Utbildning handlar om kunskap – inte information

Om några veckor påbörjas Grib, den nya utbildningen för deltidspersonal inom räddningstjänsten. Tanken är att den ska möta olika förutsättningar för lärande på ett bättre sätt än tidigare, öka medverkan från kommunal räddningstjänst samt erbjuda ett moderniserat innehåll och pedagogik.

Den nya utbildningens längd är sex veckor mot tidigare nio veckor. Den så kallade preparandutbildningen försvinner och inga särskilda förkunskapskrav erfordras. Rök- och kemdykning blir en lokalt vald anpassning, och utbildningen kommer att bedrivas på åtta platser i landet (inklusive skolorna i Revinge och Sandö).

Skaparen av detta underverk har förmodligen blandat samman ”information” och ”kunskap”. Att förmedla en viss mängd information på en given tid, handlar endast om hur fort förmedlaren kan prata eller hur fort mottagaren kan läsa.

Utbildning handlar om kunskap och kunskapande och en kunskapande process är något helt annat än att informera om sakernas förhållande. Kunskap kan egentligen inte förmedlas, den skapas hos eleven. Inne i huvudet, ibland i samklang med händer och fötter men inte minst tillsammans med den sedan tidigare uppbyggda kunskapen (utifrån utbildning och erfarenheter).

Som utbildare kan jag normalt inte lära eleven något, däremot kan jag skapa mer eller mindre goda förutsättningar för elevens lärande (som denne för övrigt normalt måste ta ansvar för själv). Det går således inte att informera något till att bli kompetent räddningstjänstpersonal, det kräver utbildning.

Om man då samtidigt beaktar att behovet av kunskap som krävs för att genomföra räddningsinsatser säkert och effektivt ständigt ökar, finner jag det ytterst (!) märkligt att utbildningstiden sänks med mer än 30 procent. Självklart är hela livet ett ständigt lärande, många utbildningar ger endast grunden för fortsatt lärande och pedagogisk skicklighet kan överbrygga många hinder.

Men nog måste det väl ändå finnas en gräns för vad som är en rimlig utbildningstid? I fallet med Grib tycks det som om det något kortsiktiga ekonomiska tänkandet har fått styra över det faktiska behovet av kunskap och kvalitét.

Och att rök- och kemdykning försvinner i grundutbildningen är inget annat än ett stort haveri. Med det sagt betraktas jag förmodligen som en stockkonservativ bakåtsträvare. Men trots det förhållandevis goda byggnadstekniska brandskydd vi har och har haft under lång tid, den utbildning vi hittills haft och de minimala antalet olyckor som inträffar vid invändig brandsläckning, har invändig brandsläckning på helt felaktiga grunder fått onda ögat.

Försvinner möjligheterna till invändig brandsläckning, kommer med största sannolikhet även möjligheterna till självskydd försvinna, vilket på såväl kort som lång sikt kommer öka riskerna, olyckorna och hälsoproblemen. Det kanske till och med är så att jag tänker ett steg längre…?

Det har också kommit att bli en allt för hög tilltro till så kallade mindre enheter, höga tryck och låga flöden. Missförstå mig rätt, jag åker själv som Fip (förstainsatsperson) och det fungerar alldeles utmärkt. Kanske i synnerhet vid sjukvårdslarm, där tid många gånger övertrumfar mängd. Men det är inte alla lösningars moder. Det är ett komplement som normalt kräver mycket mer resurser för lyckat resultat. Det går väldigt sällan att ersätta ”stor resurs” med ”kort tid”.

Ytterligare ett problem har ju, som tur är, hamnat i rampljuset: säkerhet vid arbete på väg, vilket troligen är den absolut största faran räddningstjänstpersonal kan utsättas för. För ett säkert insatsarbete i samband med trafikolyckor, krävs ofta mer resurser än vad många tycks tro. Dessutom kräver det en hel del kunskap för att kunna hantera dessa situationer säkert, inte minst med tanke på de förändringar i fordonsparken (gas, el, bränsleceller, mm) som vi är mitt uppe i. Att hantera trafikolyckor är en utmaning som kommer att bli allt intressantare.

Att bedriva utbildning med kvalitét är en utmaning. Förutom att hålla en hög nivå hos instruktörer, krävs det övningsanordningar som är såväl pedagogiska som säkra och miljömässigt hållbara. Även logistiken kan bli en utmaning, inklusive hantering av all övnings- och utbildningsmateriel. Jag tvivlar starkt på att utbildningsanordnarna kommer klara av detta, utan massiva investeringar. Jag utesluter inte möjligheten att Grib kommer bli bra, åtminstone på kort sikt, men det kommer troligen att ske till en mycket hög kostnad.

Jag har full förståelse för att det idag på många håll är problem med bland annat rekrytering av deltidsanställd räddningstjänstpersonal. Men istället för att faktiskt lösa detta, väljer man att sänka kvalitén i svensk räddningstjänst samtidigt som det grundläggande problemet kvarstår. Här kan man verkligen tala om att skjuta sig själv i foten.

STEFAN SVENSSON

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.