Att testa fysik och förmåga

I samma andetag som dimensionering, effektivitet och design, bör även förmåga belysas. Räddningstjänstens förmåga relateras ofta till individernas respektive förmåga, och då tenderar fysisk förmåga att hamna i fokus.

I dagsläget testas räddningstjänstpersonal som ska arbeta med invändig brandsläckning (”rökdykning”) regelbundet enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Några andra fysiska krav finns inte. Detta torde inte vara obekant för någon i branschen.

I huvudsak utförs testerna på ett rullband, med försökspersonen iförd full arbetsutrustning (larmställ inklusive andningsapparat, totalvikt cirka 24 kg). Testet utförs under 6 minuter, bandets lutning är 8,0° mot horisontalplanet med gånghastigheten 4.5 km/h, motsvarande 200W belastning. Vid nyrekrytering av individer upp till 30 års ålder rekommenderas belastningen 250W.

Fram till sista augusti 1995 genomfördes detta som ett cykelergometertest under 6 minuter med belastningen 200W, vilket är en viss skillnad.

I många fall har dessa fysiska tester troligen använts för att i ett tidigt skede och i samband med nyrekrytering gallra ut ”oönskade” individer ur en grupp av många sökande. Detta var (är?) troligen vanligt i de fall där antalet sökande många gånger var (är?) stort.

Vid denna gallring har då endast personer med extremt god fysik kunnat konkurrera om ett begränsat antal tjänster. Dessutom var (är?) rekommendationen på 250W troligtvis mer vanligt förekommande än kravet på 200W. Notera då att det är en hyfsad skillnad mellan 200W och 250W belastning.

I första hand används således inte personliga egenskaper, kompetens och arbetsplatsens behov av människor med olika bakgrund som gallringskriterium i samma utsträckning som individernas fysiska förmåga. Men då har troligen individer som, av andra skäl än fysiska, var lämpliga redan gallrats bort.

Hänsyn tas då inte heller till att i runda slängar 20 procent av de som anställs skulle få någon slags chefsposition, samt att kanske sisådär 20 procent av dessa ska klättra vidare i chefskarriären. Att chefsegenskaper inom räddningstjänsten korrelerar med fysisk förmåga torde vara något av ett medicinskt unikum.

Frågan är också på vilket sätt och i vilken utsträckning ett rullbandstest korrelerar med de uppgifter brandsoldaten har att utföra i samband med räddningsinsatser.

I början av 2000-talet genomfördes ett större sammanhållande arbete kring fysisk förmåga hos räddningstjänstpersonal, med syfte att ta fram andra testmetoder, där hänsyn kunde tas till såväl kön som ålder och kroppsstorlek. Projektet genomfördes till följd av ett regeringsuppdrag för att få in fler kvinnliga brandmän i räddningstjänsten.

Arbetet resulterade i ett testsystem, baserat på tunga och vanligt förekommande arbetsuppgifter: bära slangkorg i trapphus, slangdragning, rivning av innertak, släpa docka samt bärning av slangkorg i terräng. Relativt få av dessa uppgifter var således knutna till rökdykeriet, kopplingen till de uppgifter som utförs är bredare än så.

Arbetsuppgifterna korrelerades mot variablerna kroppslängd, kroppsvikt, maximal gripstyrka, rodd 500 m, bänkpress 30 kg, stående längdhopp, löpning 3000 m samt lyft till hakan med både 7.5 kg och 15 kg. Arbetsuppgifter i samband med räddningsinsatser kunde således kvantifieras och göras mätbara.

Resultatet blev ett poängsystem där 1-11 poäng samlades på varje enskilt fysiskt test, med ett nedre gränsvärde och ett övre gränsvärde. För godkänt krävdes att undre gränsen klarades (för varje enskilt test) och ett minsta antal poäng insamlades (justerat utifrån kroppslängd, vikt och ålder).

Men systemet har ännu inte införts som ett krav och det har av okänd anledning inte fått något större genomslag. Då testbatteriet var nytt skrevs det en hel del om det. Men nu är det i princip helt tyst. Frågan är varför, eftersom det grundläggande syftet var vällovligt.

Istället för att öppna upp för en bredare rekryteringsbas, tycks det snarare vara som om testbatteriet gjorde nålsögat ännu mindre. Turligt nog tycks många arbetsgivare ha fått upp ögonen för personliga egenskaper, kompetens och arbetsplatsens behov av människor med olika bakgrund.

Så även om de tester som togs fram (ännu) inte fått något bredare genomslag, tycks dom ändå ha haft en viss inverkan på rekryteringen.

Personligen kan jag tycka att 200W på ett rullband i kombination med regelbundna medicinska kontroller är fullt tillräckligt. Dessutom menar jag att detta är ett grundläggande krav som borde gälla alla brandsoldater, oavsett rökdykeri eller inte. Men det är nog mer en hälsofråga, än en fråga om fysiska krav för arbetets genomförande.

Nåja, ett slags grundkondition är väl aldrig fel. Det finns trots allt en viss förväntan från allmänheten att brandsoldater ska vara stora, starka, snabba och kloka. Själv faller jag på (minst) två av dessa förväntningar…

Nu är ju räddningstjänstens förmåga givetvis väldigt mycket mer än endast individernas fysiska förmåga, som till exempel utrustningens kapacitet och, kanske framförallt, hur människor och maskiner fungerar tillsammans samt vad som händer då en mängd människor och maskiner arbetar tillsammans. Dessutom ofta i en dynamisk miljö.

Att mäta, kvantifiera och sätta kravnivåer på detta är dock något klurigare. Men det tar jag en annan gång.

Jodå, jag fixar 250W…

STEFAN SVENSSON

Kommentera