Privat eller offentligt?

Det höjs ibland röster om att räddningstjänsten skulle kunna effektiviseras genom att hela eller delar privatiserades, det vill säga drevs som näringsverksamhet. Först och främst bör jag väl då påminna om tidigare inlägg kring begreppet ”effektiv” och vad det kan innebära och medföra. För det andra måste vi komma ihåg att näringsverksamhet är verksamhet som bedrivs av en juridisk eller fysisk person, som svarar mot uppdragsgivarna, som har ett vinstsyfte, och som har en viss varaktighet.

Detta utesluter givetvis inte att det ligger såväl själ som hjärta i näringsverksamhet och en grundläggande idé om att göra gott, bli bättre eller att skapa något inför framtiden.

Men det är också så att ett företag (en näringsverksamhet) kan ersättas. Om den erbjudna varan eller tjänsten inte längre efterfrågas, kan företaget helt enkelt försvinna. I grund och botten drivs företaget också av ett vinstsyfte.

Ingen vinst, ingen lönsamhet, inga möjligheter till utveckling, inga möjligheter till produktion, ingen fortsatt verksamhet. Företaget dör och försvinner. Tomrummet fylls snabbt av konkurrenterna, som då har en produkt eller en tjänst som konsumenterna hellre vill ha eller behöver bättre.

Räddningstjänsten å andra sidan är i grund och botten så kallad kritisk infrastruktur. Det är en verksamhet som är nödvändig för att upprätthålla centrala samhällsfunktioner: hälsa, säkerhet, trygghet och människors ekonomiska eller sociala välfärd. Driftsstörningar i sådana samhällsfunktioner skulle få betydande konsekvenser om de inte upprätthölls.

Det finns givetvis en mängd inbyggda skyddssystem som ska förhindra driftstörningar, men i slutändan är det ofta räddningstjänsten som är ”last line of defense”. När inget annat fungerar, ringer vi brandkåren. Det bör inte vara så svårt att hitta exempel på detta. Att maximera ekonomisk vinst eller att hitta (ekonomiska) konkurrensfördelar hör inte hemma i en kritisk infrastruktur på motsvarande sätt som inom näringsverksamhet.

Räddningstjänsten är också samhällsdriven. En samhällsdriven verksamhet utgår från samhällets behov, vilket för övrigt rimmar väl med kravet på ett tillfredsställande skydd mot olyckor. Skyddet ska då vara tillfredsställande i förhållande till den omgivning där skyddet erbjuds, det vill säga baserat på de lokala förhållandena. Den enda konkurrens som finns är inomorganisatoriska: vi måste bli bättre än vi var igår. När det gäller att lära av erfarenheter finns det i och för sig en del kvar att göra, men inte heller här är vi så dåliga som ibland vill göras gällande.

Erfarenhetsutbytet är visserligen kanske något ostrukturerat, men det är samtidigt omfattande. Att vi förletts tro att vi inte lär av erfarenheter kanske beror på att vi har ett felaktigt synsätt på räddningstjänsten: produktionsmodell istället för responsmodell? Räddningstjänsten producerar ingenting, däremot svarar vi upp mot oönskade händelser, händelser som vi varken vet när dom kommer inträffa, vilken karaktär dom har eller var dom kommer inträffa.

Räddningstjänsten kan inte heller ersättas om den misslyckas. Det finns inga konkurrenter som fyller tomrummet. Det finns ingen annan som kommer istället. Jodå, säger någon, det finns frivilliga. Givetvis, säger jag, men hur blir det då med professionalism och utveckling? Och hur blir uthålligheten i tid och rum med frivilliga hjälpare?

Det kan nog fungera ett tag, men sen tar vardagen (verkligheten) över och de frivilliga hjälparna måste återvända till sin verklighet. Det är ju inte heller direkt så att samhällets komplexitet minskar. Bara en så ”enkel” sak som ständiga förändringar (utveckling) inom byggmaterial, byggmetoder eller konstruktionslösningar, ökar spännvidden i de situationer räddningstjänsten måste hantera då alla andra skyddssystem fallerar.

I det ljuset går det givetvis inte att ”optimera” verksamheten på motsvarande sätt som näringsverksamheter gör: minimera input, maximera output.

Därmed inte sagt att räddningstjänsten på något sätt ska slösa med skattemedel. Verkligen inte. Men genom att ställa upp tydliga och realistiska mål, baserat på samhällets behov och med fokus på lyhördhet, professionalism, tillgänglighet, innovation och kreativitet, och att utifrån detta driva verksamheten går det mycket väl att använda tillgängliga resurser effektivt. Och med ”effektiv” avses då såväl att göra rätt saker, som att göra saker rätt. Detta skapar även resiliens: den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas.

Det går givetvis då inte heller att driva räddningstjänst utifrån företagsekonomiska modeller. Vi sysslar med respons, inte produktion. Det går helt enkelt inte att förutse när nästa larm kommer eller vad det då innebär. Att förbereda sig för detta skojar man inte bort!

STEFAN SVENSSON

6 reaktion på “Privat eller offentligt?

  1. Denna debatt om privatisering förekom mycket i början av90-talet. På den tiden jämförde man mycket med Falcks i Danmsrk

  2. Väl formulerat Stefan! Lägg där till räddningstjänstens roll i totalförsvaret. Ur detta perspektiv vore en privatisering minst sagt besvärlig. //Christian

    • Den frågan har jag också brottats med. Vet inte riktigt om jag tror på det. Däremot tror jag på förbundsbildningar och även en regionalisering (vilket i och för sig är ett förstatligande). Verkligheten har kommit att bli så pass komplex, att varje enskild kommun (även om det finns avtal) enligt min uppfattning inte längre kan/bör/ska hantera räddningstjänstfrågan.

      Men ingen framsida som inte har en baksida…

      Vänligen
      Stefan

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.