Hej alla vägtrafikanter!

Det kan komma som en överraskning, men jag kan upplysa er om att en väldigt stor andel av er är kompletta idioter! Flera av er borde inte ens ha körkort eller tillåtas vistas ute på vägarna.

Låt mig ge några enkla exempel som många av oss som framför utryckningsfordon har egna erfarenheter av:

  • Innan man kör om, även på fyrfilig väg, är det lämpligt att titta i backspegeln. Det kan ju komma utryckningsfordon i hög hastighet, och det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Ser man då utryckningsfordon i backspegeln som påkallar så kallad fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren) ska man givetvis inte påbörja omkörning.
  • Om det kommer utryckningsfordon som påkallar så kallad fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren) ska man sakta in och hålla till sidan. Inte försöka köra ikapp. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Som förare av utryckningsfordon har man ganska mycket annat att tänka på än alla idioter som kör på vägarna.
  • Om det då, som en direkt följd av att utryckningsfordon påkallar fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren), uppstår en lucka i trafiken, ska man inte hänga på i luckan. Det kan ju komma ytterligare utryckningsfordon. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Har ett utryckningsfordon passerat, fortsätt då att hålla till sidan ytterligare en stund och ha extra koll i backspeglarna. Utgå från att det kommer fler utryckningsfordon.
  • Om vägbanan är avspärrad som en följd av till exempel en trafikolycka, är vägbanan avspärrad. Detta betyder att man inte får passera, inte ens i låg hastighet. Och är vägbanan endast delvis avspärrad så att man faktiskt kan passera, ska man först överväga om det överhuvudtaget är lämpligt. Om det då, mot all förmodan, råkar vara lämpligt, ska man hålla låg hastighet. Med låg hastighet menas att det ska gå mycket långsamt, långsammare än promenadtakt. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel!
  • Om vägbanan är avspärrad som en följd av till exempel en trafikolycka, är den inte avspärrad för att vi tycker det är kul eller för att reta upp någon. Vi till och med beklagar om vi ställer till med besvär i trafiken. Vi gör det för att skydda oss själva men också för att skydda de som drabbats av en olycka. Vi vill ju inte ha ytterligare olyckor. Och ytterligare olyckor händer väldigt lätt, eftersom du inte är en så bra förare som Du själv tror.
  • Och om det då uppstår köer till följd av till exempel trafikolyckor, så är det bara att snällt vänta till trafiken släpps på igen. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Tänk också på att köerna har uppstått på grund av att sådana som du har orsakat en olycka. Inte för att vi tycker det är kul att spärra av vägarna.
  • Om ni trots allt passerar en olycka, är det inte okej att filma eller fotografera. Dels kan sådant beteende orsaka ytterligare olyckor (nej, du är inte en så bra förare som du själv tror, inte ens i närheten). Dels är det inte så trevligt för dom som är drabbade av olycka att se sig själv eller sina anhöriga i sociala medier. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Följaktligen kan det vara mycket blod eller andra kroppsvätskor, kroppsdelar, förvridna eller lemlästade kroppar. Men det är inte som på TV. Detta är verkligheten och verkligheten är inte alltid vacker.
  • Slutligen, vad är det för fel med att följa gällande trafikbestämmelser såsom hastighetsbestämmelser, högerregel eller att i övrigt visa hänsyn i trafiken? Tänk så många olyckor som hade kunnat undvikas och tänk så mycket smidigare det hade varit.

Återigen, trafiken är full av kompletta idioter. Utgå från att du är en av dessa och gör gärna vad du kan för att motbevisa mig.

Tack!

STEFAN SVENSSON

Avspärrning vid insatser får konsekvenser

På förekommen anledning har avspärrningar i samband med räddningsinsatser diskuterats en del på sistone. I dessa diskussioner var det en kommentar som jag själv reagerade starkt på, och den handlade om att avspärrningar medför höga samhällskostnader eftersom viktiga människor inte kommer till sina jobb.

Jag ställde givetvis genast frågor som till exempel om det är viktigare att viktiga människor kommer till sina jobb än att andra människor gör det? Vad är då en ”viktig människa”? Är en viktig människa så viktig att denne inte ska behöva möta några avspärrningar och rättfärdigar viktigheten hos en människa att denne kan köra förbi avspärrningar?

Hur värderar man viktigheten hos en människa? Och, kanske framförallt, ska räddningstjänsten ta hänsyn till sådana viktiga människor och hur skulle det i praktiken gå till?

Ganska många i räddningstjänsten har varit med om att avspärrningar inte respekteras, att bilister passerar en olycka utan att lätta på gasen och förbipasserande som orsakar ytterligare olyckor på grund av ren nyfikenhet.

Dessutom förekommer det ibland en press från högre ort att ta bort avspärrningar så fort som möjligt. Återigen blir det ett beslut om pest eller kolera: antingen behåller jag avspärrningen en stund till och kan avsluta säkert och tryggt och effektivt. Eller så lättar jag på avspärrningarna och får en besvärligare situation att arbeta i.

Oavsett beslut får det konsekvenser, i det första fallet i form av ökade samhällskostnader, arga trafikanter och en negativ bild av räddningstjänsten men med minskade risker. I det andra fallet i form av lägre samhällskostnader, mindre arga trafikanter men med ökade risker. För mig är valet enkelt. Åtminstone relativt enkelt.

För lite drygt tio år sedan brann det i en verkstad där det fanns sju acetylengasflaskor, alldeles i närheten av en större järnvägsknut och dessutom vid en trafikled. Byggnaden gick ganska snabbt upp i rök och kvar var en avspärrning som varade under 24 timmar.

Hundratusentals människor påverkades direkt av beslutet och det hade kanske funnits andra lösningar än en långdragen avspärrning. Låt oss anta att området inte spärrades av eftersom räddningstjänsten bedömde samhällets kostnader som höga i förhållande till riskerna. Låt oss också anta att en av dessa gasflaskor hade gett sig av i en parabelformad kastbåge efter låt säg fem timmar, träffar en passerande godsvagn med propan, med ytterligare brand som följd. Vad blir samhällskostnaden då? Och vem tar på sig ansvaret?

Jag har svårt att tänka mig att någon frivilligt ställer sig upp och tar på sig ansvaret, trots att vederbörande skriker högst om ”samhällsansvar” och ”samhällskostnad”. Ansvaret hamnar på räddningstjänsten, eller kanske snarare kommunen, trots att dessa varken är vållande till den initiala händelsen eller har något som helst ont uppsåt med räddningsinsatsen.

Jag förutsätter faktiskt att det är precis tvärtom: helst ska ju alla inblandade, drabbade och påverkade, inblandas, drabbas och påverkas så lite som möjligt. På kort och lång sikt.

Att spärra av ett område kring en olycka får konsekvenser, konsekvenser som måste ställas mot nyttan med åtgärden. Ibland kan kostnaderna för samhället givetvis bli stora och enskilda människor blir drabbade på olika sätt.

Men i vilken utsträckning ska räddningstjänsten ta hänsyn till dessa konsekvenser, när konsekvensen av att inte spärra av kan medföra ytterligare skador eller rent av att liv går förlorade?

Rättfärdigar minskade samhällskostnader de ökade riskerna eller den minskade effektiviteten vid räddningsinsatsen? Och hur ska jag i praktiken, ute på en skadeplats eller i en ledningscentral, väga samhällskostnader, risker och effektivitet mot varandra?

Självklart måste vi förhålla oss till samhällskostnaderna, men då måste vi göra det i alla led. Således även vid bemanning, dimensionering, övning, utbildning, mm. Inte bara vid insatser.

Och om folk följde gällande trafikregler, hade samhällskostnaderna minimerats redan genom att fler olyckor skulle kunna undvikas! Jag spärrar ju inte av ett område för att det är kul eller för att jag kan: min avspärrning har ett syfte, oftast relaterat till säkerhet för personalen som arbetar i området eller för att arbetet ska kunna ske ostört och effektivt.

Men, inget ont som inte för något gott med sig: i fortsättningen kommer vi nog alla att bli tydligare och mer restriktiva med avspärrningar. Vi kan fortfarande ha konsekvenserna av sådana avspärrningar i bakhuvudet, men totalt sett torde väl ändå samhällets kostnader kunna minimeras om räddningstjänsten får arbeta tryggt, säkert och effektivt i ett väl avspärrat område.

STEFAN SVENSSON

Skydd mot skador

Räddningstjänst är omgärdat av en lång rad regler. Syftet med dessa regler är att förhindra skador på personalen och säkerställa arbetsmiljön.

Som en direkt konsekvens är detta också en förutsättning för att vi ska kunna hantera vår roll i samhället, att skydda och rädda.

Låt mig först reflektera en stund över en aktivitet som populärt kallas ishockey: Ishockey går ut på att två grupper med vardera sex personal utrustade med slagträn, så kallade ”klubbor”, ska försöka slå in ett föremål, kallad ”puck”, i motståndarens så kallade ”mål” (i princip en bur med nät på alla sidor utom två, framsida och botten).
I spelets regler ingår ett visst mått av tillåtelse att tillfoga motståndaren skada, bland annat i form av så kallade ”tacklingar”. Syftet med dess tacklingar är att skydda den egna målburen från motståndarlagets försök att slå in pucken i målet.

Som deltagare i detta spel är man utrustad med ett antal skyddsanordningar, samtidigt som spelarna har blankslipade vapen under sina fötter samt ett slagträ i händerna.
Notera också att pucken, vid tillslag medelst klubba, i vissa fall kan uppnå en ansenlig hastighet och följaktligen en tämligen hög anslagsenergi då den träffar ett föremål. Verksamheten utförs också på hal is, bokstavligen talat.

Antalet skador inom ishockey är inte försumbar och skadornas typ är inte heller alltid att förakta. Ishockey utövas också av professionella aktörer, vars inkomstkälla uteslutande består av intäkter från detta spel. Och detta är ofta inte några oansenliga summor (inte sällan till och med över en docentlön…).

Utöver den personal som ingår i själva spelet (i de två grupperna) förekommer även ett stort antal åskådare varav flera kan befinna sig i direkt anslutning till spelet. Dessa åskådare ropar uppmuntrande, och nedlåtande, tillmälen samt att det förekommer föremål som kastas in på spelplanen, uppenbarligen med syfte att störa personalen och kanske rent av (medvetet eller omedvetet) tillfoga skada.

Syftet med hela denna aktivitet är ”nöje” och tidsfördriv. Dessutom förekommer det ekonomisk vinning, inte enbart för personalen som medverkar i spelet.

Nu återgår jag raskt till räddningstjänst, men behåll gärna beskrivningen ovan av ishockey på näthinnan.
Även med utbildning, utrustning och organisation är det ytterst tveksamt om jag som brandman får bege mig in i en byggnad som brinner. Frågan är då också om eventuellt innestängda människor får vistas i byggnaden. Jag får inte heller använda trycksatta släcksystem, över 25 bar, utan särskild utbildning och speciell skyddsutrustning. Undrar om jag ens får använda utrustningen i närheten av brand: elden kan ju vara farlig.

Jag får inte arbeta på höjder över någon enstaka meter utan särskild utbildning och speciell skyddsutrustning. Det är väl också tveksamt om mina kamrater ens får befinna sig i närheten.
Jag får inte arbeta på en väg utan särskild utbildning, speciell skyddsutrustning eller utmärkning. Snart får man väl inte ens köra på vägen till olycksplatsen (något som redan ställer höga krav på fordonsföraren).

Jag får inte använda en motorsåg utan särskild utbildning och speciell skyddsutrustning. Och jag får inte använda klippverktyg utan särskild utbildning och speciell skyddsutrustning. Dessutom får jag inte använda klippverktygen på ett sådant sätt att de kan medföra skada på mig själv eller någon annan. Det är väl knappt så att jag ens får använda dom i närheten av fastklämda människor.

Om jag då för ett kort ögonblick och ytterst hypotetiskt, intar rollen som något slags myndighetsperson från en central myndighet som ansvarar för arbetarskydd, kan jag inte tycka annat än att ishockey borde förbjudas. Fullständigt och för all evig framtid.

Räddningstjänst? Men… vänta nu… vad hände där…? Jag vet faktiskt inte. Men vi kanske skulle överväga att förbjuda olyckor på arbetsplatser.

Nu menar jag inte att vi ska bort skyddsregler, eftersom de är till för att skydda oss mot olyckor och därmed även öka kvaliteten i vårt arbete. Men man bör nog fundera på hur reglerna är utformade och sammanhanget dessa regler är tänkta att tillämpas i. Vid räddningsinsatser är det ju inte en regel åt gången som blir tillämplig, utan flera.

Är syftet med reglerna att skydda oss mot olyckor, eller blir de bara starkt begränsade i vårt arbete med att skydda och rädda? Ska reglerna läsas och tolkas bokstavligen, eller är det andemeningen som är viktig? Jag vet faktiskt inte. Men ishockey är tydligen tillåtet…

Stefan Svensson

Det är inte svart eller vitt

Världen hade varit mycket lättare att hantera om alla frågor kunde besvaras med ”ja” eller ”nej”. Eller inte?

Låt mig ta några exempel:
Det senaste mantrat i USA är att ”smoke is fuel” och under de senaste åren har man nått en allt större insikt kring brandgasernas betydelse för brandspridning och risker för egen personal.
Men i diskussioner kring detta ser jag samtidigt liknelser mellan brandgaser och ”verkligt” brännbara gaser såsom propan, metan eller acetylen. Du som läser mina rader inser förhoppningsvis att riktigt så enkelt är det inte.

Brandgaser kan vara brännbara, men att jämföra dessa med propan låter sig inte göras. Brandgaser är en tämligen komplex blandning av både det ena och det andra, där såväl gaser och partiklar som temperatur har stor påverkan hur ”brännbara” brandgaserna verkligen är.

Och brandgasers sammansättning beror i sin tur på sammanhanget. Det är inte svart eller vitt!

Under de senaste åren har farligheten med invändig brandsläckning varit på tapeten. Det är visserligen ingen riskfri sysselsättning, men att hävda ”rökdykning är den farligasta arbetsuppgiften vi tillåter i Sverige” är att gå lite väl långt: det finns ingen statistik som styrker detta påstående.
På vissa håll tycks det till och gå så långt att man i princip inte ska ägna sig åt detta överhuvudtaget.

Denna verksamhet ska man kanske inte ägna sig åt varenda gång det brinner, men det finns faktiskt grader i helvetet. Ibland kan det vara lämpligt med invändig brandsläckning, ibland inte.
En stor del av räddningstjänstutbildningen handlar faktiskt om att kunna göra överväganden för att välja lämpliga sätt att hantera olika händelser på, invändigt eller utvändigt eller på något annat sätt. Det är inte svart eller vitt!

Cancerrisken är ett annat hett ämne och det görs kopplingar till de brandgaser (inklusive partiklar) vi utsätts för. Men kopplingen är svår och vetenskapen har ännu inte bestämt sig för vad man inte säkert vet.

Givetvis ska vi inte utsätta oss för farliga miljöer mer än nödvändigt (helst inte alls), men det kanske finns andra risker vi missar.

IARC, WHO:s organ för cancer, har klassat arbete som brandman som möjligen cancerframkallande. Men här har man inte bara tittat på exponeringen av cancerframkallande ämnen: det tycks finnas en ökad risk att utveckla cancer förknippat med både skiftarbete och vissa kostvanor.

Dessutom finns det andra risker vid räddningsinsatser som kan leda till livslångt lidande. Det är inte svart eller vitt!

Det finns också en intressant diskussion om metod och teknik vid räddningsinsatser. Det goda är att denna diskussion är intressant och det är ofta högt i tak.

Ingredienserna omfattar högtryck, lågtryck, värmekameror, övertrycksventilation, skärsläckare, CAF, dimspikar, släckgranater och allehanda prylar.

Många har nått insikten att olika situationer kräver olika lösning, och därmed också olika metoder eller olika teknik. Men inte alla: det finns de som ihärdigt framhäver förträffligheten med vissa metoder eller viss teknik.

Till dem kan jag bara säga: Det är inte svart eller vitt!

Visst hade det varit mycket enklare om det fanns en lösning för allt, en alla lösningars moder.

Men så är det inte vilket är en viktig anledning till att vi bedriver forskning och utveckling och det är därför vi kontinuerligt förändrar utbildningar och utbildningars innehåll. Det är inte svart eller vitt!

Och med detta sagt ber jag att få önska alla en God Jul och ett Gott Nytt År. Gör inget som jag inte hade gjort (vad det nu skulle kunna vara)…

Stefan Svensson

Tillfredställande och likvärdigt?

Som förhoppningsvis de allra flesta av mina kära läsare känner till, så syftar bestämmelserna i lagen om skydd mot olyckor till att i hela landet bereda ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor.

Trots att ett flertal år har gått sedan detta skrevs, tycks debattens vågor fortfarande gå höga kring vad detta innebär.

Nåja, jag får hoppas att det inte är någon som ligger sömnlös över det här.

Men i alla fall: det som alla tycks ha snöat in på är begreppet likvärdigt, i den betydelsen att man jämför olika kommuner med motsvarande demografi eller några andra märkliga parametrar. Likvärdigt skulle då betyda lika, dvs. att alla måste vara och göra lika. Ack så fel man kan ha!

Att jämföra likvärdigheten, dvs. likheten, mellan olika kommuner kan leda till ett ständigt minskande skydd: en smärre justering nedåt kan ju fortfarande betraktas som någorlunda likvärdigt.

Efter några år av återkommande mindre, men ändock ”likvärdiga”, justeringar nedåt har nivån således sjunkit. Men det är fortfarande likvärdigt, om man endast betraktar varje enskild justering i förhållande till någon annan, likvärdig, kommun.

Om två eller fler kommuner då kontinuerligt minskar nivån, är det ju då fortfarande likvärdigt (lika) mellan dessa kontinuerligt minskande kommuner. Åtminstone ur ett korsiktigt perspektiv.

Istället måste det ju vara så att skyddet ska vara tillfredsställande, utifrån de lokala förhållandena. Syftet med detta är att respektive kommun själv ska lista ut hur man bäst löser skyddet och att de boende i kommunen, inklusive alla organisationer, företag, mm, ska vara nöjda och belåtna.

Nyckelbegreppet är således tillfredsställande. Inte likvärdigt.
Trots allt är det ju ganska uppenbart att utgångspunkten måste vara att människor ska känna sig tillfreds med det skydd mot olyckor kommunen erbjuder. Skyddet ska vara tillfredsställande.

Huruvida det är likvärdigt (lika) i jämförelse med någon annan kommun, är ju tämligen ointressant.  Jag bor ju inte i denna ”annan kommun”.

Utifrån varje enskild kommuns riskbild måste man således bestämma sig för vad som är ett tillfredsställande skydd mot olyckor, något som dessutom är en politisk fråga eller som kommuninnevånarna på annat sätt bör få ha en uppfattning om.

I detta måste man ju då ta hänsyn till en mängd faktorer, såsom demografi, bebyggelsetyp, grad av industrialisering, kommunikationer, de boendes upplevelse av risk och säkerhet, mm. Ekvationen bli tämligen komplex, men ack så nödvändig för att finna vad som är ett tillfredsställande skydd utifrån de lokala förhållandena.

Med likvärdigt menas då, utifrån grundparametern tillfredsställande, att detta tillfredsställande skydd kan åstadkommas på olika sätt inom kommunen. Inte att jämföra kommuner.

Lagstiftarens begrepp ”likvärdigt” innebär inte att det ska vara likvärdigt mellan kommuner, utan det är ett sätt att peka på behovet av att göra på olika sätt, utifrån de lokala förhållandena, i varje enskild kommun.

Ett tillfredsställande skydd mot olyckor kan således åstadkommas på flera olika, likvärdiga, sätt. Men tillfredsställande är den viktigaste och den grundläggande parametern som ska eftersträvas.

Man ska således inte jämföra kommuner. Jag har dessutom svårt att se två kommuner som är lika (likvärdiga?). Möjligtvis vid en ytlig betraktelse.

Varför blir det då så här? Tja, det är ju mycket enklare att jämföra olika kommuner än att verkligen fundera igenom vad som är ett tillfredsställande skydd. Metoden med att jämföra ”likvärdighet” fungerar, men bara på kort sikt.

På lång sikt kan likvärdighetsbegreppet vara helt förödande för samhällets skydd mot olyckor.
Men att lista ut vad som är tillfredsställande kanske är för svårt?

Stefan Svensson

Samhällets förfall

Att släcka eller inte släcka en brand handlar om mer än juridik och ekonomi. Det handlar också om moraliska förpliktelser. Den dagen vi inte ens försöker bidrar vi till samhällets förfall, skriver Stefan Svensson i sin blogg.

Häromsistens var jag på larm till en lastbil som brann. Chauffören hade skött sig exemplariskt: ett däck på trailern exploderade och fattade eld, han svängde snabbt av från motorvägen in i en bussficka, gjorde ett släckförsök, larmade räddningstjänsten och kopplade bort dragbilen.
Vi kom dit och påbörjade släckning. Lasten bestod av tjugo ton kopieringspapper och Lützendimman låg stundtals tät över vägen.

Mitt i allt detta stod jag och funderade på meningen med vårt arbete.
Chauffören var oskadd och dragbilen var utan en skråma. Men såväl trailern som lasten var totalförstörd och det fanns risk för att släckvattnet skulle rinna iväg och förorena mark och vatten.
Nu visade det sig ganska snabbt att det sistnämnda inte var något problem, eftersom hela området var täckt med duk och diket var anslutet till en damm (bland annat som skydd mot dylika händelser). Men varför står vi och släcker nånting som ändå är fullständigt förlorat?

Låt mig lyfta resonemanget till brand i byggnad. Det talas ibland om att bygglagstiftningen endast är till för personskydd: när byggnaden väl är utrymd, skulle det då inte längre vara ett räddningstjänstproblem eftersom det finns försäkringar som täcker egendomsskadorna.
Att då försöka släcka nånting som endast är egendom, är täckt av försäkring eller redan är förlorat skulle då, följaktligen, vara bortkastat och slöseri med samhällets resurser. Inget kunde väl vara mer felaktigt.

Samhällets brandskydd, inklusive brandskydd i byggnader, har två sidor: ett tekniskt/organisatoriskt brandskydd samt räddningstjänstens insats.
Och, till skillnad från vad vissa tycks tro; många byggnader, och även andra anläggningar, är faktiskt byggda så att räddningstjänstens insats ska underlättas.

I byggnader med bra brandskydd, ofta med bra och intakta brandcellsindelningar, är invändig brandsläckning till och med ett väldigt bra och säkert sätt att hantera situationen på.
Problemet är väl kanske att vi applicerar likartad eller rent av samma taktik, oavsett vilken typ eller kvalitet av byggnad vi ger oss i kast med. Och även om en brandcell är förlorad, har vi som uppgift att skydda omkringliggande brandceller eller byggnader.

Man bör ha i åtanke att en byggnad kan bestå av flera brandceller med flera olika ägare, innehavare eller verksamhetsutövare. Alla har ett intresse i att skadorna minimeras. Även en väghållare, som i mitt exempel.
Vi kan inte heller låta saker och ting gå upp i rök bara för att räddningsinsatsen ”kostar pengar”.
Själva insatsarbetet är den minsta kostnaden av räddningstjänsten och utgör en försvinnande liten del av totalkostnaden för samhället, vilken inte alltid går att räkna fram.

Vårt arbete är också något av skatteåterbäring för samhällsmedborgarna. Och det finns inte bara en lagstiftning som talar om skydd för människor, egendom och miljö.
Det finns även samhälleliga och moraliska förpliktelser som gör att vi bör göra vad vi kan för att få stopp på en oönskad händelseutveckling. Även om skadan kan förväntas bli total.
I annat fall hade det här landet snart sett ut som en krigszon, med utbrända byggnader och fordon överallt, och med samhälleliga kostnader långt (!) utöver själva primärskadan.

Vårt arbete får inte heller ske på bekostnad av allt för stora risker för egen personal. Räddningstjänst är kanske inte fullt så riskfyllt som vissa vill göra gällande, men det är verkligen inte riskfritt, och det måste givetvis finnas en gräns för vad vi utsätter personalen för.
Och det får inte heller vara till helt orimliga kostnader, men även till synes små händelser kan ha stor inverkan på samhället och dess infrastruktur.

Vi måste helt enkelt lyfta oss över juridikens och ekonomins något fyrkantiga värld och även se till andra värden, värden som man inte alltid kan räkna hem. Juridiken och ekonomin har en rationalitet som sällan stämmer med verklighetens beslutssituationer, eftersom alla fakta sällan eller aldrig är kända på förhand vid räddningsinsatser.
Den dagen då vi inte ens gör ett försök eftersom ”…det är ju ändå bara förlorad egendom”, den dagen bidrar vi till samhällets förfall.

Således, efter att ha resonerat med mig själv en stund (jo, jag gjorde faktiskt det…) fortsatte vi släckarbetet. Det blev många timmar och sent på natten, men slutresultatet blev trots allt ganska bra.
Möjligtvis blev Tjeckien ett papperslöst samhälle veckan efter, men det är inget jag ligger sömnlös över. Inte det heller.

Stefan Svensson

Vi behöver prata om döden

Den här gången tänkte jag bli lite mer allvarlig än vanligt och kanske till och med ta ut svängarna ordentligt.

Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” spelades delvis in på klipporna vid Hovs Hallar på norra sidan av Bjärehalvön.
Varje gång vi passerar inspelningsplatsen, vilket sker med viss regelbundenhet, där Antonius Block spelar schack med döden reciterar vi en scen ur filmen:
Antonius Block: ”Vem är du?”
Döden: ”Jag är Döden.”
Antonius Block: ”Kommer du för att hämta mig?”
Döden: ”Jag har redan länge gått vid din sida.”

Och så är det nog, döden är närmre än vi tror. Det räcker med ett felsteg, en missräkning eller en felbedömning, så är vi borta. För alltid.
Det här kan komma som en överraskning för en del, av den enkla anledningen att detta normalt inte är något vi går omkring och tänker på eller talar om.

Men i den här branschen sysslar vi med död och förintelse. Oavsett om vi arbetar ”operativt” med räddningstjänst, dimensionerar brandtekniska skyddssystem eller analyserar samhälleliga kriser och risker, så är syftet att på något sätt skydda och rädda.
Men ibland går det helt enkelt fel, vilket leder till oerhört tragiska konsekvenser. För alla, inklusive hjälparna. I ”bästa” fall är det bara egendom som går till spillo, men ibland (allt för ofta!) är konsekvensen att människoliv går förlorade.

Jag uppfattar det som att många människor har en något ”märklig” syn på döden. Vi pratar inte gärna om döden och människor i vår närhet som förlorat nära och kära har vi svårt att förhålla oss till. Vad säger man?
Många människor har nog inte heller sett en död människa, avslitna kroppsdelar, större mängder blod eller förvriden och bränd kroppsvävnad. Hur många av oss har inte spolat bort kroppsvätskor från vägbanan? Det är inte vackert.

Jag avundas inte ambulanspersonal eller poliser, som möter detta ännu oftare än räddningstjänsten. Men den andel vi får är fullt tillräcklig. Mer än tillräcklig. Men vi pratar sällan om det.
I synnerhet som deltidsbrandman, ofta i glesbygd eller i mindre orter, är det till och med så att vi ibland larmas till adresser vi så väl känner igen.

Söndertrasade ungdomar, som vi klipper loss ur förvridna fordon, har vi känt sedan förskolan. Äldre människor, som ramlar ner för trapport och bryter nacken, har uppfostrat oss sedan barnsben.
Detta är inte något okänt för oss. Ibland är människor döda när vi anländer, ibland dör människor medan vi är på plats och arbetar febrilt för att undvika döden. Det är inte vackert.

Vi har lite olika strategier för att hantera detta, men att inte prata om det är nog den sämsta.
Och vid de tillfällen vi pratar om det, tenderar det nog att bli som om vi pratar runt om döden: vad vi gjorde först, vad hände efter det, vem lyfte i vad eller vilka prylar använde vi.

Ute på en skadeplats hanterar vi människor varsamt och med mjuk hand, men samtidigt professionellt, nästan som maskiner, på gränsen till likgiltiga. Vi löser uppgiften, utifrån förutsättningarna. Men vi pratar inte om döden.
Jag tror inte man vänjer sig vid att möta döden. Däremot utvecklas våra strategier kring hur vi hanterar detta.

Och det är knappt så man vågar säga det, men visst händer det att vi skämtar om döden. Inte om människorna, inte så att andra hör det, men om döden.
Personligen har jag inga problem med detta, det är förmodligen ett sätt att skydda oss själva. Att inte prata om det hjälper inte.

Och när det är som allra jobbigast, resonerar jag i termer av att jag gjorde vad jag kunde. Mer kan man faktiskt inte göra.
Eller för att citera Maya Angelou, en amerikansk författare och poet: “Do the best you can until you know better. Then when you know better, do better.”

Vi kan bli bättre, men vi kan inte rädda alla. Och då måste vi ha strategier för att hantera mötet med döden. Vi måste prata om det, även om döden inte är vacker.

Stefan Svensson

Checklistor på gott och ont

Frågan om checklistor dyker upp lite då och då, inte minst i samband med utbildningen. Även yrkesverksamma frågar ibland efter checklistor eller mallar för hur olika saker ska göras.

Men är inte detta att nedvärdera sig själv (eller andra) och människors kompetens? Vi kan många gånger mycket mer än vi själva tror.
I samband med kriser, risker eller olyckor måste man många gånger arbeta i en dynamisk och ständigt föränderlig omgivning. Men man inser då lätt det meningslösa att i en dynamisk omgivning och i en ständigt föränderlig värld försöka förteckna alla upptänkliga situationer eller möjligheter att hantera dynamiken och föränderligheten. Det skulle ändå inte gå.

Om man likväl försökte, skulle det bli ett antal inkonsekvenser. Ett visst handlande skulle genom checklistan vara lämpligt eller rent av nödvändigt, medan ett annat minst lika lämpligt eller nödvändigt handlande kanske blir bortglömt.

Det finns till och med exempel där checklistor har skapat ödesdigra situationer: man följde en checklista utan att lyfta blicken och fundera på hur verkligheten egentligen såg ut.

Checklistor eller mallar kan i vissa fall vara användbara för den oerfarne, för någon som i övrigt inte har erforderlig kunskap eller om man (även som erfaren) av någon anledning behöver ett stöd för sina bedömningar.

Men man måste komma ihåg att checklistor eller mallar är statiska, av nödvändighet ofullständiga och därför på det stora hela tämligen oanvändbara för att få en korrekt bild av situationen och att fatta goda beslut.

Det är ofta olämpligt, och rent av farligt, att helt hemfalla åt bedömningar utifrån mallar och checklistor, vilket är en stor risk då en checklista finns tillgänglig.

Undantag kan vara då man skapar mer generella checklistor för sig själv och för sitt eget minne. Sådana checklistor blir då även skapade utifrån egna erfarenheter (”det här brukar jag har svårt att komma ihåg”) vilket även kan skapa ett något slags personlig praxis.

Även jag har benfickan på mina larmkläder fulla med anteckningar, men det är ytterst sällan dessa konsulteras. Jag kan med andra ord göra en checklista åt mig själv, men jag kan inte göra det åt någon annan.

Hanteringen av kriser, risker eller olyckor måste således vara baserad på kompetens. Många anser dock fortfarande att det vore bättre med tydliga riktlinjer för olika typer av situationer eller händelser, gärna i termer av checklistor och mallar, vilket endast förringar individernas kompetens.

Bedömningar i samband med kriser, risker eller olyckor görs istället utifrån de omständigheter som råder i varje enskilt fall. Detta är en bedömning som milt sagt är svår (men det är ju bland annat därför som vi utbildar).

Som underlag för sådana bedömningar har man bland annat att förlita sig till personalens samlade kompetens i kombination med aktuella förhållandena och samtliga sinnen.

Detta är då ytterligare en anledning till att samarbeta med andra människor eller organisationer: det är ju helt orimligt att varje enskild individ eller organisation ska ha all den kompetens eller förmåga att lösa de uppgifter denne ställs inför. Vi måste helt enkelt hjälpas åt. Utan checklistor, med hjärna.

För att sammanfattningsvis uttrycka mig på mitt sedvanliga diplomatiska och ödmjuka sätt: om vi har checklistor, varför ska vi då ha utbildning? Checklistor är för idioter. Och möjligtvis för den late.

Stefan Svensson

Har vi glömt bort faran farligt gods?

För ett antal år sedan fanns fokus på transporter av farligt gods och olika metoder för att hantera detta. Vart har den diskussionen tagit vägen? undrar Stefan Svensson i sin blogg.

Häromdagen blev jag, på grund av sjukskrivning, inkastad att hålla en föreläsning om farligt gods.

Det var mer en översikt över vad farligt gods är, vilka regler som finns och, kanske framförallt, lite kring statistiken om farligt gods.

För en brandforskare kändes det lite ovant (dock, ur positiv bemärkelse), och som brandsoldat bör jag ju rimligtvis känna till detta. Men jag får väl erkänna att jag kände mig lite ringrostig, detta är ju inget som jag arbetat med i någon större utsträckning under min karriär.

Framförallt är statistiken fascinerande: det är helt fantastiska mängder farligt gods som transporteras på våra vägar och det inträffar faktiskt en och annan olycka också. Men de flesta olyckorna är ”mindre” till sin karaktär, inget allvarligt inträffar och de når sällan fram i nyhetsbruset.

Men det finns trots allt en viss olyckspotential. Klass 3 (brandfarlig vätska) är inte helt förvånande den helt dominerande godstypen, oavsett om det sker på landsväg, med järnväg eller till sjöss.

Men att mer än 15 ton klass 9 transporteras via Sturups flygplats varje år kom lite mer som en överraskning. Klass 9 är övrigt kuckelimuck, vilket inte är den officiella benämningen…

Antalet olyckor är kanske trots allt förhållandevis litet, vilket kan bero på att vi har ett fungerande regelverk (ett tack till alla kloka människor kan ju vara på sin plats!). Men hur bra är vi egentligen på att hantera de olyckor som inträffar?

Den offentliga debatten i branschen handlar i stor utsträckning om rökdykning och förmågan att upprätthålla samhällsviktiga funktioner. Visserligen viktiga frågor, men debatten känns inte alltid helt verklighetsförankrad.

Jag är helt övertygad om att det finns ett stort antal ytterst duktiga människor som kan farligt gods på sina fem fingrar och som arbetar med detta dagligen.

Men för oss vanliga dödliga och som ställs inför fullbordat faktum, till exempel en vält ammoniakbil på Norra Ringen i Lund, kan det nog kännas något trevande.

Det intressanta är kanske egentligen hur olika frågor i dagens risksamhälle svänger fram och tillbaka i diskussionen. För ett antal år sedan vill jag minnas att det fanns ett väldigt fokus på transporter av farligt gods och olika metoder för att hantera detta.

Den diskussionen ser jag inte på samma sätt längre.

I dag handlar det om samverkan, Rakel och partiklar i larmkläder. Jag vill inte förringa dessa frågor, men på något sätt bleknar de i jämförelse. Betyder det då att farligt gods inte längre är farligt? Knappast!

Eller är frågan så komplex att vi väljer att inte se den? Vi hoppas på att regelverket ska förhindra olyckor och även hantera de olyckor som uppstår: alla skyddssystem fungerar alltid, åtminstone enligt uppgjorda planer, oavsett om det är utbildning av fordonsförare, skyddsavstånd till bostäder eller tankarnas hållfasthet.

Skulle det inträffa en olycka, hanterar vi det då. Vi tar med lite lagom mycket prylar och ser vad vi kan göra åt saken, utrymmer hela eller delar av samhällen och kallar in expertis.

Hur mycket kraft lägger vi på utbildning och övning kring hanteringen av olyckor med farligt gods?

Jag blir också fascinerad över detta ständiga ”antingen – eller”. Ska det vara så svårt att försöka hålla en lite mer gyllene medelväg, någonstans i mitten? Det kanske finns fler frågor som fortfarande är högaktuella, men som vi tror är färdigavhandlade?

Eller så försöker vi uppfinna hjulet igen i frågor som redan har behandlats.

Det påstås ju ibland inom staten att alla utredningar redan är gjorda, det handlar bara om att hitta dem. Det kanske är dags att börja gräva lite bland rapporter och utredningar?

Stefan Svensson