Effektiv eller effektiv

När vi talar i termer om att effektivisera, gör tyvärr nog de allra flesta direkt en koppling till ”kostnadseffektivisering”, vilket normalt tolkas som att mer ska göras till en lägre kostnad. Helst gratis.

I den allmänna besparingsivern går givetvis inte heller räddningstjänsten under radarn. Men effektivisering innebär inte med nödvändighet att saker och ting måste bli billigare. Det kanske rent av skulle få lov att kosta mer, under vissa förutsättningar?

Men detta förutsätter att man tänker långsiktigt, utanför ramarna (den egna organisationen) och släpper monetära beskrivningar av verksamheten, vilket väldigt få tycks ha förmåga till.

Det engelska språket, som ibland kan vara något mer nyanserat än det svenska, skiljer mellan ”effective” och ”efficient”. Att något är ”effective” innebär att det är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker. Något som är ”efficient” fungerar på bästa möjliga sätt med minsta möjliga resurs, tid eller ansträngning, att göra saker rätt.

Då uppstår genast frågan om räddningstjänsten ska vara ”effective” eller ”efficient”? Ska rätt saker göras eller ska saker göras rätt?

Det ena utesluter givetvis inte det andra och självklart ska saker göras rätt. Men hur viktigt är det att saker görs med minsta möjliga resurs? Är det till exempel rimligt att räddningsinsatser minimaliseras? Torde det inte vara viktigare att det först och främst är rätt saker som görs och att dessa saker ger rätt effekt så att det förväntade resultatet uppnås?

Jag läste nyligen en artikel, där författaren hävdade att ”efficiency” resulterar i instabilitet: minimal input med maximal output tar bort redundans och gör att (i det här fallet) sådana ”effektiva” räddningsinsatser genomförs på marginalen eller kanske rent av på fel sida om tröskeln, en tröskel som vi knappt vet var den finns.

Författarens huvudbudskap var att räddningstjänsten beskrivs bäst som en responsmodell, inte som en produktionsmodell. Och det är en väsentlig skillnad. Räddningstjänsten producerar ju ingenting, däremot svarar man upp mot oönskade händelser, händelser som vi varken vet när dom kommer inträffa, vilken karaktär dom har eller var dom kommer inträffa.

Det tycks finnas en och annan fördomsfull människa som lever i tron att räddningstjänstens personal under tid utanför räddningsinsatser endast tränar, äter och vilar. Jag utesluter inte att det på sina håll mycket väl kan vara så, men det är med största sannolikhet mer undantag än regel. Om det ens förekommer.

Det är nog snarare så att det blir allt fler uppgifter som ska utföras och högre krav som ställs på räddningstjänstens personal. Utbudet av utrustning och regler för dess användning har ju inte precis minskat. Insatsmiljöerna har ju inte heller blivit mindre komplexa, med såväl höga hus som undermarksanläggningar och stora trafikflöden i våra kommunikationssystem.

Att samtidigt leva under ständiga besparingskrav, gör att organisationen blir allt mer känslig för störningar. Missförstå mig rätt: jag ser till exempel väldigt positivt på såväl FIP som förbundsbildningar. Men varken kortare insatstid eller stordrift förminskar behovet av räddningsresurser.

Räddningstjänsten har hamnat i ett läge av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”), ofta ivrigt påhejat av personer eller organisationer som kanske inte är helt insatta i det arbete som bedrivs. Gärna kostnadseffektiviseringar, men det måste ske med rätt utgångspunkter och utifrån rätt premisser.

Räddningstjänstens arbete består i stor utsträckning av att hålla beredskap inför olyckshändelser och att förbereda inför sådana olyckshändelser. Det ligger liksom i sakens natur. Men denna beredskapshållningstid är inte tom på arbetsuppgifter och förutom att bedriva bland annat egen övningsverksamhet är det idag inte ovanligt att räddningstjänstens personal bedriver såväl uppsökande och skadeförebyggande verksamhet, som uppföljning av genomförda insatser.

Det förefaller inte rimligt att räddningstjänsten ska ha maximerad effektivitet (”efficiency”) som utgångspunkt. Utgångspunkten ska istället vara resiliens, att kunna motstå störningar. Detta kan mycket väl innebära kostnadsökningar på kort sikt eller för den enskilda organisationen. Men för samhället i stort och på lång sikt, är jag helt övertygad om att det leder till minskade kostnader.

Detta förutsätter också att man ser utanför den egna kommunen, den egna organisationen och, framförallt, inte ser verksamheten i monetära termer. Räddningstjänst kostar. Men de skador och olyckor som räddningstjänsten (eller andra blåljusorganisationer, för den delen) inte kan hantera som en följd av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”) kostar mer.

STEFAN SVENSSON

Ut ur brandkårsbubblan och delta i samhällsutvecklingen

De senaste åren har vi sett en värld  präglad av otrygghet och osäkerhet. Nyhetsrapporteringen handlar om miljöhot, klimathot, krig, terrordåd, gängkriminalitet, skjutningar, flyktingströmmar, främlingsfientlighet och rasism, förtryck, Trump, Putin, segregation och utanförskap…, listan på eländet är lång. Och Sverige står inte utanför dessa skeenden.

Vad har då detta med räddningstjänst att göra? Jo, trygghet och säkerhet är ytterst en demokratifråga, en del av välfärdssystemet. Räddningstjänsten svarar för en del av detta uppdrag, främst kring bränder och olyckor. Men också som en organisation man har förtroende för, som alltid kommer när det hänt något oönskat, som man kan vända sig till med frågor och behov av kunskap.

Vårt förtroende är oomtvistat och genom att arbeta förebyggande på ett brett sätt med information och rådgivning kan bränderna och olyckorna bli färre, samtidigt som den upplevda tryggheten och säkerheten ökar. I en för övrigt otrygg och osäker värld.

Men då kan vi inte vara kvar i brandkårsbubblan, då måste vi bli en aktiv aktör i kommunerna och regionerna. Att vara aktiv innebär att delta i samhällsutvecklingen och att arbeta förebyggande ur flera perspektiv – brand- och olycksförebyggande, integrationsbyggande, socialt ansvarstagande och förebildsskapande.

Men också att utveckla ett resiliensperspektiv, vilket innebär att, förutom att förebygga och kunna agera vid samhällsstörningar, också medverka i att säkerställa samhällets funktionalitet efter en olycka eller störning.

Detta har blivit särskilt tydligt efter händelser som påverkar stora delar av samhället, som till exempel skogsbranden i Västmanland, översvämningarna i Skåne och Halland och flyktingströmmarna för drygt ett år sedan.

För detta måste vi ”starta om” den kommunala räddningstjänsten. Bilden av vårt uppdrag och vår verksamhet behöver förnyas. De ambitioner och synsätt som präglade förarbetena till lag om skydd mot olyckor har inte infriats på långa vägar. Olyckorna och bränderna är av samma omfattning som för 15 år sedan (förutom trafikolyckorna).

Vår verksamhet präglas fortfarande i stora delar av ett skadeavhjälpande förhållningssätt, trots att både kompetensen och uppdraget ändrats. I våra operativa styrkor har vi de bästa kommunikatörerna och utbildarna vad avser förmåga och förtroende – men tiden används i alltför stor utsträckning till annat.

Om 20 procent av räddningstjänsternas arbetstid användes till förebyggande arbete skulle 1 miljon arbetstimmar (600 årsarbetare) kunna fördelas till arbete med brandskydd i bostäder, barn och ungdomar, vattensäkerhet eller vad som nu är viktigast i kommunen.

Tillsammans med andra kommunala verksamheter, privatpersoner, väktarbolag, poliser, byalag, föreningslivet med flera andra, skulle vi kunna få igång ett brett arbete för att skapa trygghet och säkerhet för våra medborgare, våra kommuner och våra medarbetare. Men det krävs en omstart, tydliga politiker, modiga chefer, duktiga medarbetare, nya preventionsmetoder och en social dimension som kompletterar det mer traditionella arbetet i räddningstjänsterna.

Jag har alltid varit inspirerad av kollegorna i räddningstjänsterna i Storbritannien. De har sedan 1990-talet arbetat aktivt med de frågor vi idag fortfarande pratar om i den kommunala räddningstjänsten. Från förebyggande arbete i bostäder till samverkan och ledning i stora regionala organisationer. I Storbritannien ser vi idag resultat, i Sverige pratar vi. En framgångsfaktor är så klart den regionala strukturen som skapar resurser och utvecklingsmöjligheter på ett helt annat sätt än vad vi ser i Sverige.

Jag ser framemot den utredning som justitiedepartementet har annonserat ska komma i början på detta år. Jag tror inte längre på lokala initiativ och utredningar om samverkan, de kan alltid stoppas av politiska och tjänstemannamässiga invändningar. Men en utvecklingsidé som drivs och beslutas från nationell nivå, och genomförs lokalt och regionalt, skulle gagna tryggheten och säkerheten för alla dem vi är till för.

Så, det går sannolikt att få mer pang för pengarna inom trygghets- och säkerhetsområdet; med färre omkomna och skadade, mindre som förstörs och bättre insatsresultat. Men då krävs beslut och handlingskraft i olika frågor. Flera viktiga vägval står för dörren.

PER WIDLUNDH