Det är som ett stabsspel – fast värre

Just nu pausar jag på ett hotell i Karlstad efter ett par intensiva dagar som funktionsledare för räddningstjänststödsfunktionen i MSBs särskilda organisation för hanteringen av skogsbränderna. Det finns så klart många funktioner i MSBs stab men just räddningstjänststödsfunktion har två huvuduppgifter: ta fram en lägesbild och förbereda ett förslag till beslut om inriktning och prioritering. Beslutet fattas av operativ chef med funktionsledaren som föredragande kl 17.00 varje dag.

Lägesbilden sammanställs i en powerpoint vid lunch varje dag. Den består av läget vid de (just nu tre) större bränderna i våra fokusområden. Uppdraget är att beskriva fram till 48 h, 5 dygn och 2 veckor samt worst case. Lägesbilden innehåller även en brandriskprognos för kommande fem dagar. Analysen delas sen internt och externt, bl.a. till funktionen för operativ analys som ansvarar för bl.a. långsiktigare analyser och rapporteringen till regeringen. Den föredras även av Emma Nordwall eller Peter Arnevall från funktionen på MSBs presskonferenser kl 10 varje dag.

Först i beslutet slås våra fokusområden fast. De är för närvarande är fyra stycken. I tre av dem har vi de tre storbränderna (Jämtland, Gävleborg, Dalarna) men det fjärde (Södra och mellersta Sverige) finns med pga vi ser en extrem brandriskprognos där. Sedan följer en sammanfattning av brandriskläget. Därefter kommer den nationella inriktningen. Den riktar sig först generellt, men sen finns även inriktningar till andra myndigheter såsom länsstyrelserna. Innan något hamnar där förs en dialog med ansvariga aktörer. De organiseras i en av funktionerna i särskild organisation där de externa aktörerna är representerade, t.ex. länsstyrelserna.

Efter inriktningen följer sedan beslut om prioritering av resurser, grupperade per fokusområde. Vi har slitit för att resurssätta de tre större räddningsinsatserna efter deras behov men även med anledning av det fjärde fokusområdet bygga en ”taktisk reserv” i södra Sverige. Den kom väl till användning igår kväll vid en snabbt uppflammande skogsbrand i Blekinge. Det känns som vi har tänkt helt rätt där. Vi planerar också för omfall och har slipat på att göra beslutsvägarna så snabba som möjligt för att dirigera om resurserna, främst de luftburna. Där jobbar vi mycket nära den sk ”flygcellen” och jag har aldrig lärt mig så mycket om flyg trots jag varit ihop med en pilot i åtta år…

De resurser vi fördelar är MSBs egna och de internationella, främst plan, helikoptrar och markpersonal och materiel. Övriga myndigheters resurser rekommenderar vi uppdrag till och det fungerar riktigt bra. Flygcellen har även översikt över privata helikoptrar mm.

Klockan 13 varje dag är funktionsledarna med på en stabsorientering där övriga medarbetare är välkomna att lyssna. Den följs också av t.ex. vår generaldirektör. Inför den lämnar vi in ett underlag som innehåller lägesbilden, brandriskläget och våra ramar inför kommande förslag till beslut. Det sker också en rapportering från varje funktion om genomförda och planerade åtgärder mm, samt att vi får inriktningar och uppdrag från operativ chef för att samordna vårt arbete. Vi har även funktionsledarmöten och arbetar tight tillsammans kontinuerligt mellan funktionerna.

Vi har lyft ut händelsen till vår särskilda organisation, och återbesatt de ordinarie funktionerna, bl.a. TIB-funktionen. Den ordinarie TIB-funktionen har omvärldsbevakning för att tillsammans med räddningstjänstfunktionen och SOS hålla koll på vad vi kallar bubblare, dvs pågående bränder som också behöver resursförsörjas av särskild organisation. Önskemål om resurser på ”nya” bränderna går den vanliga vägen. Arbetsuppgiften är viktig för oss för att upptäcka nya fokusområden eller bränder i fokusområdena. Vi har fått in några eskalerande bränder den vägen som vi prioriterat om flygande resurser till med tanke på spridningsrisken och snabbt slagit ner dem och kanske undvikit nya storbränder.

Jag säger inte att vi jobbar rätt utan det får utvärderingar undersöka och hitta förbättringar om, men just nu får vi feedbacken att vi når den effektiv och samordning vi vill ha och att räddningstjänsterna är nöjda. MSBs proaktiva prioriterande roll har ju lyfts i räddningstjänstutredningen som viktig att tydliggöra i skrivningen i vår instruktion, och den här situationen visar ju på behovet.

Det är helt fantastiskt att jobba i den här organisationen. Situationen är hyfsad lik den som en räddningscentral har vid större insatser, bara det att här fördelar vi även andra typer av resurser, mycket mer av dem och över hela landet och i relation till utlandet. Det gör det så klart mer komplext och utmanande. Men tänk er stabsspel. Motspelet laddar på. Och laddar på. Till slut säger alla ”Men vad sjutton, detta är inte realistiskt, lägg ner!”. Ungefär så känns det. Fast det är värre och på riktigt. Men tillsammans är vi starka. Riktigt starka.

Sandra Danielsson

Ett höghus är ett högt hus

För inte så länge sedan var jag involverad i en internationell diskussion kring vad som kännetecknar ett höghus. Frågan kan liknas vid den om hur långt ett snöre är (”…så här långt…”). Det finns tydligen ingen enhetlig definition på ett höghus. En något luddig beskrivning säger att en byggnad kategoriseras som ett höghus om byggnadshöjden är mycket högre och står över omgivande byggelse. Frågan är då hur det blir i ett område som bara består av ”höghus” och där då inget är mycket högre eller står över omgivande bebyggelse.

Det förekommer bland annat siffror såsom 35 – 100 m och 12 – 39 våningar. Därutöver skulle det då vara skyskrapor, ”megatall buildings” eller ”supertall buildings”. Dessa kategoriseringar tycks dock i huvudsak baseras på byggnaders bärighet och stabilitet: högre byggnader ”väger” helt enkelt mer samt kan orsaka mer/större skada vid eventuellt kollaps (eventuellt till följd av brand). Höga hus utsätts även för bland annat större vindlaster än låga hus.

För inte så länge sedan har problemet med så kallade ”wind-driven fires” uppmärksammats: i höga hus (vad det nu är) kan vinden medföra att brand i vissa fall sprids i byggnader på sätt som inte är lätt förutsägbara. Detta kan även få direkta följder för räddningstjänstens taktik: inträngning mot brand som sprider sig som en följd av vindens påverkan blir komplicerad, även i ”enkla” bostadshus med väl utförda brandceller.

Det finns givetvis även krav på fasadmaterial som, något förenklat, självklart pekar på högre krav ju högre byggnaden är. Åtta våningsplan (cirka 20 – 24 m) förekommer här tämligen frekvent som något slags gräns för vilka typer (eller kombinationer) av fasadmaterial som får användas.

Det är nu det blir intressant för räddningstjänsten. Till exempel så hävdar National Fire Protection Association (NFPA) att byggnader över 23 m är höghus, dvs. en höjd som motsvarar åtta våningsplan. Denna siffra baseras då på räddningstjänstens ”normalhöga” höjdfordon.

Ha nu i åtanke att den enda egentliga anledningen för räddningstjänsten att ha höjdfordon, är för att kunna hantera fönsterutrymning (två oberoende utrymningsvägar osv.). Detta kan dessutom sägas vara allmängiltigt för tillgången till stegutrustning överhuvudtaget.

Byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning, oavsett om det är höjdfordon eller andra typer av stegar, måste således ha andra skyddsåtgärder för att utrymning ska vara tillfredsställande. Detta kan till exempel vara två (eller fler) trapphus eller sprinklersystem. Följaktligen måste byggnader där varken utrymning eller inträngning kan ske via fönster skyddas på andra sätt. Ett höghus blir då ett högt hus där det vistas människor över en höjd som kan nås från utsidan av räddningstjänstens höjdfordon och där då utrymning uteslutande baseras på invändiga utrymningsvägar eller motsvarande.

I byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning blir ju då även utvändig släckning något komplicerad eller rent av omöjlig. Invändig brandsläckning, med allt vad det innebär, blir då enda rimliga alternativet. Fundera nu även på vad som händer i höga hus med endast ett eller två trapphus, och där utrymning (nedåt) ska möta inträngning (uppåt). En inte helt enkelt situation som bland annat har uppmärksammats internationellt.

I byggnader med en byggnadshöjd över 24 meter ska tillgången till släckvatten säkerställas, normalt med stigarledning där uttaget ska ge 2×300 l/min vid 8 – 12 bar. För en byggnad som är 80 m hög, ska då intrycket till stigarledningen således vara 16 – 20 bar, om inte byggnaden har ett separat system för släckvattenförsörjning eller någon form av tryckhöjningspumpar. Hur vanligt förekommande är detta? Kan vi leverera 20 bars tryck till en stigarledning? Hur ofta kontrolleras stigarledningar överhuvudtaget?

Detta innebär ju då också att om det finns ett 3-våningshus, men endast en 7 m hög stege, så är det ett höghus. Eftersom stegutrustningen primärt är avsedd för fönsterutrymning, är det således inte tillfyllest med att ha tillgång till sådan utrustning utöver den primära insatsstyrkan. Stegutrustningen krävs relativt snabbt.

Det blir ju då också som så att räddningstjänstens problem börjar på plan över marknivå. Eller under marknivå, men det är en helt annan historia…

Stefan Svensson

Mellan hopp och förtvivlan

De allra flesta håller säkerligen med mig om att räddningstjänstområdet kan sägas ha utvecklats över lång tid. Det är i mycket stor utsträckning hantverksbetonat, trots att det sedan trettio år tillbaka finns akademisk utbildning som siktar tämligen rakt på kommunal räddningstjänst. Som en direkt följd av denna akademiska utbildning, har även andra utbildningar utvecklats och fått en viss grad av vetenskaplighet och akademisk touch. Men det tycks som om akademien fortfarande mest betraktas som ett pittoreskt inslag i verksamheten. Samtidigt finns det givetvis en viss tacksamhet och kanske rent av beundran för de akademiska inslagen. Visst förekommer det frågor och diskussioner, men uppskattas inte svaret (ofta av känslomässiga skäl) eller om svaret uppfattas som ”fel” (eventuellt på grund av att man inte förstår eller att frågeställaren söker ett enkelt svar som inte finns), lämnar man det därhän och faller tillbaka på erfarenheten. En erfarenhet som allt för ofta helt enkel ger fel svar. Räddningstjänsten litar fortfarande mer på erfarenheten, än på forskningen. Därmed inte sagt det ena är bättre än det andra. Båda behövs och är viktiga.

Något grovt kan man säga att det finns två incitament för vetenskapen, där det ena inte utesluter det andra. Det första är ekonomi. Många gånger finansieras och bedrivs forskning med det enkla syftet att det i slutändan finns pengar att tjäna eller att någon form av ekonomisk vinning lurar runt hörnet. Observera då att en sådan ekonomisk vinst mycket väl kan bestå i ett minskat lidande (till exempel i termer av minskat antal skadade), ökad effektivisering (till exempel förkortade insatstider, om nu det är ett mått) eller bättre konsumentprodukter (som till exempel bättre ergonomi i ett strålrör).

När det gäller räddningstjänst finns det inte något ekonomiskt incitament för forskning. Det finns till synes inga vinster att göra (vilket givetvis är fel). Om man betraktar området ur ett tekniskt-taktiskt perspektiv, finns det inget egentligt mått på kommunal räddningstjänst. Man kan se det som går förlorat vid brand, men inte vad som är vunnet i förhållande till de olika åtgärder som vidtas. Det finns ett mycket begränsat antal studier kring hur mycket bättre en räddningsinsats kan bli eller vilka ekonomiska vinster som kan göras med ett byte från en teknisk eller taktisk lösning till en annan. Det går troligtvis att sätta ett värde på behovet av vatten för brandsläckning, beräkna till exempel släcktiden och få ett mått på resultatet beroende på släckvattenflödet. Men brandsläckning beror på många (!) fler saker än släckvattenflöde. Och om man väljer att samtidigt använda till exempel övertrycksventilation, blir situationen mycket komplex. Följaktligen betraktar vetenskapen räddningstjänsten som en diskret funktion, på eller av, allt eller inget. Antingen finns det eller så finns det inte. Finns det är det en kostnad, finns det inte är det ingen kostnad.

Det andra incitamentet för forskning är givetvis nyfikenhet. En forskares fundament består ofta i vetgirighet, en önskan att få lära och veta mer, vilket i sin tur leder till kunskap som leder till ytterligare nyfikenhet. När det gäller räddningstjänst finns det generellt ingen nyfikenhet och ingen vilja att lära. Det finns vad som kan uppfattas som ett stort intresse kring ny utrustning, åtminstone hos vissa individer eller grupperingar, och det utförs lokalt en mängd försök och experiment. Men det saknas helhetssyn, ny utrustning tas ofta ur sitt sammanhang, experimenten har otydliga (obefintliga?) syften och de dokumenteras (i bästa fall) endast via sociala medier. Man provar endast den nya utrustningen, utan att ta hänsyn till den befintliga, man gör inga strukturerade jämförelser eller sätter försöket i ett större sammanhang.

Det bedrivs givetvis en hel del nytänkande utvecklingsarbete och det finns också en antydan till ökad nyfikenhet och intresse för nyskapande. Men detta sker i huvudsak av enskilda individer eller grupperingar utan samordning mellan olika typer av utvecklingsarbete. Man glömmer att fundera över eller ta hänsyn till vad som är gjort tidigare. Detta leder till att kommunal räddningstjänst tar till sig nyheter relativt okritiskt, alternativt förkastar nyheter lika okritiskt. Trots att det rimligtvis borde finnas en närhet till vetenskapen, inte minst genom att dagens räddningstjänstutbildning har en viss vetenskaplig bas. Dessutom är det relativt enkelt att idag få tillgång till forskningens resultat.

Detta kan måhända vara en något dyster syn på räddningstjänst. Men samtidigt finns det ju då en potential till utveckling och förbättring. Det kvittar nästan var man börjar gräva, förr eller senare stöter man på en guldgruva. Jag vill inte heller på något sätt förringa dom som faktiskt försöker driva utvecklingen framåt. Men det hade varit trevligt om det kunde göras mer samordnat. Och fler behöver bli involverade i den taktiska utvecklingen.

STEFAN SVENSSON

Pumpar, slangar och strålrör

Låt mig för ett ögonblick bortse från att svensk räddningstjänstutbildning inte är vad den har varit och att kommunerna förmodligen snart kommer få hela kakan i knäet (grattis…) och istället ägna tiden åt innehållet i utbildningen. För det är kanske inte heller vad det har varit.

Invändig brandsläckning är ett tämligen normalt sätt att hantera de flesta bränder på. Det är effektivt och inte i närheten så farligt som Arbetsmiljöverket vill göra gällande, i synnerhet inte med beaktande av den tämligen höga brandtekniska kvaliteten vi har i det Svenska byggbeståndet.

Det finns nämligen ingen statistik som tyder på att invändig brandsläckning skulle vara särskilt farligt. Men det förutsätter givetvis kunskap och utbildning, precis som för vilket annat sätt som helst att hantera bränder på. Det ställs till och med krav på särskild utbildning för invändig brandsläckning (även känt som ”rökdykning”).

Utvecklingen på brandsläckningssidan har varit ganska offensiv under senare år och det finns idag ett hyfsat utbud att välja mellan: lågtryck, högtryck, dimspik, Cafs, Cobra, PGA (”släckgranater”), med mera. Fler och fler inser också vikten av att kunna göra flera saker samtidigt, som till exempel vid övertrycksventilation. Men hur många av oss vet hur mycket vatten som faktiskt krävs för brandsläckning? Och hur många av oss vet hur mycket vatten man faktiskt får ut från ett visst strålrör, med en viss slanglängd av en viss typ kopplat till en pump med en viss kapacitet? Hur stort tryckfall har ett grenrör eller en slangkoppling? Hur mycket vatten kan man få ut från en viss brandpost i ett visst område eller från en tankbil? Och hur bygger man ett slangsystem så att man får ut den mängd vatten som behövs?

Detta är visserligen saker som kan vara ganska kluriga att beräkna, men ack så enkla att mäta. När gjordes senast några mätningar av tryck och flöden från olika pumpar, slangar eller strålrör? Och när kördes motorsprutan senast?

Svensk räddningstjänst har gjort sig internationellt känd bland annat för vår effektivitet vid brandsläckning: låga flöden (och numer även med höga tryck, vilket medför ännu lägre flöden), dörrkontroll, brandgaskylning, offensiv och snabb (och därmed även effektiv) släckning, med små vattenskador som följd. Men i tider då Fip (Förstainsatsperson) breder ut sig som en farsot över landet, finns det stor risk att vi helt enkelt glömmer bort en del grundläggande och tämligen väsentlig kunskap, som till exempel hydraulik.

Missförstå mig rätt: jag åker själv som Fip och jag är i grund och botten väldigt positiv till detta. Men det tycks också finnas krafter som försöker byta slagkraft mot snabbhet. Det är inte alltid en bra idé.

Brandsläckning kräver, ur ett fysikaliskt-kemiskt perspektiv, ett visst släckmedelsflöde i förhållande till brandens storlek. Detta kan man inte komma ifrån, oavsett hur påhittig man är, hur god försäljare man än är, eller vilken agenda man än har. Så är det bara.

I den brandkårsorganisation som jag själv är engagerad i finns det något slags utbildning för så kallade ”rökdykar-etta”, det vill säga för den brandsoldat som agerar längst fram vid strålröret vid invändig brandsläckning. Fånigt namn. Dock, man kan fråga sig hur mycket i denna utbildning som berör just brandsläckning, det vill säga hur man hanterar olika typer av strålrör på olika sätt och vad man kan göra med strålrör beroende på till exempel konvinkel, tryck och flöde. Brandgaskylning, dörrkontroll, släckförmåga? Är det inte sådana saker som borde ligga i en sådan utbildning? Och borde det inte då vara en uppfräschningsutbildning? Sånt ska vi väl redan kunna, efter genomgången grundutbildning?

Det pratas också allt oftare om utbildning för uttryckningsförare, vilket är såväl lovvärt som viktigt. Men inom ramarna för ”hantera fordon säkert”, bör väl även ingå att kunna leverera en viss mängd släckvatten till en brandplats. Att framföra utryckningsfordon på säkert sätt är viktigt. Men det måste ju vara minst lika viktigt att kunna hantera fordonet som den arbetsplattform som det faktiskt är, oavsett om det är ett höjdfordon eller en släckbil. Höga tryck med små flöden kan många gånger vara tillräckligt. Men ibland krävs det faktiskt ganska rejäla mängder släckvatten och då måste vi kunna leverera. Så det är bara att sätta igång att öva.

Lycka till!

Stefan Svensson

Ökat intresse för brandskydd?

Brandkåren har sedan lång tid haft en lokal förankring, en förankring som kanske delvis har gått förlorad i samband med kommunsammanslagningar och senare tiders förbundsbildningar.

Missförstå mig rätt: jag är positiv till förbundsbildningar och kanske till och med ett förstatligande av kommunal räddningstjänst, åtminstone till något slags regionnivå. Men den lokala förankringen tycks vara på väg tillbaka och jag tycker mig se ett ökat intresse för räddningstjänstfrågor.

Dock, jag är fullt medveten om stenkastande dårar och okunniga politiker som inte tycks varken förstå eller uppskatta räddningstjänstens arbete. Men jag tror inte sådana grupperingar speglar den stora allmänhetens syn på saker och ting. Som tur är.

I arbetet med att ställa till rätta efter olyckor, har kommunens organisation för räddningstjänst en viktig roll (även om det finns centrala myndigheter som tycks tro något annat). Olyckor av regional, nationell eller gränsöverskridande karaktär har många gånger antingen börjat med brand eller resulterat i brand. Och även om det inte brinner, så hanteras dessa olyckor oftast av den yrkesgrupp av människor som går under benämningen ”brandmän”.

Denna positiva trend skulle kunna bero på den fokus kring bland annat deltidsbrandmän, mindre enheter (FIP mm), sjukvårdslarm och hembesök man har kunnat se på senare år. Jag tycker mig också se en ökad representation vid allehanda lokala aktiviteter; loppmarknader, öppet hus och sportevenemang. Och nog ska det väl vara så. Räddningstjänsten ska finnas där det finns människor, inte inlåsta på någon brandstation!

Men, tyvärr har detta också en baksida: en ökad exponering gör också räddningstjänsten mer utsatt. Kraven ökar och förväntningarna motsvarar kanske inte alltid vad man faktiskt kan leverera. Risken är att fastighetsägare och försäkringsbolag har förväntningar och krav som inte är rimliga, i synnerhet inte om man inte är helt insatt i de förutsättningar räddningstjänsten arbetar utifrån. Följden kan bli fler juridiska och ekonomiska tvister om ”rätt” och ”fel”, tvister som endast förlänger lidandet för alla inblandade. Och i förlängningen finns risken att det hela blir en ond spiral, där räddningstjänsten försöker överträffa sig själv.

Problemet är väl bland annat att det är svårt att se till helheten. Olika aktörer ser bara till sin lilla del, glömmer sitt eget ansvar och pekar gärna på andra. Eller så gör man precis tvärtom och tar på sig själv alldeles för mycket ansvar, i tron att ingen annan har något ansvar (men glömmer kanske samtidigt sitt eget egentliga ansvar).

Men på det stora hela är det positivt om intresset för räddningstjänsten kan öka i samhället. Åtminstone så länge snäva juridiska eller ekonomiska intressen inte tillåts styra.

Tyvärr tror jag inte samma ökande intresse finns för brandskyddsfrågor i övrigt. Här är det nästan tvärtom: efterhand som komplexiteten i skyddssystemen ökar, minskar kunskapen, förståelsen och intresset. Hur många av den breda allmänheten känner till funktionen hos brandcellsgränser, utrymningsvägar och sprinklersystem? Och förstår att använda dessa när behov uppstår?

Tyvärr är kunskapen om olika brandskyddssystem hos räddningstjänstens personal inte heller alltid den bästa. Men utan dessa olika skyddssystem står sig räddningstjänsten ofta slätt och utan räddningstjänstens agerande fungerar olika skyddssystem inte heller som det är tänkt. Det är två sidor på samma mynt, och man kan inte vara utan någondera sidan.

Sommaren närmar sig, tyvärr, sitt slut. Men än är den kvar och det finns fortfarande tillfälle att visa sin verksamhet för allmänheten. För min del är det snart den årliga loppmarknaden i byn och vi kommer att vara där, för att visa upp oss och för att hålla ställningarna. För forskaren i mig kallas det ”deltagande observation”!

Stefan Svensson

Slarvas det med insatsrapporter?

Ida, MBSs statistikverktyg, är ett förträffligt ställe att hämta information på, inte minst om statistik från räddningstjänstens insatsrapporter.

Men jag började forska i vad det egentligen är för händelser som finns med i statistikdatabasen.

Ida-experter på MSB berättade att statistiken är från räddningstjänstens insatsrapporter ”rakt av”, vilket innebär att det är både insatser där kriterierna för räddningstjänst är uppfyllda samt insatser till händelser där kriterierna inte är uppfyllda.
För de senare följer inte krav enligt LSO på dokumentation av avslut eller genomförande av olycksundersökning i rimlig omfattning (däremot dokumentationskrav ur andra lagstiftningar, exempelvis förvaltningslagen).

Insatserna är då inte att se som räddningsinsatser enligt LSOs mening. Det går inte att fatta beslut med stöd av LSO om t.ex. ingrepp i annans rätt. Bedömning av de fyra kriterierna är alltså grundläggande.

Tyvärr, fick jag veta, finns i Ida inte någon möjlighet att få fram enbart de insatser där ingripandet ansågs uppfylla de fyra kriterierna för räddningstjänst och således var att anse som räddningsinsatser.
Kryssrutan som räddningstjänsterna fyller i angående om ingripandet var att anse som kommunal räddningstjänst har för dålig tillförlitlighet, så att man har varit tvungen att bortse från den i Ida och istället ta med alla händelser som räddningstjänsten upprättat insatsrapporter för.

Men vad innebär det? Varför är tillförlitligheten till värdet på den där kryssrutan så låg? När jag nu granskar insatsrapporter i revisionsuppdrag och när jag skrev insatsrapporter som befäl förr såg jag inte helt sällan att kryssrutan var felaktigt ifyllt.
Det är ofta som man ansett att insatsen  varit räddningstjänst, men att det i fritextfälten framgick att så egentligen inte var fallet. Så jag förstår helt och hållet MSBs problem med att lita på den där kryssrutans värde.

Men det är egentligen ytterst anmärkningsvärt om man på räddningstjänsterna inte kan fylla i detta rätt. I beskrivningen av begreppen i insatsrapporten anges att ”alla fyra villkoren är uppfyllda vid styrkans ingripande”, och i kommentarsfältet står ”Bedömningen görs vid ankomst skadeplats”.
Jag är övertygad om att de flesta av våra brandbefäl i Sverige kan redogöra för de fyra kriterierna och någorlunda vad de också innebär. Jag är också övertygad om att samma kategori befattningshavare kan göra en hyfsat nära bedömning huruvida kriterierna är uppfyllda eller inte.

Slarvar man genom att rutinmässigt fylla i att det var räddningstjänst? Gör man fel bedömning? Gör man rätt bedömning, men fyller i fel?
Min teori är att man ofta tyvärr per automatik kryssar i rutan för räddningstjänst när man har varit ute på insats, utan att fundera på om de fyra kriterierna var uppfyllda. Det är inte heller en fråga som man aktivt tar ställning till enligt rutin som högsta befäl. Jag hoppas att jag har fel.

Men att bedöma om kriterierna är uppfyllda och räddningstjänst förligger eller ej är en av de primära uppgifterna för räddningstjänsten i dess utryckningsverksamhet.
Klassningen eller bedömningen styr i sin tur ett antal skyldigheter och möjligheter, som vi alla vet. Bedömningen är således grunden för insatsen.

Givetvis är målet att den drabbade ska få hjälp och denne bryr sig nog inte om definitionerna. Men räddningstjänsten borde göra det.
Så jag kan inte annat än att anse att det måste till en förbättring. Det måste vara tydligt om kriterierna för kommunal räddningstjänst är uppfyllda eller inte, och det måste dokumenteras.

Räddningstjänsten ska veta vad man håller på med och vilka mandat och skyldigheter som gäller.

Så mitt medskick är att (åtminstone) högsta, ansvariga befälet för varje enskild insats bör säkerställa att hen funderar över kriterierna, är tydlig med bedömningen, är konsekvent i vad det betyder (dvs vilka mandat och skyldigheter som gäller eller inte) samt dokumenterar det på bästa sätt.

Då blir det tydligt för alla inblandade vad uppdraget verkligen är och vad som gäller. Och vi får i förlängningen en mer korrekt dokumentation och statistik av arbetet. Det vore ju rimligt att det finns tillförlitlig statistik över kommunens räddningsinsatser enligt LSO.

Sandra Danielsson

Lära bättre och åka snålskjuts

Igår sändes ett inslag på Sveriges Radio P1 och ”Vetandets värld” om kopplingen mellan brandsläckning och forskningsrön. Jag har inte själv hunnit lyssna, men ska göra det så snart jag har möjlighet.

Förmodligen finns det en del av intresse. Jag tror räddningstjänsten generellt sätt skulle kunna bli bra mycket bättre på att ta till sig forskningsrön och omsätta dem i sin verksamhet. Men det är ju lättare sagt än gjort.

Men bara om vi tittar på hur det ser ut med alla de bra saker som faktiskt görs på MSB så har de också ibland svårt att komma ut. Se bara på slutsatserna från alla de olycksundersökningar som görs, inte minst insatsutvärderingarna! Där finns mycket kunskap och många lärdomar.

Ta det numera vanliga, populära exemplet – skogsbranden i Västmanland. Det har varit ett antal av de utredningarna som visar på att mycket av lärdomarna från denna brand fanns egentligen tillgängliga från tidigare utredningar. Man borde inte ha gjort vissa misstag. Det heter ju ”gör om, gör rätt” men så bidde det ju inte fullt ut enligt utvärderingarna.

Och lite så är det väl ändå. Det finns mycket kunskap och många lärdomar men svårigheten är ju att omsätta dem i förändrade arbetssätt och en förbättrad kultur. Frågan är om man måste uppleva saker och ting själv för att lära sig. Jag tror inte riktigt det själv.

Jag tror att man kan åka snålskjuts på andras erfarenheter och misstag. Ja, på de bra sakerna också. Jag tycker själv att jag har lärt mig mycket på att göra och läsa insatsutvärderingar och inte minst genom att prata med kollegor som har stått där på insatser med kluriga frågeställningar och svåra byggnader.

Jag tror inte heller att man har ”råd” att inte lära sig. Det är egentligen inte jättemånga insatser av större dignitet som man åker på som befäl per år och inte ens aggregerat under en yrkestid. Det är väl lite som med skarpa rökdykarinsatser där man kan rädda någon till livet.

De flesta insatser administrerar man nog snarare som befäl mer än aktivt leder med stark påverkan på metod och resultat.

Jag brukade fråga mig när jag åkte hem från en insats om jag verkligen lett den eller mer servat och administrerat den. Jag tror inte att jag är ensam om att konstatera att man ibland inte utövar så mycket ledning egentligen.

Så tillfällena till självupplärda lärdomar är kanske inte så många att man har råd att använda dem som enda sättet till kunskap (vilket de gudskelov oftast inte heller är). De lite större övningarna på befälsnivå är kanske inte heller så jättemånga i många organisationer.

Kanske är det så att man skulle ägna lite mer tid åt vad andra har tänkt och lärt sig. Det gäller både forskningsrön och gjorda olycksundersökningar. Jag säger inte att det är lösningen på allt, men det kan ju vara en ganska smidig, kostnadseffektiv kunskapskälla som kan komplettera andra.
Inte minst när det gäller kompetensområden som ligger i periferin av det man sysslar med, där kanske egen fördjupning eller lång utbildning inte är en möjlighet.

Sen tror jag inte heller att man har ”råd” att inte lära sig av varandra även ur ett annat perspektiv. Gentemot medborgaren kan jag tycka att man faktiskt är skyldiga att säkerställa att räddningstjänsten faktiskt tar till sig och utvecklas utefter den kunskap som finns.

Liv ska inte spillas och skador ska inte behöva uppstå för att räddningstjänsten inte är uppdaterad och utvecklad tillräckligt kompetensmässigt.

Enligt 14§ 3 kap LSO ska den personal som för kommunens räkning har att planera, leda, genomföra och följa upp räddningsinsatser genom utbildning och erfarenhet ha den kompetens som behövs.
Det ska också finnas en egenkontroll för att säkerställa detta som till syvende och sist är nämndens/direktionens ansvar.

Man kanske skulle gå de där utbildningarna som man borde (och det gäller inte bara i FWI-index), läsa de där insatsrapporterna eller forskningsrapporterna. Och inte minst kanske man borde justera arbetssätt och strategier utefter dem, om det kan förbättra verksamheten.

Svensk räddningstjänst är bra men kan bli bättre.  Kunskapen finns där. Det gäller ”bara” att komma åt den och använda den.

Sandra Danielsson

Utbildning kostar

Utbildning kostar pengar, vilket inte torde vara en överraskning för någon. Frågan är väl mest var kostnaden hamnar och vem som i slutändan ska stå för fiolerna.

Utbildning kostar pengar, vilket inte torde vara en överraskning för någon. Frågan är väl mest var kostnaden hamnar och vem som i slutändan ska stå för fiolerna.

Låt oss fundera på två fall som representerar ytterligheterna i utbildningen:

  1. Ingen organiserad utbildning alls, all ”utbildning” eller kunskapsöverföring sker i spontana mästare-/lärlingmöten där enskilda personliga erfarenheter, ofta i närtid, har stark påverkan på yngre generationer. Konsekvensen torde bli att utvecklingen går långsamt, införandet av nya metoder, ny teknik och nya tankemönster blir långsam, sporadisk eller rent av obefintlig. Eventuella förbättringar sker endast genom ”tur” eller långt efter att det faktiska behovet uppstår och då som en följd av personliga erfarenheter, goda såväl som dåliga. Kontakter med omvärlden sker endast sporadiskt och då som en konsekvens av uppenbara misslyckanden.
  2. Väl utvecklad, nationellt baserad utbildning med internationell interaktion, där studenter såväl som yrkesverksamma hela tiden uppmuntras till livslångt lärande, att prova, undersöka och att vara nyfikna. Utvecklingen går fort, införandet och utprovningen av nya metoder, ny teknik och nya tankemönster sker förhållandevis snabbt, strukturerat och i harmoni mellan utövare, utvecklare och forskare. Kontakter med omvärlden är naturlig och lärande för alla parter. Såväl utbildningen som verksamheten blir transparent och påverkbar samt att förändring uppfattas som positiv.

Om man då funderar på vad man skulle kunna kalla för direkta kostnader för dessa båda ytterligheter, så förefaller det inte orimligt att fall 1 blir billigt. Däremot torde fall 2 bli kostsamt. Direkta kostnader. För utbildningsanordnaren.
Men övriga kostnader då, det vill säga något slags totalkostnad för samhället? I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte är någon ekonom (vilket de flesta, inklusive jag själv, förmodligen är ganska tacksamma för…), men jag vill ändå ta mig friheten att sondera terrängen lite kring detta.

Först och främst bör man ha i åtanke att det är svårt att mäta kvalitet, i synnerhet i kvantitativa eller monetära termer. Kvalitet är ett begrepp som är lika svårfångat som tvålen i badkaret.

I fall 1 kan man tänka sig att effektiviteten i yrkesutövningen kanske inte blir så god. Verkligheten springer helt enkelt ifrån verksamheten och man har då inte förmåga att möta en föränderlig omvärld i den takt som krävs. Den totala samhällskostnaden blir då hög. Inte för utbildningsanordnaren. Men för samhället. För Dig och mig!

I fall 2 kan man på motsvarande sätt tänka sig att kostnaden blir hög för utbildningsanordnaren. Men å andra sidan bör det finnas väldigt goda förutsättningar för en effektiv yrkesutövning och en effektiv verksamhet. Den totala samhällskostnaden torde då bli låg. Inte för utbildningsanordnaren. Men för samhället. För Dig och mig!

För trettio år sedan hade vi en räddningstjänstutbildning som liknade fall 1. Därefter har vi haft en period som mer har lutat åt fall numro 2. Nu uppfattar jag det som att vi återigen är på väg in i fall 1, och det gör mig något förbryllad. Eller kanske snarare upprörd. Eller rent av förbannad! Eller uppgiven…
Utbildning kostar och någon måste stå för notan. Men det är enligt min uppfattning inte tillfyllest att endast se till vad utbildning kostar sett ur utbildningsanordnarens ögon. Man måste se det ur något slags helhetsperspektiv, där den totala kostnaden för samhället är det viktiga.

Som skattebetalare och samhällsmedborgare vill jag ha ett tillfredsställande skydd, inte det skydd som medför lägst kostnad för utbildningsanordnaren.
Staten bör stå för de grundläggande och ibland även nödvändiga vidareutbildningarna för att upprätthålla det eftersökta tillfredsställande skyddet i samhället.

Allt därutöver bör verksamhetsutövaren kunna hantera själv. I grund och botten är det en kvalitetsfråga för samhället, inte en ekonomisk fråga för utbildningsanordnare.

Stefan Svensson

Låt utredaren föreslå åtgärder

Vid det här laget har det nog inte gått någon förbi att regeringen avser att korta uppdraget för (förra) regeringens utredare av skogsbranden i Västmanland. Uppdragets sista del, att föreslå åtgärder, ska läggas över på MSB och således inte utföras av utredaren. Jag tycker det är beklämmande av många skäl. Jag talar nu ur ett sak- och branschperspektiv, inte ur ett politiskt perspektiv. Jag finner fem fel.

Dels var MSB själv delaktiv i insatsen.  Det är direkt olämpligt att de är delaktiga i utredningen. Oberoendeställningen är av största vikt, speciellt vid en händelse av denna dignitet. Detta är svensk krishantering på nationell, regional och lokal nivå. Ett unikt tillfälle att bli bättre i Sverige.

Dels finns det en risk att MSB inte föreslår åtgärder, som vore motiverande, men som de inte vill ha. Jag hoppas jag har fel här men sannolikheten kan inte snackas bort. En oberoende utredare hade haft en annan frihet att föreslå åtgärder utan att tänka på hur de skulle påverka en själv.

Dels är MSB en myndighet som i mina ögon inte bör ta fram förslag på åtgärder som påverkar andra myndigheter, regeringskansliet och den nationella nivå samt regional och lokal nivå. Krisberedskapen spänner över alla verksamhetsområden, alla departement, alla myndigheter. De är tillsynsmyndighet över den kommunala räddningstjänsten. De har en roll och ett uppdrag som enligt mig illa passar ihop med det som nu föreslås.

Vi måste börja tala om och hantera ”tabun” inom räddningstjänsten, t ex storleken på räddningsstyrkorna och oförmågan att skala upp från standarsinsatser till komplexa insatser. Är räddningstjänsterna för små för den uppgift de har? Ska MSB vara den som lägger förslag om detta? De som ibland knappt uttalar sig om sådana ärenden i andra fall.

Dels tycker jag, baserat på egen erfarenhet som utredare, att utredaren efter sex månaders jobb är den som egentligen sitter med helhetsbilden och den bästa faktabasen. Hon kommer inte kunna förmedla all denna kunskap och erfarenhet till någon annan. MSB kommer naturligt nog ha sämre underlag för förslag till åtgärder. Hon är helt enkelt den mest lämpade att föreslå vilka åtgärder som skulle behövas.

Dels tycker jag, som femte fel i detta förslag till beslut, att ”samhället” faktiskt är skyldig de drabbade en heltäckande, oberoende utredning. Det blir det inte med det upplägg som nu föreslås.

Anledningen som ges till ändringen enligt inrikesministern är krav på besparingar, då nya regeringen nu regerar på den borgerliga budgeten. Här är jag kanske ute på tassemarken, men det var ju de borgerliga som tillsatte utredningen – har de alltså då inte tagit höjd för finansieringen av den i sin budget?

Vi var många som välkomnade utredningen och ställde vårt hopp till att den skulle bli saklig, kompetent, objektiv och grundlig. Skogsbranden var ett ypperligt tillfälle att lära av en större kris inför framtiden. Att nu möjligheten verkar vara på väg att slarvas bort på grund av dumsnålhet (?) gör mig riktigt besviken och orolig. Det verkar som att regeringen inte förstår vikten av en god krisberedskap.

Det var märkligt redan från början när Haverikommissionen inte skulle utreda olyckan på grund av att det inte var en olycka enligt deras lag och förordnings mening som låg bakom branden. Regeringens egen myndighet för undersökning av olyckor. Nu blev det ännu märkligare.

Får se nu om MSB kanske vågar sig på ett oväntat grepp och gör något oväntat – om beslutet tas om förändringen – nämligen lägger ut arbetet till någon oberoende, extern aktör. Jag talar inte i egen sak, då jag inser att jag inte är oberoende på grund av kopplingar till räddningsledningen. Men det finns det andra som är, exempelvis Aud Sjökvist eller Haverikommissionen.

Se även interpellationerna som debatteras 10 februari i kammaren: http://t.co/e7JR44iA9B till Sven-Erik Bucht (s) från Åsa Coenraads (m), http://t.co/TafEBpmQ12 till Anders Ygeman (s) från Åsa Coenraads (m). Kan ses via riksdagens hemsida.

Sandra Danielsson

Hjälp oss fostra brandingenjörer

För tjugofem år sedan hade jag precis tagit brandingenjörsexamen och var på väg att börja räddningstjänstutbildningen för brandingenjörer, RUB, vid dåvarande Räddningsverkets skola i Revinge.
Under ett år drillades vi i bland annat teknik, taktik, ledning och ledarskap, under överinseende av en mängd erfarna och inspirerande lärare. Ingen nämnd och ingen glömd, men det var ett flertal minnesvärda karaktärer, som jag dessutom haft förmånen att arbeta tillsammans med senare under karriären.
Honnörsbegreppet under utbildningen var ”kritiskt förhållningssätt” och för de som känner mig kommer det kanske inte som någon överraskning.

Det var en fantastisk utbildning. Kombinationen mellan akademien och praktiken var, och är fortfarande, världsunik. Ingen annanstans i världen ställs det motsvarande krav på att man först måste skaffa sig en akademisk examen för att arbeta som högre brandbefäl. Det gör att alla ”sidor” i branschen talar samma språk och kan dela kunskaper och erfarenheter.

Kopplingen till forskningen och nya framsteg blir naturlig, nya resultat kan implementeras effektivt och man kan ha kreativa utbyten mellan forskare och praktiker. Det är lika intressant och uppskattat varje gång jag berättar om vårt utbildningssystem vid besök i andra länder, även om många ofta uttrycker en viss tveksamhet till att införa något liknande i sitt eget land.
Dessutom har mycket av innehållet, synsättet och pedagogiken spridit sig till andra räddningstjänstutbildningar. Och allt med brandingenjörsutbildningen som ingångsvärde.

En utbildning kan inte leva för sig själv. Den måste ständigt vattnas, gödslas och ibland till och med planteras om för att frodas och utvecklas. Nu är jag visserligen inte längre direkt inblandad i RUB, men jag har ett visst intresse kring detta och brandingenjörsutbildningen (men även andra räddningstjänstutbildningar) ligger mig varmt om hjärtat.
Framförallt vill jag att räddningstjänsten får den utbildning man förtjänar och behöver. Går vi inte framåt går vi bakåt.

Mycket har hänt med räddningstjänstutbildningarna under årens lopp, och så ska det givetvis vara: ny teknik, nya metoder, nya teorier och nya synsätt implementeras kontinuerligt i utbildningen. Ofta som en direkt följd av räddningstjänsternas behov, men kanske inte alltid så systematiskt eller välplanerat som man hade önskat (med följden att vissa saker kanske borde stannat kvar på ritbordet eller i huvudet på initiativtagaren…).

Nya generationer behöver lära sig av er som kan. Ta del av erfarenheter. Förstå hur verkligheten ser ut. Få ställa frågor. Diskutera. Kort sagt: vi som utbildare behöver hjälp. Att utbilda, fostra och handleda är allas vårt ansvar. Yngre generationer behöver de äldre.
Således, vid såväl brandingenjörsutbildningen som RUB behövs praktikplatser vid de kommunala räddningstjänsterna. Vi behöver även objekt till projektuppgifter och idéer till examensarbeten.

Jag vet att flera av er som läser detta har varit där, ni vet precis vad jag talar om. Och ni vet även vad ni kan få ut av det: det är ett givande och ett tagande. Projektuppgifter och examensarbeten löser inte världens alla problem, men det kan många gånger vara ytterligare ett steg på vägen.
Studenterna ser saker som vi gamlingar inte ser och de ser det med fräscha ögon och med friska hjärnor. Utnyttja den möjligheten.

Vi behöver också få konstruktiva synpunkter på utbildningarna: vad som är bra, vad som är mindre bra, vad som ska förändras, vad som ska behållas. Med risk för att tungan svartnar, men vi får mycket positiva omdömen om utbildningarna. Men allt kan ju knappast vara perfekt, så berätta för oss hur ni vill att framtidens räddningstjänstutbildningar ska se ut. Och inte bara brandingenjörsutbildningen eller RUB. Samtliga räddningstjänstutbildningar behöver återkoppling från potentiella arbetsgivare och kollegor. Hjälp oss att hjälpa er.

För tjugofem år sedan skulle jag precis till att börja RUB. För tjugofyra år sedan började jag min anställning vid Statens Räddningsverk i Karlstad och jag minns det som igår. Men det är en helt annan historia…

Stefan Svensson