Vad räddningstjänst är – och hur förklara det

Vi har nog alla någon gång fått frågan om det här med vad räddningstjänst är, vad vi gör eller hur det går till. Frågorna kommer från såväl allmänheten som från studenter. Frågan är i allra högsta grad berättigad, men är inte alltid så lätt att svara på.

Någon påkallar vår hjälp, till exempel genom att ringa 112. Strax därefter surrar det till i sökaren och vi kan läsa en text som kort beskriver händelsen. Eller så ropar en röst ut en massa information i en högtalare på brandstationen. Vi kastar oss in i ett fordon, ibland i grupp men ibland själv, och kör iväg med blåljus och sirener till olycksplatsen. Efter att ha arbetat en stund, packar vi ihop våra grejor och kör tillbaka igen.

Så långt är det ganska enkelt att beskriva vad som sker. Men sen då?

Till och med våra insatsrapporter eller händelserapporter ger en fingervisning om problemet: rapporterna talar om för oss hur det ser ut när vi kommer fram och hur det ser ut när vi åker därifrån. Men allt som sker däremellan är något av laglöst land och rapporterna kan vara på en skala från ytterst sparsmakade till mindre noveller (gissa var jag brukar hamna…).

Det finns inget enkelt eller ens systematiskt sätt att beskriva, än mindre förklara, skeendet på skadeplatsen. En ytterst komplex insats med ett stort antal skadade, utsläpp av farliga ämnen, avstängda trafikleder och utrymda köpcentrum, genererar ett relativt litet antal nedtecknade meningar.

De flesta av oss är fullt medvetna om att det kan hända en hel del saker mellan utlarmning och klarrapportering. Men hur beskriver vi detta på ett sätt som är lätt att förstå?

Problemet sätter ju sina spår även i utredningsarbetet efter olyckshändelser, oavsett om det rör sig om att utreda olycksorsaken, händelseförloppet, vår insats, utrustningens funktionalitet eller ledningsförmågan.

Det är enkelt att inse att den typen av utredningar kräver en viss kompetens. Följaktligen kräver även genomförande en viss kompetens. För att förstå eller förklara helheten, måste vi även förstå och kunna förklara delarna. Inte minst då de olika delar som ingår ofta har ytterst komplexa beroendeförhållanden.

En brandsläckningsåtgärd påverkar en ventilationsåtgärd som påverkar en ledningsåtgärd som påverkar en utrymningsåtgärd som påverkar en miljöskyddsåtgärd osv. Och vice versa. Exakt hur dessa beroendeförhållanden ser ut skiljer sig dessutom åt mellan två, kanske till synes likartade, händelser.

Det är lätt att tillföra resurser till räddningstjänst. Vi kan köpa mer prylar eller vi kan anställa mer personal. Men det blir avsevärt mycket svårare om vi dessutom vill ha rätt prylar med viss kvalitet som fungerar i flera olika, eller i ett eller flera specifika, sammanhang. Eller om vi vill ha personal med viss förmåga och med rätt kompetens för att kunna hantera en mängd olika typer av händelser.

Men om redogörelser av inträffade händelser är sparsmakade och utredningar av dessa händelser som en följd blir lidande, hur vet vi då vad som är rätt prylar eller rätt kompetens?

Det är också lätt att utlova mer prylar eller fler utbildningsplatser. Men hur vet vi att det blir rätt prylar. Och hur vet vi att fler utbildningsplatser leder till en räddningstjänst med högre förmåga? Kopplingen mellan kvantitet och kvalitet är inte helt solklar. Den är inte heller helt gratis.

Mängden vetenskapliga studier av räddningsinsatser och därtill hörande fenomen kan onekligen tyckas vara något sparsmakat. Däremot finns det en bottenlös källa med erfarenhet och tyst kunskap. Notera då att ingetdera på något sätt är bättre än det andra. Båda behövs och är minst lika viktiga.

Mer forskning löser inte nödvändigtvis alla problem, lika lite som att mer erfarenhet skulle göra det. Men det hade varit önskvärt om vi kunde bli lite bättre, dels på att ta till oss lite mer av de studier som trots allt finns. Dels anlägga ett lite mer kritiskt förhållningssätt till vad vi gör och hur vi gör det. Vad hade resultatet blivit om vi hade gjort på ett annat sätt?

Samtidigt bör vi ha i åtanke att mycket av de utvecklingsarbeten som sker, trots allt hamnar i kategorin ”finlir”. De allra flesta räddningsinsatser löser vi inte helt utan framgång och vi åtnjuter allmänhetens förtroende på ett helt annat sätt än många andra offentliga institutioner. Detta måste vi förvalta väl.

Men grundfrågan kvarstår: vad är räddningstjänst, vad är det vi gör, hur går det till och hur förklarar vi detta för den stora allmänheten? Om vi inte kan förklara för oss själva hur saker och ting förhåller sig, hur ska vi då kunna förklara för någon som inte överhuvudtaget är insatt i räddningstjänst?

STEFAN SVENSSON