Från effektiva insatser till dimensionering

Den naturliga fortsättningen av mina tidigare inlägg om effektiva insatser torde vara dimensionering av räddningstjänst, så jag tänkte fortsätta på det spåret.

Först och främst vill jag klargöra att jag personligen är något tveksam till dimensioneringsregler. Sådana regler kan givetvis ha ett visst värde eller åtminstone ge oss fingervisningar om vad som bör beaktas då räddningsinsatser ska organiseras eller på något sätt dimensioneras. Men det beror ju även på vad man lägger i begreppet ”dimensionering”.

Begreppet ”design” är eventuellt bättre, där innebörden i det här sammanhanget handlar om utformningen av planering och utförande. Fokus läggs då på att förutse och skapa handlingsplaner som kan kompensera eventuella problem i utförandeprocessen. I många kreativa yrken, dit räddningstjänst troligtvis kan hänföras, är problemlösning en del av utförandet (och vice versa).

För svenska förhållanden är det tidigaste exemplet jag har Statens Brandinspektions meddelande 1965:7 (men det kan finnas ännu tidigare). Trots att den beskrivna modellen kompenserar med såväl industrifaktor som brandfarlighetsfaktor och kulturbebyggelsefaktor, framgår det med all önskvärd tydlighet att räddningstjänst är dimensionerad för brand i bostad.

Men det är samtidigt inte helt tydligt vad beredskapsstyrkan förväntas göra på skadeplatsen, vilket rimligtvis torde vara en viktig ingrediens. Redan här kan pudels kärna kring dimensioneringsregler skymtas.

I bilaga D till SOU 1983:77, som också innehåller en beräkningsmodell, konstateras att de personalstyrkor som krävs för effektiva förstahandsingripanden vid brandsläckning kan bedömas vara tillräckliga även för en första insats vid annan räddningstjänst än brandsläckning, baserat på hittills vunnen erfarenhet.

Vi är således ”dimensionerade” för brandsläckning och livräddning vid bostadsbränder, men bedöms utifrån detta kunna genomföra även andra typer av uppdrag.

De krav som ställs utifrån lagstiftningen är i stort målbaserade, vilket innebär att det finns en mycket stor grad av öppenhet för egen tolkning. I kombination med Arbetsmiljöverkets rökdykeriregler, som onekligen har kommit att bli normgivande för beredskapsstyrkornas storlek, medför detta att i södra Sverige går det cirka 0.12 brandsoldater på 1 000 invånare medan det i norra Sverige går cirka 0.65 brandsoldater på 1000 invånare. Detta skulle kunna kallas för ett glesbygdsproblem.

Under sjuttiotalet genomfördes en tämligen omfattande genomlysning av FDNY, det vill säga brandförsvaret i New York, och det är troligtvis den mest omfattande studien som någonsin gjorts kring ”design” av räddningstjänst. Variabler som beaktades var bland annat ekonomi, taktik, bemanning, brandstationers placering, traditioner, utlarmning, utbildning, brandskadekostnader och byggnadstekniskt brandskydd.

Inom samtliga områden diskuterades förslag till förändringar där hänsyn togs till såväl ”efficiency” som ”effectiveness” och ”equity” (vilket grovt förenklat här kan översättas med fördelning eller distribuering). Tyvärr har ganska mycket av studiens slutsatser fallit i glömska.

Utöver detta finns det givetvis en del senare forskning på området, men i princip samtliga fall reducerar problemet (grovt sett och med något undantag) till att baseras på beredskapsstyrkans storlek samt insatstid. I kombination med att räddningstjänst normalt betraktas utifrån en produktionsmodell, blir det ju då att många lever i tron att mindre beredskapsstyrka kan kompenseras med kortare insatstid. Detta syns till exempel i den Fip-våg (förstainsatsperson) som sveper över landet. Givetvis är det så att kortare insatstid torde kunna avhjälpa en del eländen, men samtidigt kan man ifrågasätta om kortare insatstid verkligen kan kompensera för minskade beredskapsstyrkor. Jag är positivt inställd till Fip, men det är ingen generell lösning på varken beredskaps- eller insatsproblematik.

Redan i studien av New York på sjuttiotalet konstaterades att på de flesta platser spenderade beredskapsstyrkorna mindre än 5 procent av sin tid på räddningsuppdrag (vilket troligtvis är giltigt för stora delar av i alla fall västvärlden). Resten av tiden utgör styrkorna ett slags ”försäkring” mot större eller mindre händelser. Kostnaderna går helt enkelt till att hålla beredskap, vilket egentligen inte torde vara något konstigt. Det är helt enkelt bra att ha någonting att hålla i då åskan går, även om det inte sker så ofta.

Vad är då pudelns kärna? Jo, problemet är i stor utsträckning att vi inte vet vilken effekt olika åtgärder eller kombinationer av åtgärder på en skadeplats har. Vi har ännu inte lyckats kvantifiera effekterna av varken beredskap eller av åtgärder vid räddningsinsatser. Och utan den vetskapen blir det svårt att designa räddningstjänst, i synnerhet med tanke på att det problemet inte låter sig enkelt reduceras till ett matematiskt problem. Det är väldigt mycket mer komplext än så.

STEFAN SVENSSON