Tillfredsställande och likvärdigt skydd – men inte lika

I räddningstjänstens fantastiska värld sneglar vi många gånger på lagen om skydd mot olyckor (LSO), men även på en rad andra lagstiftningar. Tyvärr glömmer vi många gånger att även läsa förarbetena.

Och i vissa fall måste vi även läsa äldre lagstiftningar och motsvarande förarbeten, såväl utredningar som propositioner. När det gäller den så kallade förebyggande verksamheten, kan jag starkt rekommendera att läsa 1962 års brandlag samt dess förarbeten. Det finns även en liten bok som heter ”Brandsyn förr och nu” med ett avsnitt om skälighet, som är alldeles ypperlig.

Hur som helst, i LSO framgår det att syftet är att i hela landet bereda ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor. Dessutom ska räddningstjänsten planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Tillfredsställande, likvärdigt, inom godtagbar tid och effektivt.

I propositionen till LSO (Prop 2002/03:119) påtalas flera gånger och på olika sätt vikten av lokal anpassning samt att det krävs såväl förebyggande som skadeavhjälpande verksamhet.

Det råder således inte något antingen/eller-förhållande mellan förebyggande och skadeavhjälpande arbete. Båda behövs och har stort värde, även om vi kanske inte alltid kan mäta eller värdera olika åtgärder på samma skala.

Av propositionen (jag faktiskt tycker det är ganska roligt att läsa propositioner…) framgår det bland annat att kommunernas behov av kompetens varierar, bland annat utifrån variationer i storlek, befolkningstäthet eller industriell verksamhet. Behovet av kompetens kan också variera över tiden, på grund av förändringar i den lokala riskbilden. Riskbilden är inte statisk, varken över dygnet, veckan, månaden eller året.

Syftet med LSO är således att skapa flexibilitet och utrymme för en kontinuerlig anpassning till olika kommuners skilda behov. Personalen måste givetvis också genom utbildning och erfarenhet ha den kompetens som krävs för att allmänheten skall ha en tillfredsställande säkerhet.

Syftet med LSO är således också att varje kommun själva ska ha möjlighet att anpassa verksamheten utifrån de risker som finns just där. Verksamheten inom räddningstjänstområdet ska i varje del av landet hålla en godtagbar nivå; ett betryggande skydd ska finnas oavsett var i landet man befinner sig.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, skyddet mot olyckor ska vara tillfredsställande. Inte likvärdigt, åtminstone inte i termer av lika. Det ska inte vara lika över landet, snarare tvärtom: det ska vara olika, det är liksom det som är hela grundtanken.

Först måste vi för varje kommun, kanske till och med för varje tidpunkt, bestämma vad som är en tillfredsställande nivå. Här har då samhället och dess medborgare tolkningsföreträde, normalt i form av våra folkvalda. Inte kommunens organisation för räddningstjänst, som dock rimligtvis kan förse beslutsfattande organ med underlag. Därefter kan vi bestämma hur vi når denna tillfredsställande nivå.

Låt mig ta ett enkelt exempel: anta att kommunen har bestämt att nivån på skyddet ska vara 42. För enkelhetens skull håller vi oss till brand, men i ett verkligt fall bör man givetvis föra ett resonemang kring kommunens samlade bild kring kriser, risker och olyckor (dvs. riskbilden).

 Här är skyddet likvärdigt, men inte lika.

De parametrar som jag då har att spela med kan till exempel vara personal i beredskap, insatstid, utbildningsnivå hos personalen, kvaliteten hos det byggnadstekniska brandskyddet samt andelen brandvarnare i kommunen. Genom att kombinera dessa, kan jag åstadkomma den önskade tillfredsställande nivån på skyddet på olika, men likafullt likvärdiga, sätt. Olika kombinationer av dessa parametrar skulle då ge likvärdigt skydd, i det här fallet summan 42 (se figuren).

Det som då är lite trist, är att diskussionen (fortfarande) tycks hamna kring ”likvärdigt” i termer av ”lika”, förmodligen eftersom det kan uppfattas som enklare: det är ju lättare att jämföra med någon annan, än att bestämma själv. Men det ska ju inte vara lika. Det ska vara olika: att kunna göra på olika sätt, men ändå få ett tillfredsställande skydd mot olyckor. inte lika, men likvärdigt, och framförallt tillfredsställande.

Stefan Svensson

För vem finns vi till?

Häromveckan på vägen hem från en övning observerade jag en personbil framför mig som inte framfördes på ett sätt som kan anses vara korrekt. Föraren använde hela körbanan och även delar av diket.

Efter samtal med SOS fick jag snabbt kontakt med en polispatrull som var på väg åt mitt håll. Jag kunde ju inte släppa ifrån mig detta hur som helst. Antingen skulle föraren själv kunna komma till skada eller så kunde någon annan hamna i vägen för den något vådliga färden. Det gick visserligen inte särskilt fort, men ändå.

Jag har ju inte själv förmåga att hantera den här typen av situationer och det var ju egentligen inte ”mitt problem”. Men jag kände ett visst ansvar för det som fanns framför mig. Här någonstans började jag fundera på vad vi gör och för vem vi finns. Hur används egentligen samhällets resurser?

Olika myndigheter ansvarar för olika delar av räddningstjänst. Men ibland får jag tyvärr bilden av att de olika ansvariga aktörerna inte riktigt varken förstår sitt uppdrag eller att man kan verka samtidigt som andra aktörer, även vid samma händelse. Framförallt tycks samarbetet mellan myndigheterna inte alltid vara det bästa. Utgångspunkten måste väl ändå vara att samhällets resurser, finansierade med skattemedel, ska användas på bästa sätt.

Om till exempel en myndighet har tillgång till en resurs som en annan myndighet behöver, är det då inte rimligt att myndigheten som har resursen ställer upp med den även om det inte ”ingår i uppdraget” som det brukar heta? Detta så kallade uppdrag kan väl inte inskränka sig till vad som står i myndighetens instruktion, eftersom det handlar om att förvalta skattepengar väl?

Om samhället, i form av enskilda eller organisationer, i en nödsituation behöver en resurs som finns tillgänglig hos en annan myndighet än den som upptäcker problemet, är det inte rimligt att myndigheterna hjälps åt och ställer upp med resursen, även om det inte ”ingår i uppdraget” för den myndighet som svarar för resurser? Vi finns ju till för samhället, inte för vårt eget nöjes skull.

Det finns givetvis en gräns för vad myndigheten ska, kan och bör utföra. Att bedriva taxiverksamhet med ambulanser är väl kanske inte helt korrekt. Men om fjällräddningen behöver helikoptertransport för att undsätta någon i fjällen, torde det då inte vara rimligt att en myndighet med tillgång till helikopter hjälper till även om det inte ”ingår i uppdraget”?

Man måste ju ställa nyttan mot någonting. Kostnad? Kanske, men resursen är ju i princip redan betald (med skattemedel). Begreppen ”rimligt” och ”värde” ligger nära att ta till och det finns väl ändå fler faktorer än kostnader att ta hänsyn till. Att ”det ingår inte i uppdraget” räcker inte som motivering att inte hjälpa till. Åtminstone inte för mig.

Samhällets resurser finns väl till för samhällets medborgare och i fallet med nödsituationer bör väl bland annat de så kallade blåljusmyndigheterna (och även andra) hjälpas åt att ge den hjälp som nöden kräver? En händelse ”ägs” inte av någon specifik organisation eller myndighet.

Istället har respektive organisation eller myndighet ett visst grunduppdrag samt vissa resurser och en viss förmåga att hantera vissa saker. Men det utesluter ju inte att man även tar sig an andra problem eller hjälper andra organisationer eller myndigheter att lösa sina problem.

En konsekvens av lagen om skydd mot olyckor är att en kommun själv bör skaffa mer information om en händelse i de fall det inte finns tillräckligt tydliga indikationer på en inträffad olycka (se MSBFS 2012:5). Detta bör väl rimligtvis gälla även andra myndigheter. Summan av delarna blir ju oftast så mycket mer än bara de enskilda delarna. Eller?

Hur det gick med den vådliga bilfärden? Jodå, det slutade lyckligt. Händelsen var inte räddningstjänst, åtminstone inte än, och det är inte heller räddningstjänstens sak att kontrollera varken fordon eller fordonsförare. Men samtidigt vill man ju göra vad man kan för sina medmänniskor och kan inte jag så kan väl någon annan hjälpa mig att hantera problemet.

Efter en vinglig färd genom byn och vidare ut på den vintermörka Skånska slätten stannade fordonet. För att ta det säkra före det osäkra, la jag i backväxeln och hade foten på gaspedalen (ja, jag är en fegis…). Men ut kliver en uppenbart harmlös person (dvs. en äldre dam i sina bästa år) som var tämligen förvirrad, dock inte påverkad av några kemiska substanser (vilket senare kunde bekräftas). Polis anlände så småningom och det hela löste sig utan några större problem. Och jag kunde sova gott även den natten…

STEFAN SVENSSON

Skumt värre

Kemikalieinspektionen gav nyligen ut en rapport från ett avslutat regeringsuppdrag, om högfluorerade ämnen i brandsläckningsskum. I stora drag går slutsatserna ut på att skumvätska/släckvatten från fluorbaserade brandsläckningsskum ska samlas upp och destrueras.
Bakgrunden kan bland annat sägas vara de senaste årens upptäckter av släckmedelsrester i till exempel vattentäkter.

Syftet med en begränsning och rent av förbud är givetvis gott och välkommet. Räddningsinsatser ska inte åstadkomma större skada, i synnerhet inte på lång sikt, än vad olyckan i sig ger upphov till.
Samtidigt lever jag i tron av att det inte finns räddningstjänster som med berått mod använder skum i närheten av känsliga områden, inte minst som en följd av Miljöbalken som vi levt med under ett flertal år. Sunt förnuft bör väl också få de flesta att tänka till både en och två gånger innan man pumpar ut kemikalier i naturen (ja, skumvätska är en kemikalie).

Men sunt förnuft är inte alltid så sunt. Och det är väl få av oss som i stridens hetta kan bedöma vad som är bra och vad som är dåligt, och det kan ofta bli som att välja mellan pest eller kolera.
Men jag blir förvånad över de undantag som föreslås, för funktionstester av släckutrustning i fasta installationer, användning till sjöss samt för viss utbildningsverksamhet inom Försvarsmakten. Funktionstester kan mycket väl göras med andra alternativ eller så kan systemen helt enkelt bytas ut eller byggas om.

Och är det någonstans det verkligen borde vara ett totalförbjud (med omedelbar verkan) så är det väl till sjöss och framförallt inom Försvarsmakten. Det är ju här som de största problemen har uppdagats. Men, i vanlig ordning, gör staten undantag för sig själv.
Det känns som om detta är ytterligare ett förslag med syfte att begränsa de kommunala räddningstjänsternas möjligheter att arbete säkert och effektivt.

Det finns dessutom alternativ som är fria från högfluorerade ämnen och i praktisk användning är dom väl så bra som tidigare fluorbaserade skumvätskor. Det tog faktiskt inte särskilt många minuter för mig att hitta sådana alternativ. Även dessa kan givetvis påverka miljön, men denna påverkan blir dels mer lokal och dels mer kortvarig.

Så länge man håller sig till sådana skumvätskor, kanske det till och med finns anledningar att överväga användningen av skum i fler situationer. Kanske. Och inne i byggnader torde det inte vara allt för svårt att samla upp skumvätskan. Ja, det finns risk för egendomsskador som en följd av skumanvändning, men detta måste ställas mot skador till följd av olycksförloppet. Pest eller kolera.
– Skum kan minska den totala mängden släckmedel som behövs.
– Det kan därmed minska det totala utsläppet av farliga ämnen till mark och vatten.
– Skum kan även reducera utsläppen till luft och binda ämnen som annars betraktas som hälsofarliga, inte minst för räddningstjänstens personal.
– Skummet kan även minska egendomsskadorna, eftersom mindre mängd släckvatten behövs.

Detta kräver dock kunskap och därmed även utbildning. Världen inte är svart eller vit. Utsläpp av kemikalier, inklusive skumvätskor, till miljön måste begränsas. Men samtidigt ska man komma ihåg att det inte finns några patentlösningar, inte ett sätt som är rätt. Man måste göra bedömningar i varje enskilt fall.
Att då räddningstjänstens utbildningsmöjligheter inte direkt förbättrats under senare år gör ju inte saken lättare. Utredningens förslag ter sig för mig något uddlösa, inte minst på grund av de undantag som föreslås. Tyvärr.

Utredningen innehåller flera intressanta skrivningar, till exempel den om alternativa släckmetoder. Det som där skrivs kan tolkas som att vattendimma skapat med högt tryck (vilket skulle ge väldigt små vattendroppar, vilket i sig inte är helt korrekt eller i alla fall inte hela sanningen) skulle kunna användas som ett alternativ till skumbrandsläckning. Kanske i vissa mycket speciella situationer men knappas generellt.
I ett utredningsuppdrag som med största sannolikhet har utförts av en rad ytterst kunniga experter inom kemiområdet, finner jag det förvånande att den här typen av grodor kan slinka med. Det är nästan så man undrar vilken ”brandsläckningsexpertis” som konsulterats.

STEFAN SVENSSON

Räddningsledaren ute eller inne?

Jag gläds åt att Skåne enligt rykten är på väg att anamma ett ledningssystem där man för varje räddningsinsats tänker pröva och bestämma vart räddningsledarskapet ska läggas – ”inne” eller ”ute”.

Något som Södertörn, där jag jobbade i åtta år, gjort sedan många år. Det var spott och spe när vi drog den utvecklingen. Likaså var väl inte responsen jättebra när jag kom till en annan räddningstjänst med det förslaget. Det var otroligt många upprörda känslor runt detta, men främst från externt hall.

För oss internt på Södertörn var det nog inte det som var själva grejen med ledningsförändringen som vi gjorde; den var komplexare och viktigare än så. Räddningsledarfunktionens geografiska placering var en del av en större helhet. Det var också intressant (och lite beklämmande) att andra organisationer var så upprörda över hur vi valde att jobba i vår organisation. Det kommunala självstyret innebär ju att var och en beslutar över sig själv, inte Södertörn över alla andra.

Hur som helst, jag kan nu konstatera ett par år senare att vi kanske inte alls var så fel ute som vissa gjorde gällande. (Förhoppningsvis är detta gammal skåpmat för er läsare.)

Dels för att jag fortfarande tror på idén att man inte ute på skadeplatsen alltid har de bästa förutsättningar för att på bästa sätt sköta räddningsledarrollen. Dels för att jag förstått att fler har funderat och kommit fram till att det kanske var lämpligt att göra som vi valde att göra.

Man kan schematisera lämpligheten av att ha räddningsledarskapet inne alternativt ute på en glidande skala. På de mindre enklare räddningsinsatserna (hur man nu definierar dem, men ändå) är det oftast lämpligt med att räddningsledarbesluten/-mandaten enligt LSO är knutna till befäl på plats, kanske ofta styrkeledare.

Men om vi glider längs skalan bort till de större komplicerade räddningsinsatserna, så är det sannolikt lämpligt att knyta det till någon med lite större perspektiv, långsiktighet och större mandat i organisationen, kanske t.o.m. räddningschefen eller hens ställföreträdare.

Jag tänker på en bild jag sett av räddningsledaren ståendes på en stege mot en tågvagn på en tågolycka. Frågan är om hen är den som bäst har övergripande ansvar och kontroll över insatsen. Jag tror inte det.

Givetvis finns inget svar eller vitt, men för mig var det en markering att utgångspunkten i vårt fall på Södertörn var att knyta till ett befäl på räddningscentralen. Poängen med det var inte faktumet i sig, utan de diskussioner som det gav upphov till att göra på ett nytt sätt. Det uppstod en kvalitetssäkring mellan personalen inne på räddningscentralen och ute på skadeplats som behövdes.

När då även befälen som förde denna diskussion alternerade i rollerna ute och inne blev det en bra förståelse för båda roller och man jobbade mer som ett team, vilket behövdes.

Vi diskuterade även det faktum att det i förarbetet står att ”Man bör observera att även om räddningschefen har utsett en annan person att vara räddningsledare, behåller räddningschefen det övergripande ansvaret för verksamheten. Den utsedde räddningsledaren måste rätta sig efter givna instruktioner och anvisningar som räddningschefen ger.”

Lite spetsigt uttryckt: det går inte att tro att bara för att man står på befälsschemat den dagen kan köra på som man själv vill. Chefen är alltid chef.

Diskussionen om vad det innebär att vara räddningsledare och vad det är för skillnad mellan att vara det och befäl utan räddningsledarskap var nyttig och bidrog till bättre insatser och medvetenhet om skyldigheter och möjligheter enligt LSO. Diskussioner som behövs fortlöpande och förmodligen inte bara på Södertörn eller kopplat till den geografiska placeringen på räddningsledaren.

SANDRA DANIELSSON

Två sidor av samma mynt

Det är inte okänt att brandlagstiftning och bygglagstiftning har gått hand i hand under mer än hundra år.

Konstigt vore det väl annars, eftersom det är två sidor av samma mynt: en byggnad står sällan kvar utan räddningstjänsten och räddningstjänsten klarar sällan att rädda en byggnad utan det byggnadstekniska brandskyddet.
I grundförfattningen till dagens byggregler, BBR 1 (BFS 1993:57), kunde man läsa att

Ytterligare brandskyddsåtgärder … kan krävas i de fall då räddningstjänsten inte kan förväntas ingripa inom normal insatstid och deras ingripande är en förutsättning för att byggnaden skall kunna utrymmas på avsett sätt och brandspridning till närliggande byggnader skall kunna begränsas.

I den så kallade BBR 20 (dvs. den senaste versionen av Boverkets regler för byggande) kan man läsa att

Om räddningstjänsten har tillräckligt snabb insatstid och tillräcklig förmåga får utrymning genom fönster med hjälp av räddningstjänst … tillämpas.

Tidigare handlade det således om att ytterligare brandskyddsåtgärder kunde krävas om ingripandet låg utanför ”normal insatstid” (10 minuter alternativt 20 minuter för friliggande trevåningshus) medan det numer heter ”tillräckligt snabb insatstid” samt ”tillräcklig förmåga” (vad det nu är…), men inte knutet till några krav på ytterligare brandskyddsåtgärder.

Dessutom hängde byggreglerna och räddningstjänstens insats tidigare samman med utrymning och brandspridning medan den numer endast berör utrymning genom fönster (vilket dock är en sanning med viss modifikation…).

Nu kan man roa sig med att fundera på vad detta innebär: kan det vara en misstroendeförklaring mot kommunens organisation för räddningstjänst?
Håller det på att ske en nedmontering av svensk räddningstjänst (av politisk-ekonomiska skäl?) på ett sätt som gör att samhället inte längre kan förvänta sig att räddningstjänsten löser de uppgifter som tidigare förväntats? Det finns ju uppgifter som pekar på att beredskapen har minskat under senare år…

Men man kan också se det från andra hållet, där samhällets regler för byggande är förtydligat till att omfatta personsäkerhet. Men inget är förändrat när det gäller det totala brandskyddet.
Räddningstjänsten förväntas fortfarande hantera sin del av brandskyddet (personskydd, egendomsskydd och miljöskydd). Med detta synsätt ställs det högre krav än tidigare på räddningstjänstens förmåga.

Lagen om skydd mot olyckor syftar till att, utifrån lokala förhållanden, ge ett tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.
Plan- och byggförordningen ställer krav på byggnadsverks bärförmåga vid brand, begränsning av utveckling och spridning av brand och rök inom byggnadsverket, begränsning av spridning av brand till närliggande byggnadsverk, utrymning samt räddningsmanskapets säkerhet.
Skyddet mot brand i byggnad ska vara tillfredsställande och räddningstjänsten är en viktig del av detta skydd.

Kommunen bör således anpassa räddningstjänstens förmåga utifrån hur det befintliga byggbeståndet ser ut lokalt och vilka planer det finns för nyuppförande av byggnader.
Vi kan ju inte endast ta hänsyn till nya hus, eftersom det fortfarande finns en majoritet av byggnader som är uppförda utifrån äldre byggregler. Dessa byggnaders skyddsnivå baseras ju bland annat på räddningstjänstens ingripande.

Men även den som bygger hus bör se upp: räddningstjänsten är en del av det totala brandskyddet och man kan inte bortse från detta varken vid nyuppförande eller vid ombyggnad.
Man kan således som byggherre inte hävda att räddningstjänsten inte kan förväntas göra en insats, eftersom det är precis det som samhället förväntar sig att räddningstjänsten gör.

Kraven blir högre och friheten större. Men med varje frihet följer ett ansvar. Ökar eller minskar då kraven på byggherren? Ökar eller minskar kraven på kommunerna? Och ökar eller minskar kraven på tillsynsmyndigheterna? Men framförallt, klarar man att leva upp till dessa krav?

Stefan Svensson

Likvärdigt en glänta i skogen

För att kunna verka som jurist i en organisation som MSB behövs ett stort mått av förståelse för de verksamheter som reglerna berör, detta gäller oavsett om det är privatpersoner näringsidkare, statliga myndigheter eller den kommunala räddningstjänsten.

I veckan som gick hade jag möjligheten att vara med på Brandkonferensen i Piteå, ja det var faktiskt första gången efter 13 år i ”kris- och brandbranschen” som jag var där. Dessutom ombedd att föreläsa 20 min på temat ”Likvärdigt skydd: MSB tolkar lagen”. En inte helt lätt uppgift eftersom LSO:s målstyrning, där kravet på likvärdigt skydd finns med, är mycket öppen.

Min föreläsnings slutsatser var i huvudsak följande: ”likvärdigt” är en del av målstyrningen, ”likvärdigt” måste tolkas tillsammans med tillfredställande, ”likvärdigt” är ett sätt att signalera om individuella kommunala lösningar och dessutom, ”likvärdigt” uppmanar oss till diskussion och sökande efter nya lösningar!

Särskilt den sista slutsatsen är värd att fundera kring och konferensens olika delar kom ständigt tillbaka till detta, vilka lösningar finns egentligen? Som en av konferensens sista föreläsare framträdde ”tänkologen” PA Ståhlberg som citerade den inledande raden i Tomas Tranströmers dikt ”Gläntan”: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Tranströmer är inte minst känd för sina metaforer och vem vet hur han skulle diktat om LSO och dess målstyrning av kommunernas räddningstjänst. Själv kunde jag inte låta bli att låtsas att dikten i själva verket handlande just om nya lösningar för landets räddningstjänster, att gläntan var just dessa nya lösningar som ska ge oss ett ”likvärdigt” skydd. Och att vi under våra ansträngningar att hitta en lösning på målstyrningens gåta alla varit vilse i skogen. Hoppas nu att vi tillsammans börjar se ljuset i gläntan.

TORKEL SCHLEGEL

Brandskyddets blinda fläckar

Under hösten har jag tillsammans med Patrik Perbeck och Eleonor Storm varit runt i landet för att göra reklam för MSBs nya bok om kommunal tillsyn enligt LSO. Syftet med turnén var att skapa uppmärksamhet kring boken och förklara hur vi tyckte att den skulle kunna användas.

Vi insåg dock rätt snart att det fanns en stor (omättlig?) efterfrågan på att få ha fördjupade diskussioner om brandskydd och tillsynsprocessen. Lite frustrerande eftersom vi inte kunnat avsätta så mycket tid som behövs för sådana diskussioner och seminarier i hela landet. Men vi hoppas ändå att boken i sig kommer att ge mycket av det breda stöd som efterfrågats.

Men det är inte bara kommunens tillsynsförrättare som har haft nytta av turnén. Själv har jag fått möjlighet att resa mig ur ”träsket” av allehanda juridiska spörsmål som sköljer över MSBs rättsenhet och bara koncentrera mig på LSO-tillsynen ett tag. Återkopplingen som diskussioner och frågor ger skapar ny förståelse hos mig om vilka svårigheter som möter tillsynsförrättarna och hur MSB skulle kunna stödja.

Efter frågorna och diskussionerna har jag också börjat fråga mig om vi verkligen har en tillräckligt tydlig och funktionell reglering av brandskyddet i Sverige. Totalt sett är nog systemet bra men det finns definitivt brister. Principen om att tekniskt brandskydd vid nybyggnad (ombyggnad) regleras i byggreglerna och att tekniskt och organisatoriskt brandskydd under byggnadens nyttjande regleras i en enda övergripande regel i LSO (2:2) vållar faktiskt en hel del tillämpningssvårigheter både för enskilda och tillsynsmyndigheter.

Detta kan jämföras med Finland som har byggt upp sin brandskyddslagstiftning (Räddningslagen från 2011) genom att tydliggöra vad som gäller för brandskyddet under byggnadens nyttjande med flera detaljerade regler som skapar tydlighet för både enskilda och för myndigheter.

En av de allra mest framträdande bristerna i det svenska ”brandskyddssystemet” är en verklig ”blind fläck”. Jag tänker på bristen på regler om återkommande kontroll av olika tekniska system som brandlarm och sprinklers. I alla andra sammanhang där samhället ställer tekniska krav på olika anordningar finns ett system med konstruktionskrav, godkännanden och återkommande kontroll under driftstiden.

Tänk på bilprovning, på cisternkontroll, kontroll av tryckkärl, kontroll av lyftanordningar, brandskyddskontroll av eldstäder – listan kan göras hur lång som helt. Men varför har vi inte samma krav när det gäller tekniska system med väsentlig betydelse för brandskyddet? Tänk dessutom på att vi i allt större grad baserar brandskyddet på tekniska system som larm och sprinklers så inser ni hur konstigt det är.

Den finländska lagstiftningen som jag hänvisat till ovan har fångat upp detta. I Finland finns alltså detaljerade krav på när och hur återkommande kontroll av larm och sprinklers ska göras. Om t.ex. en hotellägare i Finland inte kan visa att kraven på återkommande kontroll för larmet är uppfyllda kan tillsynsmyndigheten direkt ställa krav mot hotellet mot denna bakgrund.

I Sverige däremot måste tillsynsförrättaren bevisa att brandskyddet i sig inte är skäligt – dvs göra troligt att det finns en bristande funktionalitet i larmet – för att kunna ställa krav. Även om det i något fall skulle finnas möjlighet att ställa krav på återkommande kontroll på detta sätt innebär det bara att man ställer krav på kontroll vid ett tillfälle och mot ett visst objekt. Alltså ett system som är oprecist och svårtillämpat för både enskilda och myndigheter och som inte garanterar ett skäligt brandskydd. Är inte detta ett systemfel säg?

PS.

Nej det är inte jag och MSB som beslutar om lagarna. Det är ett gäng som kallas Riksdagen. Men tillsammans kan vi påverka för en mera funktionell lagstiftning i framtiden!

/DS

TORKEL SCHLEGEL