Att söka, värdera och lära

Vi är troligtvis ganska många som hemkomna från ett larm, eller någon annan händelse vi varit med om, tänkt tanken att det där vi gjorde då vid ett visst tillfälle kanske inte var världens bästa idé.

Kanske en fullt rimlig åtgärd, men vid fel tillfälle. Eller ett korrekt beslut, men i fel situation eller med ödesdigra konsekvenser. Eller en bortglömd pryl. Vi missar till synes enkla saker, men löser komplexa problem.

Till och med väl inövade beteenden kan ibland falla ur minnet. En kollega glömde stövlarna på stationen vid en utryckning, vilket kanske inte fick några värre konsekvenser annat än att stoltheten fick sig en törn. Och att vi andra fick oss ett gott skratt.

Att i efterhand utvärdera en räddningsinsats, oavsett om situationen är ytterst omfattande eller om det är en enklare singelolycka i trafiken, är relativt lätt. Vi har ju alla facit i hand med tillgång till vittnesmål, fotografier, händelseloggen från SOS och, inte minst, slutresultatet.

Vi vet, ofta med god precision, hur branden startade, hur den spred sig, vilka åtgärder räddningstjänsten vidtog och vilka effekterna av dessa åtgärder blev. Ofta kan vi till och med sätta oss ner och räkna på sakernas förhållanden. Tiden är dessutom på vår sida: vi har oceaner av tid att genomföra detta.

Så är det givetvis inte då vi får larmmeddelandet klockan två på natten. Då vet vi inget. Tiden är inte på vår sida. Efterhand som händelseförloppet fortskrider söker vi på olika sätt mer information, med syfte att precisera våra ställningstaganden, våra beslut och de åtgärder vi vidtar för att skydda och rädda. Detta kan sägas gå under benämningen ett successivt preciserande av beslutsfattandet. Vi måste, av nödvändighet, kontinuerligt uppdatera oss själva om situationen och kontinuerligt förbättra vårt sätt att hantera den.

Det tycks också ha blivit allt vanligare att räddningstjänstens insatser går till rättslig prövning, av olika anledningar. Det är då också relativt enkelt att i efterhand döma, peka finger och utdela straff. Lekmän och jurister värderar oss yrkesfolk och vårt sätt att hantera en händelse och agera i samband med en räddningsinsats.

Till detta kan även läggas tillhörande utredningar kring hur något ska göras eller hur något ska vara utfört, baserat på gällande regelverk. Tyvärr stämmer gällande regelverk inte alltid med den något mer svårmodiga verkligheten, av en mängd olika anledningar. Det gäller då att den som står inför skranket har bra på fötterna och kan förklara och underbygga sina ställningstaganden.

I utbildningen ställs vi nästan dagligen inför situationen att bedöma och värdera studenters arbete och deras sätt att hantera en olyckshändelse. Vi hör vad de säger, ser vad de gör och skriver. Men vi kan inte se vad som försiggår inne i huvudet. I de diskussioner vi har med studenterna efter avslutad övning, kan det ibland tyckas vara efterkonstruktioner som kommer fram. Både från studenternas sida och från vår sida.

Vårt syfte är normalt inte att döma en student, utan att utifrån den genomförda insatsen skapa ett lärande. Men även att bedöma studenternas prestation, något som kan gå under benämningen formativ bedömning (vilket inte är helt okontroversiellt).

Visst är det så att om någon har gjort dåligt, måste vi tala om det. Tydligt, rättvist och helst så att vi alla kan lära oss något av det. Även i ett ytterst uselt agerande kan det finnas ett stort mått av lärande. Det gäller då att kunna spela på pedagogikens samtliga strängar och få studenten att se misstagen, men även de guldkorn som kan finnas i detta. Samtidigt får vi ju inte tveka på att underkänna en student, eftersom räddningstjänstens verksamhet i slutändan kan handla om skillnaden mellan liv och död.

Det finns dock en sak som vi lätt glömmer bort: tiden. Ett beslut eller ett agerande som i efterhand kan tyckas vara helt vansinnigt eller rent av livsfarligt, kanske var fullt rimligt vid tidpunkten för beslutet eller utifrån det som beslutsfattaren kände till just där och då.

För att på ett rättvist sätt värdera en händelse, ett utfall eller ett agerande, måste vi på något sätt backa bandet. Vi måste sätta oss in i dels beslutsfattarens bakgrund, kunskap och förmåga vid tidpunkten för agerandet eller beslutet. Dels måste vi sätta oss in den information om situationen beslutsfattaren hade tillgång till vid tidpunkten för beslutet. Och det är inte alltid så lätt.

Det är mycket enklare att sitta på läktaren och lättvindigt uttrycka sitt missnöje över någon annans agerande. Men det kanske inte alltid är betraktaren som har rätt. Det kan ju till och med vara så att såväl bedömaren som den bedömde varken har helt fel eller helt rätt. Sanningen, vad det nu är, kanske ligger någonstans mittemellan.

Att söka information eller kunskap, att värdera denna information eller kunskap och att skapa ett lärande utifrån detta, är inte så lätt. Vi vet ju inte vad som rör sig inne i huvudet på den som ska bedömas eller utvärderas och vi kan då inte heller förstå agerandets grundvalar. Detta gäller oavsett om det är vid en rättslig prövning, i utbildningen eller då vi hittar ett spännande och intressant filmklipp på nätet. Försök sätta er in i deras situation där och då, och utgå från den. Inte från där du själv står här och nu.

Att i detta finna balansen mellan att döma och att lära, är en ytterst finkänslig balansakt.

STEFAN SVENSSON

Disputerad brandingenjör och docent i Brandteknik vid Lunds Universitet. Har under många år arbetat som lärare vid MSB Revinge, även varit anställd vid Lunds Universitet och under många år arbetat som deltidsbrandman.
Har skrivit ett flertal böcker, rapporter och artiklar samt bedriver ett omfattande nationellt och internationellt utvecklingsarbete för räddningstjänsten.