Checklistor på gott och ont

Frågan om checklistor dyker upp lite då och då, inte minst i samband med utbildningen. Även yrkesverksamma frågar ibland efter checklistor eller mallar för hur olika saker ska göras.

Men är inte detta att nedvärdera sig själv (eller andra) och människors kompetens? Vi kan många gånger mycket mer än vi själva tror.
I samband med kriser, risker eller olyckor måste man många gånger arbeta i en dynamisk och ständigt föränderlig omgivning. Men man inser då lätt det meningslösa att i en dynamisk omgivning och i en ständigt föränderlig värld försöka förteckna alla upptänkliga situationer eller möjligheter att hantera dynamiken och föränderligheten. Det skulle ändå inte gå.

Om man likväl försökte, skulle det bli ett antal inkonsekvenser. Ett visst handlande skulle genom checklistan vara lämpligt eller rent av nödvändigt, medan ett annat minst lika lämpligt eller nödvändigt handlande kanske blir bortglömt.

Det finns till och med exempel där checklistor har skapat ödesdigra situationer: man följde en checklista utan att lyfta blicken och fundera på hur verkligheten egentligen såg ut.

Checklistor eller mallar kan i vissa fall vara användbara för den oerfarne, för någon som i övrigt inte har erforderlig kunskap eller om man (även som erfaren) av någon anledning behöver ett stöd för sina bedömningar.

Men man måste komma ihåg att checklistor eller mallar är statiska, av nödvändighet ofullständiga och därför på det stora hela tämligen oanvändbara för att få en korrekt bild av situationen och att fatta goda beslut.

Det är ofta olämpligt, och rent av farligt, att helt hemfalla åt bedömningar utifrån mallar och checklistor, vilket är en stor risk då en checklista finns tillgänglig.

Undantag kan vara då man skapar mer generella checklistor för sig själv och för sitt eget minne. Sådana checklistor blir då även skapade utifrån egna erfarenheter (”det här brukar jag har svårt att komma ihåg”) vilket även kan skapa ett något slags personlig praxis.

Även jag har benfickan på mina larmkläder fulla med anteckningar, men det är ytterst sällan dessa konsulteras. Jag kan med andra ord göra en checklista åt mig själv, men jag kan inte göra det åt någon annan.

Hanteringen av kriser, risker eller olyckor måste således vara baserad på kompetens. Många anser dock fortfarande att det vore bättre med tydliga riktlinjer för olika typer av situationer eller händelser, gärna i termer av checklistor och mallar, vilket endast förringar individernas kompetens.

Bedömningar i samband med kriser, risker eller olyckor görs istället utifrån de omständigheter som råder i varje enskilt fall. Detta är en bedömning som milt sagt är svår (men det är ju bland annat därför som vi utbildar).

Som underlag för sådana bedömningar har man bland annat att förlita sig till personalens samlade kompetens i kombination med aktuella förhållandena och samtliga sinnen.

Detta är då ytterligare en anledning till att samarbeta med andra människor eller organisationer: det är ju helt orimligt att varje enskild individ eller organisation ska ha all den kompetens eller förmåga att lösa de uppgifter denne ställs inför. Vi måste helt enkelt hjälpas åt. Utan checklistor, med hjärna.

För att sammanfattningsvis uttrycka mig på mitt sedvanliga diplomatiska och ödmjuka sätt: om vi har checklistor, varför ska vi då ha utbildning? Checklistor är för idioter. Och möjligtvis för den late.

Stefan Svensson