Mellan hopp och förtvivlan

De allra flesta håller säkerligen med mig om att räddningstjänstområdet kan sägas ha utvecklats över lång tid. Det är i mycket stor utsträckning hantverksbetonat, trots att det sedan trettio år tillbaka finns akademisk utbildning som siktar tämligen rakt på kommunal räddningstjänst. Som en direkt följd av denna akademiska utbildning, har även andra utbildningar utvecklats och fått en viss grad av vetenskaplighet och akademisk touch. Men det tycks som om akademien fortfarande mest betraktas som ett pittoreskt inslag i verksamheten. Samtidigt finns det givetvis en viss tacksamhet och kanske rent av beundran för de akademiska inslagen. Visst förekommer det frågor och diskussioner, men uppskattas inte svaret (ofta av känslomässiga skäl) eller om svaret uppfattas som ”fel” (eventuellt på grund av att man inte förstår eller att frågeställaren söker ett enkelt svar som inte finns), lämnar man det därhän och faller tillbaka på erfarenheten. En erfarenhet som allt för ofta helt enkel ger fel svar. Räddningstjänsten litar fortfarande mer på erfarenheten, än på forskningen. Därmed inte sagt det ena är bättre än det andra. Båda behövs och är viktiga.

Något grovt kan man säga att det finns två incitament för vetenskapen, där det ena inte utesluter det andra. Det första är ekonomi. Många gånger finansieras och bedrivs forskning med det enkla syftet att det i slutändan finns pengar att tjäna eller att någon form av ekonomisk vinning lurar runt hörnet. Observera då att en sådan ekonomisk vinst mycket väl kan bestå i ett minskat lidande (till exempel i termer av minskat antal skadade), ökad effektivisering (till exempel förkortade insatstider, om nu det är ett mått) eller bättre konsumentprodukter (som till exempel bättre ergonomi i ett strålrör).

När det gäller räddningstjänst finns det inte något ekonomiskt incitament för forskning. Det finns till synes inga vinster att göra (vilket givetvis är fel). Om man betraktar området ur ett tekniskt-taktiskt perspektiv, finns det inget egentligt mått på kommunal räddningstjänst. Man kan se det som går förlorat vid brand, men inte vad som är vunnet i förhållande till de olika åtgärder som vidtas. Det finns ett mycket begränsat antal studier kring hur mycket bättre en räddningsinsats kan bli eller vilka ekonomiska vinster som kan göras med ett byte från en teknisk eller taktisk lösning till en annan. Det går troligtvis att sätta ett värde på behovet av vatten för brandsläckning, beräkna till exempel släcktiden och få ett mått på resultatet beroende på släckvattenflödet. Men brandsläckning beror på många (!) fler saker än släckvattenflöde. Och om man väljer att samtidigt använda till exempel övertrycksventilation, blir situationen mycket komplex. Följaktligen betraktar vetenskapen räddningstjänsten som en diskret funktion, på eller av, allt eller inget. Antingen finns det eller så finns det inte. Finns det är det en kostnad, finns det inte är det ingen kostnad.

Det andra incitamentet för forskning är givetvis nyfikenhet. En forskares fundament består ofta i vetgirighet, en önskan att få lära och veta mer, vilket i sin tur leder till kunskap som leder till ytterligare nyfikenhet. När det gäller räddningstjänst finns det generellt ingen nyfikenhet och ingen vilja att lära. Det finns vad som kan uppfattas som ett stort intresse kring ny utrustning, åtminstone hos vissa individer eller grupperingar, och det utförs lokalt en mängd försök och experiment. Men det saknas helhetssyn, ny utrustning tas ofta ur sitt sammanhang, experimenten har otydliga (obefintliga?) syften och de dokumenteras (i bästa fall) endast via sociala medier. Man provar endast den nya utrustningen, utan att ta hänsyn till den befintliga, man gör inga strukturerade jämförelser eller sätter försöket i ett större sammanhang.

Det bedrivs givetvis en hel del nytänkande utvecklingsarbete och det finns också en antydan till ökad nyfikenhet och intresse för nyskapande. Men detta sker i huvudsak av enskilda individer eller grupperingar utan samordning mellan olika typer av utvecklingsarbete. Man glömmer att fundera över eller ta hänsyn till vad som är gjort tidigare. Detta leder till att kommunal räddningstjänst tar till sig nyheter relativt okritiskt, alternativt förkastar nyheter lika okritiskt. Trots att det rimligtvis borde finnas en närhet till vetenskapen, inte minst genom att dagens räddningstjänstutbildning har en viss vetenskaplig bas. Dessutom är det relativt enkelt att idag få tillgång till forskningens resultat.

Detta kan måhända vara en något dyster syn på räddningstjänst. Men samtidigt finns det ju då en potential till utveckling och förbättring. Det kvittar nästan var man börjar gräva, förr eller senare stöter man på en guldgruva. Jag vill inte heller på något sätt förringa dom som faktiskt försöker driva utvecklingen framåt. Men det hade varit trevligt om det kunde göras mer samordnat. Och fler behöver bli involverade i den taktiska utvecklingen.

STEFAN SVENSSON

Unika möjligheter till laborationer

Så här mot slutet av vårterminen har jag ännu en gång avslutat läsårets omgång med laborationer för våra brandingenjörsstudenter, nu senast i en kurs som heter Branddynamik.

Lite förenklat kan man säga att kursen handlar om brand i rum, det vill säga något som är tämligen grundläggande oavsett som man arbetar med dimensionering av brandskydd, tillsynsverksamhet, operativ räddningstjänst eller forskning.

Från att visa de grundläggande mekanismerna kring brandspridning, strålning, rökfyllnad, med mera i vårt eget laboratorium, har vi även gjort mätningar i en större brandövningsanläggning. Detta ger oss möjlighet att påvisa hur teori och praktik förhåller sig till varandra, från liten till stor skala.

Utan att skämmas det minsta, påstår jag att detta är en helt unik utbildning med helt unika möjligheter. Dels är det inte vanligt att man i en universitetsmiljö kan bedriva pedagogisk laborativ verksamhet med brand i den omfattning som vi gör. Totalt genomför vi cirka 12 laborationer i 4 olika kurser. Dels är det ännu mer ovanligt att man även kan göra det i större skala. Dessutom med viss regelbundenhet.

Vi försöker hela tiden utveckla och förbättra, men laborationen i en större brandövningsanläggning har vi genomfört under de senaste 17 åren eller så med endast mindre justeringar. Nåja, i tidernas begynnelse använde vi endast två temperaturmätpunkter som noterades manuellt. Nu har vi 17, som loggas i dator.

Något förenklat eldar vi 20 liter heptan i ett kar, 800 millimeter i diameter, inne i en trerumslägenhet med ett påkopplat trapphus. De uppmätta värdena jämförs sedan med såväl datorsimuleringar som handberäkningar. Alla brandingenjörer som utexaminerats från LTH under den här perioden har således varit med om detta och jag tror att ni alla bär med er ett litet minne, förhoppningsvis ett positivt sådant. Man kan möjligtvis ha synpunkter på vädret: Skåne i februari kan erbjuda såväl åska, hagel och drivis som strålande solsken.

De kurser vi erbjuder studenterna, och då även de laborativa inslag som ingår, bygger i stor utsträckning på den forskning som bedrivs och som har bedrivits. Tyvärr kan detta få till följd att vissa utbildningsmoment faller bort med tiden, eftersom vi inte alltid bedriver forskning inom alla brandteknikens områden samtidigt.

Men vi sneglar givetvis även på vilka behov som finns i samhället och vi tar ofta intryck av omvärlden, eftersom vi vill att studenterna i sin framtida yrkesutövning ska förbättra samhällets skydd mot brand. Och även om förändring kan ta tid, tar vi gärna mot förslag, idéer och synpunkter.

Som ansvarig för brandlaboratoriet har jag en ambition att göra någon förändring, förbättring eller införa något nytt moment i laborationerna varje år. Det är inte helt lätt, i synnerhet med tanke på att det ska ligga i linje med övrig undervisning, det ska ge mervärde och det ska vara ytterligare ett tillfälle att lära för studenterna. Men det innebär också att kreativiteten ställs på sin spets, när forskningens resultat ska brytas ner till utbildningsmoment.

Det svetsas, löds, skruvas och kopplas. Ena dagen svetsar jag ett stativ till termoelement, nästa dag programmerar jag en Arduino eller lagar en tryckmätare och den tredje dagen letar jag vetenskapliga artiklar. Samma sak i forskningen: det finns sällan färdig apparatur att köpa, utan vi måste bygga försöksuppställningar själva och helst hitta stöd för uppställningen i tidigare forskning. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men det blir sällan dåligt.

Självklart kostar allt pengar, så även den laborativa verksamheten. Många gånger ifrågasätts den här typen av pedagogisk verksamhet, just för att den kan vara kostsam, med argument såsom att det inte tillför utbildningen något. Förmodligen av människor med bristande pedagogisk kunskap. Eller som vet kostnader för allting men värdet av inget. Är det någonting som har ett värde, inte minst vid en akademisk utbildning, så är det väl mötet mellan teori och praktik?

Där den mer teoretiskt lagda studenten kan se dom praktiska sammanhangen och där den mer praktiskt lagda studenten kan se teorins tillämplighet i praktiken. Och i en tid då studenternas bakgrund eventuellt har mindre inslag av att bygga modellflygplan, skruva med mopeder, konstruera kanoner eller blanda salpeter och socker till rökbomber (men i mitt fall är det preskriberat…), är den laborativa verksamheten ännu viktigare. Det som förr var hyss och kreativt lärande, blir idag polisanmält.

Att arbeta med studenterna i labbet? Det är sällan man har så roligt under en arbetsdag! Dom är kreativa, nyfikna och läraktiga. Så när det tar 30 minuter att mäta upp geometrin av ett mindre rum eller sätta en handfull tejpmarkeringar på en stolpe, är det bara att bita ihop. Men det finns tillfällen då jag övervägt att införa en 1-poängskurs i tumstockshantering…

STEFAN SVENSSON

Slarvas det med insatsrapporter?

Ida, MBSs statistikverktyg, är ett förträffligt ställe att hämta information på, inte minst om statistik från räddningstjänstens insatsrapporter.

Men jag började forska i vad det egentligen är för händelser som finns med i statistikdatabasen.

Ida-experter på MSB berättade att statistiken är från räddningstjänstens insatsrapporter ”rakt av”, vilket innebär att det är både insatser där kriterierna för räddningstjänst är uppfyllda samt insatser till händelser där kriterierna inte är uppfyllda.
För de senare följer inte krav enligt LSO på dokumentation av avslut eller genomförande av olycksundersökning i rimlig omfattning (däremot dokumentationskrav ur andra lagstiftningar, exempelvis förvaltningslagen).

Insatserna är då inte att se som räddningsinsatser enligt LSOs mening. Det går inte att fatta beslut med stöd av LSO om t.ex. ingrepp i annans rätt. Bedömning av de fyra kriterierna är alltså grundläggande.

Tyvärr, fick jag veta, finns i Ida inte någon möjlighet att få fram enbart de insatser där ingripandet ansågs uppfylla de fyra kriterierna för räddningstjänst och således var att anse som räddningsinsatser.
Kryssrutan som räddningstjänsterna fyller i angående om ingripandet var att anse som kommunal räddningstjänst har för dålig tillförlitlighet, så att man har varit tvungen att bortse från den i Ida och istället ta med alla händelser som räddningstjänsten upprättat insatsrapporter för.

Men vad innebär det? Varför är tillförlitligheten till värdet på den där kryssrutan så låg? När jag nu granskar insatsrapporter i revisionsuppdrag och när jag skrev insatsrapporter som befäl förr såg jag inte helt sällan att kryssrutan var felaktigt ifyllt.
Det är ofta som man ansett att insatsen  varit räddningstjänst, men att det i fritextfälten framgick att så egentligen inte var fallet. Så jag förstår helt och hållet MSBs problem med att lita på den där kryssrutans värde.

Men det är egentligen ytterst anmärkningsvärt om man på räddningstjänsterna inte kan fylla i detta rätt. I beskrivningen av begreppen i insatsrapporten anges att ”alla fyra villkoren är uppfyllda vid styrkans ingripande”, och i kommentarsfältet står ”Bedömningen görs vid ankomst skadeplats”.
Jag är övertygad om att de flesta av våra brandbefäl i Sverige kan redogöra för de fyra kriterierna och någorlunda vad de också innebär. Jag är också övertygad om att samma kategori befattningshavare kan göra en hyfsat nära bedömning huruvida kriterierna är uppfyllda eller inte.

Slarvar man genom att rutinmässigt fylla i att det var räddningstjänst? Gör man fel bedömning? Gör man rätt bedömning, men fyller i fel?
Min teori är att man ofta tyvärr per automatik kryssar i rutan för räddningstjänst när man har varit ute på insats, utan att fundera på om de fyra kriterierna var uppfyllda. Det är inte heller en fråga som man aktivt tar ställning till enligt rutin som högsta befäl. Jag hoppas att jag har fel.

Men att bedöma om kriterierna är uppfyllda och räddningstjänst förligger eller ej är en av de primära uppgifterna för räddningstjänsten i dess utryckningsverksamhet.
Klassningen eller bedömningen styr i sin tur ett antal skyldigheter och möjligheter, som vi alla vet. Bedömningen är således grunden för insatsen.

Givetvis är målet att den drabbade ska få hjälp och denne bryr sig nog inte om definitionerna. Men räddningstjänsten borde göra det.
Så jag kan inte annat än att anse att det måste till en förbättring. Det måste vara tydligt om kriterierna för kommunal räddningstjänst är uppfyllda eller inte, och det måste dokumenteras.

Räddningstjänsten ska veta vad man håller på med och vilka mandat och skyldigheter som gäller.

Så mitt medskick är att (åtminstone) högsta, ansvariga befälet för varje enskild insats bör säkerställa att hen funderar över kriterierna, är tydlig med bedömningen, är konsekvent i vad det betyder (dvs vilka mandat och skyldigheter som gäller eller inte) samt dokumenterar det på bästa sätt.

Då blir det tydligt för alla inblandade vad uppdraget verkligen är och vad som gäller. Och vi får i förlängningen en mer korrekt dokumentation och statistik av arbetet. Det vore ju rimligt att det finns tillförlitlig statistik över kommunens räddningsinsatser enligt LSO.

Sandra Danielsson

Lära bättre och åka snålskjuts

Igår sändes ett inslag på Sveriges Radio P1 och ”Vetandets värld” om kopplingen mellan brandsläckning och forskningsrön. Jag har inte själv hunnit lyssna, men ska göra det så snart jag har möjlighet.

Förmodligen finns det en del av intresse. Jag tror räddningstjänsten generellt sätt skulle kunna bli bra mycket bättre på att ta till sig forskningsrön och omsätta dem i sin verksamhet. Men det är ju lättare sagt än gjort.

Men bara om vi tittar på hur det ser ut med alla de bra saker som faktiskt görs på MSB så har de också ibland svårt att komma ut. Se bara på slutsatserna från alla de olycksundersökningar som görs, inte minst insatsutvärderingarna! Där finns mycket kunskap och många lärdomar.

Ta det numera vanliga, populära exemplet – skogsbranden i Västmanland. Det har varit ett antal av de utredningarna som visar på att mycket av lärdomarna från denna brand fanns egentligen tillgängliga från tidigare utredningar. Man borde inte ha gjort vissa misstag. Det heter ju ”gör om, gör rätt” men så bidde det ju inte fullt ut enligt utvärderingarna.

Och lite så är det väl ändå. Det finns mycket kunskap och många lärdomar men svårigheten är ju att omsätta dem i förändrade arbetssätt och en förbättrad kultur. Frågan är om man måste uppleva saker och ting själv för att lära sig. Jag tror inte riktigt det själv.

Jag tror att man kan åka snålskjuts på andras erfarenheter och misstag. Ja, på de bra sakerna också. Jag tycker själv att jag har lärt mig mycket på att göra och läsa insatsutvärderingar och inte minst genom att prata med kollegor som har stått där på insatser med kluriga frågeställningar och svåra byggnader.

Jag tror inte heller att man har ”råd” att inte lära sig. Det är egentligen inte jättemånga insatser av större dignitet som man åker på som befäl per år och inte ens aggregerat under en yrkestid. Det är väl lite som med skarpa rökdykarinsatser där man kan rädda någon till livet.

De flesta insatser administrerar man nog snarare som befäl mer än aktivt leder med stark påverkan på metod och resultat.

Jag brukade fråga mig när jag åkte hem från en insats om jag verkligen lett den eller mer servat och administrerat den. Jag tror inte att jag är ensam om att konstatera att man ibland inte utövar så mycket ledning egentligen.

Så tillfällena till självupplärda lärdomar är kanske inte så många att man har råd att använda dem som enda sättet till kunskap (vilket de gudskelov oftast inte heller är). De lite större övningarna på befälsnivå är kanske inte heller så jättemånga i många organisationer.

Kanske är det så att man skulle ägna lite mer tid åt vad andra har tänkt och lärt sig. Det gäller både forskningsrön och gjorda olycksundersökningar. Jag säger inte att det är lösningen på allt, men det kan ju vara en ganska smidig, kostnadseffektiv kunskapskälla som kan komplettera andra.
Inte minst när det gäller kompetensområden som ligger i periferin av det man sysslar med, där kanske egen fördjupning eller lång utbildning inte är en möjlighet.

Sen tror jag inte heller att man har ”råd” att inte lära sig av varandra även ur ett annat perspektiv. Gentemot medborgaren kan jag tycka att man faktiskt är skyldiga att säkerställa att räddningstjänsten faktiskt tar till sig och utvecklas utefter den kunskap som finns.

Liv ska inte spillas och skador ska inte behöva uppstå för att räddningstjänsten inte är uppdaterad och utvecklad tillräckligt kompetensmässigt.

Enligt 14§ 3 kap LSO ska den personal som för kommunens räkning har att planera, leda, genomföra och följa upp räddningsinsatser genom utbildning och erfarenhet ha den kompetens som behövs.
Det ska också finnas en egenkontroll för att säkerställa detta som till syvende och sist är nämndens/direktionens ansvar.

Man kanske skulle gå de där utbildningarna som man borde (och det gäller inte bara i FWI-index), läsa de där insatsrapporterna eller forskningsrapporterna. Och inte minst kanske man borde justera arbetssätt och strategier utefter dem, om det kan förbättra verksamheten.

Svensk räddningstjänst är bra men kan bli bättre.  Kunskapen finns där. Det gäller ”bara” att komma åt den och använda den.

Sandra Danielsson

På vetenskaplig grund

Forskning och vetenskap har kommit att bli allt viktigare i många sammanhang, även inom skydd och säkerhet.

Utbildning ska vila på vetenskaplig grund. Myndigheter har forskningsråd och man vill gärna engagera forskare för att få ”tyngd” i sitt arbete.

Syftet är, förhoppningsvis, att skapa kvalitet och trovärdighet.

Samtidigt blir det allt lättare att ta del av forskningsresultat, forskaren vill gärna få omsättning på sina resultat och i den vetenskapliga världen inser man vikten av att synas och att göra sina forskningsresultat lättillgängliga. Syns man inte, finns man inte.

Men, och detta är medaljens baksida, forskarvärlden är beroende av pengar, ofta i konkurens med andra forskare.

Det finns då en uppenbar risk att beställaren av forskningen dikterar villkoren i allt för hög grad och till och med påverkar slutresultatet så att det pekar åt ett visst håll.

Det är ju inte okänt att det är relativt enkelt att ”räkna baklänges”: utifrån önskat resultat, går det många gånger att härleda detta bakåt och skapa till synes trovärdiga indata som passar det önskade syftet.
Detta blir då väldigt svårt för forskaren att stå emot, eftersom man ju så gärna vill ha pengar även fortsättningsvis.

Risken är stor att resultaten manipuleras eller förvrängs för att passa beställarens syften, vilket kan vara väldigt svårt att genomskåda.

Även andra forskare kan ha svårt att genomskåda detta, eftersom det kan kräva en ganska stor arbetsinsats att sätta sig in i vad någon annan har gjort.

För de som står mer eller mindre utanför den vetenskapliga världen blir det då i princip helt omöjligt att genomskåda. Sker påverkan mer eller mindre systematiskt eller under en längre tid, kan detta leda till helt felaktiga slutsatser.

I räddningstjänstens värld kan den här typen av manipulationer leda till säkerhetsproblem eller att det vi gör skapar mer oreda eller skada, än vad olyckan i sig gör.

Som forskare kan jag ju egentligen inte ta ansvar för hur mina forskningsresultat används, men jag måste ju ändå ha en viss moral i hur resultaten presenteras och att mitt arbete är så transparant som möjligt.

Jag vill ju att användaren ska förstå vad jag har gjort, hur jag har kommit fram till mina slutsatser och vad slutsatserna innebär samt hur dom kan användas. Framförallt vill jag ju inte att mitt arbete förvrängs eller används på felaktiga sätt.

Till skillnad från vad många tycks tro, är forskning mer än att bara mäta eller läsa saker och att dra slutsatser utifrån detta.

Forskning är en aktiv, planmässig och metodisk process som syftar till ny kunskap eller nytt vetande. Ofta måste man vrida och vända på problem, se saker från olika håll och det är sällan som man kan dra några tvärsäkra slutsatser.

Kvalitetsgranskningen i den vetenskapliga världen sker normalt genom att forskare granskar forskare, vilket i och för sig bör kunna borga för god forskning.

Men det finns inga garantier för kvalitet, i synnerhet inte i ett väldigt smalt forskningsområde med få aktiva forskare där alla känner alla och där samarbete är med vardag än undantag.

Och bara för att en etablerad forskningsorganisation har genomfört ett arbete, så blir det inte med någon automatik forskning eller vetenskap.

Ibland kan man även se en ”konflikt” mellan yrkeserfarenhet och akademi. För mig finns ingen sådan konflikt: båda synsätten behövs för att få ny kunskap eller nytt vetande.

Ofta kan yrkeserfarenhet och det vetenskapliga komplettera varandra i vår ständiga strävan efter framgång. Erfarenheten kan till exempel ge uppslag till forskning, medan vetenskapen kan skapa underlag för att bygga upp ny erfarenhet. Det är inget antingen eller, det är både och.

Jag som forskare är också oerhört beroende av yrkeserfarenheten: om vi tillsammans kan hjälpas åt att skapa ny kunskap och nytt vetande, finns det än bättre möjligheter för god forskning och bra slutsatser, än om jag skulle sitta själv på min kammare och knåpa.

I mitt fall är bisysslan som deltidsbrandman fantastiskt värdefull och det ger insikter som är få förunnat. Ni som möter mig ute på skadeplatser bidrar mer än ni någonsin kan föreställa er. Min förhoppning är att jag på något sätt kan bidra tillbaka.

När ni läser en vetenskaplig rapport (eller vilken rapport som helst), läs då inte bara slutsatserna. Fundera på vad slutsatserna grundar sig på och hur arbetet har bedrivits. Man bör kanske till och med fundera över vem som är beställare.

Stefan Svensson

Det är inte svart eller vitt

Världen hade varit mycket lättare att hantera om alla frågor kunde besvaras med ”ja” eller ”nej”. Eller inte?

Låt mig ta några exempel:
Det senaste mantrat i USA är att ”smoke is fuel” och under de senaste åren har man nått en allt större insikt kring brandgasernas betydelse för brandspridning och risker för egen personal.
Men i diskussioner kring detta ser jag samtidigt liknelser mellan brandgaser och ”verkligt” brännbara gaser såsom propan, metan eller acetylen. Du som läser mina rader inser förhoppningsvis att riktigt så enkelt är det inte.

Brandgaser kan vara brännbara, men att jämföra dessa med propan låter sig inte göras. Brandgaser är en tämligen komplex blandning av både det ena och det andra, där såväl gaser och partiklar som temperatur har stor påverkan hur ”brännbara” brandgaserna verkligen är.

Och brandgasers sammansättning beror i sin tur på sammanhanget. Det är inte svart eller vitt!

Under de senaste åren har farligheten med invändig brandsläckning varit på tapeten. Det är visserligen ingen riskfri sysselsättning, men att hävda ”rökdykning är den farligasta arbetsuppgiften vi tillåter i Sverige” är att gå lite väl långt: det finns ingen statistik som styrker detta påstående.
På vissa håll tycks det till och gå så långt att man i princip inte ska ägna sig åt detta överhuvudtaget.

Denna verksamhet ska man kanske inte ägna sig åt varenda gång det brinner, men det finns faktiskt grader i helvetet. Ibland kan det vara lämpligt med invändig brandsläckning, ibland inte.
En stor del av räddningstjänstutbildningen handlar faktiskt om att kunna göra överväganden för att välja lämpliga sätt att hantera olika händelser på, invändigt eller utvändigt eller på något annat sätt. Det är inte svart eller vitt!

Cancerrisken är ett annat hett ämne och det görs kopplingar till de brandgaser (inklusive partiklar) vi utsätts för. Men kopplingen är svår och vetenskapen har ännu inte bestämt sig för vad man inte säkert vet.

Givetvis ska vi inte utsätta oss för farliga miljöer mer än nödvändigt (helst inte alls), men det kanske finns andra risker vi missar.

IARC, WHO:s organ för cancer, har klassat arbete som brandman som möjligen cancerframkallande. Men här har man inte bara tittat på exponeringen av cancerframkallande ämnen: det tycks finnas en ökad risk att utveckla cancer förknippat med både skiftarbete och vissa kostvanor.

Dessutom finns det andra risker vid räddningsinsatser som kan leda till livslångt lidande. Det är inte svart eller vitt!

Det finns också en intressant diskussion om metod och teknik vid räddningsinsatser. Det goda är att denna diskussion är intressant och det är ofta högt i tak.

Ingredienserna omfattar högtryck, lågtryck, värmekameror, övertrycksventilation, skärsläckare, CAF, dimspikar, släckgranater och allehanda prylar.

Många har nått insikten att olika situationer kräver olika lösning, och därmed också olika metoder eller olika teknik. Men inte alla: det finns de som ihärdigt framhäver förträffligheten med vissa metoder eller viss teknik.

Till dem kan jag bara säga: Det är inte svart eller vitt!

Visst hade det varit mycket enklare om det fanns en lösning för allt, en alla lösningars moder.

Men så är det inte vilket är en viktig anledning till att vi bedriver forskning och utveckling och det är därför vi kontinuerligt förändrar utbildningar och utbildningars innehåll. Det är inte svart eller vitt!

Och med detta sagt ber jag att få önska alla en God Jul och ett Gott Nytt År. Gör inget som jag inte hade gjort (vad det nu skulle kunna vara)…

Stefan Svensson

USAs brandmän och olustig statistik

Sedan 1977 har det dött i genomsnitt 108 brandmän i tjänsten per år i USA. Detta motsvarar cirka 0.4 dödsfall per miljon invånare samt cirka 0.1 per 1000 brandmän. Motsvarande siffror för Sverige är 0.6, 0.07 samt 0.04.

Notera att detta är ganska grovt räknat, eftersom vi samlar in statistiken på olika sätt. Jag bör dock nämna att antalet dödsfall bland brandmän i USA är sjunkande, men å andra sidan minskar antalet larm snabbare.
Det är också intressant att titta på orsakerna till dödsfallen. I USA är nästan 50 procent knutna till problem med hjärta, kärl eller lungor och jag ställer mig genast frågande till hur det är med konditionen bland amerikanska brandmän.
Men man bör också komma ihåg att i vissa delar av USA kommer det kanske två extremt otränade individer vid larm. Kommer inte de, kommer ingen alls. Dessutom är det påfallande ofta befäl som drabbas, troligen på grund av stress.
Därefter kommer trauman, kvävning, brännskador och slutligen den eviga kategorin övrigt. Exempel på trauman kan vara hus som kollapsar i samband med invändig brandsläckning och trafikolyckor såväl på väg till som på väg från olycksplatser.

När det gäller kvävning så tycks det vara påfallande många som dör på grund av luftstopp, återigen i samband med invändig brandsläckning. Det verkar nästan som om man inte har förstått andningsapparaters funktion och begränsningar (och inte heller alltid den övriga personliga skyddsutrustningen).

För svenska förhållanden ligger trauman samt brännskador i topp, cirka 40 procent vardera. Dessutom är det i USA påfallande ofta det är två eller fler dödsfall vid samma händelse, i synnerhet vid trauman eller kvävning (luftstopp i andningsapparaten).
Nu är mitt syfte inte att hålla på med sifferexercis, eftersom vi alla vet att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Men skillnaderna mellan våra båda länder är, oavsett hur man räknar, slående. Även om man jämför enskilda stater.

Och om man jämför till exempel Storbritannien eller Nya Zealand med USA, får man motsvarande skillnader. Orsakerna till dessa skillnader är förmodligen ganska komplexa, men samtidigt tror jag att man kan koka ner det till några få punkter. Därmed inte sagt att det skulle vara enkelt att komma till rätta med.

Först och främst är det givetvis den fysiska förmågan. Jag tror inte man behöver införa en lång rad mer eller mindre hårda fysiska krav (något som är lätt överdrivet i Sverige). I grund och botten handlar det nog om att ställa krav på regelbundna medicinska kontroller och att resultaten från dessa får vara styrande för hur man genomför insatser och vilka uppgifter individer får hantera.

Utbildningen är ett annat område (och förmodligen det viktigaste). En viktig del i att skydda sig själv som brandman, är förståelse. Tyvärr saknas detta i stor utsträckning och utbildningen är, enligt min mening, på många håll starkt undermålig i USA (dock, det finns några få men alldeles briljanta undantag). Svensk räddningstjänstutbildning är i detta sammanhang tämligen unik.

Under de senaste tjugofem åren har vi dessutom lyckats knyta samman akademien med praktiken och våra förutsättningar för att bli ännu bättre är helt fantastiska. Men jag ser också en risk att den inslagna vägen blir alltmer styvmoderligt behandlad och att man därmed raserar något som jag menar är ytterst grundläggande för samhällets skydd mot olyckor: räddningstjänstens grundutbildning.

I fallet med brand i byggnad menar jag att man i USA i stor utsträckning har anammat ett ”europeiskt” sätt att släcka brand, dvs inifrån och ut. Men de glömde att förändra bygglagstiftningen. Man genomför således insatser på ett sätt som deras byggnader inte är uppförda för.

I Sverige talas det om att invändig brandsläckning skulle vara den farligaste arbetsuppgiften vi tillåter. Men det finns inget som talar för att det skulle vara så. Det är visserligen inte helt riskfritt, men å andra sidan har vi byggnader som i stor utsträckning tillåter den typen av angreppssätt, eftersom svensk bygglagstiftning och brandlagstiftning har gått hand i hand under mer än hundrafemtio år.

Men även här ser jag en risk att man på lång sikt slår undan benen för det byggnadstekniska brandskyddet i Sverige. Räddningstjänsten klarar inte insatser utan ett byggnadstekniskt brandskydd, och byggnader klarar sig inte utan räddningstjänsten.

Detta tycks man ha helt missat i USA, där såväl oskyddade stålkonstruktioner som lätta träkonstruktioner är långt mer vanliga. Och för att inte tala om bristen på obrännbara tak, brandväggar och avståndsseparation. Nog får man väl ändå betrakta sådana åtgärder som tämligen grundläggande för samhällets skydd mot brand?

Slutligen är givetvis attityden till yrket en stor bov i dramat. Det finns en helt annan hjältegloria kring den amerikanska brandmannen än i Sverige, och det tenderar ofta att bli en självuppfyllande profetia.

Jag kan till viss del vara lätt avundsjuk på sammanhållningen inom räddningstjänsten i USA. Men hela deras räddningstjänstsamfund stressar upp sig själva till oövervinnerlighet och man drar ofta jämförelser med rena stridsituationer.

I kombination med dålig fysisk förmåga, undermålig utbildning och bristande byggnadstekniskt brandskydd, är detta helt förödande. Det sägs inte rakt ut, men jag uppfattar det ofta som att man kallt räknar med vissa förluster.
Om jag har berättat detta för dem? Jodå, men det var som att sätta kniven i det amerikanska hjärtat och vrida om ett par varv. Lyckligtvis börjar allt fler i USA inse deras tillkortakommanden. Men hjälteglorian rör man inte ostraffat…

Stefan Svensson

Samhällets förfall

Att släcka eller inte släcka en brand handlar om mer än juridik och ekonomi. Det handlar också om moraliska förpliktelser. Den dagen vi inte ens försöker bidrar vi till samhällets förfall, skriver Stefan Svensson i sin blogg.

Häromsistens var jag på larm till en lastbil som brann. Chauffören hade skött sig exemplariskt: ett däck på trailern exploderade och fattade eld, han svängde snabbt av från motorvägen in i en bussficka, gjorde ett släckförsök, larmade räddningstjänsten och kopplade bort dragbilen.
Vi kom dit och påbörjade släckning. Lasten bestod av tjugo ton kopieringspapper och Lützendimman låg stundtals tät över vägen.

Mitt i allt detta stod jag och funderade på meningen med vårt arbete.
Chauffören var oskadd och dragbilen var utan en skråma. Men såväl trailern som lasten var totalförstörd och det fanns risk för att släckvattnet skulle rinna iväg och förorena mark och vatten.
Nu visade det sig ganska snabbt att det sistnämnda inte var något problem, eftersom hela området var täckt med duk och diket var anslutet till en damm (bland annat som skydd mot dylika händelser). Men varför står vi och släcker nånting som ändå är fullständigt förlorat?

Låt mig lyfta resonemanget till brand i byggnad. Det talas ibland om att bygglagstiftningen endast är till för personskydd: när byggnaden väl är utrymd, skulle det då inte längre vara ett räddningstjänstproblem eftersom det finns försäkringar som täcker egendomsskadorna.
Att då försöka släcka nånting som endast är egendom, är täckt av försäkring eller redan är förlorat skulle då, följaktligen, vara bortkastat och slöseri med samhällets resurser. Inget kunde väl vara mer felaktigt.

Samhällets brandskydd, inklusive brandskydd i byggnader, har två sidor: ett tekniskt/organisatoriskt brandskydd samt räddningstjänstens insats.
Och, till skillnad från vad vissa tycks tro; många byggnader, och även andra anläggningar, är faktiskt byggda så att räddningstjänstens insats ska underlättas.

I byggnader med bra brandskydd, ofta med bra och intakta brandcellsindelningar, är invändig brandsläckning till och med ett väldigt bra och säkert sätt att hantera situationen på.
Problemet är väl kanske att vi applicerar likartad eller rent av samma taktik, oavsett vilken typ eller kvalitet av byggnad vi ger oss i kast med. Och även om en brandcell är förlorad, har vi som uppgift att skydda omkringliggande brandceller eller byggnader.

Man bör ha i åtanke att en byggnad kan bestå av flera brandceller med flera olika ägare, innehavare eller verksamhetsutövare. Alla har ett intresse i att skadorna minimeras. Även en väghållare, som i mitt exempel.
Vi kan inte heller låta saker och ting gå upp i rök bara för att räddningsinsatsen ”kostar pengar”.
Själva insatsarbetet är den minsta kostnaden av räddningstjänsten och utgör en försvinnande liten del av totalkostnaden för samhället, vilken inte alltid går att räkna fram.

Vårt arbete är också något av skatteåterbäring för samhällsmedborgarna. Och det finns inte bara en lagstiftning som talar om skydd för människor, egendom och miljö.
Det finns även samhälleliga och moraliska förpliktelser som gör att vi bör göra vad vi kan för att få stopp på en oönskad händelseutveckling. Även om skadan kan förväntas bli total.
I annat fall hade det här landet snart sett ut som en krigszon, med utbrända byggnader och fordon överallt, och med samhälleliga kostnader långt (!) utöver själva primärskadan.

Vårt arbete får inte heller ske på bekostnad av allt för stora risker för egen personal. Räddningstjänst är kanske inte fullt så riskfyllt som vissa vill göra gällande, men det är verkligen inte riskfritt, och det måste givetvis finnas en gräns för vad vi utsätter personalen för.
Och det får inte heller vara till helt orimliga kostnader, men även till synes små händelser kan ha stor inverkan på samhället och dess infrastruktur.

Vi måste helt enkelt lyfta oss över juridikens och ekonomins något fyrkantiga värld och även se till andra värden, värden som man inte alltid kan räkna hem. Juridiken och ekonomin har en rationalitet som sällan stämmer med verklighetens beslutssituationer, eftersom alla fakta sällan eller aldrig är kända på förhand vid räddningsinsatser.
Den dagen då vi inte ens gör ett försök eftersom ”…det är ju ändå bara förlorad egendom”, den dagen bidrar vi till samhällets förfall.

Således, efter att ha resonerat med mig själv en stund (jo, jag gjorde faktiskt det…) fortsatte vi släckarbetet. Det blev många timmar och sent på natten, men slutresultatet blev trots allt ganska bra.
Möjligtvis blev Tjeckien ett papperslöst samhälle veckan efter, men det är inget jag ligger sömnlös över. Inte det heller.

Stefan Svensson