Forskning och utbildning måste omsättas i verkstan

För en gångs skull ska jag skriva en blogg som svar på min bloggkollegas blogg. Det vore kanske onödigt för igår spenderade vi en bra stund över ett antal koppar kaffe med att prata om just bloggen, räddningstjänstsverige, utveckling och problem längs vägen. Men här kommer den.

Räddningstjänstutredningen har gått över i andra halvlek med bara några månader kvar och jag måste säga jag är imponerad så här långt. De har varit och är lyhörda, har träffat många, funderar, förstår strukturer och system samt kommer med förslag.

Jag håller med Svensson om att problemen är rätt kända, men konstaterar att utredningen ganska snabbt lyckas ringa in dem och istället gått vidare med lösningar, och då inte bara i ren lagtext. Det handlar t.ex. om resonemang i (kommande) SOU (statens offentliga utredningar) som kommer ge branschen vägledning, avvägningar som motiveras, föreskriftsrätt som – rätt omsatt – kommer kunna resultera i tydligare vägledningar och konkreta förändringar i styrning.

Jag tror resonemangen och avvägningarna kommer vara värdefulla framöver, för att dels skapa förståelse för förslagen men också för att nyansera och utveckla debatten.

Sen är ju frågan då vilka förslag som läggs och om de verkligen kan bidra till att åtgärda problemen. Där är jag väl försiktigt optimistisk men så klart ändå lite orolig över var de ska landa. Det är alltid en utmaning att hitta en lösning på ett problem.

Givetvis är utbildning och forskning viktigt såsom Svensson poängterar. Men vi måste ha lite verkstad också och omsätta det vi sett i forskningen och utbildat oss för, i själva verksamheten i verkligheten, allt enligt regeringens och riksdagens intentioner.

Personligen ser jag fram emot att få förtydligad och stärkt roll för MSB, som sen efter eventuella förändringar i LSO (lagen om skydd mot olyckor) måste börja leverera därefter. Bollen måste fångas på ett bra sätt och där har vi just nu en dialog internt och med utredningen om vilka bollar som ska kastas och hur de ska fångas.

Jag har många gånger uppehållit mig runt problem och brister, inte minst genom det analysarbete jag på olika sätt deltagit i under åren. Men nu ställer utredningen frågor om vad vi kan göra åt dem, vad som behöver ändras och är öppen för att lyssna på vad som kan bli bättre. Det är jobbiga frågor, speciellt för att man inte är van vid att få den chansen. Men vi måste alla försöka ta den chansen.

Här skulle jag väl också kunna slå ett kraftigt slag för att alla de som har synpunkter, tankar och idéer verkligen passar på att kontakta utredningen och bidrar. Visst är det lätt att sitta på läktaren eller att klaga på att de andra aktörerna inte gör någonting. Men nu har vi möjligheten att påverka.

Så, Svensson, och andra, bidra och kom med förslag om hur räddningstjänsten kan bli effektivare. Det handlar inte bara om lagförslag, utan ställningstaganden och inriktningar som kan göras. Dörren är öppen så det är bara att kliva in.

Så klart blir ju nästa fråga framöver hur utredningen kommer tas om hand och utvecklas vidare mot vägen till ett sannolikt lagförslag, och inte minst sen hur alla aktörerna lyckas omsätta förändringarna i praktiken. Det återstår ju att se. Vi har lång väg att vandra. Men vägen blir ju inte kortare om man väntar med att börja gå.

SANDRA DANIELSSON

Kommentera