en riktig ingenjör”, när han förstod att han inte var kvar i växeln utan framkopplad till stabsbefälet (mig). Jag har tagits för sekreterare.

Jag har haft styrkor som vänt sig till min manliga underordnade kollegor, trots jag var tydligt utmärkt som insatschef. Jag har protesterat mot instruktioner som omnämner räddningsledaren som ”han”, mot kollegor som säger ”han” om brandmän, befäl, chefer. Hela tiden.

Men visst görs förbättringar! Jag känner att jag i frågorna möter en annan medvetenhet än tidigare. Det är ett område som existerar, som man kan prata om och som finns på agendan. När jag började min bana fanns inga Brandstation för alla-projekt, en handfull kvinnor fanns i brandmannaleden på heltidssidan och jag var besvärlig när jag inte ville ha herrskor till min uniform.

Vissa saker har blivit bättre och jag vet att det finns goda nätverk och krafter som strävar framåt. Rsyds projekt, medvetenhet och väg framåt ger hopp om framtiden. Nu gäller det för Rsyd att fortsätta arbetet utanför projektformen, för övriga räddningstjänster att även de (fortsätta) att koppla greppet, och för MSB att fortsätta stödja och tillsammans med räddningstjänsterna utveckla jämställdhets- och mångfaldsarbetet.

SANDRA DANIELSSON

Avspärrning vid insatser får konsekvenser

På förekommen anledning har avspärrningar i samband med räddningsinsatser diskuterats en del på sistone. I dessa diskussioner var det en kommentar som jag själv reagerade starkt på, och den handlade om att avspärrningar medför höga samhällskostnader eftersom viktiga människor inte kommer till sina jobb.

Jag ställde givetvis genast frågor som till exempel om det är viktigare att viktiga människor kommer till sina jobb än att andra människor gör det? Vad är då en ”viktig människa”? Är en viktig människa så viktig att denne inte ska behöva möta några avspärrningar och rättfärdigar viktigheten hos en människa att denne kan köra förbi avspärrningar?

Hur värderar man viktigheten hos en människa? Och, kanske framförallt, ska räddningstjänsten ta hänsyn till sådana viktiga människor och hur skulle det i praktiken gå till?

Ganska många i räddningstjänsten har varit med om att avspärrningar inte respekteras, att bilister passerar en olycka utan att lätta på gasen och förbipasserande som orsakar ytterligare olyckor på grund av ren nyfikenhet.

Dessutom förekommer det ibland en press från högre ort att ta bort avspärrningar så fort som möjligt. Återigen blir det ett beslut om pest eller kolera: antingen behåller jag avspärrningen en stund till och kan avsluta säkert och tryggt och effektivt. Eller så lättar jag på avspärrningarna och får en besvärligare situation att arbeta i.

Oavsett beslut får det konsekvenser, i det första fallet i form av ökade samhällskostnader, arga trafikanter och en negativ bild av räddningstjänsten men med minskade risker. I det andra fallet i form av lägre samhällskostnader, mindre arga trafikanter men med ökade risker. För mig är valet enkelt. Åtminstone relativt enkelt.

För lite drygt tio år sedan brann det i en verkstad där det fanns sju acetylengasflaskor, alldeles i närheten av en större järnvägsknut och dessutom vid en trafikled. Byggnaden gick ganska snabbt upp i rök och kvar var en avspärrning som varade under 24 timmar.

Hundratusentals människor påverkades direkt av beslutet och det hade kanske funnits andra lösningar än en långdragen avspärrning. Låt oss anta att området inte spärrades av eftersom räddningstjänsten bedömde samhällets kostnader som höga i förhållande till riskerna. Låt oss också anta att en av dessa gasflaskor hade gett sig av i en parabelformad kastbåge efter låt säg fem timmar, träffar en passerande godsvagn med propan, med ytterligare brand som följd. Vad blir samhällskostnaden då? Och vem tar på sig ansvaret?

Jag har svårt att tänka mig att någon frivilligt ställer sig upp och tar på sig ansvaret, trots att vederbörande skriker högst om ”samhällsansvar” och ”samhällskostnad”. Ansvaret hamnar på räddningstjänsten, eller kanske snarare kommunen, trots att dessa varken är vållande till den initiala händelsen eller har något som helst ont uppsåt med räddningsinsatsen.

Jag förutsätter faktiskt att det är precis tvärtom: helst ska ju alla inblandade, drabbade och påverkade, inblandas, drabbas och påverkas så lite som möjligt. På kort och lång sikt.

Att spärra av ett område kring en olycka får konsekvenser, konsekvenser som måste ställas mot nyttan med åtgärden. Ibland kan kostnaderna för samhället givetvis bli stora och enskilda människor blir drabbade på olika sätt.

Men i vilken utsträckning ska räddningstjänsten ta hänsyn till dessa konsekvenser, när konsekvensen av att inte spärra av kan medföra ytterligare skador eller rent av att liv går förlorade?

Rättfärdigar minskade samhällskostnader de ökade riskerna eller den minskade effektiviteten vid räddningsinsatsen? Och hur ska jag i praktiken, ute på en skadeplats eller i en ledningscentral, väga samhällskostnader, risker och effektivitet mot varandra?

Självklart måste vi förhålla oss till samhällskostnaderna, men då måste vi göra det i alla led. Således även vid bemanning, dimensionering, övning, utbildning, mm. Inte bara vid insatser.

Och om folk följde gällande trafikregler, hade samhällskostnaderna minimerats redan genom att fler olyckor skulle kunna undvikas! Jag spärrar ju inte av ett område för att det är kul eller för att jag kan: min avspärrning har ett syfte, oftast relaterat till säkerhet för personalen som arbetar i området eller för att arbetet ska kunna ske ostört och effektivt.

Men, inget ont som inte för något gott med sig: i fortsättningen kommer vi nog alla att bli tydligare och mer restriktiva med avspärrningar. Vi kan fortfarande ha konsekvenserna av sådana avspärrningar i bakhuvudet, men totalt sett torde väl ändå samhällets kostnader kunna minimeras om räddningstjänsten får arbeta tryggt, säkert och effektivt i ett väl avspärrat område.

STEFAN SVENSSON