För vem finns vi till?

Häromveckan på vägen hem från en övning observerade jag en personbil framför mig som inte framfördes på ett sätt som kan anses vara korrekt. Föraren använde hela körbanan och även delar av diket.

Efter samtal med SOS fick jag snabbt kontakt med en polispatrull som var på väg åt mitt håll. Jag kunde ju inte släppa ifrån mig detta hur som helst. Antingen skulle föraren själv kunna komma till skada eller så kunde någon annan hamna i vägen för den något vådliga färden. Det gick visserligen inte särskilt fort, men ändå.

Jag har ju inte själv förmåga att hantera den här typen av situationer och det var ju egentligen inte ”mitt problem”. Men jag kände ett visst ansvar för det som fanns framför mig. Här någonstans började jag fundera på vad vi gör och för vem vi finns. Hur används egentligen samhällets resurser?

Olika myndigheter ansvarar för olika delar av räddningstjänst. Men ibland får jag tyvärr bilden av att de olika ansvariga aktörerna inte riktigt varken förstår sitt uppdrag eller att man kan verka samtidigt som andra aktörer, även vid samma händelse. Framförallt tycks samarbetet mellan myndigheterna inte alltid vara det bästa. Utgångspunkten måste väl ändå vara att samhällets resurser, finansierade med skattemedel, ska användas på bästa sätt.

Om till exempel en myndighet har tillgång till en resurs som en annan myndighet behöver, är det då inte rimligt att myndigheten som har resursen ställer upp med den även om det inte ”ingår i uppdraget” som det brukar heta? Detta så kallade uppdrag kan väl inte inskränka sig till vad som står i myndighetens instruktion, eftersom det handlar om att förvalta skattepengar väl?

Om samhället, i form av enskilda eller organisationer, i en nödsituation behöver en resurs som finns tillgänglig hos en annan myndighet än den som upptäcker problemet, är det inte rimligt att myndigheterna hjälps åt och ställer upp med resursen, även om det inte ”ingår i uppdraget” för den myndighet som svarar för resurser? Vi finns ju till för samhället, inte för vårt eget nöjes skull.

Det finns givetvis en gräns för vad myndigheten ska, kan och bör utföra. Att bedriva taxiverksamhet med ambulanser är väl kanske inte helt korrekt. Men om fjällräddningen behöver helikoptertransport för att undsätta någon i fjällen, torde det då inte vara rimligt att en myndighet med tillgång till helikopter hjälper till även om det inte ”ingår i uppdraget”?

Man måste ju ställa nyttan mot någonting. Kostnad? Kanske, men resursen är ju i princip redan betald (med skattemedel). Begreppen ”rimligt” och ”värde” ligger nära att ta till och det finns väl ändå fler faktorer än kostnader att ta hänsyn till. Att ”det ingår inte i uppdraget” räcker inte som motivering att inte hjälpa till. Åtminstone inte för mig.

Samhällets resurser finns väl till för samhällets medborgare och i fallet med nödsituationer bör väl bland annat de så kallade blåljusmyndigheterna (och även andra) hjälpas åt att ge den hjälp som nöden kräver? En händelse ”ägs” inte av någon specifik organisation eller myndighet.

Istället har respektive organisation eller myndighet ett visst grunduppdrag samt vissa resurser och en viss förmåga att hantera vissa saker. Men det utesluter ju inte att man även tar sig an andra problem eller hjälper andra organisationer eller myndigheter att lösa sina problem.

En konsekvens av lagen om skydd mot olyckor är att en kommun själv bör skaffa mer information om en händelse i de fall det inte finns tillräckligt tydliga indikationer på en inträffad olycka (se MSBFS 2012:5). Detta bör väl rimligtvis gälla även andra myndigheter. Summan av delarna blir ju oftast så mycket mer än bara de enskilda delarna. Eller?

Hur det gick med den vådliga bilfärden? Jodå, det slutade lyckligt. Händelsen var inte räddningstjänst, åtminstone inte än, och det är inte heller räddningstjänstens sak att kontrollera varken fordon eller fordonsförare. Men samtidigt vill man ju göra vad man kan för sina medmänniskor och kan inte jag så kan väl någon annan hjälpa mig att hantera problemet.

Efter en vinglig färd genom byn och vidare ut på den vintermörka Skånska slätten stannade fordonet. För att ta det säkra före det osäkra, la jag i backväxeln och hade foten på gaspedalen (ja, jag är en fegis…). Men ut kliver en uppenbart harmlös person (dvs. en äldre dam i sina bästa år) som var tämligen förvirrad, dock inte påverkad av några kemiska substanser (vilket senare kunde bekräftas). Polis anlände så småningom och det hela löste sig utan några större problem. Och jag kunde sova gott även den natten…

STEFAN SVENSSON

Slarvas det med insatsrapporter?

Ida, MBSs statistikverktyg, är ett förträffligt ställe att hämta information på, inte minst om statistik från räddningstjänstens insatsrapporter.

Men jag började forska i vad det egentligen är för händelser som finns med i statistikdatabasen.

Ida-experter på MSB berättade att statistiken är från räddningstjänstens insatsrapporter ”rakt av”, vilket innebär att det är både insatser där kriterierna för räddningstjänst är uppfyllda samt insatser till händelser där kriterierna inte är uppfyllda.
För de senare följer inte krav enligt LSO på dokumentation av avslut eller genomförande av olycksundersökning i rimlig omfattning (däremot dokumentationskrav ur andra lagstiftningar, exempelvis förvaltningslagen).

Insatserna är då inte att se som räddningsinsatser enligt LSOs mening. Det går inte att fatta beslut med stöd av LSO om t.ex. ingrepp i annans rätt. Bedömning av de fyra kriterierna är alltså grundläggande.

Tyvärr, fick jag veta, finns i Ida inte någon möjlighet att få fram enbart de insatser där ingripandet ansågs uppfylla de fyra kriterierna för räddningstjänst och således var att anse som räddningsinsatser.
Kryssrutan som räddningstjänsterna fyller i angående om ingripandet var att anse som kommunal räddningstjänst har för dålig tillförlitlighet, så att man har varit tvungen att bortse från den i Ida och istället ta med alla händelser som räddningstjänsten upprättat insatsrapporter för.

Men vad innebär det? Varför är tillförlitligheten till värdet på den där kryssrutan så låg? När jag nu granskar insatsrapporter i revisionsuppdrag och när jag skrev insatsrapporter som befäl förr såg jag inte helt sällan att kryssrutan var felaktigt ifyllt.
Det är ofta som man ansett att insatsen  varit räddningstjänst, men att det i fritextfälten framgick att så egentligen inte var fallet. Så jag förstår helt och hållet MSBs problem med att lita på den där kryssrutans värde.

Men det är egentligen ytterst anmärkningsvärt om man på räddningstjänsterna inte kan fylla i detta rätt. I beskrivningen av begreppen i insatsrapporten anges att ”alla fyra villkoren är uppfyllda vid styrkans ingripande”, och i kommentarsfältet står ”Bedömningen görs vid ankomst skadeplats”.
Jag är övertygad om att de flesta av våra brandbefäl i Sverige kan redogöra för de fyra kriterierna och någorlunda vad de också innebär. Jag är också övertygad om att samma kategori befattningshavare kan göra en hyfsat nära bedömning huruvida kriterierna är uppfyllda eller inte.

Slarvar man genom att rutinmässigt fylla i att det var räddningstjänst? Gör man fel bedömning? Gör man rätt bedömning, men fyller i fel?
Min teori är att man ofta tyvärr per automatik kryssar i rutan för räddningstjänst när man har varit ute på insats, utan att fundera på om de fyra kriterierna var uppfyllda. Det är inte heller en fråga som man aktivt tar ställning till enligt rutin som högsta befäl. Jag hoppas att jag har fel.

Men att bedöma om kriterierna är uppfyllda och räddningstjänst förligger eller ej är en av de primära uppgifterna för räddningstjänsten i dess utryckningsverksamhet.
Klassningen eller bedömningen styr i sin tur ett antal skyldigheter och möjligheter, som vi alla vet. Bedömningen är således grunden för insatsen.

Givetvis är målet att den drabbade ska få hjälp och denne bryr sig nog inte om definitionerna. Men räddningstjänsten borde göra det.
Så jag kan inte annat än att anse att det måste till en förbättring. Det måste vara tydligt om kriterierna för kommunal räddningstjänst är uppfyllda eller inte, och det måste dokumenteras.

Räddningstjänsten ska veta vad man håller på med och vilka mandat och skyldigheter som gäller.

Så mitt medskick är att (åtminstone) högsta, ansvariga befälet för varje enskild insats bör säkerställa att hen funderar över kriterierna, är tydlig med bedömningen, är konsekvent i vad det betyder (dvs vilka mandat och skyldigheter som gäller eller inte) samt dokumenterar det på bästa sätt.

Då blir det tydligt för alla inblandade vad uppdraget verkligen är och vad som gäller. Och vi får i förlängningen en mer korrekt dokumentation och statistik av arbetet. Det vore ju rimligt att det finns tillförlitlig statistik över kommunens räddningsinsatser enligt LSO.

Sandra Danielsson

Lära bättre och åka snålskjuts

Igår sändes ett inslag på Sveriges Radio P1 och ”Vetandets värld” om kopplingen mellan brandsläckning och forskningsrön. Jag har inte själv hunnit lyssna, men ska göra det så snart jag har möjlighet.

Förmodligen finns det en del av intresse. Jag tror räddningstjänsten generellt sätt skulle kunna bli bra mycket bättre på att ta till sig forskningsrön och omsätta dem i sin verksamhet. Men det är ju lättare sagt än gjort.

Men bara om vi tittar på hur det ser ut med alla de bra saker som faktiskt görs på MSB så har de också ibland svårt att komma ut. Se bara på slutsatserna från alla de olycksundersökningar som görs, inte minst insatsutvärderingarna! Där finns mycket kunskap och många lärdomar.

Ta det numera vanliga, populära exemplet – skogsbranden i Västmanland. Det har varit ett antal av de utredningarna som visar på att mycket av lärdomarna från denna brand fanns egentligen tillgängliga från tidigare utredningar. Man borde inte ha gjort vissa misstag. Det heter ju ”gör om, gör rätt” men så bidde det ju inte fullt ut enligt utvärderingarna.

Och lite så är det väl ändå. Det finns mycket kunskap och många lärdomar men svårigheten är ju att omsätta dem i förändrade arbetssätt och en förbättrad kultur. Frågan är om man måste uppleva saker och ting själv för att lära sig. Jag tror inte riktigt det själv.

Jag tror att man kan åka snålskjuts på andras erfarenheter och misstag. Ja, på de bra sakerna också. Jag tycker själv att jag har lärt mig mycket på att göra och läsa insatsutvärderingar och inte minst genom att prata med kollegor som har stått där på insatser med kluriga frågeställningar och svåra byggnader.

Jag tror inte heller att man har ”råd” att inte lära sig. Det är egentligen inte jättemånga insatser av större dignitet som man åker på som befäl per år och inte ens aggregerat under en yrkestid. Det är väl lite som med skarpa rökdykarinsatser där man kan rädda någon till livet.

De flesta insatser administrerar man nog snarare som befäl mer än aktivt leder med stark påverkan på metod och resultat.

Jag brukade fråga mig när jag åkte hem från en insats om jag verkligen lett den eller mer servat och administrerat den. Jag tror inte att jag är ensam om att konstatera att man ibland inte utövar så mycket ledning egentligen.

Så tillfällena till självupplärda lärdomar är kanske inte så många att man har råd att använda dem som enda sättet till kunskap (vilket de gudskelov oftast inte heller är). De lite större övningarna på befälsnivå är kanske inte heller så jättemånga i många organisationer.

Kanske är det så att man skulle ägna lite mer tid åt vad andra har tänkt och lärt sig. Det gäller både forskningsrön och gjorda olycksundersökningar. Jag säger inte att det är lösningen på allt, men det kan ju vara en ganska smidig, kostnadseffektiv kunskapskälla som kan komplettera andra.
Inte minst när det gäller kompetensområden som ligger i periferin av det man sysslar med, där kanske egen fördjupning eller lång utbildning inte är en möjlighet.

Sen tror jag inte heller att man har ”råd” att inte lära sig av varandra även ur ett annat perspektiv. Gentemot medborgaren kan jag tycka att man faktiskt är skyldiga att säkerställa att räddningstjänsten faktiskt tar till sig och utvecklas utefter den kunskap som finns.

Liv ska inte spillas och skador ska inte behöva uppstå för att räddningstjänsten inte är uppdaterad och utvecklad tillräckligt kompetensmässigt.

Enligt 14§ 3 kap LSO ska den personal som för kommunens räkning har att planera, leda, genomföra och följa upp räddningsinsatser genom utbildning och erfarenhet ha den kompetens som behövs.
Det ska också finnas en egenkontroll för att säkerställa detta som till syvende och sist är nämndens/direktionens ansvar.

Man kanske skulle gå de där utbildningarna som man borde (och det gäller inte bara i FWI-index), läsa de där insatsrapporterna eller forskningsrapporterna. Och inte minst kanske man borde justera arbetssätt och strategier utefter dem, om det kan förbättra verksamheten.

Svensk räddningstjänst är bra men kan bli bättre.  Kunskapen finns där. Det gäller ”bara” att komma åt den och använda den.

Sandra Danielsson

Låt utredaren föreslå åtgärder

Vid det här laget har det nog inte gått någon förbi att regeringen avser att korta uppdraget för (förra) regeringens utredare av skogsbranden i Västmanland. Uppdragets sista del, att föreslå åtgärder, ska läggas över på MSB och således inte utföras av utredaren. Jag tycker det är beklämmande av många skäl. Jag talar nu ur ett sak- och branschperspektiv, inte ur ett politiskt perspektiv. Jag finner fem fel.

Dels var MSB själv delaktiv i insatsen.  Det är direkt olämpligt att de är delaktiga i utredningen. Oberoendeställningen är av största vikt, speciellt vid en händelse av denna dignitet. Detta är svensk krishantering på nationell, regional och lokal nivå. Ett unikt tillfälle att bli bättre i Sverige.

Dels finns det en risk att MSB inte föreslår åtgärder, som vore motiverande, men som de inte vill ha. Jag hoppas jag har fel här men sannolikheten kan inte snackas bort. En oberoende utredare hade haft en annan frihet att föreslå åtgärder utan att tänka på hur de skulle påverka en själv.

Dels är MSB en myndighet som i mina ögon inte bör ta fram förslag på åtgärder som påverkar andra myndigheter, regeringskansliet och den nationella nivå samt regional och lokal nivå. Krisberedskapen spänner över alla verksamhetsområden, alla departement, alla myndigheter. De är tillsynsmyndighet över den kommunala räddningstjänsten. De har en roll och ett uppdrag som enligt mig illa passar ihop med det som nu föreslås.

Vi måste börja tala om och hantera ”tabun” inom räddningstjänsten, t ex storleken på räddningsstyrkorna och oförmågan att skala upp från standarsinsatser till komplexa insatser. Är räddningstjänsterna för små för den uppgift de har? Ska MSB vara den som lägger förslag om detta? De som ibland knappt uttalar sig om sådana ärenden i andra fall.

Dels tycker jag, baserat på egen erfarenhet som utredare, att utredaren efter sex månaders jobb är den som egentligen sitter med helhetsbilden och den bästa faktabasen. Hon kommer inte kunna förmedla all denna kunskap och erfarenhet till någon annan. MSB kommer naturligt nog ha sämre underlag för förslag till åtgärder. Hon är helt enkelt den mest lämpade att föreslå vilka åtgärder som skulle behövas.

Dels tycker jag, som femte fel i detta förslag till beslut, att ”samhället” faktiskt är skyldig de drabbade en heltäckande, oberoende utredning. Det blir det inte med det upplägg som nu föreslås.

Anledningen som ges till ändringen enligt inrikesministern är krav på besparingar, då nya regeringen nu regerar på den borgerliga budgeten. Här är jag kanske ute på tassemarken, men det var ju de borgerliga som tillsatte utredningen – har de alltså då inte tagit höjd för finansieringen av den i sin budget?

Vi var många som välkomnade utredningen och ställde vårt hopp till att den skulle bli saklig, kompetent, objektiv och grundlig. Skogsbranden var ett ypperligt tillfälle att lära av en större kris inför framtiden. Att nu möjligheten verkar vara på väg att slarvas bort på grund av dumsnålhet (?) gör mig riktigt besviken och orolig. Det verkar som att regeringen inte förstår vikten av en god krisberedskap.

Det var märkligt redan från början när Haverikommissionen inte skulle utreda olyckan på grund av att det inte var en olycka enligt deras lag och förordnings mening som låg bakom branden. Regeringens egen myndighet för undersökning av olyckor. Nu blev det ännu märkligare.

Får se nu om MSB kanske vågar sig på ett oväntat grepp och gör något oväntat – om beslutet tas om förändringen – nämligen lägger ut arbetet till någon oberoende, extern aktör. Jag talar inte i egen sak, då jag inser att jag inte är oberoende på grund av kopplingar till räddningsledningen. Men det finns det andra som är, exempelvis Aud Sjökvist eller Haverikommissionen.

Se även interpellationerna som debatteras 10 februari i kammaren: http://t.co/e7JR44iA9B till Sven-Erik Bucht (s) från Åsa Coenraads (m), http://t.co/TafEBpmQ12 till Anders Ygeman (s) från Åsa Coenraads (m). Kan ses via riksdagens hemsida.

Sandra Danielsson

Tillfredställande och likvärdigt?

Som förhoppningsvis de allra flesta av mina kära läsare känner till, så syftar bestämmelserna i lagen om skydd mot olyckor till att i hela landet bereda ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.

Trots att ett flertal år har gått sedan detta skrevs, tycks debattens vågor fortfarande gå höga kring vad detta innebär.

Nåja, jag får hoppas att det inte är någon som ligger sömnlös över det här.

Men i alla fall: det som alla tycks ha snöat in på är begreppet likvärdigt, i den betydelsen att man jämför olika kommuner med motsvarande demografi eller några andra märkliga parametrar. Likvärdigt skulle då betyda lika, dvs. att alla måste vara och göra lika. Ack så fel man kan ha!

Att jämföra likvärdigheten, dvs. likheten, mellan olika kommuner kan leda till ett ständigt minskande skydd: en smärre justering nedåt kan ju fortfarande betraktas som någorlunda likvärdigt.

Efter några år av återkommande mindre, men ändock ”likvärdiga”, justeringar nedåt har nivån således sjunkit. Men det är fortfarande likvärdigt, om man endast betraktar varje enskild justering i förhållande till någon annan, likvärdig, kommun.

Om två eller fler kommuner då kontinuerligt minskar nivån, är det ju då fortfarande likvärdigt (lika) mellan dessa kontinuerligt minskande kommuner. Åtminstone ur ett korsiktigt perspektiv.

Istället måste det ju vara så att skyddet ska vara tillfredsställande, utifrån de lokala förhållandena. Syftet med detta är att respektive kommun själv ska lista ut hur man bäst löser skyddet och att de boende i kommunen, inklusive alla organisationer, företag, mm, ska vara nöjda och belåtna.

Nyckelbegreppet är således tillfredsställande. Inte likvärdigt.
Trots allt är det ju ganska uppenbart att utgångspunkten måste vara att människor ska känna sig tillfreds med det skydd mot olyckor kommunen erbjuder. Skyddet ska vara tillfredsställande.

Huruvida det är likvärdigt (lika) i jämförelse med någon annan kommun, är ju tämligen ointressant.  Jag bor ju inte i denna ”annan kommun”.

Utifrån varje enskild kommuns riskbild måste man således bestämma sig för vad som är ett tillfredsställande skydd mot olyckor, något som dessutom är en politisk fråga eller som kommuninnevånarna på annat sätt bör få ha en uppfattning om.

I detta måste man ju då ta hänsyn till en mängd faktorer, såsom demografi, bebyggelsetyp, grad av industrialisering, kommunikationer, de boendes upplevelse av risk och säkerhet, mm. Ekvationen bli tämligen komplex, men ack så nödvändig för att finna vad som är ett tillfredsställande skydd utifrån de lokala förhållandena.

Med likvärdigt menas då, utifrån grundparametern tillfredsställande, att detta tillfredsställande skydd kan åstadkommas på olika sätt inom kommunen. Inte att jämföra kommuner.

Lagstiftarens begrepp ”likvärdigt” innebär inte att det ska vara likvärdigt mellan kommuner, utan det är ett sätt att peka på behovet av att göra på olika sätt, utifrån de lokala förhållandena, i varje enskild kommun.

Ett tillfredsställande skydd mot olyckor kan således åstadkommas på flera olika, likvärdiga, sätt. Men tillfredsställande är den viktigaste och den grundläggande parametern som ska eftersträvas.

Man ska således inte jämföra kommuner. Jag har dessutom svårt att se två kommuner som är lika (likvärdiga?). Möjligtvis vid en ytlig betraktelse.

Varför blir det då så här? Tja, det är ju mycket enklare att jämföra olika kommuner än att verkligen fundera igenom vad som är ett tillfredsställande skydd. Metoden med att jämföra ”likvärdighet” fungerar, men bara på kort sikt.

På lång sikt kan likvärdighetsbegreppet vara helt förödande för samhällets skydd mot olyckor.
Men att lista ut vad som är tillfredsställande kanske är för svårt?

Stefan Svensson