Båten brinner – vem släcker?

Jag fick en fråga från en klok person med lång erfarenhet inom kommunal räddningstjänst. Trots sin klokskap kunde personen i fråga inte reda ut följande frågeställning:

”En båt började brinna på statligt vatten i en hamn på en av öarna i skärgården. Branden innebar aldrig någon risk för liv, det handlade enbart om egendomsskador. På plats var Sjöfartsverket (lotsbåt), Kustbevakningen, kommunal räddningstjänst och polisbåt. Insatsen och samordningen gick bra men det fanns ingen uttalad räddningsledare. Jag undrar således vem det är som har ansvar för räddningstjänsten på denna insats?”

Vad säger ni? Helt givet vad som gäller? Jag själv finner det inte helt glasklart men jag ser två möjliga svarsalternativ:

1 Det är kommunens ansvar:

Enligt de inledande bestämmelserna i LSO (lagen om skydd mot olyckor) vet vi att räddningstjänst innebär att hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljön. Vidare ger LSO att kommunen har ansvar för räddningstjänst – förutom några undantag där staten är ansvarig.

Till sjöss tar staten hand om människor (rädda liv) och miljö (rädda miljön). Kvarstår gör alltså rädda egendom till sjöss. Egendomsräddning till sjöss är inte ett av statens ansvar enligt LSO. Och om det inte är statens ansvar så måste det ju vara… Kommunens? Är ni med?

”Ja, men kommunal räddningstjänst ansvarar bara för egendomsräddning inom kommunen”, säger vän av ordning. Och det är ju helt rätt. Kommunen har räddningstjänstansvaret inom kommunen.

Men då måste vi ju ta reda på hur långt ut kommungränserna sträcker sig i vattnet. Enligt Lantmäteriet går kommungränserna ut till sjöterritoriets gräns (förr kallad territorialgränsen), se schematiska bilder nedan:

Så. I teorin innebär detta att kommunen har ansvaret för egendomsräddning till sjöss. Det är således kommunen som ska ha förmåga och resurser för att kunna utföra dessa insatser. Som ni alla vet – så ser det inte ut i praktiken. Det faller på sin egen orimlighet att kommunen skulle ha en egen flotta.

Men om detta gäller – varför redogör då inte kommunala räddningstjänster för sitt ansvar enligt ovan i sina handlingsprogram? Brukligt är att det närmaste som kommunala räddningstjänster kommer att diskutera kommunalt och statligt, är i bilagan där uppgifter lämnas om hamnars gränser. I det sammanhanget pratas det ofta om kommunala respektive statliga hamnar.

Fast läser vi LSO finns det inga statliga hamnar. Det vill säga i frågeställningen ovan är en tankevurpa inbakad, där statligt vatten i en hamn är en produkt som enligt LSO inte finns.

2 Det är Kustbevakningens ansvar

LSO ger oss möjlighet att starta räddningstjänst innan det gått illa genom begreppet ”överhängande fara”. Det är Kustbevakningen som ansvarar för miljöräddningstjänst till sjöss – vid olyckor och vid överhängande fara för olyckor.

Genom att tänja något på räddningstjänstbegreppet skulle Kustbevakningen i detta fall kunna starta miljöräddningsinsats. Givetvis under förutsättning att de fyra kriterierna är uppfyllda.

En båtbrand skulle kunna innebära att Kustbevakningen startar miljöräddningsinsats utifrån att det föreligger överhängande fara för att olja eller andra skadliga ämnen kommer ut i vattnet. Om vi låter båten brinna så föreligger fara att olja kommer ut om båten sjunker.

Genom det resonemanget kan Kustbevakningen släcka båtbranden utifrån ett miljöräddningsperspektiv. 
Men för tydlighetens skull – det handlar inte om att rädda båten, utan om att rädda miljön.

Ett annat angreppssätt är att starta miljöräddningstjänst utifrån att ”andra skadliga ämnen” skulle kunna tolkas som de plastprodukter etc. som frigörs vid branden, men då töjer vi räddningstjänstbegreppet rejält. Till saken hör också att bedöma om åtgärden att släcka är bäst för miljön.

Vill vi ha ut hela periodiska systemet i vattnet eller är det bättre att partiklarna ”försvinner” i luften? Observera att enbart egendomsräddning aldrig är Kustbevakningens ansvar, men Kustbevakningen kan rädda egendom för att det i förlängningen räddar miljön.

Tydligt, oavsett hur vi väljer att besvara frågan, är hur beroende vi är av varandra. Svaret på många frågor är samverkan – så även i detta fall.

Så resonerar jag, hur tänker du? Bidra gärna med dina kloka tankar!

LOVISA HOFF

Lovisa Hoff är brandingenjör vid Kustbevakningen (statlig räddningstjänst) och med bakgrund inom kommunal räddningstjänst. Lovisa kommer att ta upp skillnader och likheter (och glappet!) mellan verksamheterna, skriva om hjärtefrågan stab och ledning samt om det goda ledarskapet – allt ur perspektivet som kvinna i en mansdominerad bransch.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.