Det byggnadstekniska brandskyddet

Regler finns av en anledning, så även regler för byggnadsverk och brandskyddet i byggnader.

I dagens regler för byggnader ställs det under vissa förutsättningar krav på åtgärder med en mer eller mindre tydlig bäring på räddningsinsatsers genomförande. Dessa åtgärder omfattar bland annat:

  • utrymning genom fönster, vilket förutsätter tillräckligt kort insatstid och förmåga
  • enkel lokalisering av brandväggar
  • möjligheten att utföra räddningsinsatser med tillfredsställande säkerhet (invändigt och utvändigt)
  • byggnader ska vara åtkomliga för räddningsinsatser
  • räddningsväg för framkörning och uppställning av fordon
  • tillträdesväg (som till exempel utrymningsvägar som blir inträngningsvägar mm)
  • installationer, främst kanske släckutrustning, brandgasventilation, stigarledningar och räddningshiss.

Byggnaders brandskyddsnivå påverkas även av en rad andra aspekter, utöver de krav som anges i bygglagstiftningen, som till exempel arbetsmiljölagstiftning, lag om brandfarlig och explosiv vara, försäkringsbolagens eventuella krav (exempelvis sprinkler och brandlarmanläggningar) samt specifika branschers egna normer och riktlinjer.

Dessutom kan det ju finnas organisations- eller anläggningsspecifika planer i händelse av brand eller andra olyckor.

Samtliga dessa regelverk (eller motsvarande) påverkar hur räddningsinsatser ska, kan eller bör genomföras. Det blir mer andra ord ganska fort en hel del att hålla reda på, ibland även tekniskt komplicerade lösningar.

Och även om en byggnad, inklusive dess verksamhet och innehåll, uppfyller samtliga de krav som kan ställas eller de riktlinjer som kan förekomma, är det ingen enkel uppgift att utforma och genomföra räddningsinsatser utifrån de förutsättningar som redan finns på plats. Men det är viktigt att så sker, för att insatsresultatet ska bli så bra som möjligt.

Tyvärr är det nog dessutom så, att verkligheten inte alltid är så vacker och det finns ett otal varianter på hur det kan se ut. Exempelvis har vi ett byggnadsbestånd som spänner över många års förändringar i såväl regelverk som i tekniska lösningar.

Det har fått till följd att det kan se väldigt olika ut i olika typer av byggnader, även om verksamheten är likartad. Det kan också förekomma tekniska (och även organisatoriska) lösningar som på pappret ser väldigt bra ut, men som kanske inte alltid fungerar på plats. Dessutom är kanske inte alltid underhållet av tekniska brandskyddssystem det bästa.

Det är förmodligen inte alltid så lätt för en ägare eller innehavare att förstå hur det tänktes när byggnaden projekterades. Skyddssystemen fungerar helt enkelt inte alltid som dom är tänkta, kanske inte ens när byggnaden är alldeles nyuppförd. Och på toppen av detta finns även andra krav på byggnader, utöver de som gäller för brandskyddet.

Sett ur ett räddningstjänstperspektiv, kan det vara svårt att förstå hur en brandskyddskonstruktör har tänkt att en viss teknisk lösning ska fungera. I synnerhet då den tekniska utvecklingen inom byggnadskonstruktion är allt annat än långsam och bakåtsträvande.

Sett från brandskyddskonstruktörens perspektiv är det förmodligen inte heller så lätt att förstå hur räddningstjänsten tekniskt/taktiskt tar sig an räddningsinsatser. Innovationer och nytänkande inom räddningstjänstområdet är faktiskt inte obefintlig. Långt därifrån.

Dessutom baseras räddningsinsatser på människor som ska fatta beslut på kort tid och på begränsat beslutsunderlag, samt människor som ska genomföra de åtgärder det beslutas om.

Tyvärr är såväl tekniska som organisatoriska lösningar på brandskydd inte alltid till räddningstjänstens fördel, av den enkla anledningen att de system brandskyddskonstruktören ägnat mycken tid åt att reda ut, de ska räddningstjänsten förstå, hantera och få att fungera i en insatshelhet inom kanske några enstaka tiotal sekunder. Det ställer en hel del krav på såväl räddningstjänstens personal som på brandskyddskonstruktören, och såväl kunskap om som förståelse för varandras arbetssätt och förutsättningar är viktigt för ett bra brandskydd.

Dock, de allra flesta byggnadstekniska brandskyddsåtgärder med bäring på räddningsinsatser tycks ha växt fram på erfarenhetsmässiga grunder. Det är i och för sig inget fel i det, men det hade varit intressant att närmare studera och utreda bland annat vad dessa olika typer av åtgärder baseras på, dess faktiska funktion och nytta.

Min gissning är att en sådan undersökning troligen skulle leda till hårdare krav på det byggnadstekniska brandskyddet, med hänsyn till räddningstjänstens förutsättningar och förmåga. Det kanske är därför en sådan undersökning (ännu) inte är gjord…?

STEFAN SVENSSON

Ett höghus är ett högt hus

För inte så länge sedan var jag involverad i en internationell diskussion kring vad som kännetecknar ett höghus. Frågan kan liknas vid den om hur långt ett snöre är (”…så här långt…”). Det finns tydligen ingen enhetlig definition på ett höghus. En något luddig beskrivning säger att en byggnad kategoriseras som ett höghus om byggnadshöjden är mycket högre och står över omgivande byggelse. Frågan är då hur det blir i ett område som bara består av ”höghus” och där då inget är mycket högre eller står över omgivande bebyggelse.

Det förekommer bland annat siffror såsom 35 – 100 m och 12 – 39 våningar. Därutöver skulle det då vara skyskrapor, ”megatall buildings” eller ”supertall buildings”. Dessa kategoriseringar tycks dock i huvudsak baseras på byggnaders bärighet och stabilitet: högre byggnader ”väger” helt enkelt mer samt kan orsaka mer/större skada vid eventuellt kollaps (eventuellt till följd av brand). Höga hus utsätts även för bland annat större vindlaster än låga hus.

För inte så länge sedan har problemet med så kallade ”wind-driven fires” uppmärksammats: i höga hus (vad det nu är) kan vinden medföra att brand i vissa fall sprids i byggnader på sätt som inte är lätt förutsägbara. Detta kan även få direkta följder för räddningstjänstens taktik: inträngning mot brand som sprider sig som en följd av vindens påverkan blir komplicerad, även i ”enkla” bostadshus med väl utförda brandceller.

Det finns givetvis även krav på fasadmaterial som, något förenklat, självklart pekar på högre krav ju högre byggnaden är. Åtta våningsplan (cirka 20 – 24 m) förekommer här tämligen frekvent som något slags gräns för vilka typer (eller kombinationer) av fasadmaterial som får användas.

Det är nu det blir intressant för räddningstjänsten. Till exempel så hävdar National Fire Protection Association (NFPA) att byggnader över 23 m är höghus, dvs. en höjd som motsvarar åtta våningsplan. Denna siffra baseras då på räddningstjänstens ”normalhöga” höjdfordon.

Ha nu i åtanke att den enda egentliga anledningen för räddningstjänsten att ha höjdfordon, är för att kunna hantera fönsterutrymning (två oberoende utrymningsvägar osv.). Detta kan dessutom sägas vara allmängiltigt för tillgången till stegutrustning överhuvudtaget.

Byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning, oavsett om det är höjdfordon eller andra typer av stegar, måste således ha andra skyddsåtgärder för att utrymning ska vara tillfredsställande. Detta kan till exempel vara två (eller fler) trapphus eller sprinklersystem. Följaktligen måste byggnader där varken utrymning eller inträngning kan ske via fönster skyddas på andra sätt. Ett höghus blir då ett högt hus där det vistas människor över en höjd som kan nås från utsidan av räddningstjänstens höjdfordon och där då utrymning uteslutande baseras på invändiga utrymningsvägar eller motsvarande.

I byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning blir ju då även utvändig släckning något komplicerad eller rent av omöjlig. Invändig brandsläckning, med allt vad det innebär, blir då enda rimliga alternativet. Fundera nu även på vad som händer i höga hus med endast ett eller två trapphus, och där utrymning (nedåt) ska möta inträngning (uppåt). En inte helt enkelt situation som bland annat har uppmärksammats internationellt.

I byggnader med en byggnadshöjd över 24 meter ska tillgången till släckvatten säkerställas, normalt med stigarledning där uttaget ska ge 2×300 l/min vid 8 – 12 bar. För en byggnad som är 80 m hög, ska då intrycket till stigarledningen således vara 16 – 20 bar, om inte byggnaden har ett separat system för släckvattenförsörjning eller någon form av tryckhöjningspumpar. Hur vanligt förekommande är detta? Kan vi leverera 20 bars tryck till en stigarledning? Hur ofta kontrolleras stigarledningar överhuvudtaget?

Detta innebär ju då också att om det finns ett 3-våningshus, men endast en 7 m hög stege, så är det ett höghus. Eftersom stegutrustningen primärt är avsedd för fönsterutrymning, är det således inte tillfyllest med att ha tillgång till sådan utrustning utöver den primära insatsstyrkan. Stegutrustningen krävs relativt snabbt.

Det blir ju då också som så att räddningstjänstens problem börjar på plan över marknivå. Eller under marknivå, men det är en helt annan historia…

Stefan Svensson

Ökat intresse för brandskydd?

Brandkåren har sedan lång tid haft en lokal förankring, en förankring som kanske delvis har gått förlorad i samband med kommunsammanslagningar och senare tiders förbundsbildningar.

Missförstå mig rätt: jag är positiv till förbundsbildningar och kanske till och med ett förstatligande av kommunal räddningstjänst, åtminstone till något slags regionnivå. Men den lokala förankringen tycks vara på väg tillbaka och jag tycker mig se ett ökat intresse för räddningstjänstfrågor.

Dock, jag är fullt medveten om stenkastande dårar och okunniga politiker som inte tycks varken förstå eller uppskatta räddningstjänstens arbete. Men jag tror inte sådana grupperingar speglar den stora allmänhetens syn på saker och ting. Som tur är.

I arbetet med att ställa till rätta efter olyckor, har kommunens organisation för räddningstjänst en viktig roll (även om det finns centrala myndigheter som tycks tro något annat). Olyckor av regional, nationell eller gränsöverskridande karaktär har många gånger antingen börjat med brand eller resulterat i brand. Och även om det inte brinner, så hanteras dessa olyckor oftast av den yrkesgrupp av människor som går under benämningen ”brandmän”.

Denna positiva trend skulle kunna bero på den fokus kring bland annat deltidsbrandmän, mindre enheter (FIP mm), sjukvårdslarm och hembesök man har kunnat se på senare år. Jag tycker mig också se en ökad representation vid allehanda lokala aktiviteter; loppmarknader, öppet hus och sportevenemang. Och nog ska det väl vara så. Räddningstjänsten ska finnas där det finns människor, inte inlåsta på någon brandstation!

Men, tyvärr har detta också en baksida: en ökad exponering gör också räddningstjänsten mer utsatt. Kraven ökar och förväntningarna motsvarar kanske inte alltid vad man faktiskt kan leverera. Risken är att fastighetsägare och försäkringsbolag har förväntningar och krav som inte är rimliga, i synnerhet inte om man inte är helt insatt i de förutsättningar räddningstjänsten arbetar utifrån. Följden kan bli fler juridiska och ekonomiska tvister om ”rätt” och ”fel”, tvister som endast förlänger lidandet för alla inblandade. Och i förlängningen finns risken att det hela blir en ond spiral, där räddningstjänsten försöker överträffa sig själv.

Problemet är väl bland annat att det är svårt att se till helheten. Olika aktörer ser bara till sin lilla del, glömmer sitt eget ansvar och pekar gärna på andra. Eller så gör man precis tvärtom och tar på sig själv alldeles för mycket ansvar, i tron att ingen annan har något ansvar (men glömmer kanske samtidigt sitt eget egentliga ansvar).

Men på det stora hela är det positivt om intresset för räddningstjänsten kan öka i samhället. Åtminstone så länge snäva juridiska eller ekonomiska intressen inte tillåts styra.

Tyvärr tror jag inte samma ökande intresse finns för brandskyddsfrågor i övrigt. Här är det nästan tvärtom: efterhand som komplexiteten i skyddssystemen ökar, minskar kunskapen, förståelsen och intresset. Hur många av den breda allmänheten känner till funktionen hos brandcellsgränser, utrymningsvägar och sprinklersystem? Och förstår att använda dessa när behov uppstår?

Tyvärr är kunskapen om olika brandskyddssystem hos räddningstjänstens personal inte heller alltid den bästa. Men utan dessa olika skyddssystem står sig räddningstjänsten ofta slätt och utan räddningstjänstens agerande fungerar olika skyddssystem inte heller som det är tänkt. Det är två sidor på samma mynt, och man kan inte vara utan någondera sidan.

Sommaren närmar sig, tyvärr, sitt slut. Men än är den kvar och det finns fortfarande tillfälle att visa sin verksamhet för allmänheten. För min del är det snart den årliga loppmarknaden i byn och vi kommer att vara där, för att visa upp oss och för att hålla ställningarna. För forskaren i mig kallas det ”deltagande observation”!

Stefan Svensson

Brandskyddets blinda fläckar

Under hösten har jag tillsammans med Patrik Perbeck och Eleonor Storm varit runt i landet för att göra reklam för MSBs nya bok om kommunal tillsyn enligt LSO. Syftet med turnén var att skapa uppmärksamhet kring boken och förklara hur vi tyckte att den skulle kunna användas.

Vi insåg dock rätt snart att det fanns en stor (omättlig?) efterfrågan på att få ha fördjupade diskussioner om brandskydd och tillsynsprocessen. Lite frustrerande eftersom vi inte kunnat avsätta så mycket tid som behövs för sådana diskussioner och seminarier i hela landet. Men vi hoppas ändå att boken i sig kommer att ge mycket av det breda stöd som efterfrågats.

Men det är inte bara kommunens tillsynsförrättare som har haft nytta av turnén. Själv har jag fått möjlighet att resa mig ur ”träsket” av allehanda juridiska spörsmål som sköljer över MSBs rättsenhet och bara koncentrera mig på LSO-tillsynen ett tag. Återkopplingen som diskussioner och frågor ger skapar ny förståelse hos mig om vilka svårigheter som möter tillsynsförrättarna och hur MSB skulle kunna stödja.

Efter frågorna och diskussionerna har jag också börjat fråga mig om vi verkligen har en tillräckligt tydlig och funktionell reglering av brandskyddet i Sverige. Totalt sett är nog systemet bra men det finns definitivt brister. Principen om att tekniskt brandskydd vid nybyggnad (ombyggnad) regleras i byggreglerna och att tekniskt och organisatoriskt brandskydd under byggnadens nyttjande regleras i en enda övergripande regel i LSO (2:2) vållar faktiskt en hel del tillämpningssvårigheter både för enskilda och tillsynsmyndigheter.

Detta kan jämföras med Finland som har byggt upp sin brandskyddslagstiftning (Räddningslagen från 2011) genom att tydliggöra vad som gäller för brandskyddet under byggnadens nyttjande med flera detaljerade regler som skapar tydlighet för både enskilda och för myndigheter.

En av de allra mest framträdande bristerna i det svenska ”brandskyddssystemet” är en verklig ”blind fläck”. Jag tänker på bristen på regler om återkommande kontroll av olika tekniska system som brandlarm och sprinklers. I alla andra sammanhang där samhället ställer tekniska krav på olika anordningar finns ett system med konstruktionskrav, godkännanden och återkommande kontroll under driftstiden.

Tänk på bilprovning, på cisternkontroll, kontroll av tryckkärl, kontroll av lyftanordningar, brandskyddskontroll av eldstäder – listan kan göras hur lång som helt. Men varför har vi inte samma krav när det gäller tekniska system med väsentlig betydelse för brandskyddet? Tänk dessutom på att vi i allt större grad baserar brandskyddet på tekniska system som larm och sprinklers så inser ni hur konstigt det är.

Den finländska lagstiftningen som jag hänvisat till ovan har fångat upp detta. I Finland finns alltså detaljerade krav på när och hur återkommande kontroll av larm och sprinklers ska göras. Om t.ex. en hotellägare i Finland inte kan visa att kraven på återkommande kontroll för larmet är uppfyllda kan tillsynsmyndigheten direkt ställa krav mot hotellet mot denna bakgrund.

I Sverige däremot måste tillsynsförrättaren bevisa att brandskyddet i sig inte är skäligt – dvs göra troligt att det finns en bristande funktionalitet i larmet – för att kunna ställa krav. Även om det i något fall skulle finnas möjlighet att ställa krav på återkommande kontroll på detta sätt innebär det bara att man ställer krav på kontroll vid ett tillfälle och mot ett visst objekt. Alltså ett system som är oprecist och svårtillämpat för både enskilda och myndigheter och som inte garanterar ett skäligt brandskydd. Är inte detta ett systemfel säg?

PS.

Nej det är inte jag och MSB som beslutar om lagarna. Det är ett gäng som kallas Riksdagen. Men tillsammans kan vi påverka för en mera funktionell lagstiftning i framtiden!

/DS

TORKEL SCHLEGEL