Byggnader, brandskydd och räddningstjänst

Utgångspunkten är följande (se gärna tidigare bloggar): räddningstjänst kan inte betraktas utifrån någon slags produktionsmodell, där kostnader vägs mot intäkter.

Istället bör det ses som en försäkring, en försäkring som helst inte faller ut men som ändå finns där om utifall att (precis som vilken annan försäkring som helst). Dessutom bör denna försäkring hålla en viss minsta nivå, där det inte ostraffat går att byta kvantitet mot till exempel kortare tid.

Olyckshantering kräver en viss minsta kvantitet (ett visst minsta antal händer och fötter) och en viss minsta kvalitet (en viss minsta kompetens).

För att fortsätta resonemanget, tänkte jag i det följande lyfta in i förväg inbyggda skyddssystem, som till exempel byggnadstekniskt brandskydd (men resonemanget är giltigt även för andra typer av skyddssystem).

Något förenklat kan sägas att det byggnadstekniska brandskyddet har tre problem att hantera, att förhindra brands uppkomst, minska skadeverkningarna av utbruten brand samt möjliggöra räddning av människor.

Det är inte okänt att brandlagstiftning och bygglagstiftning har gått hand i hand under mer än hundra år. Konstigt vore det väl annars, eftersom det är två sidor av samma mynt: en byggnad står sällan kvar utan räddningstjänsten och räddningstjänsten klarar sällan att rädda en byggnad utan det byggnadstekniska brandskyddet.

Människan och den teknologi vi omger oss av måste helt enkelt fungera tillsammans.

Det finns dom som tycks tro att i princip alla olyckor kan byggas, informeras eller utbildas bort. Riktigt så enkelt är det inte. Det finns en lång rad exempel på bland annat byggnadsbränder, där det byggnadstekniska brandskyddet rimligtvis borde ha varit fullgott, men som ändå slutat i fullständiga katastrofer.

Anledningarna kan jag bara spekulera i, men de skulle kunna ha berott på bristfällig dimensionering, bristfälligt utförande, bristfälligt hänsynstagande till räddningstjänstens möjligheter att genomföra insats eller bristfälligt hänsynstagande från räddningstjänstens sida i förhållande till det byggnadstekniska brandskyddet. Byggherren förstod inte räddningstjänstens förutsättningar och räddningstjänsten förstod inte vad dom gav sig in på.

Nu skulle det i och för sig vara tänkbart att allt vore frid och fröjd om människor som vistas i en byggnad utrymmer denna vid en brand. När inga människor längre är hotade, skulle byggnaden kunna lämnas åt sitt öde eftersom det finns till exempel försäkringar som täcker upp för de kostnader som uppstår.

Men så enkelt är det inte: en byggnad representerar ett visst värde, för såväl enskilda som för organisationer och för samhället. Den enskilde har förmodligen inventarier och privata föremål som kan vara värda att rädda. Organisationer har ett intresse i att kunna hålla igång sin verksamhet, till exempel i form av produktion eller lager.

Och för samhället är det av stort intresse att eventuella arbetstillfällen inte försvinner vid en brand och att verksamheter såsom skolor eller vårdinrättningar inte försvinner. Dessutom finns det såväl grannar som miljö att ta hänsyn till (nej, LSB är inte alltid lämpligt ens från miljösynpunkt).

Räddningstjänstens utbildning och övning måste således omfatta en hel del byggnadstekniskt brandskydd och hur detta på olika sätt utgör förutsättningar för de insatser räddningstjänsten genomför. Inte minst måste räddningstjänsten överväga hur det byggnadstekniska brandskyddet, ur taktisk synvinkel, på bästa sätt kan användas för att genomföra räddningsinsatser.

Det är här som det blir svårt, eftersom det finns en hög grad av komplexitet i detta: byggsätt och byggnadsmaterial förändras ständigt. Det svenska byggbeståndet består av byggnader från flera olika tidsperioder, följaktligen uppförda med varierande byggmaterial och byggsätt.

Av det totala bostadsbeståndet är 35 procent uppfört före 1960, 38 procent under perioden 1961 – 1980 och 18 procent efter 1981 (resterande 9 procent är okänt). Dessutom kan det tillkomma regionala skillnader i byggandet, i synnerhet i äldre bebyggelse: traditionellt användes byggmaterial som fanns lätt tillgänglig. Olika byggnader måste hanteras olika vid händelse av brand.

För att knyta an till dimensioneringsfrågan, bör räddningstjänsten således anpassa sin förmåga (såväl kvantitet som kvalitet) bland annat utifrån hur det befintliga byggbeståndet ser ut lokalt och vilka planer det finns för nyuppförande av byggnader.

Vi kan ju inte endast ta hänsyn till nya hus, eftersom det fortfarande finns en majoritet av byggnader som är uppförda utifrån äldre byggregler. Den som bygger hus bör också vara uppmärksam på att räddningstjänsten är en del av det totala brandskyddet, vilket inte kan bortses från varken vid nyuppförande eller vid ombyggnad. Det går således inte som byggherre hävda att räddningstjänsten inte kan förväntas göra en insats, eftersom det är precis det som samhället förväntar sig att räddningstjänsten gör.

Räddningstjänsten är den sista utposten när något går fel. Jag vill inte verka pessimistisk, men förr eller senare kommer det att gå fel. Historien talar här sitt tydliga språk.

Och med detta vill jag passa på att önska alla läsare en trevlig sommar. Gör inget som jag inte hade gjort, vad det nu skulle kunna vara…

STEFAN SVENSSON

Kommentera