Riskbedömningar och beslutsfattande

Steget från riskbedömningar till att fatta beslut är inte långt. Riskbedömningar på skadeplatsen måste, rimligtvis, leda till något.

Och för att riskbedömningarna ska leda till något, måste vi fatta beslut om vad som behöver göras och ibland även när eller rent av hur detta behöver göras. Bland annat utifrån riskbedömningarnas resultat, men även utifrån annan information.

Nu tänkte jag lyfta fram lite kring vad forskningen säger om den här typen av problematik.

Den typen av beslut vi många gånger arbetar med i samband med räddningsinsatser, kan sägas falla inom ramarna för ett så kallat dynamiskt beslutsfattande. Dynamiskt beslutsfattande känne­tecknas, generellt, av fyra saker:

  • en serie beslut är nödvändiga för att nå ett mål, där vart och ett av besluten endast kan finnas i och vara giltiga i ett visst sam­manhang
  • dessa beslut är inte oberoende av varandra, senare beslut påverkas av ti­digare beslut, vilka i sin tur kommer att påverka senare beslut,
  • underlaget för besluten förändras, dels av sig självt (på grund av situationens utveckling) och dels som en följd av tidigare beslut,
  • besluten (serien av beslut) utförs i realtid.

En dynamisk beslutssituation består således av en situation med ett eller flera problem som ska lösas. För att lösa detta eller dessa problem krävs flera beslut i sekvens som är riktade mot samma mål (att lösa proble­met/problemen) och att beslutsfattaren får information om de olika beslutens påver­kan på sammanhanget.

Det kan då också finnas möjligheter att i senare beslut korrigera eventuella negativa konsekvenser av tidigare beslut i sekvensen. Dessutom förändras situationen med tiden, dels som en följd av beslut och dels av sig själv. Detta låter mer komplicerat än vad det är, men det är samtidigt mer komplext än vad det kan tyckas. Det är mycket vi måste ha koll på.

Vid en räddningsinsats måste vi normalt fatta ett flertal beslut för att uppnå målet med insatsen, där mål med insatsen är en beslutsprocess i sig självt. Varje beslut vi fattar under insatsen kommer att påverka vad som händer efter beslutet.

Komplexiteten består i att i förväg veta vilken effekt ett beslut har och vilken påverkan det kommer ha på den fortsatta utvecklingen av händelseförloppet. Många gånger har vi en tämligen god kunskap om till exempel hur olika åtgärder påverkar ett händelseförlopp.

Men ju fler sådana åtgärder vi beslutar om att genomföra, och ju mer utspridda dessa olika åtgärder är i tiden och i rummet, desto svårare blir det att i förväg se effekterna. Här spelar såväl kunskap som erfarenhet en stor roll.

I många branscher, inklusive räddningstjänsten, påtalas många gånger hur viktigt det är med erfarenhet. Detta är inte nödvändigtvis felaktigt, men erfarenhet kan ha brister i minst fyra avseenden:

1 kunskap om tillgängliga eller möjliga åtgärdsalternativ – vi håller oss gärna till det vi kan (tror oss kunna) eller är vana vid (tror oss vara vana vid)

2 kunskap om de olika alternativens konsekvenser – vissa åtgärder används sällan eller endast i specifika situationer, vilket begränsar kunskapen om konsekvenserna

3 praktisk erfarenhet om hur man iscensätter de olika åtgärdsalternativen – det finns inget så praktiskt som en god teori, men teori måste kunna omsättas i praktiken

4 alternativens eventuella förankring i erfarenhet – att ha gjort en sak en gång ger ingen erfarenhet och att ha gjort en sak många gånger ger inte heller nödvändigtvis någon erfarenhet

Risken är att man agerar utifrån ”falsk” erfarenhet, det vill säga något som är i stället för faktisk erfarenhet, sedermera transformerad till kunskap, är en gissning, en chansning, en handlings- eller tankereflex, ett hugskott eller ett infall.

Beslutsfattaren kanske griper efter ett halmstrå i ett desperat försök att reda ut situationen. Och det kan vara svårt att veta om ett visst beslut om en viss åtgärd faktiskt är korrekt, eller om det är en chansning.

I situationer vi många gånger ställs inför, finns det även fördröjningar. Det tar tid att få information och det tar tid att omsätta ett beslut i praktisk handling. I värsta fall är vårt agerande inte längre giltigt när beslut omsätts i praktisk handling.

Allt detta sammantaget, och mer därtill, medför att det vi gör vid räddningsinsatser inte alltid blir det absolut bästa vi egentligen skulle kunna åstadkomma. Den information vi har tillgänglig är ofullständig, tiden är emot oss, våra beslut är inte alltid rationella och vi kan ha svårt att kommunicera det vi vill ha gjort.

Istället behöver vi kanske tala i termer av ett rimligt beslutsfattande, ett beslutsfattande som inte är optimalt men som någotsånär uppfyller det vi vill åstadkomma. Och utifrån detta måste vi då precisera efterhand. Vi kanske inte är bättre än så, även om vi gärna vill tro något annat. Huvudsaken torde vara att vårt agerande inte försämrar situationen.

Många gånger är det bättre att göra något, vad som helst, än att inte göra något alls. Men det vet vi inte förrän efteråt, och knappt då ens.

STEFAN SVENSSON

Mer räddningstjänstpersonal bör baseras på vardaglig situation

Sommarens något torra väder med en rad skogs- och markbränder som följd, har onekligen satt diverse förmågor på prov. Inte minst har den kommunala räddningstjänsten och dess resurser hamnat i fokus. Och, som ett brev på posten, följer givetvis ett antal utspel om både det ena och det andra.

Till exempel finns det en sida som hävdar att det hela förlöpte väl, tack vara samverkan och samarbete. Det finns också en sida som hävdar att det saknas en stor mängd räddningstjänstpersonal i kommunerna. Dessutom kom det ett löfte (?) om fler utbildningsplatser.

Samverkan och samarbete är självklart viktigt. I synnerhet vid större händelser, eftersom det inte går att dimensionera en organisation utifrån sällanhändelser. Det är inte rimligt. Det är inte heller alltid så lätt att dimensionera samverkan och samarbete utifrån sällanhändelser, av en enkla anledningen att dom inträffar sällan. Vi saknar erfarenheter från sådana händelser, men är samtidigt väldigt snabba till att dra långtgående slutsatser då sådana sällanhändelser inträffar.

Vi får heller inte glömma bort att hantering av olyckor normalt kräver såväl kompetens som resurser. Det går inte att samverka och samarbete med vem som helst när som helst om vad som helst.

Frågan om bristen på räddningstjänstpersonal är intressant och jag skrivit har om detta tidigare, med lite olika utgångspunkter. Men om jag utgår från hur situationen såg ut för till exempel 20 år sedan, så är det onekligen så att vi idag har ett färre antal operativ räddningstjänstpersonal. Men det går inte att ta ett antal större skogsbränder som intäkt för att det saknas räddningstjänstpersonal. Den typen av händelser kräver samarbete mellan ett flertal olika organisationer.

Samtidigt kräver även den här typen av händelser en viss kompetens och förmåga. Men mer räddningstjänstpersonal löser inte nödvändigtvis problemet med sällanhändelser, oavsett hur klok personalen är.

Om jag för ett kort ögonblick håller mig kvar vid resurserna, kan det finnas all anledning att backa tillbaka till den mängd räddningstjänstpersonal vi hade för 20 år sedan. Men anledningen till att backa baserar jag på att vi helt enkelt inte vet hur mycket personal det egentligen krävs på en skadeplats eller i beredskap för att få ett tillfredsställande skydd. Och med denna ovetskap, torde det enda rimliga vara att backa bandet.

Att öka antalet utbildningsplatser, kanske i synnerhet för deltidsanställd räddningstjänstpersonal, är givetvis lovvärt. Men samtidigt inte helt realistisk. Var ska vi hitta instruktörer? Var ska utbildningsplatserna finnas? Var finns lektionssalarna, övningsanordningarna och all logistiken som utbildningsverksamheten kräver? Notera då att jag inte är intresserad av att återvända till tiden före 1986 då kommunerna själva ansvarade för grundutbildningen.

Titta gärna i utredningsarbetet som ledde fram till Räddningstjänstlagen och hur det där pekades på uppenbara kvalitetsbrister i den dåvarande utbildningen. Även om det kanske finns ett och annat att önska, har vi ur ett kvalitetsperspektiv kommit långt sedan 1986. Med stor sannolikhet som en direkt följd av grundutbildning samlad på ett fåtal platser under ett stort antal år.

Det stora problemet idag handlar snarare om att rekrytera det antal människor som krävs för att fylla utbildningsplatserna. Inte om antalet tillgängliga utbildningsplatser. Ett yrke inom räddningstjänsten är varken glamoröst eller välbetalt, i synnerhet inte för den deltidsanställda personalen. Tvärtom, yrket inkräktar på såväl ordinarie anställning som familj och fritid. Dessutom till en relativt måttlig ersättning.

I vanlig ordning ligger väl sanningen (?) någonstans mitt i allt detta. Samverkan och samarbete är viktigt. Nationellt ledningssystem har också nämnts, vilket också kan vara viktigt. Notera då att vi redan har en bra grund för ett sådant ledningssystem. Vi behöver mer räddningstjänstpersonal, men den ekvationen bör lösas baserat på den mer vardagliga situationen för kommunerna. Inte utifrån sällanhändelser.

Vi behöver då också utbilda mer räddningstjänstpersonal. Men i den diskussionen får vi inte glömma bort varken vikten av kvalitativ utbildning eller långsiktigheten.

Ja, efter drygt fem år i exil vid Lunds universitet har jag nu återvänt till MSB Revinge…

STEFAN SVENSSON

Effektivare utredning?

Det är inte utan ett visst intresse jag, liksom många andra, har tagit del av kommittédirektiven till en effektivare kommunal räddningstjänst (Dir. 2017:15).

Tyvärr blir jag något beklämd, eftersom de allra flesta frågor som berörs i direktiven redan är utredda och behandlade, i lag, förordning, proposition, föreskrift eller allmänna råd samt att det finns såväl forskning som utbildningsmaterial, där stöd står att finna.

Låt mig ge några exempel, med bas i direktivens sammanfattning (jag vet, det finns säkerligen mer underhandsmaterial samt att det rimligtvis bör ha hänt en del på utredningsfronten).

Det första jag inte avser beröra är begreppet likvärdigt, eftersom jag skrivit en hel del om det redan. Men kort sammanfattat: skydd mot olyckor ska inte vara likvärdigt, det ska vara tillfredsställande. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i propositionen till lag (2003:778) om skydd mot olyckor (Prop 2002/03:119).

När det gäller effektivt och effektivitet är det tämligen väl utrett i Prop. 2002/03:119. Bedömningen av effektiviteten görs således bland annat utifrån planering, organisering, kompetens, förmåga, övning, utrustning, ledning och samverkan. Tidsaspekten är central är därför särskilt nämnd i lagtexten.

Det som framförallt kan vara värt notera, är att kostnadsfrågan inte berörs överhuvudtaget i propositionen. Med ”effektivitet” avses således inte ”kostnadseffektivitet”. Vid bedömning av effektivitet tas således ingen hänsyn till kostnader, även om detta självklart i praktiken är en faktor som måste tas hänsyn till.

De ställningstagande kring effektivitet som följer av detta bygger således på vad som anses rimligt i förhållande till det skydd för medborgarna som kommunerna förväntas bidra med. De eventuella kostnader som uppstår bör då anses som fullt rimliga. Kostnaden kommer dock i andra hand, medan behovet av skydd är det primära.

Jag har även skrivit om detta tidigare: räddningstjänst (inklusive insatser, beredskap, tillsyn, utbildning, mm) bör betraktas som vilken försäkring som helst: det är något vi betalar för, men som vi helst inte vill ska falla ut. Men vi vill ändå inte vara utan.

Att den mer faktiska verksamheten (inklusive insatser, tillsyn, mm) ska bedrivas såväl effektivt som säkert (inklusive rättssäkert), är åtminstone för mig en självklarhet. Jag vill hävda att kunskap och utbildning är ytterst grundläggande. Och som underlag för god utbildning, och följaktligen även god kunskap, är då givetvis forskningen en viktig ingrediens som kunskapare och kunskapsbärare. Här finns det givetvis en hel del i övrigt att önska.

Rekryteringen (och bibehållande) av deltidsanställda brandmän är en ytterst viktig fråga som har mycket stor betydelse för samhällets säkerhet, inte minst då cirka tre fjärdedelar av svensk räddningstjänstpersonal utgörs av deltidsanställda brandmän. Man bör ha i åtanke att yrket som deltidsbrandman är något som sker vid sidan om eller utöver en ordinarie anställning.

Även här är problemen i mångt och mycket redan utredda (men tyvärr fortfarande olösta). Lite kort kan dessa problem sammanfattas som konkurrens mellan familj, fritid, ordinarie arbete och räddningstjänstanställningen.

Samtliga dessa problem går att lösa, och det är till allra största delen kommunerna själva som måste finna lösningar. Men det underlättas inte av att ersättningen för beredskap och insatser utförda av deltidsbrandmän är låg. För den enskilde finns det helt enkelt inget ekonomiskt incitament att välja yrket som deltidsbrandman.

Frågan om samverkan har debatterats både länge och väl. Men lagen om skydd mot olyckor ställer redan idag krav på att kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för verksamhet enligt lag ska samordna verksamheten samt samarbeta med varandra och med andra som berörs. Jag kan inte se hur detta skulle kunna förtydligas (även om det givetvis kan bli bättre i sak).

Den i sammanfattningen sista aspekten, och detta är förmodligen det viktigaste, handlar om statens stöd och tillsyn. Efter att under många år varit inblandad i såväl nationell som internationell räddningstjänst, finner jag det ytterst förvånande att många andra länder väljer att såväl förlänga räddningstjänstutbildningar som säkra upp kvalitén i sådana utbildningar och inrätta nya utbildningar, inklusive att öka/förbättra de praktiska/faktiska förutsättningarna för räddningstjänstutbildningar.

I Sverige däremot, uppfattar jag det som att utbildningar förkortas, tas bort och där kvalitén inte alltid hamnar i fokus. Istället är det kortsiktigt ekonomiskt tänkande som tillåts styra.

Min uppfattning är att staten i sitt stöd och i sin tillsyn måste lägga mycket större kraft på kvalitet, inte minst då utbildningskvalitet eftersom detta hade löst en mängd andra problem, till exempel de områden jag redan berört. Kommunerna måste också förstå att även om kvalitet kostar, måste behovet av skydd mot olyckor vara i fokus och att detta skydd måste få kosta.

Det finns givetvis fler aspekter kring vad utredningen avser belysa som kan diskuteras, men generellt kan jag inte se behov av att ytterligare utreda flera av dessa aspekter. Mycket är redan tillräckligt tydligt i gällande lagstiftning (inklusive dess förarbeten) eller att det finns annat underlag som berörda myndigheter och organisationer kan använda för att utveckla, förbättra och effektivisera sina verksamheter.

De frågor som belyses i direktiven och som eventuellt inte redan är utredda, hanteras bäst genom forskning och utbildning. Inte genom förändringar i lagstiftningen.

STEFAN SVENSSON

Utbildning handlar om kunskap – inte information

Om några veckor påbörjas Grib, den nya utbildningen för deltidspersonal inom räddningstjänsten. Tanken är att den ska möta olika förutsättningar för lärande på ett bättre sätt än tidigare, öka medverkan från kommunal räddningstjänst samt erbjuda ett moderniserat innehåll och pedagogik.

Den nya utbildningens längd är sex veckor mot tidigare nio veckor. Den så kallade preparandutbildningen försvinner och inga särskilda förkunskapskrav erfordras. Rök- och kemdykning blir en lokalt vald anpassning, och utbildningen kommer att bedrivas på åtta platser i landet (inklusive skolorna i Revinge och Sandö).

Skaparen av detta underverk har förmodligen blandat samman ”information” och ”kunskap”. Att förmedla en viss mängd information på en given tid, handlar endast om hur fort förmedlaren kan prata eller hur fort mottagaren kan läsa.

Utbildning handlar om kunskap och kunskapande och en kunskapande process är något helt annat än att informera om sakernas förhållande. Kunskap kan egentligen inte förmedlas, den skapas hos eleven. Inne i huvudet, ibland i samklang med händer och fötter men inte minst tillsammans med den sedan tidigare uppbyggda kunskapen (utifrån utbildning och erfarenheter).

Som utbildare kan jag normalt inte lära eleven något, däremot kan jag skapa mer eller mindre goda förutsättningar för elevens lärande (som denne för övrigt normalt måste ta ansvar för själv). Det går således inte att informera något till att bli kompetent räddningstjänstpersonal, det kräver utbildning.

Om man då samtidigt beaktar att behovet av kunskap som krävs för att genomföra räddningsinsatser säkert och effektivt ständigt ökar, finner jag det ytterst (!) märkligt att utbildningstiden sänks med mer än 30 procent. Självklart är hela livet ett ständigt lärande, många utbildningar ger endast grunden för fortsatt lärande och pedagogisk skicklighet kan överbrygga många hinder.

Men nog måste det väl ändå finnas en gräns för vad som är en rimlig utbildningstid? I fallet med Grib tycks det som om det något kortsiktiga ekonomiska tänkandet har fått styra över det faktiska behovet av kunskap och kvalitét.

Och att rök- och kemdykning försvinner i grundutbildningen är inget annat än ett stort haveri. Med det sagt betraktas jag förmodligen som en stockkonservativ bakåtsträvare. Men trots det förhållandevis goda byggnadstekniska brandskydd vi har och har haft under lång tid, den utbildning vi hittills haft och de minimala antalet olyckor som inträffar vid invändig brandsläckning, har invändig brandsläckning på helt felaktiga grunder fått onda ögat.

Försvinner möjligheterna till invändig brandsläckning, kommer med största sannolikhet även möjligheterna till självskydd försvinna, vilket på såväl kort som lång sikt kommer öka riskerna, olyckorna och hälsoproblemen. Det kanske till och med är så att jag tänker ett steg längre…?

Det har också kommit att bli en allt för hög tilltro till så kallade mindre enheter, höga tryck och låga flöden. Missförstå mig rätt, jag åker själv som Fip (förstainsatsperson) och det fungerar alldeles utmärkt. Kanske i synnerhet vid sjukvårdslarm, där tid många gånger övertrumfar mängd. Men det är inte alla lösningars moder. Det är ett komplement som normalt kräver mycket mer resurser för lyckat resultat. Det går väldigt sällan att ersätta ”stor resurs” med ”kort tid”.

Ytterligare ett problem har ju, som tur är, hamnat i rampljuset: säkerhet vid arbete på väg, vilket troligen är den absolut största faran räddningstjänstpersonal kan utsättas för. För ett säkert insatsarbete i samband med trafikolyckor, krävs ofta mer resurser än vad många tycks tro. Dessutom kräver det en hel del kunskap för att kunna hantera dessa situationer säkert, inte minst med tanke på de förändringar i fordonsparken (gas, el, bränsleceller, mm) som vi är mitt uppe i. Att hantera trafikolyckor är en utmaning som kommer att bli allt intressantare.

Att bedriva utbildning med kvalitét är en utmaning. Förutom att hålla en hög nivå hos instruktörer, krävs det övningsanordningar som är såväl pedagogiska som säkra och miljömässigt hållbara. Även logistiken kan bli en utmaning, inklusive hantering av all övnings- och utbildningsmateriel. Jag tvivlar starkt på att utbildningsanordnarna kommer klara av detta, utan massiva investeringar. Jag utesluter inte möjligheten att Grib kommer bli bra, åtminstone på kort sikt, men det kommer troligen att ske till en mycket hög kostnad.

Jag har full förståelse för att det idag på många håll är problem med bland annat rekrytering av deltidsanställd räddningstjänstpersonal. Men istället för att faktiskt lösa detta, väljer man att sänka kvalitén i svensk räddningstjänst samtidigt som det grundläggande problemet kvarstår. Här kan man verkligen tala om att skjuta sig själv i foten.

STEFAN SVENSSON

Att testa fysik och förmåga

I samma andetag som dimensionering, effektivitet och design, bör även förmåga belysas. Räddningstjänstens förmåga relateras ofta till individernas respektive förmåga, och då tenderar fysisk förmåga att hamna i fokus.

I dagsläget testas räddningstjänstpersonal som ska arbeta med invändig brandsläckning (”rökdykning”) regelbundet enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Några andra fysiska krav finns inte. Detta torde inte vara obekant för någon i branschen.

I huvudsak utförs testerna på ett rullband, med försökspersonen iförd full arbetsutrustning (larmställ inklusive andningsapparat, totalvikt cirka 24 kg). Testet utförs under 6 minuter, bandets lutning är 8,0° mot horisontalplanet med gånghastigheten 4.5 km/h, motsvarande 200W belastning. Vid nyrekrytering av individer upp till 30 års ålder rekommenderas belastningen 250W.

Fram till sista augusti 1995 genomfördes detta som ett cykelergometertest under 6 minuter med belastningen 200W, vilket är en viss skillnad.

I många fall har dessa fysiska tester troligen använts för att i ett tidigt skede och i samband med nyrekrytering gallra ut ”oönskade” individer ur en grupp av många sökande. Detta var (är?) troligen vanligt i de fall där antalet sökande många gånger var (är?) stort.

Vid denna gallring har då endast personer med extremt god fysik kunnat konkurrera om ett begränsat antal tjänster. Dessutom var (är?) rekommendationen på 250W troligtvis mer vanligt förekommande än kravet på 200W. Notera då att det är en hyfsad skillnad mellan 200W och 250W belastning.

I första hand används således inte personliga egenskaper, kompetens och arbetsplatsens behov av människor med olika bakgrund som gallringskriterium i samma utsträckning som individernas fysiska förmåga. Men då har troligen individer som, av andra skäl än fysiska, var lämpliga redan gallrats bort.

Hänsyn tas då inte heller till att i runda slängar 20 procent av de som anställs skulle få någon slags chefsposition, samt att kanske sisådär 20 procent av dessa ska klättra vidare i chefskarriären. Att chefsegenskaper inom räddningstjänsten korrelerar med fysisk förmåga torde vara något av ett medicinskt unikum.

Frågan är också på vilket sätt och i vilken utsträckning ett rullbandstest korrelerar med de uppgifter brandsoldaten har att utföra i samband med räddningsinsatser.

I början av 2000-talet genomfördes ett större sammanhållande arbete kring fysisk förmåga hos räddningstjänstpersonal, med syfte att ta fram andra testmetoder, där hänsyn kunde tas till såväl kön som ålder och kroppsstorlek. Projektet genomfördes till följd av ett regeringsuppdrag för att få in fler kvinnliga brandmän i räddningstjänsten.

Arbetet resulterade i ett testsystem, baserat på tunga och vanligt förekommande arbetsuppgifter: bära slangkorg i trapphus, slangdragning, rivning av innertak, släpa docka samt bärning av slangkorg i terräng. Relativt få av dessa uppgifter var således knutna till rökdykeriet, kopplingen till de uppgifter som utförs är bredare än så.

Arbetsuppgifterna korrelerades mot variablerna kroppslängd, kroppsvikt, maximal gripstyrka, rodd 500 m, bänkpress 30 kg, stående längdhopp, löpning 3000 m samt lyft till hakan med både 7.5 kg och 15 kg. Arbetsuppgifter i samband med räddningsinsatser kunde således kvantifieras och göras mätbara.

Resultatet blev ett poängsystem där 1-11 poäng samlades på varje enskilt fysiskt test, med ett nedre gränsvärde och ett övre gränsvärde. För godkänt krävdes att undre gränsen klarades (för varje enskilt test) och ett minsta antal poäng insamlades (justerat utifrån kroppslängd, vikt och ålder).

Men systemet har ännu inte införts som ett krav och det har av okänd anledning inte fått något större genomslag. Då testbatteriet var nytt skrevs det en hel del om det. Men nu är det i princip helt tyst. Frågan är varför, eftersom det grundläggande syftet var vällovligt.

Istället för att öppna upp för en bredare rekryteringsbas, tycks det snarare vara som om testbatteriet gjorde nålsögat ännu mindre. Turligt nog tycks många arbetsgivare ha fått upp ögonen för personliga egenskaper, kompetens och arbetsplatsens behov av människor med olika bakgrund.

Så även om de tester som togs fram (ännu) inte fått något bredare genomslag, tycks dom ändå ha haft en viss inverkan på rekryteringen.

Personligen kan jag tycka att 200W på ett rullband i kombination med regelbundna medicinska kontroller är fullt tillräckligt. Dessutom menar jag att detta är ett grundläggande krav som borde gälla alla brandsoldater, oavsett rökdykeri eller inte. Men det är nog mer en hälsofråga, än en fråga om fysiska krav för arbetets genomförande.

Nåja, ett slags grundkondition är väl aldrig fel. Det finns trots allt en viss förväntan från allmänheten att brandsoldater ska vara stora, starka, snabba och kloka. Själv faller jag på (minst) två av dessa förväntningar…

Nu är ju räddningstjänstens förmåga givetvis väldigt mycket mer än endast individernas fysiska förmåga, som till exempel utrustningens kapacitet och, kanske framförallt, hur människor och maskiner fungerar tillsammans samt vad som händer då en mängd människor och maskiner arbetar tillsammans. Dessutom ofta i en dynamisk miljö.

Att mäta, kvantifiera och sätta kravnivåer på detta är dock något klurigare. Men det tar jag en annan gång.

Jodå, jag fixar 250W…

STEFAN SVENSSON

Utgångspunkter för dimensionering

Den här gången tänkte jag försöka ge några allmänna riktlinjer eller utgångspunkter som kan användas vid dimensionering av räddningstjänst (och därför lite mer text än vanligt).
Det är givetvis inte helt enkelt, det blir grovt, förenklat och allmänt men i brist på bättre förhoppningsvis ändå användbart.

Det är också en avvägning mellan forskning och pragmatiskt tänkande (även om det kanske inte är helt färdigtänkt). Observera att samtliga utgångspunkter, enligt nedan, bör beaktas. Det går således inte att endast plocka russinen ur kakan.

Ett viktigt grundantagande är att räddningstjänstberedskap inte kan betraktas utifrån en produktionsmodell. Se det istället på samma sätt som vilken försäkring som helst: vi betalar för någonting som helst inte ska komma till användning. Få av oss väljer bort hemförsäkring, varför skulle vi då välja bort räddningstjänst?

Problemet med räddningstjänst är, precis som med hemförsäkring, att det är svårt att räkna hem i monetära termer. Och enligt min uppfattning är det dessutom något vi bör undvika. Men samtidigt bör man ha i åtanke att försäkringar är en kostnad.

Dessutom förutsätter jag givetvis att samtliga i personalen är välutbildade och övar regelbundet. Min uppfattning är således också att det inte är helt oproblematiskt att byta utbildad och övad personal mot en frivillig allmänhet.

Som grundläggande riktlinje kan sägas att antalet brandsoldater i beredskap torde ligga minst runt 0.4 per 1 000 invånare. Eller rättare, i riket ligger det strax under 0.4. Men spridningen är (mycket) stor, från cirka 0.1 upp till 1.5. inte oväntat är det låga värden för större tätorter och höga värden för glesbygd, eftersom det ofta behövs ett visst minsta antal händer och fötter. Värt att notera är dock att 1990 låg värdet på nästan 0.5 för riket. Personligen tror jag att vi just nu är på en smärtgräns.

För att uppfylla ”samhällskontraktet” behövs troligen minst 2 brandsoldater i en räddningsstyrka. Dessutom krävs normalt ett höjdfordon, eftersom detta ”samhällskontrakt” består i att bistå vid fönsterutrymning. Men för lite högre effektivitet (att göra rätt saker) bör vi även ha beredskap för invändig brandsläckning. 

Mot bakgrund av den utbildning vi har i kombination med brandskyddet i byggbeståndet, är det ett tämligen säkert och effektivt (att göra saker rätt) sätt att bekämpa bränder på (dock inte riskfritt). Åtminstone så länge vi håller oss till bostadsbränder eller motsvarande.

Vi landar då på cirka 7 brandsoldater i beredskap. Då klarar vi såväl fönsterutrymning som invändig brandsläckning. Observera då också att den berömda pumpskötaren rimligtvis bör ägna sig åt andra uppgifter än att vakta pumpen. Pumpen går ingenstans och skulle den gå sönder, kan den ändå sällan repareras på plats.

Med cirka 7 brandsoldater torde även en hel del andra insatssituationer kunna hanteras effektivt och säkert. Som till exempel trafikolyckor: även en singelolycka med en ensam fastklämd förare kräver normalt ganska många händer och fötter.

Och minsta komplikation, såsom läckande bränsle, ytterligare en person i fordonet, ytterligare ett fordon inblandat eller en påkörd person, ställer genast ännu högre krav på antalet brandsoldater. Brandstyrkan kan givetvis delas upp i mindre delar: alla måste inte nödvändigtvis sitta i samma fordon eller ens hålla beredskap på samma plats.

FIP (förstainsatsperson) är således bra, men inte helt okomplicerat och dess potentiella framgång beror på flera saker. Bland annat bör potentiell vinst i insatstid övervägas. Låt mig anta en tidsvinst på 5 minuter (vilket troligen är högt räknat), baserat på deltidsstyrkor. I ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 10 minuter, halveras då insatstiden med FIP.

Men i ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 30 minuter, görs endast en tidsvinst på cirka 17 procent. Det kan givetvis vara en livsavgörande tidsvinst, men ju längre ”normalinsatstid” är desto mindre blir vinsten med FIP. Livsmöjligheter sjunker fort medan brand växer exponentiellt.

Dessutom är det givetvis skillnad på FIP och FIP: en ensam brandsoldat torde, av flera skäl, behöva uppbackning inom en relativt kort tidsrymd. Två (eller fler) brandsoldater som FIP kan troligen klara av att hantera en hel del situationer även utan uppbackning, inte minst olika varianter av sjukvårdslarm. Men bara till en viss gräns. Det går således inte alltid att ersätta ”slagkraft” mot ”kort tid” och uppbackning bör finnas tillgänglig.

Utrustningsmässigt bör såväl snabbhet som slagkraft övervägas. Mindre släcksystem (inklusive handbrandsläckare, släckgranater, högtryck med tillsatsmedel, med mera), batteridrivna klippverktyg och sjukvårdsutrustning i en FIP-enhet som snabbt kan sättas in kan många gånger lösa mycket. Men även slagkraft bör tas hänsyn till och i brist på bättre skulle jag föreslå dimensionering enligt (liter per minut)

  • Fbostäder = 75 × Abrand0.44
  • Findustri = 131 × Abrand0.51
  • Fövrigt = 61 × Abrand0.57

Dessa värden bygger på mångårig forskning (även om värdena talar om hur mycket som används, inte nödvändigtvis hur mycket som faktiskt behövs), där det även påtalas att utan några aktiva eller passiva brandskyddssystem kommer bränder i byggnader troligtvis sprida sig snabbt.

Bränder som når 20 – 30 MW i effektutveckling kräver troligen ett minsta släckvattenflöde på 500 – 700 l/min direkt mot branden innan den blir okontrollerbar. För en brand som växer enligt en så kallad medium eller snabb αt2-kurva bör detta släckvattenflöde generellt appliceras inom de första 20 minuterna från brandstart. Det krävs således ibland även en kombination av snabbhet och slagkraft.

Insatstiden är förmodligen det svåraste att hitta riktlinjer för och baseras nog mer på befolkningens förväntningar. Boende i tätorter förväntar sig troligen hjälp fortare, medan glesbygden kan ha en större förståelse för att saker och ting tar tid.

Det finns en studie från mitten av nittiotalet som pekar på att det är en ganska liten del av befolkningen som har väldigt höga insatstider. Det kan givetvis ha förändrats en del sedan dess, men då täcktes 80 procent av befolkningen inom 11 minuter och 90 procent inom 14 minuter, vilket nog får anses som ganska bra. Storstadslänen hamnade under 8 minuter, men det finns också områden med insatstider över 20 minuter.

Resonemanget ovan är giltigt för såväl heltid som deltid. Brytgränsen bör förmodligen baseras på något slags rimlighet. Personligen skulle jag hävda att gränsen troligen går runt cirka 1 larm per dygn. Har en beredskapsstyrka fler larm än så bör heltid övervägas.

Observera att resonemanget ovan gäller endast för något slags första beredskapsstyrka. Om till exempel en lägenhetsbrand sprider sig till vinden, krävs troligen ytterligare ett antal styrkor inom en relativt kort tidsrymd även om vinden tillåts brinna av. På motsvarande sätt med trafikolyckor: ju fler fordon och personer inblandade (eventuellt korrelerar antalet olyckor mot trafikarbetet på en vägsträcka), desto mer personal krävs.

Dessutom finns det situationer som kan bli ytterst personalkrävande (som till exempel skogsbränder). Statistik över tidigare inträffade händelser inom ett område torde ge en hel del ledtrådar till lämpliga dimensionerande händelser.

Hoppas detta satte myror i huvudet på någon…

STEFAN SVENSSON

Från effektiva insatser till dimensionering

Den naturliga fortsättningen av mina tidigare inlägg om effektiva insatser torde vara dimensionering av räddningstjänst, så jag tänkte fortsätta på det spåret.

Först och främst vill jag klargöra att jag personligen är något tveksam till dimensioneringsregler. Sådana regler kan givetvis ha ett visst värde eller åtminstone ge oss fingervisningar om vad som bör beaktas då räddningsinsatser ska organiseras eller på något sätt dimensioneras. Men det beror ju även på vad man lägger i begreppet ”dimensionering”.

Begreppet ”design” är eventuellt bättre, där innebörden i det här sammanhanget handlar om utformningen av planering och utförande. Fokus läggs då på att förutse och skapa handlingsplaner som kan kompensera eventuella problem i utförandeprocessen. I många kreativa yrken, dit räddningstjänst troligtvis kan hänföras, är problemlösning en del av utförandet (och vice versa).

För svenska förhållanden är det tidigaste exemplet jag har Statens Brandinspektions meddelande 1965:7 (men det kan finnas ännu tidigare). Trots att den beskrivna modellen kompenserar med såväl industrifaktor som brandfarlighetsfaktor och kulturbebyggelsefaktor, framgår det med all önskvärd tydlighet att räddningstjänst är dimensionerad för brand i bostad.

Men det är samtidigt inte helt tydligt vad beredskapsstyrkan förväntas göra på skadeplatsen, vilket rimligtvis torde vara en viktig ingrediens. Redan här kan pudels kärna kring dimensioneringsregler skymtas.

I bilaga D till SOU 1983:77, som också innehåller en beräkningsmodell, konstateras att de personalstyrkor som krävs för effektiva förstahandsingripanden vid brandsläckning kan bedömas vara tillräckliga även för en första insats vid annan räddningstjänst än brandsläckning, baserat på hittills vunnen erfarenhet.

Vi är således ”dimensionerade” för brandsläckning och livräddning vid bostadsbränder, men bedöms utifrån detta kunna genomföra även andra typer av uppdrag.

De krav som ställs utifrån lagstiftningen är i stort målbaserade, vilket innebär att det finns en mycket stor grad av öppenhet för egen tolkning. I kombination med Arbetsmiljöverkets rökdykeriregler, som onekligen har kommit att bli normgivande för beredskapsstyrkornas storlek, medför detta att i södra Sverige går det cirka 0.12 brandsoldater på 1 000 invånare medan det i norra Sverige går cirka 0.65 brandsoldater på 1000 invånare. Detta skulle kunna kallas för ett glesbygdsproblem.

Under sjuttiotalet genomfördes en tämligen omfattande genomlysning av FDNY, det vill säga brandförsvaret i New York, och det är troligtvis den mest omfattande studien som någonsin gjorts kring ”design” av räddningstjänst. Variabler som beaktades var bland annat ekonomi, taktik, bemanning, brandstationers placering, traditioner, utlarmning, utbildning, brandskadekostnader och byggnadstekniskt brandskydd.

Inom samtliga områden diskuterades förslag till förändringar där hänsyn togs till såväl ”efficiency” som ”effectiveness” och ”equity” (vilket grovt förenklat här kan översättas med fördelning eller distribuering). Tyvärr har ganska mycket av studiens slutsatser fallit i glömska.

Utöver detta finns det givetvis en del senare forskning på området, men i princip samtliga fall reducerar problemet (grovt sett och med något undantag) till att baseras på beredskapsstyrkans storlek samt insatstid. I kombination med att räddningstjänst normalt betraktas utifrån en produktionsmodell, blir det ju då att många lever i tron att mindre beredskapsstyrka kan kompenseras med kortare insatstid. Detta syns till exempel i den Fip-våg (förstainsatsperson) som sveper över landet. Givetvis är det så att kortare insatstid torde kunna avhjälpa en del eländen, men samtidigt kan man ifrågasätta om kortare insatstid verkligen kan kompensera för minskade beredskapsstyrkor. Jag är positivt inställd till Fip, men det är ingen generell lösning på varken beredskaps- eller insatsproblematik.

Redan i studien av New York på sjuttiotalet konstaterades att på de flesta platser spenderade beredskapsstyrkorna mindre än 5 procent av sin tid på räddningsuppdrag (vilket troligtvis är giltigt för stora delar av i alla fall västvärlden). Resten av tiden utgör styrkorna ett slags ”försäkring” mot större eller mindre händelser. Kostnaderna går helt enkelt till att hålla beredskap, vilket egentligen inte torde vara något konstigt. Det är helt enkelt bra att ha någonting att hålla i då åskan går, även om det inte sker så ofta.

Vad är då pudelns kärna? Jo, problemet är i stor utsträckning att vi inte vet vilken effekt olika åtgärder eller kombinationer av åtgärder på en skadeplats har. Vi har ännu inte lyckats kvantifiera effekterna av varken beredskap eller av åtgärder vid räddningsinsatser. Och utan den vetskapen blir det svårt att designa räddningstjänst, i synnerhet med tanke på att det problemet inte låter sig enkelt reduceras till ett matematiskt problem. Det är väldigt mycket mer komplext än så.

STEFAN SVENSSON

Ännu effektivare

Låt mig spinna vidare på temat om effektivitet, det vill säga att det som görs är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker.

Svensk räddningstjänst organiseras och planeras i mycket stor utsträckning utifrån ”1+4”, en chef och fyra brandsoldater, vilket baseras på Arbetsmiljöverkets föreskrifter om rök- och kemdykning. Detta torde inte vara okänt.

Dessutom finns det en hyfsad lång historia bakom, där den första regleringen i frågan kom redan 1958 (Statens brandinspektions cirkulär nr. 25/1958). Men den historiska utveckling som ledde fram till detta sträcker sig ännu längre tillbaka. Även de senaste årens varianter med delade styrkor, första insatsperson (FIP), med mera, bygger i stor utsträckning på möjligheten att uppfylla rökdykerireglerna.

Dessutom vågar jag påstå att 1+4-konstellationen har blivit normgivande för samtliga de typer av räddningsinsatser som genomförs, från trafikolycka till katt i träd (nåja…).

Man bör i sammanhanget även ha i minnet att det inte finns något egentligt mått på räddningstjänst. Många gånger används antal personal i beredskap samt insatstid. Men det är två väldigt klumpiga mått som inte säger särskilt mycket. Vi kan helt enkelt inte säga om det räddningstjänsten åstadkommer är bra eller dåligt, men det finns troligtvis en något överdriven tro på att mycket personal och kort insatstid alltid är bra. Jag tror inte det är riktigt så enkelt. Frågan är mycket mer komplex än så.

I dagens besparingsåtgärder tycks det ofta bli antalet personal i beredskap som blir lidande och det tycks även finnas en stark övertro att mindre styrkor på något sätt skulle bli ”effektivare”. Man jagar helt enkelt kostnader.

Men tänk om det är precis tvärtom: ur ett större samhälleligt perspektiv kanske mer personal i beredskap hade varit kostnadsbesparande? Detta beror kanske mer på vilken kompetens och förmåga större styrkor har, hur de används och hur man väljer att utforma och organisera styrkorna.

Några exempel som eventuellt skulle kunna påverka effektivitet och förmåga positivt skulle kunna vara (men då måste man också sluta tänka lokalkommunalt):

  • Med tanke på fönsterutrymningen kanske sju brandsoldater hade varit optimalt. Delar av en sådan större styrka skulle då till exempel kunna användas till ”normalhändelser”: mindre trafikolyckor, sjukvårdslarm, med mera. Hela styrkan används givetvis till något större eller mer okända händelser, och kanske framförallt till att uppfylla det enda vi egentligen lovat samhället: att utrymma människor med stegutrustning genom fönster.
  • Vi kanske skulle ha styrkor med bara kvinnor? Eller bara män? Eller bara skåningar? Det sista kan givetvis inte bli annat än bra, men har någon någonsin kvantifierat den typen av omfördelningar? Att en räddningsstyrka i någon mening återspeglar hur befolkningen ser ut kan väl knappast vara ett mått på effektivitet?
  • Större styrkor (om sju-nio brandsoldater), där majoriteten är FIP och kan larmas dynamiskt. Den återstående resten hämtar, vid behov, tung utrustning på en brandstation? Detta innebär ju följaktligen att vi får fler ”brandstationer”, utspridda över ett större geografiskt område.
  • Regionalisering av räddningstjänsten och följaktligen dynamisk allokering av styrkor i ett större geografiskt sammanhang. Gränsdragningar ställer alltid till problem, oavsett hur de definieras. Notera då och fundera gärna på de gränsdragningar jag själv gör i denna text.
  • Färre heltidspersonal och mer deltid, även i större tätorter, vilket skulle innebära att fler (förhoppningsvis välutbildade) människor finns utspridda på fler arbetsplatser. Tänk vad de skulle kunna innebära för brandskyddet och övrig säkerhet på dessa arbetsplatser.
  • Differentierade styrkor över dygnet, till exempel heltid på natten och deltid på dagen. Dagtid är det ju mer människor i omlopp som tidigt kan vara behjälpliga om något händer. Nattetid kan längre tid förflyta innan någon upptäcker och larmar om ett elände.

Problemet är ju, med risk för att verka tjatig, att vi inte har något egentligt mått på räddningstjänstens effektivitet,. att det som görs är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att rätt saker görs. Kostnad är INTE ett mått på effektivitet, möjligtvis en liten ingrediens att ta hänsyn till.

Hur många gånger har jag själv inte varit på larm, där vi släckte snabbt med en relativt måttlig skada på byggnaden, eller där en fastklämd och medvetslös person kunde transporteras från trafikolyckan till sjukhuset inom några minuter? Hur många gånger har jag inte frågat mig själv vad som medverkade till ett hyfsat bra resultat? Var det tiden, kollegan, beslutet, brandslangen, defibrillatorn eller klippverktyget? Var det skicklighet eller var det ren och skär tur?

Att det som görs är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker, är viktigt och det som egentligen omfattas av effektivitet. Vi måste sluta använda produktionsmodeller för räddningstjänst och istället tänka i termer av responsmodeller och resiliens. För en effektiv räddningstjänst, måste man med största sannolikhet ha vad en del skulle kalla för överkapacitet. En slimmad organisation är farlig.

Låt mig för ovanlighetens skull avsluta med ett citat av Chief John Eversole vid Chicago Fire Department, som visserligen kan vara något extremt men som ändå visar på ytterligare dimensioner av effektivitetsproblemet:

“Our department makes 1120 calls every day. Do you know how many of those calls the public expects perfection on? 1120. Nobody calls the fire department and says ‘send me two dumb-ass firemen in a pick-up truck’. In three minutes they want five brain-surgeon decathlon champions to come out and solve all their problem.”

STEFAN SVENSSON

Effektiv eller effektiv

När vi talar i termer om att effektivisera, gör tyvärr nog de allra flesta direkt en koppling till ”kostnadseffektivisering”, vilket normalt tolkas som att mer ska göras till en lägre kostnad. Helst gratis.

I den allmänna besparingsivern går givetvis inte heller räddningstjänsten under radarn. Men effektivisering innebär inte med nödvändighet att saker och ting måste bli billigare. Det kanske rent av skulle få lov att kosta mer, under vissa förutsättningar?

Men detta förutsätter att man tänker långsiktigt, utanför ramarna (den egna organisationen) och släpper monetära beskrivningar av verksamheten, vilket väldigt få tycks ha förmåga till.

Det engelska språket, som ibland kan vara något mer nyanserat än det svenska, skiljer mellan ”effective” och ”efficient”. Att något är ”effective” innebär att det är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker. Något som är ”efficient” fungerar på bästa möjliga sätt med minsta möjliga resurs, tid eller ansträngning, att göra saker rätt.

Då uppstår genast frågan om räddningstjänsten ska vara ”effective” eller ”efficient”? Ska rätt saker göras eller ska saker göras rätt?

Det ena utesluter givetvis inte det andra och självklart ska saker göras rätt. Men hur viktigt är det att saker görs med minsta möjliga resurs? Är det till exempel rimligt att räddningsinsatser minimaliseras? Torde det inte vara viktigare att det först och främst är rätt saker som görs och att dessa saker ger rätt effekt så att det förväntade resultatet uppnås?

Jag läste nyligen en artikel, där författaren hävdade att ”efficiency” resulterar i instabilitet: minimal input med maximal output tar bort redundans och gör att (i det här fallet) sådana ”effektiva” räddningsinsatser genomförs på marginalen eller kanske rent av på fel sida om tröskeln, en tröskel som vi knappt vet var den finns.

Författarens huvudbudskap var att räddningstjänsten beskrivs bäst som en responsmodell, inte som en produktionsmodell. Och det är en väsentlig skillnad. Räddningstjänsten producerar ju ingenting, däremot svarar man upp mot oönskade händelser, händelser som vi varken vet när dom kommer inträffa, vilken karaktär dom har eller var dom kommer inträffa.

Det tycks finnas en och annan fördomsfull människa som lever i tron att räddningstjänstens personal under tid utanför räddningsinsatser endast tränar, äter och vilar. Jag utesluter inte att det på sina håll mycket väl kan vara så, men det är med största sannolikhet mer undantag än regel. Om det ens förekommer.

Det är nog snarare så att det blir allt fler uppgifter som ska utföras och högre krav som ställs på räddningstjänstens personal. Utbudet av utrustning och regler för dess användning har ju inte precis minskat. Insatsmiljöerna har ju inte heller blivit mindre komplexa, med såväl höga hus som undermarksanläggningar och stora trafikflöden i våra kommunikationssystem.

Att samtidigt leva under ständiga besparingskrav, gör att organisationen blir allt mer känslig för störningar. Missförstå mig rätt: jag ser till exempel väldigt positivt på såväl FIP som förbundsbildningar. Men varken kortare insatstid eller stordrift förminskar behovet av räddningsresurser.

Räddningstjänsten har hamnat i ett läge av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”), ofta ivrigt påhejat av personer eller organisationer som kanske inte är helt insatta i det arbete som bedrivs. Gärna kostnadseffektiviseringar, men det måste ske med rätt utgångspunkter och utifrån rätt premisser.

Räddningstjänstens arbete består i stor utsträckning av att hålla beredskap inför olyckshändelser och att förbereda inför sådana olyckshändelser. Det ligger liksom i sakens natur. Men denna beredskapshållningstid är inte tom på arbetsuppgifter och förutom att bedriva bland annat egen övningsverksamhet är det idag inte ovanligt att räddningstjänstens personal bedriver såväl uppsökande och skadeförebyggande verksamhet, som uppföljning av genomförda insatser.

Det förefaller inte rimligt att räddningstjänsten ska ha maximerad effektivitet (”efficiency”) som utgångspunkt. Utgångspunkten ska istället vara resiliens, att kunna motstå störningar. Detta kan mycket väl innebära kostnadsökningar på kort sikt eller för den enskilda organisationen. Men för samhället i stort och på lång sikt, är jag helt övertygad om att det leder till minskade kostnader.

Detta förutsätter också att man ser utanför den egna kommunen, den egna organisationen och, framförallt, inte ser verksamheten i monetära termer. Räddningstjänst kostar. Men de skador och olyckor som räddningstjänsten (eller andra blåljusorganisationer, för den delen) inte kan hantera som en följd av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”) kostar mer.

STEFAN SVENSSON

Ut ur brandkårsbubblan och delta i samhällsutvecklingen

De senaste åren har vi sett en värld  präglad av otrygghet och osäkerhet. Nyhetsrapporteringen handlar om miljöhot, klimathot, krig, terrordåd, gängkriminalitet, skjutningar, flyktingströmmar, främlingsfientlighet och rasism, förtryck, Trump, Putin, segregation och utanförskap…, listan på eländet är lång. Och Sverige står inte utanför dessa skeenden.

Vad har då detta med räddningstjänst att göra? Jo, trygghet och säkerhet är ytterst en demokratifråga, en del av välfärdssystemet. Räddningstjänsten svarar för en del av detta uppdrag, främst kring bränder och olyckor. Men också som en organisation man har förtroende för, som alltid kommer när det hänt något oönskat, som man kan vända sig till med frågor och behov av kunskap.

Vårt förtroende är oomtvistat och genom att arbeta förebyggande på ett brett sätt med information och rådgivning kan bränderna och olyckorna bli färre, samtidigt som den upplevda tryggheten och säkerheten ökar. I en för övrigt otrygg och osäker värld.

Men då kan vi inte vara kvar i brandkårsbubblan, då måste vi bli en aktiv aktör i kommunerna och regionerna. Att vara aktiv innebär att delta i samhällsutvecklingen och att arbeta förebyggande ur flera perspektiv – brand- och olycksförebyggande, integrationsbyggande, socialt ansvarstagande och förebildsskapande.

Men också att utveckla ett resiliensperspektiv, vilket innebär att, förutom att förebygga och kunna agera vid samhällsstörningar, också medverka i att säkerställa samhällets funktionalitet efter en olycka eller störning.

Detta har blivit särskilt tydligt efter händelser som påverkar stora delar av samhället, som till exempel skogsbranden i Västmanland, översvämningarna i Skåne och Halland och flyktingströmmarna för drygt ett år sedan.

För detta måste vi ”starta om” den kommunala räddningstjänsten. Bilden av vårt uppdrag och vår verksamhet behöver förnyas. De ambitioner och synsätt som präglade förarbetena till lag om skydd mot olyckor har inte infriats på långa vägar. Olyckorna och bränderna är av samma omfattning som för 15 år sedan (förutom trafikolyckorna).

Vår verksamhet präglas fortfarande i stora delar av ett skadeavhjälpande förhållningssätt, trots att både kompetensen och uppdraget ändrats. I våra operativa styrkor har vi de bästa kommunikatörerna och utbildarna vad avser förmåga och förtroende – men tiden används i alltför stor utsträckning till annat.

Om 20 procent av räddningstjänsternas arbetstid användes till förebyggande arbete skulle 1 miljon arbetstimmar (600 årsarbetare) kunna fördelas till arbete med brandskydd i bostäder, barn och ungdomar, vattensäkerhet eller vad som nu är viktigast i kommunen.

Tillsammans med andra kommunala verksamheter, privatpersoner, väktarbolag, poliser, byalag, föreningslivet med flera andra, skulle vi kunna få igång ett brett arbete för att skapa trygghet och säkerhet för våra medborgare, våra kommuner och våra medarbetare. Men det krävs en omstart, tydliga politiker, modiga chefer, duktiga medarbetare, nya preventionsmetoder och en social dimension som kompletterar det mer traditionella arbetet i räddningstjänsterna.

Jag har alltid varit inspirerad av kollegorna i räddningstjänsterna i Storbritannien. De har sedan 1990-talet arbetat aktivt med de frågor vi idag fortfarande pratar om i den kommunala räddningstjänsten. Från förebyggande arbete i bostäder till samverkan och ledning i stora regionala organisationer. I Storbritannien ser vi idag resultat, i Sverige pratar vi. En framgångsfaktor är så klart den regionala strukturen som skapar resurser och utvecklingsmöjligheter på ett helt annat sätt än vad vi ser i Sverige.

Jag ser framemot den utredning som justitiedepartementet har annonserat ska komma i början på detta år. Jag tror inte längre på lokala initiativ och utredningar om samverkan, de kan alltid stoppas av politiska och tjänstemannamässiga invändningar. Men en utvecklingsidé som drivs och beslutas från nationell nivå, och genomförs lokalt och regionalt, skulle gagna tryggheten och säkerheten för alla dem vi är till för.

Så, det går sannolikt att få mer pang för pengarna inom trygghets- och säkerhetsområdet; med färre omkomna och skadade, mindre som förstörs och bättre insatsresultat. Men då krävs beslut och handlingskraft i olika frågor. Flera viktiga vägval står för dörren.

PER WIDLUNDH