Det är som ett stabsspel – fast värre

Just nu pausar jag på ett hotell i Karlstad efter ett par intensiva dagar som funktionsledare för räddningstjänststödsfunktionen i MSBs särskilda organisation för hanteringen av skogsbränderna. Det finns så klart många funktioner i MSBs stab men just räddningstjänststödsfunktion har två huvuduppgifter: ta fram en lägesbild och förbereda ett förslag till beslut om inriktning och prioritering. Beslutet fattas av operativ chef med funktionsledaren som föredragande kl 17.00 varje dag.

Lägesbilden sammanställs i en powerpoint vid lunch varje dag. Den består av läget vid de (just nu tre) större bränderna i våra fokusområden. Uppdraget är att beskriva fram till 48 h, 5 dygn och 2 veckor samt worst case. Lägesbilden innehåller även en brandriskprognos för kommande fem dagar. Analysen delas sen internt och externt, bl.a. till funktionen för operativ analys som ansvarar för bl.a. långsiktigare analyser och rapporteringen till regeringen. Den föredras även av Emma Nordwall eller Peter Arnevall från funktionen på MSBs presskonferenser kl 10 varje dag.

Först i beslutet slås våra fokusområden fast. De är för närvarande är fyra stycken. I tre av dem har vi de tre storbränderna (Jämtland, Gävleborg, Dalarna) men det fjärde (Södra och mellersta Sverige) finns med pga vi ser en extrem brandriskprognos där. Sedan följer en sammanfattning av brandriskläget. Därefter kommer den nationella inriktningen. Den riktar sig först generellt, men sen finns även inriktningar till andra myndigheter såsom länsstyrelserna. Innan något hamnar där förs en dialog med ansvariga aktörer. De organiseras i en av funktionerna i särskild organisation där de externa aktörerna är representerade, t.ex. länsstyrelserna.

Efter inriktningen följer sedan beslut om prioritering av resurser, grupperade per fokusområde. Vi har slitit för att resurssätta de tre större räddningsinsatserna efter deras behov men även med anledning av det fjärde fokusområdet bygga en ”taktisk reserv” i södra Sverige. Den kom väl till användning igår kväll vid en snabbt uppflammande skogsbrand i Blekinge. Det känns som vi har tänkt helt rätt där. Vi planerar också för omfall och har slipat på att göra beslutsvägarna så snabba som möjligt för att dirigera om resurserna, främst de luftburna. Där jobbar vi mycket nära den sk ”flygcellen” och jag har aldrig lärt mig så mycket om flyg trots jag varit ihop med en pilot i åtta år…

De resurser vi fördelar är MSBs egna och de internationella, främst plan, helikoptrar och markpersonal och materiel. Övriga myndigheters resurser rekommenderar vi uppdrag till och det fungerar riktigt bra. Flygcellen har även översikt över privata helikoptrar mm.

Klockan 13 varje dag är funktionsledarna med på en stabsorientering där övriga medarbetare är välkomna att lyssna. Den följs också av t.ex. vår generaldirektör. Inför den lämnar vi in ett underlag som innehåller lägesbilden, brandriskläget och våra ramar inför kommande förslag till beslut. Det sker också en rapportering från varje funktion om genomförda och planerade åtgärder mm, samt att vi får inriktningar och uppdrag från operativ chef för att samordna vårt arbete. Vi har även funktionsledarmöten och arbetar tight tillsammans kontinuerligt mellan funktionerna.

Vi har lyft ut händelsen till vår särskilda organisation, och återbesatt de ordinarie funktionerna, bl.a. TIB-funktionen. Den ordinarie TIB-funktionen har omvärldsbevakning för att tillsammans med räddningstjänstfunktionen och SOS hålla koll på vad vi kallar bubblare, dvs pågående bränder som också behöver resursförsörjas av särskild organisation. Önskemål om resurser på ”nya” bränderna går den vanliga vägen. Arbetsuppgiften är viktig för oss för att upptäcka nya fokusområden eller bränder i fokusområdena. Vi har fått in några eskalerande bränder den vägen som vi prioriterat om flygande resurser till med tanke på spridningsrisken och snabbt slagit ner dem och kanske undvikit nya storbränder.

Jag säger inte att vi jobbar rätt utan det får utvärderingar undersöka och hitta förbättringar om, men just nu får vi feedbacken att vi når den effektiv och samordning vi vill ha och att räddningstjänsterna är nöjda. MSBs proaktiva prioriterande roll har ju lyfts i räddningstjänstutredningen som viktig att tydliggöra i skrivningen i vår instruktion, och den här situationen visar ju på behovet.

Det är helt fantastiskt att jobba i den här organisationen. Situationen är hyfsad lik den som en räddningscentral har vid större insatser, bara det att här fördelar vi även andra typer av resurser, mycket mer av dem och över hela landet och i relation till utlandet. Det gör det så klart mer komplext och utmanande. Men tänk er stabsspel. Motspelet laddar på. Och laddar på. Till slut säger alla ”Men vad sjutton, detta är inte realistiskt, lägg ner!”. Ungefär så känns det. Fast det är värre och på riktigt. Men tillsammans är vi starka. Riktigt starka.

Sandra Danielsson

Ett höghus är ett högt hus

För inte så länge sedan var jag involverad i en internationell diskussion kring vad som kännetecknar ett höghus. Frågan kan liknas vid den om hur långt ett snöre är (”…så här långt…”). Det finns tydligen ingen enhetlig definition på ett höghus. En något luddig beskrivning säger att en byggnad kategoriseras som ett höghus om byggnadshöjden är mycket högre och står över omgivande byggelse. Frågan är då hur det blir i ett område som bara består av ”höghus” och där då inget är mycket högre eller står över omgivande bebyggelse.

Det förekommer bland annat siffror såsom 35 – 100 m och 12 – 39 våningar. Därutöver skulle det då vara skyskrapor, ”megatall buildings” eller ”supertall buildings”. Dessa kategoriseringar tycks dock i huvudsak baseras på byggnaders bärighet och stabilitet: högre byggnader ”väger” helt enkelt mer samt kan orsaka mer/större skada vid eventuellt kollaps (eventuellt till följd av brand). Höga hus utsätts även för bland annat större vindlaster än låga hus.

För inte så länge sedan har problemet med så kallade ”wind-driven fires” uppmärksammats: i höga hus (vad det nu är) kan vinden medföra att brand i vissa fall sprids i byggnader på sätt som inte är lätt förutsägbara. Detta kan även få direkta följder för räddningstjänstens taktik: inträngning mot brand som sprider sig som en följd av vindens påverkan blir komplicerad, även i ”enkla” bostadshus med väl utförda brandceller.

Det finns givetvis även krav på fasadmaterial som, något förenklat, självklart pekar på högre krav ju högre byggnaden är. Åtta våningsplan (cirka 20 – 24 m) förekommer här tämligen frekvent som något slags gräns för vilka typer (eller kombinationer) av fasadmaterial som får användas.

Det är nu det blir intressant för räddningstjänsten. Till exempel så hävdar National Fire Protection Association (NFPA) att byggnader över 23 m är höghus, dvs. en höjd som motsvarar åtta våningsplan. Denna siffra baseras då på räddningstjänstens ”normalhöga” höjdfordon.

Ha nu i åtanke att den enda egentliga anledningen för räddningstjänsten att ha höjdfordon, är för att kunna hantera fönsterutrymning (två oberoende utrymningsvägar osv.). Detta kan dessutom sägas vara allmängiltigt för tillgången till stegutrustning överhuvudtaget.

Byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning, oavsett om det är höjdfordon eller andra typer av stegar, måste således ha andra skyddsåtgärder för att utrymning ska vara tillfredsställande. Detta kan till exempel vara två (eller fler) trapphus eller sprinklersystem. Följaktligen måste byggnader där varken utrymning eller inträngning kan ske via fönster skyddas på andra sätt. Ett höghus blir då ett högt hus där det vistas människor över en höjd som kan nås från utsidan av räddningstjänstens höjdfordon och där då utrymning uteslutande baseras på invändiga utrymningsvägar eller motsvarande.

I byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning blir ju då även utvändig släckning något komplicerad eller rent av omöjlig. Invändig brandsläckning, med allt vad det innebär, blir då enda rimliga alternativet. Fundera nu även på vad som händer i höga hus med endast ett eller två trapphus, och där utrymning (nedåt) ska möta inträngning (uppåt). En inte helt enkelt situation som bland annat har uppmärksammats internationellt.

I byggnader med en byggnadshöjd över 24 meter ska tillgången till släckvatten säkerställas, normalt med stigarledning där uttaget ska ge 2×300 l/min vid 8 – 12 bar. För en byggnad som är 80 m hög, ska då intrycket till stigarledningen således vara 16 – 20 bar, om inte byggnaden har ett separat system för släckvattenförsörjning eller någon form av tryckhöjningspumpar. Hur vanligt förekommande är detta? Kan vi leverera 20 bars tryck till en stigarledning? Hur ofta kontrolleras stigarledningar överhuvudtaget?

Detta innebär ju då också att om det finns ett 3-våningshus, men endast en 7 m hög stege, så är det ett höghus. Eftersom stegutrustningen primärt är avsedd för fönsterutrymning, är det således inte tillfyllest med att ha tillgång till sådan utrustning utöver den primära insatsstyrkan. Stegutrustningen krävs relativt snabbt.

Det blir ju då också som så att räddningstjänstens problem börjar på plan över marknivå. Eller under marknivå, men det är en helt annan historia…

Stefan Svensson