Ännu effektivare

Låt mig spinna vidare på temat om effektivitet, det vill säga att det som görs är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker.

Svensk räddningstjänst organiseras och planeras i mycket stor utsträckning utifrån ”1+4”, en chef och fyra brandsoldater, vilket baseras på Arbetsmiljöverkets föreskrifter om rök- och kemdykning. Detta torde inte vara okänt.

Dessutom finns det en hyfsad lång historia bakom, där den första regleringen i frågan kom redan 1958 (Statens brandinspektions cirkulär nr. 25/1958). Men den historiska utveckling som ledde fram till detta sträcker sig ännu längre tillbaka. Även de senaste årens varianter med delade styrkor, första insatsperson (FIP), med mera, bygger i stor utsträckning på möjligheten att uppfylla rökdykerireglerna.

Dessutom vågar jag påstå att 1+4-konstellationen har blivit normgivande för samtliga de typer av räddningsinsatser som genomförs, från trafikolycka till katt i träd (nåja…).

Man bör i sammanhanget även ha i minnet att det inte finns något egentligt mått på räddningstjänst. Många gånger används antal personal i beredskap samt insatstid. Men det är två väldigt klumpiga mått som inte säger särskilt mycket. Vi kan helt enkelt inte säga om det räddningstjänsten åstadkommer är bra eller dåligt, men det finns troligtvis en något överdriven tro på att mycket personal och kort insatstid alltid är bra. Jag tror inte det är riktigt så enkelt. Frågan är mycket mer komplex än så.

I dagens besparingsåtgärder tycks det ofta bli antalet personal i beredskap som blir lidande och det tycks även finnas en stark övertro att mindre styrkor på något sätt skulle bli ”effektivare”. Man jagar helt enkelt kostnader.

Men tänk om det är precis tvärtom: ur ett större samhälleligt perspektiv kanske mer personal i beredskap hade varit kostnadsbesparande? Detta beror kanske mer på vilken kompetens och förmåga större styrkor har, hur de används och hur man väljer att utforma och organisera styrkorna.

Några exempel som eventuellt skulle kunna påverka effektivitet och förmåga positivt skulle kunna vara (men då måste man också sluta tänka lokalkommunalt):

  • Med tanke på fönsterutrymningen kanske sju brandsoldater hade varit optimalt. Delar av en sådan större styrka skulle då till exempel kunna användas till ”normalhändelser”: mindre trafikolyckor, sjukvårdslarm, med mera. Hela styrkan används givetvis till något större eller mer okända händelser, och kanske framförallt till att uppfylla det enda vi egentligen lovat samhället: att utrymma människor med stegutrustning genom fönster.
  • Vi kanske skulle ha styrkor med bara kvinnor? Eller bara män? Eller bara skåningar? Det sista kan givetvis inte bli annat än bra, men har någon någonsin kvantifierat den typen av omfördelningar? Att en räddningsstyrka i någon mening återspeglar hur befolkningen ser ut kan väl knappast vara ett mått på effektivitet?
  • Större styrkor (om sju-nio brandsoldater), där majoriteten är FIP och kan larmas dynamiskt. Den återstående resten hämtar, vid behov, tung utrustning på en brandstation? Detta innebär ju följaktligen att vi får fler ”brandstationer”, utspridda över ett större geografiskt område.
  • Regionalisering av räddningstjänsten och följaktligen dynamisk allokering av styrkor i ett större geografiskt sammanhang. Gränsdragningar ställer alltid till problem, oavsett hur de definieras. Notera då och fundera gärna på de gränsdragningar jag själv gör i denna text.
  • Färre heltidspersonal och mer deltid, även i större tätorter, vilket skulle innebära att fler (förhoppningsvis välutbildade) människor finns utspridda på fler arbetsplatser. Tänk vad de skulle kunna innebära för brandskyddet och övrig säkerhet på dessa arbetsplatser.
  • Differentierade styrkor över dygnet, till exempel heltid på natten och deltid på dagen. Dagtid är det ju mer människor i omlopp som tidigt kan vara behjälpliga om något händer. Nattetid kan längre tid förflyta innan någon upptäcker och larmar om ett elände.

Problemet är ju, med risk för att verka tjatig, att vi inte har något egentligt mått på räddningstjänstens effektivitet,. att det som görs är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att rätt saker görs. Kostnad är INTE ett mått på effektivitet, möjligtvis en liten ingrediens att ta hänsyn till.

Hur många gånger har jag själv inte varit på larm, där vi släckte snabbt med en relativt måttlig skada på byggnaden, eller där en fastklämd och medvetslös person kunde transporteras från trafikolyckan till sjukhuset inom några minuter? Hur många gånger har jag inte frågat mig själv vad som medverkade till ett hyfsat bra resultat? Var det tiden, kollegan, beslutet, brandslangen, defibrillatorn eller klippverktyget? Var det skicklighet eller var det ren och skär tur?

Att det som görs är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker, är viktigt och det som egentligen omfattas av effektivitet. Vi måste sluta använda produktionsmodeller för räddningstjänst och istället tänka i termer av responsmodeller och resiliens. För en effektiv räddningstjänst, måste man med största sannolikhet ha vad en del skulle kalla för överkapacitet. En slimmad organisation är farlig.

Låt mig för ovanlighetens skull avsluta med ett citat av Chief John Eversole vid Chicago Fire Department, som visserligen kan vara något extremt men som ändå visar på ytterligare dimensioner av effektivitetsproblemet:

“Our department makes 1120 calls every day. Do you know how many of those calls the public expects perfection on? 1120. Nobody calls the fire department and says ‘send me two dumb-ass firemen in a pick-up truck’. In three minutes they want five brain-surgeon decathlon champions to come out and solve all their problem.”

STEFAN SVENSSON