Effektivare utredning?

Det är inte utan ett visst intresse jag, liksom många andra, har tagit del av kommittédirektiven till en effektivare kommunal räddningstjänst (Dir. 2017:15).

Tyvärr blir jag något beklämd, eftersom de allra flesta frågor som berörs i direktiven redan är utredda och behandlade, i lag, förordning, proposition, föreskrift eller allmänna råd samt att det finns såväl forskning som utbildningsmaterial, där stöd står att finna.

Låt mig ge några exempel, med bas i direktivens sammanfattning (jag vet, det finns säkerligen mer underhandsmaterial samt att det rimligtvis bör ha hänt en del på utredningsfronten).

Det första jag inte avser beröra är begreppet likvärdigt, eftersom jag skrivit en hel del om det redan. Men kort sammanfattat: skydd mot olyckor ska inte vara likvärdigt, det ska vara tillfredsställande. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i propositionen till lag (2003:778) om skydd mot olyckor (Prop 2002/03:119).

När det gäller effektivt och effektivitet är det tämligen väl utrett i Prop. 2002/03:119. Bedömningen av effektiviteten görs således bland annat utifrån planering, organisering, kompetens, förmåga, övning, utrustning, ledning och samverkan. Tidsaspekten är central är därför särskilt nämnd i lagtexten.

Det som framförallt kan vara värt notera, är att kostnadsfrågan inte berörs överhuvudtaget i propositionen. Med ”effektivitet” avses således inte ”kostnadseffektivitet”. Vid bedömning av effektivitet tas således ingen hänsyn till kostnader, även om detta självklart i praktiken är en faktor som måste tas hänsyn till.

De ställningstagande kring effektivitet som följer av detta bygger således på vad som anses rimligt i förhållande till det skydd för medborgarna som kommunerna förväntas bidra med. De eventuella kostnader som uppstår bör då anses som fullt rimliga. Kostnaden kommer dock i andra hand, medan behovet av skydd är det primära.

Jag har även skrivit om detta tidigare: räddningstjänst (inklusive insatser, beredskap, tillsyn, utbildning, mm) bör betraktas som vilken försäkring som helst: det är något vi betalar för, men som vi helst inte vill ska falla ut. Men vi vill ändå inte vara utan.

Att den mer faktiska verksamheten (inklusive insatser, tillsyn, mm) ska bedrivas såväl effektivt som säkert (inklusive rättssäkert), är åtminstone för mig en självklarhet. Jag vill hävda att kunskap och utbildning är ytterst grundläggande. Och som underlag för god utbildning, och följaktligen även god kunskap, är då givetvis forskningen en viktig ingrediens som kunskapare och kunskapsbärare. Här finns det givetvis en hel del i övrigt att önska.

Rekryteringen (och bibehållande) av deltidsanställda brandmän är en ytterst viktig fråga som har mycket stor betydelse för samhällets säkerhet, inte minst då cirka tre fjärdedelar av svensk räddningstjänstpersonal utgörs av deltidsanställda brandmän. Man bör ha i åtanke att yrket som deltidsbrandman är något som sker vid sidan om eller utöver en ordinarie anställning.

Även här är problemen i mångt och mycket redan utredda (men tyvärr fortfarande olösta). Lite kort kan dessa problem sammanfattas som konkurrens mellan familj, fritid, ordinarie arbete och räddningstjänstanställningen.

Samtliga dessa problem går att lösa, och det är till allra största delen kommunerna själva som måste finna lösningar. Men det underlättas inte av att ersättningen för beredskap och insatser utförda av deltidsbrandmän är låg. För den enskilde finns det helt enkelt inget ekonomiskt incitament att välja yrket som deltidsbrandman.

Frågan om samverkan har debatterats både länge och väl. Men lagen om skydd mot olyckor ställer redan idag krav på att kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för verksamhet enligt lag ska samordna verksamheten samt samarbeta med varandra och med andra som berörs. Jag kan inte se hur detta skulle kunna förtydligas (även om det givetvis kan bli bättre i sak).

Den i sammanfattningen sista aspekten, och detta är förmodligen det viktigaste, handlar om statens stöd och tillsyn. Efter att under många år varit inblandad i såväl nationell som internationell räddningstjänst, finner jag det ytterst förvånande att många andra länder väljer att såväl förlänga räddningstjänstutbildningar som säkra upp kvalitén i sådana utbildningar och inrätta nya utbildningar, inklusive att öka/förbättra de praktiska/faktiska förutsättningarna för räddningstjänstutbildningar.

I Sverige däremot, uppfattar jag det som att utbildningar förkortas, tas bort och där kvalitén inte alltid hamnar i fokus. Istället är det kortsiktigt ekonomiskt tänkande som tillåts styra.

Min uppfattning är att staten i sitt stöd och i sin tillsyn måste lägga mycket större kraft på kvalitet, inte minst då utbildningskvalitet eftersom detta hade löst en mängd andra problem, till exempel de områden jag redan berört. Kommunerna måste också förstå att även om kvalitet kostar, måste behovet av skydd mot olyckor vara i fokus och att detta skydd måste få kosta.

Det finns givetvis fler aspekter kring vad utredningen avser belysa som kan diskuteras, men generellt kan jag inte se behov av att ytterligare utreda flera av dessa aspekter. Mycket är redan tillräckligt tydligt i gällande lagstiftning (inklusive dess förarbeten) eller att det finns annat underlag som berörda myndigheter och organisationer kan använda för att utveckla, förbättra och effektivisera sina verksamheter.

De frågor som belyses i direktiven och som eventuellt inte redan är utredda, hanteras bäst genom forskning och utbildning. Inte genom förändringar i lagstiftningen.

STEFAN SVENSSON

2 reaktion på “Effektivare utredning?

  1. Tänker att jag håller med om att problemen är rätt kända, och konstaterar att utredningen ganska snabbt lyckas ringa in dem och istället gå vidare med lösningar, och då inte bara i ren lagtext. Det handlar t.ex. om resonemang i SOU:n som kommer ge branschen vägledning, avvägningar som motiveras, föreskriftsrätt som – rätt omsatt – kommer kunna resultera i tydligare vägledningar och konkreta förändringar i styrning.

    Givetvis är utbildning och forskning viktigt, men vi måste ha lite verkstad också och omsätta det vi sett i forskningen och utbildat oss på i själva verksamheten i verkligheten, allt enligt regeringens och riksdagens intentioner.

    Gillar att man ifrågasätter men texten blir för mig mest antingen en försenad reflektion över direktivet, alternativt för mig – genom den insyn i utredningen jag har (och med förväntningen att de landar alla just nu lösa trådar) – ett lysande exempel på vad killgissa är.

    Men vi utvecklar diskussionen på onsdag över en kopp kaffe! 🙂

    • Eftersom utredningen inte är klar, kan det givetvis inte bli annat än gissningar och spekulation. Jag gör ju inte heller någon hemlighet av att jag utgår från kommittédirektivens sammanfattning. Men jag kan inte se framför mig att det kommer ramla ut några revolutionerande resultat.

      Att omsätta forskningens resultat lämnar en del i övrigt att önska. MSB har dock haft nyckeln till verkstaden under tio års tid. Men det kräver även kunskap för att hantera maskinparken och framförallt bör lyset först tändas…

      Skogen skulle vara mycket tyst om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst (Henry van Dyke).

      Bättre sent än aldrig.

      Ser fram mot att få en tillrättavisning över en kopp kaffe.

      Vänligen
      Stefan

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.