Räddningstjänstutbildningen då, nu – och sedan

Det var, tyvärr, länge sedan sist. Det finns flera skäl till detta, inte minst har arbetsbelastningen under våren gjort att skrivtiden har minimerats. Och fritiden har gått åt till annat. Dessutom har pandemin satt sina spår. Men någon idétorka finns det i alla fall inte.

Den här gången tänkte jag göra en resa bakåt i tiden, men förhoppningsvis även framåt i tanken.

I tidernas begynnelse, det vill säga i samband med bildandet av Statens Räddningsverk, tog staten ett större ansvar än tidigare för utbildningen av räddningstjänstens personal. En anledning, av flera, till detta var att kvaliteten i den tidigare utbildningen, där kommunerna själva hade ett större ansvar, bedömdes vara otillräcklig (prop. 1982/83:23).

Denna nya utbildning bestod, för heltidsanställd personal, av en brandmannautbildning om 15 veckor, en förmansutbildning om sex veckor samt en brandmästarutbildning om tolv veckor. Till detta kom dels kursen Förebyggande 1 om tre veckor samt Förebyggande 2 om tio veckor.

Det bör då särskilt noteras att kursen Förebyggande 1 avsågs omfatta den kunskap i termer av förebyggande/byggnadstekniskt brandskydd som förmannen behövde i sin roll som förman i utryckningsstyrkan. Motsvarande gällde för brandmästare och kursen Förebyggande 2, den kunskap brandmästaren behövde i sin roll som brandmästare i utryckningsstyrkan.

Detta har sedermera kommit att bli kurser för tillsynsförrättare, vilket inte nödvändigtvis är fel. Men samtidigt missar vi kunskap som är väsentlig i mer taktiska och ledningsmässiga sammanhang, något som blir svårt att tillgodogöra sig inom ramarna för mer renodlade ledningsutbildningar.

Utöver detta fanns det även en Förvaltningskurs om tio veckor, som erfordrades för brandmästare att kunna söka anställning som räddningschef (dock, efter dispens från länsstyrelsen och endast i mindre kommuner). Det fanns då även krav på viss yrkeserfarenhet före och mellan utbildningarna, i termer av ett eller flera år, för att få genomgå samtliga dessa utbildningar. Erfarenhet och kunskap i skön förening.

Utöver detta tillkom även en ny version av brandingenjörsutbildningen, vilken sedan 1986 är en akademisk utbildning med en tillhörande påbyggnadsutbildning (då 2.5 + 1 år, nu 3.5 + 1 år). I denna brandingenjörsutbildning fanns det då även kurser i såväl ekonomi som offentlig förvaltning.

Grundkravet för tjänst som räddningschef, var att det krävdes brandingenjörsexamen samt påbyggnadsutbildning i räddningstjänst. Kunskap i ekonomi och offentlig förvaltning, men även juridik, kan väl onekligen tyckas som tämligen väsentliga i det sammanhanget.

Utbildningen har, eventuellt av något pragmatiska skäl men inte minst av historiska skäl, även givit upphov till (eller befäst) en viss befälsordning eller hierarki i kommunerna. Frågan som dyker upp med jämna mellanrum, är var i befälsordningen ingenjören kommer?

Men grejen med brandingenjörsutbildningen, inklusive påbyggnadsutbildningen, är att ingenjören ska komma in från sidan. Syftet med hela brandingenjörsutbildningen är att tillföra ett tekniskt-/naturvetenskapligt perspektiv på skyddstekniska problem. Inte att stoppas in i en förutbestämd hackordning. Och så ska det nog vara.

Därmed inte sagt att ingenjören inte ska kunna användas vid tillsyner eller vid ledning av räddningsinsatser. Tvärtom, det finns all anledning att applicera den något mer akademiska synen på tillvaron vid alla typer av räddningstjänstverksamheter. Och så har det också varit under många år.

Hursomhelst: utvecklingen går framåt och brandingenjörsutbildningen, inklusive påbyggnadsutbildningen, förändras ständigt bland annat beroende på behovet men inte minst som en följd av den mer allmänna samhällsutvecklingen.

Påbyggnadsutbildningen för brandingenjörer låter sig inte med enkelhet jämföras med hur det var för tio år sedan. Vi måste hela tiden ligga på framkant och vi har ett ständigt utbyte med yrkesverksamma brandingenjörer, något vi alla anser är såväl viktigt som roligt och oerhört givande. Inte minst hjälper det oss att utveckla utbildningen.

När det gäller våra övriga utbildningar, i synnerhet de så kallade befälsutbildningarna, bör du som läsare själv fundera på om utbildningarna har förvaltats väl och var vi är på väg. Jag vill inte på något sätt påstå att det var bättre förr, men nog är det väl så, att om dessa befälsutbildningar hade följt samhällets utveckling i övrigt skulle de troligtvis vara åtminstone dubbelt eller till och med tre gånger så långa idag som de var 1986.

Det jag framförallt kan tycka är något tragiskt med utbildningen, är att man hela tiden drar fram kostnader. Utbildning är ingen kostnad. Det är en investering.

STEFAN SVENSSON

Disputerad brandingenjör och docent i Brandteknik vid Lunds Universitet. Har under många år arbetat som lärare vid MSB Revinge, även varit anställd vid Lunds Universitet och under många år arbetat som deltidsbrandman.
Har skrivit ett flertal böcker, rapporter och artiklar samt bedriver ett omfattande nationellt och internationellt utvecklingsarbete för räddningstjänsten.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.