Riskbedömningar och beslutsfattande

Steget från riskbedömningar till att fatta beslut är inte långt. Riskbedömningar på skadeplatsen måste, rimligtvis, leda till något.

Och för att riskbedömningarna ska leda till något, måste vi fatta beslut om vad som behöver göras och ibland även när eller rent av hur detta behöver göras. Bland annat utifrån riskbedömningarnas resultat, men även utifrån annan information.

Nu tänkte jag lyfta fram lite kring vad forskningen säger om den här typen av problematik.

Den typen av beslut vi många gånger arbetar med i samband med räddningsinsatser, kan sägas falla inom ramarna för ett så kallat dynamiskt beslutsfattande. Dynamiskt beslutsfattande känne­tecknas, generellt, av fyra saker:

  • en serie beslut är nödvändiga för att nå ett mål, där vart och ett av besluten endast kan finnas i och vara giltiga i ett visst sam­manhang
  • dessa beslut är inte oberoende av varandra, senare beslut påverkas av ti­digare beslut, vilka i sin tur kommer att påverka senare beslut,
  • underlaget för besluten förändras, dels av sig självt (på grund av situationens utveckling) och dels som en följd av tidigare beslut,
  • besluten (serien av beslut) utförs i realtid.

En dynamisk beslutssituation består således av en situation med ett eller flera problem som ska lösas. För att lösa detta eller dessa problem krävs flera beslut i sekvens som är riktade mot samma mål (att lösa proble­met/problemen) och att beslutsfattaren får information om de olika beslutens påver­kan på sammanhanget.

Det kan då också finnas möjligheter att i senare beslut korrigera eventuella negativa konsekvenser av tidigare beslut i sekvensen. Dessutom förändras situationen med tiden, dels som en följd av beslut och dels av sig själv. Detta låter mer komplicerat än vad det är, men det är samtidigt mer komplext än vad det kan tyckas. Det är mycket vi måste ha koll på.

Vid en räddningsinsats måste vi normalt fatta ett flertal beslut för att uppnå målet med insatsen, där mål med insatsen är en beslutsprocess i sig självt. Varje beslut vi fattar under insatsen kommer att påverka vad som händer efter beslutet.

Komplexiteten består i att i förväg veta vilken effekt ett beslut har och vilken påverkan det kommer ha på den fortsatta utvecklingen av händelseförloppet. Många gånger har vi en tämligen god kunskap om till exempel hur olika åtgärder påverkar ett händelseförlopp.

Men ju fler sådana åtgärder vi beslutar om att genomföra, och ju mer utspridda dessa olika åtgärder är i tiden och i rummet, desto svårare blir det att i förväg se effekterna. Här spelar såväl kunskap som erfarenhet en stor roll.

I många branscher, inklusive räddningstjänsten, påtalas många gånger hur viktigt det är med erfarenhet. Detta är inte nödvändigtvis felaktigt, men erfarenhet kan ha brister i minst fyra avseenden:

1 kunskap om tillgängliga eller möjliga åtgärdsalternativ – vi håller oss gärna till det vi kan (tror oss kunna) eller är vana vid (tror oss vara vana vid)

2 kunskap om de olika alternativens konsekvenser – vissa åtgärder används sällan eller endast i specifika situationer, vilket begränsar kunskapen om konsekvenserna

3 praktisk erfarenhet om hur man iscensätter de olika åtgärdsalternativen – det finns inget så praktiskt som en god teori, men teori måste kunna omsättas i praktiken

4 alternativens eventuella förankring i erfarenhet – att ha gjort en sak en gång ger ingen erfarenhet och att ha gjort en sak många gånger ger inte heller nödvändigtvis någon erfarenhet

Risken är att man agerar utifrån ”falsk” erfarenhet, det vill säga något som är i stället för faktisk erfarenhet, sedermera transformerad till kunskap, är en gissning, en chansning, en handlings- eller tankereflex, ett hugskott eller ett infall.

Beslutsfattaren kanske griper efter ett halmstrå i ett desperat försök att reda ut situationen. Och det kan vara svårt att veta om ett visst beslut om en viss åtgärd faktiskt är korrekt, eller om det är en chansning.

I situationer vi många gånger ställs inför, finns det även fördröjningar. Det tar tid att få information och det tar tid att omsätta ett beslut i praktisk handling. I värsta fall är vårt agerande inte längre giltigt när beslut omsätts i praktisk handling.

Allt detta sammantaget, och mer därtill, medför att det vi gör vid räddningsinsatser inte alltid blir det absolut bästa vi egentligen skulle kunna åstadkomma. Den information vi har tillgänglig är ofullständig, tiden är emot oss, våra beslut är inte alltid rationella och vi kan ha svårt att kommunicera det vi vill ha gjort.

Istället behöver vi kanske tala i termer av ett rimligt beslutsfattande, ett beslutsfattande som inte är optimalt men som någotsånär uppfyller det vi vill åstadkomma. Och utifrån detta måste vi då precisera efterhand. Vi kanske inte är bättre än så, även om vi gärna vill tro något annat. Huvudsaken torde vara att vårt agerande inte försämrar situationen.

Många gånger är det bättre att göra något, vad som helst, än att inte göra något alls. Men det vet vi inte förrän efteråt, och knappt då ens.

STEFAN SVENSSON

Risker och konsekvenser

Risk är ett intressant begrepp och det finns ett flertal sätt det kan definieras eller förklaras på. Ett inte ovanligt sätt är att göra något slags sammanvägning av sannolikheter och konsekvenser. Men det kan även handla om bara sannolikheter. Eller bara konsekvenser.

Frågan blir då om våra riskbedömningar vid räddningsinsatser är en sammanvägning eller ett antingen eller av sannolikheter och konsekvenser. Eller om det kanske till och med skulle kunna vara något annat.

Tänk er att ni kör bil. Att då hantera bilkörning utifrån sannolikhet, vilket ofta bygger på statistik över inträffade händelser, blir ungefär som att försöka köra bilen genom att endast titta i backspegeln. Det lär gå hyfsat bra så längre vägen är rak och att det inte dyker upp några hinder på vägen. Förr eller senare svänger vägen eller så dyker det upp ett hinder. Är hastigheten tillräckligt låg kommer jag troligtvis att kunna kompensera för en svängande väg, även med ledning endast av backspegeln.

Men plötsliga och mer eller mindre slumpmässiga hinder i form av en fotgängare eller ett vildsvin blir svåra att hantera i backspegeln. Förekomsten av vildsvin på vägbanan igår, säger egentligen inget om förekomsten av vildsvin på vägbanan idag. Däremot kan konsekvenserna bli förödande. Inte minst för vildsvinet.

Att en händelse inte inträffat, innebär inte nödvändigtvis att sannolikheten för händelsen är låg. Frekvensen av tidigare förekomster av en händelse speglar således inte nödvändigtvis sannolikheten för att händelsen ska inträffa. Funna trender i statistiken låter sig inte enkelt översättas till en prognos framåt i tiden.

Att basera riskbedömningar på sannolikheter är således problematiskt, eftersom sannolikhet många gånger bygger på statistik och frekvens av händelser. Ett enkelt exempel är att slå en vanlig sexsidig tärning, där sannolikheten att slå en trea är en sjättedel. Men jag kan inte säga något om när i tiden jag slår en trea, oavsett hur många gånger jag slår tärningen.

Vadslagningar bygger också i grunden på en statistisk analys av tidigare spel. Men utfallet av till exempel en fotbollsmatch är inte känt förrän matchen är över (nåja, det kanske kan finnas undantag…).

För någon som ska designa brandskyddet vid nyproduktion av byggnader blir detta problematiskt, eftersom det aldrig har inträffat någon brand i byggnaden. Den finns ju inte än. Följaktligen skulle brandskyddet då kunna göras obefintligt. Men det förefaller inte rimligt. I ett sådant fall måste vi, av en mängd olika skäl, ändå hitta en rimlig nivå på brandskyddet.

Men det är samtidigt inte något fullständigt brandskydd, eftersom det ofta är kopplat till tid. Byggnaden ska kunna utrymmas inom en viss tid, den får inte falla samman förrän efter en viss tid och en brand ska kunna släckas inom viss tid. Men den här typen av riskhantering bygger således inte på statistik, eftersom det i grunden finns undersökningar kring till exempel hur olika typer av material beter sig vid brand eller hur fort ett visst antal människor kan utrymma i olika typer av situationer.

Att hantera den typen av risker är något annat: det bygger då på beräkningar och undersökningar av sakernas förhållanden (vilket givetvis också har sina fel och brister).

Alla känner säkert till Murphy´s lag: det som kan hända, kommer att hända. Det kan verka något taffligt, men frågan är om inte de riskbedömningar vi gör i samband med räddningsinsatser görs bäst med detta som utgångspunkt. Och utifrån denna något trista inställning måste vi då göra en bedömning av om de åtgärder som kan, ska eller bör vidtas är rimliga i förhållande till det som kan hända.

Ett brandutsatt bjälklag kommer förr eller senare att rasa samman (under förutsättning att det finns tillräckligt med bränsle så att branden kan fortgå tillräckligt länge). Det vi då måste avgöra, är om tiden har överskridit något slags kritisk punkt. Att bjälklaget ska rasa samman efter 15 minuter förefaller kanske inte rimligt, eftersom det trots allt bör hålla en viss brandteknisk klass (givetvis beroende på byggnaden).

Det finns således en provning, mätning eller beräkning i botten. Om tiden däremot tickar iväg över timmar, bör vi kanske dra öronen till oss. Vissa åtgärder är då inte längre rimliga att vidta, eftersom konsekvenserna kan bli katastrofala.

Ett mer rimligt sätt att hantera risker och riskbedömningar i samband med räddningsinsatser, torde således vara att endast titta på konsekvenserna. Åtminstone rent principiellt. Jag måste ju då även lyfta in situationen, eftersom det knappast finns några generella risker (dvs. konsekvenser) vid räddningsinsatser. Vad kan konsekvensen av ett visst handlande innebära, i en given situation?

Problemet innehåller främst två fundamentala aspekter. Dels är inte alla fakta kända och vi måste således gissa. Dels har vi inte tiden på vår sida och vi måste därför gissa fort. Men om vi i samband med räddningsinsatser och de riskbedömningar som vi där gör istället för ”risk” tänker ”konsekvens”, så kanske vi är något närmre sanningen. Men det får inte heller gå helt överstyr och det måste finnas en rimlighet i våra konsekvensbedömningar.

Vem har sagt att det skulle vara enkelt?

STEFAN SVENSSON

Riskbedömning – komplext och kontinuerligt arbete

Frågan om riskbedömningar har lyfts en del under senare år. Troligtvis har detta ökade fokus sin grund i Arbetsmiljöverkets föreskrifter om rök- och kemdykning.

Men samtidigt torde det inte komma som någon större överraskning att riskbedömningar rimligtvis sedan lång tid utgjort en viktig grund för allt arbete på en skadeplats. Vi vill ju inte att någon, varken egen personal eller tredje man, ska komma till skada. I synnerhet inte som en konsekvens av det arbete vi bedriver på skadeplatsen.

Frågan är vad denna riskbedömning ska, kan eller bör omfatta och hur den ska, kan eller bör genomföras. Men även vad den ska, kan eller bör leda till. Inget av detta är helt okomplicerat.

Problemet med riskbedömningar i samband med pågående räddningsinsatser är bland annat att dessa måste ske på bristfälligt underlag, i såväl korta som långa tidsperspektiv, under tidspress och där vi samtidigt många gånger också måste vidta åtgärder allt eftersom.

Vi har helt enkelt inte varken tid eller möjlighet att göra någon fulländad riskbedömning. Detta kan då i sig utgöra grund för att faktiskt ta oss tid och skaffa oss ett tillräckligt bra underlag för att göra en så bra riskbedömning som möjligt.

Och allt eftersom tiden förlöper och vi får ökad precision i beslutsunderlaget, måste vi kontinuerligt förbättra våra riskbedömningar. Att sätta in personal enbart utifrån erfarenheter från tidigare händelser duger inte.

Något förenklat kan sägas att riskbedömningar för skadeplatsarbete bör ske i (minst) två nivåer. En som är mer övergripande och baseras på samtliga de risker som finns inom insatsområdet. Ett resultat av denna riskbedömning bör rimligtvis användas som underlag för en anpassning av förmågan.

Ett enkelt exempel: ett insatsområde med en relativt stor andel kemisk processindustri, bör rimligtvis ha förmåga att hantera eventuella olyckor vid den här typen av verksamhet. Detta bör då återspeglas i såväl organisationen som i tillgänglig utrustning och inte minst i utbildning och övning. Utrustning, utbildning, övning samt resurser i övrigt torde då kunna vara föremål för eventuella justeringar, om riskbedömningen pekar på detta.

Detta är väl då den relativt enkla sidan av riskbedömningar, eftersom det borde finnas möjligheter att avsätta de resurser och den tid detta arbete kräver.

Svårigheten kan tänkas ligga i att fånga upp förändringar i insatsområdets riskbild. Exempel på förändringar som kan föranleda en ny riskbedömning kan vara nybyggnation, förändrade trafikflöden eller en ökning av antalet solcellsinstallationer. Och sådana förändringar i bedömningsunderlaget sker ju hela tiden.

Den andra nivån på riskbedömningar blir något klurigare. Innan en insats påbörjas, och även under en pågående insats, ska det genomföras en riskbedömning vid den aktuella händelsen, så att insatsen kan planeras och organiseras med avseende på skyddet för primärt egen personal. Beroende på slutsatserna från denna riskbedömning, måste insatsen anpassas så att den kan genomföras på ett säkert och effektivt sätt.

Detta kan ju få till följd att vi inte alls genomför vissa åtgärder, att vi genomför vissa åtgärder med restriktioner eller att vi endast genomför väldigt specifika åtgärder.

Riskbedömningen handlar om att väga de risker som finns eller som kan uppstå, mot de åtgärder vi kan sätta in och de fördelar detta kan innebära. Men även om hur vi på olika sätt kan reducera de risker som finns i insatssituationen.

Faktorer som vi bland annat kan tänkas behöva ta hänsyn kan vara ett utsläppt ämnes egenskaper, brandspridningshastighet, byggnadsdelars bärförmåga, brandgasers genomsiktlighet, brandgasers brännbarhet, vindförhållanden, resursers förmåga, stabilitet hos ett trafikskadat fordon, och en mängd andra faktorer där endast fantasin sätter gräns.

Dessutom måste vi ha kunskap kring de faktorer som vi själva bidrar med: hur vår skyddsutrustning fungerar, vad som händer vid olika åtgärder för brandgasventilation, vilka risker ett klippverktyg kan bidra med, mm.

Men, och detta är viktigt att komma ihåg, de förhållanden som skapar risker på en skadeplats baseras i stor utsträckning på fysikaliska eller kemiska egenskaper. Och för att kunna bedöma de risker detta innebär, måste vi vara ganska kunniga inom dessa områden. Vi måste ha goda kunskaper i och förstå de naturlagar som styr och påverkar hur saker och ting förhåller sig och fungerar.

En riskbedömning är ju inte heller någonting som görs endast en gång. Det måste vara en kontinuerlig process, där vi hela tiden väger situationen, händelseutvecklingen och de åtgärder vi gör mot de risker detta kan innebära.

Oavsett om det sker förändringar eller inte i situationens utveckling, måste detta återspeglas i denna kontinuerliga riskbedömning. Och i synnerhet måste det återspeglas i de olika typer av åtgärder vi vidtar för att hantera riskerna.

Det är också väldigt lätt att hävda att riskbedömning är gjord. Men är vi inte väl insatta i problematiken kring olyckors förlopp och utveckling, är det lätt att det blir floskelbingo av det hela.

Att göra en riskbedömning räcker inte. Riskbedömningen måste också leda till något. Den är en viktig del av vårt beslutsunderlag vid räddningsinsatser. Att hantera risker ingår i räddningstjänstuppdraget och det är inget vi kan ducka för.

STEFAN SVENSSON

Vad räddningstjänst är – och hur förklara det

Vi har nog alla någon gång fått frågan om det här med vad räddningstjänst är, vad vi gör eller hur det går till. Frågorna kommer från såväl allmänheten som från studenter. Frågan är i allra högsta grad berättigad, men är inte alltid så lätt att svara på.

Någon påkallar vår hjälp, till exempel genom att ringa 112. Strax därefter surrar det till i sökaren och vi kan läsa en text som kort beskriver händelsen. Eller så ropar en röst ut en massa information i en högtalare på brandstationen. Vi kastar oss in i ett fordon, ibland i grupp men ibland själv, och kör iväg med blåljus och sirener till olycksplatsen. Efter att ha arbetat en stund, packar vi ihop våra grejor och kör tillbaka igen.

Så långt är det ganska enkelt att beskriva vad som sker. Men sen då?

Till och med våra insatsrapporter eller händelserapporter ger en fingervisning om problemet: rapporterna talar om för oss hur det ser ut när vi kommer fram och hur det ser ut när vi åker därifrån. Men allt som sker däremellan är något av laglöst land och rapporterna kan vara på en skala från ytterst sparsmakade till mindre noveller (gissa var jag brukar hamna…).

Det finns inget enkelt eller ens systematiskt sätt att beskriva, än mindre förklara, skeendet på skadeplatsen. En ytterst komplex insats med ett stort antal skadade, utsläpp av farliga ämnen, avstängda trafikleder och utrymda köpcentrum, genererar ett relativt litet antal nedtecknade meningar.

De flesta av oss är fullt medvetna om att det kan hända en hel del saker mellan utlarmning och klarrapportering. Men hur beskriver vi detta på ett sätt som är lätt att förstå?

Problemet sätter ju sina spår även i utredningsarbetet efter olyckshändelser, oavsett om det rör sig om att utreda olycksorsaken, händelseförloppet, vår insats, utrustningens funktionalitet eller ledningsförmågan.

Det är enkelt att inse att den typen av utredningar kräver en viss kompetens. Följaktligen kräver även genomförande en viss kompetens. För att förstå eller förklara helheten, måste vi även förstå och kunna förklara delarna. Inte minst då de olika delar som ingår ofta har ytterst komplexa beroendeförhållanden.

En brandsläckningsåtgärd påverkar en ventilationsåtgärd som påverkar en ledningsåtgärd som påverkar en utrymningsåtgärd som påverkar en miljöskyddsåtgärd osv. Och vice versa. Exakt hur dessa beroendeförhållanden ser ut skiljer sig dessutom åt mellan två, kanske till synes likartade, händelser.

Det är lätt att tillföra resurser till räddningstjänst. Vi kan köpa mer prylar eller vi kan anställa mer personal. Men det blir avsevärt mycket svårare om vi dessutom vill ha rätt prylar med viss kvalitet som fungerar i flera olika, eller i ett eller flera specifika, sammanhang. Eller om vi vill ha personal med viss förmåga och med rätt kompetens för att kunna hantera en mängd olika typer av händelser.

Men om redogörelser av inträffade händelser är sparsmakade och utredningar av dessa händelser som en följd blir lidande, hur vet vi då vad som är rätt prylar eller rätt kompetens?

Det är också lätt att utlova mer prylar eller fler utbildningsplatser. Men hur vet vi att det blir rätt prylar. Och hur vet vi att fler utbildningsplatser leder till en räddningstjänst med högre förmåga? Kopplingen mellan kvantitet och kvalitet är inte helt solklar. Den är inte heller helt gratis.

Mängden vetenskapliga studier av räddningsinsatser och därtill hörande fenomen kan onekligen tyckas vara något sparsmakat. Däremot finns det en bottenlös källa med erfarenhet och tyst kunskap. Notera då att ingetdera på något sätt är bättre än det andra. Båda behövs och är minst lika viktiga.

Mer forskning löser inte nödvändigtvis alla problem, lika lite som att mer erfarenhet skulle göra det. Men det hade varit önskvärt om vi kunde bli lite bättre, dels på att ta till oss lite mer av de studier som trots allt finns. Dels anlägga ett lite mer kritiskt förhållningssätt till vad vi gör och hur vi gör det. Vad hade resultatet blivit om vi hade gjort på ett annat sätt?

Samtidigt bör vi ha i åtanke att mycket av de utvecklingsarbeten som sker, trots allt hamnar i kategorin ”finlir”. De allra flesta räddningsinsatser löser vi inte helt utan framgång och vi åtnjuter allmänhetens förtroende på ett helt annat sätt än många andra offentliga institutioner. Detta måste vi förvalta väl.

Men grundfrågan kvarstår: vad är räddningstjänst, vad är det vi gör, hur går det till och hur förklarar vi detta för den stora allmänheten? Om vi inte kan förklara för oss själva hur saker och ting förhåller sig, hur ska vi då kunna förklara för någon som inte överhuvudtaget är insatt i räddningstjänst?

STEFAN SVENSSON

Omfattande räddningsinsatser och länsstyrelsers övertagande

Om det fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst, får länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatsen. Syftet med länsstyrelsens övertagande av ansvaret för räddningstjänsten vid omfattande räddningsinsatser är att insatserna ska genomföras så effektivt som möjligt.

För att ett övertagande ska kunna tillföra något med avseende på bland annat effektivitet, är det viktigt att ett sådant övertagande dels är väl förberett, dels att det initieras och genomförs i god tid. Det måste helt enkelt finnas en plan.

Nu är länsstyrelsens övertagande ett undantag och länsstyrelsen bör därför i första hand överväga att bistå berörda kommuner på andra sätt. Sådana andra sätt kan till exempel vara att bistå med information till allmänheten, knyta kontakter med andra organisationer, bistå med expertis inom en rad områden, hjälpa till med löpande utvärderingar med mera.

Det är då också viktigt att olika former av samverkan mellan länsstyrelsen och kommuner sker såväl kontinuerligt som långsiktigt och att denna samverkan är väl utvecklad, övad och naturlig.

För att knyta an till en kanske inte helt okänd ledningsmodell, består länsstyrelsens roll något förenklat av att vid ett övertagande ansvara för beslutsdomänen systemledning. I stort består detta då i att:

  • kontinuerligt definiera, värdera och bestämma organisationens roll i förhållande till situationen och andra organisationer i samhället
  • initiera insatser
  • utse räddningsledare samt definiera insatsers ramar, med avseende på avsikt med insats (AMI), resurser, tid samt geografi
  • se till så att det totala hjälpbehovet blir tillgodosett
  • säkerställa resursförsörjning över tid
  • upprätthålla beredskapsproduktion
  • samt kontinuerligt samverka med andra organisationer.

Länsstyrelsen har dessutom en rad andra ansvarsområden som den omfattande räddningsinsatsen måste förhålla sig till. Detta är en inte föraktlig del av övertagandet.

Problemet är att lagstiftningen endast pekar på funktionen räddningsledare och att länsstyrelsen utser sådan räddningsledare. För att fortsätta i samma modelltänkande, har den utsedde räddningsledaren då att arbeta inom beslutsdomänen insatsledning: svara för ledningen av räddningsinsatsen, utifrån den ram som ges av systemledningen, beslut om mål med insatsen, fördela uppgifter till räddningsinsatsens organisatoriska delar samt att samordna insatsens genomförande.

Normalt bör ju då utses räddningsledare som har relativt god vana vid att arbeta på den här nivån, även om insatsen är omfattande och att det då kräver ytterligare såväl utbildning som övning. Men egentligen är problemet för länsstyrelsen att hantera den mer strategiska nivån, men här ställs ju inga formella krav.

Till detta bör läggas att det normalt inte är lämpligt att utse varken de räddningschefer eller de räddningsledare som normalt arbetar i de berörda kommunerna, eftersom det då kan uppstå olika typer av konflikter. För att verkligen tillföra något och göra räddningsinsatsen effektivare, bör räddningsledare som utses av länsstyrelsen vid omfattande räddningsinsatser komma någon annanstans ifrån.

De bör rimligtvis också vara aktiva individer i karriären, som på olika sätt visar framfötterna och som är väl bevandrade i den senaste kunskapen kring ledning av räddningsinsatser. Lång och trogen tjänst kan rimligtvis inte vara något lämpligt kriterium för räddningsledare vid omfattande räddningsinsatser. Inte där heller.

Men problemet kvarstår: vem ska länsstyrelsen ta till sig för att hantera den strategiska nivån?

Rimligtvis skulle det kunna finnas en nationell resurs att tillgå, där samtliga landets länsstyrelser går samman och har tillgång till denna resurs. Ett antal yngre men ändå erfarna räddningsledare som duvas i att hantera såväl systemledning som insatsledning vid omfattande räddningsinsatser. Med krav på regelbunden utbildning och övning.

Och med tanke på att länsstyrelsens övertagande inte bör ske varken lättvindigt eller särskilt ofta, är det inte orimligt att det är särskilt väl utbildade och väl övade prestigelösa individer med sinne för såväl detaljer som helheter och som aktivt tänker framåt. En sådan pool av presumtiva räddningsledare skulle då kunna agera såväl som räddningsledare vid omfattande räddningsinsatser, som bistå med att hantera systemledningen. Med hög kvalitet.

Jodå, jag är fullt medveten om möjligheten för annan statlig myndighet att ta över ansvaret. Detta har diskuterats under en tid, men möjligheten har funnits länge. Frågan är väl vad ett sådant förfarande egentligen tillför. Dels är det ju endast ansvaret som tas över, inte någon mer operativ funktion. Dels är grunden att kommunerna ska svara för räddningstjänst och att dom ska (!) samordna verksamheten och samarbeta för att lösa detta.

Det ska då ganska mycket till innan situationen blir sådan att länsstyrelsen, eller annan statlig myndighet, tar över ansvaret. Ett övertagande är fortfarande att betrakta som undantag. Ett kraftigt sådant.

Det har aldrig varit meningen att varje enskild kommun (eller förbund, för den delen) ska kunna klara av att hantera allt alltid. Vi måste helt enkelt hjälpas åt, även vid omfattande räddningsinsatser. Och hjälpas åt går att göra på andra sätt än ett genom ett övertagande. Men det går samtidigt inte att utesluta.

STEFAN SVENSSON

Utgångspunkter för dimensionering

Den här gången tänkte jag försöka ge några allmänna riktlinjer eller utgångspunkter som kan användas vid dimensionering av räddningstjänst (och därför lite mer text än vanligt).
Det är givetvis inte helt enkelt, det blir grovt, förenklat och allmänt men i brist på bättre förhoppningsvis ändå användbart.

Det är också en avvägning mellan forskning och pragmatiskt tänkande (även om det kanske inte är helt färdigtänkt). Observera att samtliga utgångspunkter, enligt nedan, bör beaktas. Det går således inte att endast plocka russinen ur kakan.

Ett viktigt grundantagande är att räddningstjänstberedskap inte kan betraktas utifrån en produktionsmodell. Se det istället på samma sätt som vilken försäkring som helst: vi betalar för någonting som helst inte ska komma till användning. Få av oss väljer bort hemförsäkring, varför skulle vi då välja bort räddningstjänst?

Problemet med räddningstjänst är, precis som med hemförsäkring, att det är svårt att räkna hem i monetära termer. Och enligt min uppfattning är det dessutom något vi bör undvika. Men samtidigt bör man ha i åtanke att försäkringar är en kostnad.

Dessutom förutsätter jag givetvis att samtliga i personalen är välutbildade och övar regelbundet. Min uppfattning är således också att det inte är helt oproblematiskt att byta utbildad och övad personal mot en frivillig allmänhet.

Som grundläggande riktlinje kan sägas att antalet brandsoldater i beredskap torde ligga minst runt 0.4 per 1 000 invånare. Eller rättare, i riket ligger det strax under 0.4. Men spridningen är (mycket) stor, från cirka 0.1 upp till 1.5. inte oväntat är det låga värden för större tätorter och höga värden för glesbygd, eftersom det ofta behövs ett visst minsta antal händer och fötter. Värt att notera är dock att 1990 låg värdet på nästan 0.5 för riket. Personligen tror jag att vi just nu är på en smärtgräns.

För att uppfylla ”samhällskontraktet” behövs troligen minst 2 brandsoldater i en räddningsstyrka. Dessutom krävs normalt ett höjdfordon, eftersom detta ”samhällskontrakt” består i att bistå vid fönsterutrymning. Men för lite högre effektivitet (att göra rätt saker) bör vi även ha beredskap för invändig brandsläckning. 

Mot bakgrund av den utbildning vi har i kombination med brandskyddet i byggbeståndet, är det ett tämligen säkert och effektivt (att göra saker rätt) sätt att bekämpa bränder på (dock inte riskfritt). Åtminstone så länge vi håller oss till bostadsbränder eller motsvarande.

Vi landar då på cirka 7 brandsoldater i beredskap. Då klarar vi såväl fönsterutrymning som invändig brandsläckning. Observera då också att den berömda pumpskötaren rimligtvis bör ägna sig åt andra uppgifter än att vakta pumpen. Pumpen går ingenstans och skulle den gå sönder, kan den ändå sällan repareras på plats.

Med cirka 7 brandsoldater torde även en hel del andra insatssituationer kunna hanteras effektivt och säkert. Som till exempel trafikolyckor: även en singelolycka med en ensam fastklämd förare kräver normalt ganska många händer och fötter.

Och minsta komplikation, såsom läckande bränsle, ytterligare en person i fordonet, ytterligare ett fordon inblandat eller en påkörd person, ställer genast ännu högre krav på antalet brandsoldater. Brandstyrkan kan givetvis delas upp i mindre delar: alla måste inte nödvändigtvis sitta i samma fordon eller ens hålla beredskap på samma plats.

FIP (förstainsatsperson) är således bra, men inte helt okomplicerat och dess potentiella framgång beror på flera saker. Bland annat bör potentiell vinst i insatstid övervägas. Låt mig anta en tidsvinst på 5 minuter (vilket troligen är högt räknat), baserat på deltidsstyrkor. I ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 10 minuter, halveras då insatstiden med FIP.

Men i ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 30 minuter, görs endast en tidsvinst på cirka 17 procent. Det kan givetvis vara en livsavgörande tidsvinst, men ju längre ”normalinsatstid” är desto mindre blir vinsten med FIP. Livsmöjligheter sjunker fort medan brand växer exponentiellt.

Dessutom är det givetvis skillnad på FIP och FIP: en ensam brandsoldat torde, av flera skäl, behöva uppbackning inom en relativt kort tidsrymd. Två (eller fler) brandsoldater som FIP kan troligen klara av att hantera en hel del situationer även utan uppbackning, inte minst olika varianter av sjukvårdslarm. Men bara till en viss gräns. Det går således inte alltid att ersätta ”slagkraft” mot ”kort tid” och uppbackning bör finnas tillgänglig.

Utrustningsmässigt bör såväl snabbhet som slagkraft övervägas. Mindre släcksystem (inklusive handbrandsläckare, släckgranater, högtryck med tillsatsmedel, med mera), batteridrivna klippverktyg och sjukvårdsutrustning i en FIP-enhet som snabbt kan sättas in kan många gånger lösa mycket. Men även slagkraft bör tas hänsyn till och i brist på bättre skulle jag föreslå dimensionering enligt (liter per minut)

  • Fbostäder = 75 × Abrand0.44
  • Findustri = 131 × Abrand0.51
  • Fövrigt = 61 × Abrand0.57

Dessa värden bygger på mångårig forskning (även om värdena talar om hur mycket som används, inte nödvändigtvis hur mycket som faktiskt behövs), där det även påtalas att utan några aktiva eller passiva brandskyddssystem kommer bränder i byggnader troligtvis sprida sig snabbt.

Bränder som når 20 – 30 MW i effektutveckling kräver troligen ett minsta släckvattenflöde på 500 – 700 l/min direkt mot branden innan den blir okontrollerbar. För en brand som växer enligt en så kallad medium eller snabb αt2-kurva bör detta släckvattenflöde generellt appliceras inom de första 20 minuterna från brandstart. Det krävs således ibland även en kombination av snabbhet och slagkraft.

Insatstiden är förmodligen det svåraste att hitta riktlinjer för och baseras nog mer på befolkningens förväntningar. Boende i tätorter förväntar sig troligen hjälp fortare, medan glesbygden kan ha en större förståelse för att saker och ting tar tid.

Det finns en studie från mitten av nittiotalet som pekar på att det är en ganska liten del av befolkningen som har väldigt höga insatstider. Det kan givetvis ha förändrats en del sedan dess, men då täcktes 80 procent av befolkningen inom 11 minuter och 90 procent inom 14 minuter, vilket nog får anses som ganska bra. Storstadslänen hamnade under 8 minuter, men det finns också områden med insatstider över 20 minuter.

Resonemanget ovan är giltigt för såväl heltid som deltid. Brytgränsen bör förmodligen baseras på något slags rimlighet. Personligen skulle jag hävda att gränsen troligen går runt cirka 1 larm per dygn. Har en beredskapsstyrka fler larm än så bör heltid övervägas.

Observera att resonemanget ovan gäller endast för något slags första beredskapsstyrka. Om till exempel en lägenhetsbrand sprider sig till vinden, krävs troligen ytterligare ett antal styrkor inom en relativt kort tidsrymd även om vinden tillåts brinna av. På motsvarande sätt med trafikolyckor: ju fler fordon och personer inblandade (eventuellt korrelerar antalet olyckor mot trafikarbetet på en vägsträcka), desto mer personal krävs.

Dessutom finns det situationer som kan bli ytterst personalkrävande (som till exempel skogsbränder). Statistik över tidigare inträffade händelser inom ett område torde ge en hel del ledtrådar till lämpliga dimensionerande händelser.

Hoppas detta satte myror i huvudet på någon…

STEFAN SVENSSON

Från effektiva insatser till dimensionering

Den naturliga fortsättningen av mina tidigare inlägg om effektiva insatser torde vara dimensionering av räddningstjänst, så jag tänkte fortsätta på det spåret.

Först och främst vill jag klargöra att jag personligen är något tveksam till dimensioneringsregler. Sådana regler kan givetvis ha ett visst värde eller åtminstone ge oss fingervisningar om vad som bör beaktas då räddningsinsatser ska organiseras eller på något sätt dimensioneras. Men det beror ju även på vad man lägger i begreppet ”dimensionering”.

Begreppet ”design” är eventuellt bättre, där innebörden i det här sammanhanget handlar om utformningen av planering och utförande. Fokus läggs då på att förutse och skapa handlingsplaner som kan kompensera eventuella problem i utförandeprocessen. I många kreativa yrken, dit räddningstjänst troligtvis kan hänföras, är problemlösning en del av utförandet (och vice versa).

För svenska förhållanden är det tidigaste exemplet jag har Statens Brandinspektions meddelande 1965:7 (men det kan finnas ännu tidigare). Trots att den beskrivna modellen kompenserar med såväl industrifaktor som brandfarlighetsfaktor och kulturbebyggelsefaktor, framgår det med all önskvärd tydlighet att räddningstjänst är dimensionerad för brand i bostad.

Men det är samtidigt inte helt tydligt vad beredskapsstyrkan förväntas göra på skadeplatsen, vilket rimligtvis torde vara en viktig ingrediens. Redan här kan pudels kärna kring dimensioneringsregler skymtas.

I bilaga D till SOU 1983:77, som också innehåller en beräkningsmodell, konstateras att de personalstyrkor som krävs för effektiva förstahandsingripanden vid brandsläckning kan bedömas vara tillräckliga även för en första insats vid annan räddningstjänst än brandsläckning, baserat på hittills vunnen erfarenhet.

Vi är således ”dimensionerade” för brandsläckning och livräddning vid bostadsbränder, men bedöms utifrån detta kunna genomföra även andra typer av uppdrag.

De krav som ställs utifrån lagstiftningen är i stort målbaserade, vilket innebär att det finns en mycket stor grad av öppenhet för egen tolkning. I kombination med Arbetsmiljöverkets rökdykeriregler, som onekligen har kommit att bli normgivande för beredskapsstyrkornas storlek, medför detta att i södra Sverige går det cirka 0.12 brandsoldater på 1 000 invånare medan det i norra Sverige går cirka 0.65 brandsoldater på 1000 invånare. Detta skulle kunna kallas för ett glesbygdsproblem.

Under sjuttiotalet genomfördes en tämligen omfattande genomlysning av FDNY, det vill säga brandförsvaret i New York, och det är troligtvis den mest omfattande studien som någonsin gjorts kring ”design” av räddningstjänst. Variabler som beaktades var bland annat ekonomi, taktik, bemanning, brandstationers placering, traditioner, utlarmning, utbildning, brandskadekostnader och byggnadstekniskt brandskydd.

Inom samtliga områden diskuterades förslag till förändringar där hänsyn togs till såväl ”efficiency” som ”effectiveness” och ”equity” (vilket grovt förenklat här kan översättas med fördelning eller distribuering). Tyvärr har ganska mycket av studiens slutsatser fallit i glömska.

Utöver detta finns det givetvis en del senare forskning på området, men i princip samtliga fall reducerar problemet (grovt sett och med något undantag) till att baseras på beredskapsstyrkans storlek samt insatstid. I kombination med att räddningstjänst normalt betraktas utifrån en produktionsmodell, blir det ju då att många lever i tron att mindre beredskapsstyrka kan kompenseras med kortare insatstid. Detta syns till exempel i den Fip-våg (förstainsatsperson) som sveper över landet. Givetvis är det så att kortare insatstid torde kunna avhjälpa en del eländen, men samtidigt kan man ifrågasätta om kortare insatstid verkligen kan kompensera för minskade beredskapsstyrkor. Jag är positivt inställd till Fip, men det är ingen generell lösning på varken beredskaps- eller insatsproblematik.

Redan i studien av New York på sjuttiotalet konstaterades att på de flesta platser spenderade beredskapsstyrkorna mindre än 5 procent av sin tid på räddningsuppdrag (vilket troligtvis är giltigt för stora delar av i alla fall västvärlden). Resten av tiden utgör styrkorna ett slags ”försäkring” mot större eller mindre händelser. Kostnaderna går helt enkelt till att hålla beredskap, vilket egentligen inte torde vara något konstigt. Det är helt enkelt bra att ha någonting att hålla i då åskan går, även om det inte sker så ofta.

Vad är då pudelns kärna? Jo, problemet är i stor utsträckning att vi inte vet vilken effekt olika åtgärder eller kombinationer av åtgärder på en skadeplats har. Vi har ännu inte lyckats kvantifiera effekterna av varken beredskap eller av åtgärder vid räddningsinsatser. Och utan den vetskapen blir det svårt att designa räddningstjänst, i synnerhet med tanke på att det problemet inte låter sig enkelt reduceras till ett matematiskt problem. Det är väldigt mycket mer komplext än så.

STEFAN SVENSSON

Effektiv eller effektiv

När vi talar i termer om att effektivisera, gör tyvärr nog de allra flesta direkt en koppling till ”kostnadseffektivisering”, vilket normalt tolkas som att mer ska göras till en lägre kostnad. Helst gratis.

I den allmänna besparingsivern går givetvis inte heller räddningstjänsten under radarn. Men effektivisering innebär inte med nödvändighet att saker och ting måste bli billigare. Det kanske rent av skulle få lov att kosta mer, under vissa förutsättningar?

Men detta förutsätter att man tänker långsiktigt, utanför ramarna (den egna organisationen) och släpper monetära beskrivningar av verksamheten, vilket väldigt få tycks ha förmåga till.

Det engelska språket, som ibland kan vara något mer nyanserat än det svenska, skiljer mellan ”effective” och ”efficient”. Att något är ”effective” innebär att det är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker. Något som är ”efficient” fungerar på bästa möjliga sätt med minsta möjliga resurs, tid eller ansträngning, att göra saker rätt.

Då uppstår genast frågan om räddningstjänsten ska vara ”effective” eller ”efficient”? Ska rätt saker göras eller ska saker göras rätt?

Det ena utesluter givetvis inte det andra och självklart ska saker göras rätt. Men hur viktigt är det att saker görs med minsta möjliga resurs? Är det till exempel rimligt att räddningsinsatser minimaliseras? Torde det inte vara viktigare att det först och främst är rätt saker som görs och att dessa saker ger rätt effekt så att det förväntade resultatet uppnås?

Jag läste nyligen en artikel, där författaren hävdade att ”efficiency” resulterar i instabilitet: minimal input med maximal output tar bort redundans och gör att (i det här fallet) sådana ”effektiva” räddningsinsatser genomförs på marginalen eller kanske rent av på fel sida om tröskeln, en tröskel som vi knappt vet var den finns.

Författarens huvudbudskap var att räddningstjänsten beskrivs bäst som en responsmodell, inte som en produktionsmodell. Och det är en väsentlig skillnad. Räddningstjänsten producerar ju ingenting, däremot svarar man upp mot oönskade händelser, händelser som vi varken vet när dom kommer inträffa, vilken karaktär dom har eller var dom kommer inträffa.

Det tycks finnas en och annan fördomsfull människa som lever i tron att räddningstjänstens personal under tid utanför räddningsinsatser endast tränar, äter och vilar. Jag utesluter inte att det på sina håll mycket väl kan vara så, men det är med största sannolikhet mer undantag än regel. Om det ens förekommer.

Det är nog snarare så att det blir allt fler uppgifter som ska utföras och högre krav som ställs på räddningstjänstens personal. Utbudet av utrustning och regler för dess användning har ju inte precis minskat. Insatsmiljöerna har ju inte heller blivit mindre komplexa, med såväl höga hus som undermarksanläggningar och stora trafikflöden i våra kommunikationssystem.

Att samtidigt leva under ständiga besparingskrav, gör att organisationen blir allt mer känslig för störningar. Missförstå mig rätt: jag ser till exempel väldigt positivt på såväl FIP som förbundsbildningar. Men varken kortare insatstid eller stordrift förminskar behovet av räddningsresurser.

Räddningstjänsten har hamnat i ett läge av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”), ofta ivrigt påhejat av personer eller organisationer som kanske inte är helt insatta i det arbete som bedrivs. Gärna kostnadseffektiviseringar, men det måste ske med rätt utgångspunkter och utifrån rätt premisser.

Räddningstjänstens arbete består i stor utsträckning av att hålla beredskap inför olyckshändelser och att förbereda inför sådana olyckshändelser. Det ligger liksom i sakens natur. Men denna beredskapshållningstid är inte tom på arbetsuppgifter och förutom att bedriva bland annat egen övningsverksamhet är det idag inte ovanligt att räddningstjänstens personal bedriver såväl uppsökande och skadeförebyggande verksamhet, som uppföljning av genomförda insatser.

Det förefaller inte rimligt att räddningstjänsten ska ha maximerad effektivitet (”efficiency”) som utgångspunkt. Utgångspunkten ska istället vara resiliens, att kunna motstå störningar. Detta kan mycket väl innebära kostnadsökningar på kort sikt eller för den enskilda organisationen. Men för samhället i stort och på lång sikt, är jag helt övertygad om att det leder till minskade kostnader.

Detta förutsätter också att man ser utanför den egna kommunen, den egna organisationen och, framförallt, inte ser verksamheten i monetära termer. Räddningstjänst kostar. Men de skador och olyckor som räddningstjänsten (eller andra blåljusorganisationer, för den delen) inte kan hantera som en följd av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”) kostar mer.

STEFAN SVENSSON

Hej alla vägtrafikanter!

Det kan komma som en överraskning, men jag kan upplysa er om att en väldigt stor andel av er är kompletta idioter! Flera av er borde inte ens ha körkort eller tillåtas vistas ute på vägarna.

Låt mig ge några enkla exempel som många av oss som framför utryckningsfordon har egna erfarenheter av:

  • Innan man kör om, även på fyrfilig väg, är det lämpligt att titta i backspegeln. Det kan ju komma utryckningsfordon i hög hastighet, och det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Ser man då utryckningsfordon i backspegeln som påkallar så kallad fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren) ska man givetvis inte påbörja omkörning.
  • Om det kommer utryckningsfordon som påkallar så kallad fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren) ska man sakta in och hålla till sidan. Inte försöka köra ikapp. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Som förare av utryckningsfordon har man ganska mycket annat att tänka på än alla idioter som kör på vägarna.
  • Om det då, som en direkt följd av att utryckningsfordon påkallar fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren), uppstår en lucka i trafiken, ska man inte hänga på i luckan. Det kan ju komma ytterligare utryckningsfordon. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Har ett utryckningsfordon passerat, fortsätt då att hålla till sidan ytterligare en stund och ha extra koll i backspeglarna. Utgå från att det kommer fler utryckningsfordon.
  • Om vägbanan är avspärrad som en följd av till exempel en trafikolycka, är vägbanan avspärrad. Detta betyder att man inte får passera, inte ens i låg hastighet. Och är vägbanan endast delvis avspärrad så att man faktiskt kan passera, ska man först överväga om det överhuvudtaget är lämpligt. Om det då, mot all förmodan, råkar vara lämpligt, ska man hålla låg hastighet. Med låg hastighet menas att det ska gå mycket långsamt, långsammare än promenadtakt. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel!
  • Om vägbanan är avspärrad som en följd av till exempel en trafikolycka, är den inte avspärrad för att vi tycker det är kul eller för att reta upp någon. Vi till och med beklagar om vi ställer till med besvär i trafiken. Vi gör det för att skydda oss själva men också för att skydda de som drabbats av en olycka. Vi vill ju inte ha ytterligare olyckor. Och ytterligare olyckor händer väldigt lätt, eftersom du inte är en så bra förare som Du själv tror.
  • Och om det då uppstår köer till följd av till exempel trafikolyckor, så är det bara att snällt vänta till trafiken släpps på igen. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Tänk också på att köerna har uppstått på grund av att sådana som du har orsakat en olycka. Inte för att vi tycker det är kul att spärra av vägarna.
  • Om ni trots allt passerar en olycka, är det inte okej att filma eller fotografera. Dels kan sådant beteende orsaka ytterligare olyckor (nej, du är inte en så bra förare som du själv tror, inte ens i närheten). Dels är det inte så trevligt för dom som är drabbade av olycka att se sig själv eller sina anhöriga i sociala medier. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Följaktligen kan det vara mycket blod eller andra kroppsvätskor, kroppsdelar, förvridna eller lemlästade kroppar. Men det är inte som på TV. Detta är verkligheten och verkligheten är inte alltid vacker.
  • Slutligen, vad är det för fel med att följa gällande trafikbestämmelser såsom hastighetsbestämmelser, högerregel eller att i övrigt visa hänsyn i trafiken? Tänk så många olyckor som hade kunnat undvikas och tänk så mycket smidigare det hade varit.

Återigen, trafiken är full av kompletta idioter. Utgå från att du är en av dessa och gör gärna vad du kan för att motbevisa mig.

Tack!

STEFAN SVENSSON

Avspärrning vid insatser får konsekvenser

På förekommen anledning har avspärrningar i samband med räddningsinsatser diskuterats en del på sistone. I dessa diskussioner var det en kommentar som jag själv reagerade starkt på, och den handlade om att avspärrningar medför höga samhällskostnader eftersom viktiga människor inte kommer till sina jobb.

Jag ställde givetvis genast frågor som till exempel om det är viktigare att viktiga människor kommer till sina jobb än att andra människor gör det? Vad är då en ”viktig människa”? Är en viktig människa så viktig att denne inte ska behöva möta några avspärrningar och rättfärdigar viktigheten hos en människa att denne kan köra förbi avspärrningar?

Hur värderar man viktigheten hos en människa? Och, kanske framförallt, ska räddningstjänsten ta hänsyn till sådana viktiga människor och hur skulle det i praktiken gå till?

Ganska många i räddningstjänsten har varit med om att avspärrningar inte respekteras, att bilister passerar en olycka utan att lätta på gasen och förbipasserande som orsakar ytterligare olyckor på grund av ren nyfikenhet.

Dessutom förekommer det ibland en press från högre ort att ta bort avspärrningar så fort som möjligt. Återigen blir det ett beslut om pest eller kolera: antingen behåller jag avspärrningen en stund till och kan avsluta säkert och tryggt och effektivt. Eller så lättar jag på avspärrningarna och får en besvärligare situation att arbeta i.

Oavsett beslut får det konsekvenser, i det första fallet i form av ökade samhällskostnader, arga trafikanter och en negativ bild av räddningstjänsten men med minskade risker. I det andra fallet i form av lägre samhällskostnader, mindre arga trafikanter men med ökade risker. För mig är valet enkelt. Åtminstone relativt enkelt.

För lite drygt tio år sedan brann det i en verkstad där det fanns sju acetylengasflaskor, alldeles i närheten av en större järnvägsknut och dessutom vid en trafikled. Byggnaden gick ganska snabbt upp i rök och kvar var en avspärrning som varade under 24 timmar.

Hundratusentals människor påverkades direkt av beslutet och det hade kanske funnits andra lösningar än en långdragen avspärrning. Låt oss anta att området inte spärrades av eftersom räddningstjänsten bedömde samhällets kostnader som höga i förhållande till riskerna. Låt oss också anta att en av dessa gasflaskor hade gett sig av i en parabelformad kastbåge efter låt säg fem timmar, träffar en passerande godsvagn med propan, med ytterligare brand som följd. Vad blir samhällskostnaden då? Och vem tar på sig ansvaret?

Jag har svårt att tänka mig att någon frivilligt ställer sig upp och tar på sig ansvaret, trots att vederbörande skriker högst om ”samhällsansvar” och ”samhällskostnad”. Ansvaret hamnar på räddningstjänsten, eller kanske snarare kommunen, trots att dessa varken är vållande till den initiala händelsen eller har något som helst ont uppsåt med räddningsinsatsen.

Jag förutsätter faktiskt att det är precis tvärtom: helst ska ju alla inblandade, drabbade och påverkade, inblandas, drabbas och påverkas så lite som möjligt. På kort och lång sikt.

Att spärra av ett område kring en olycka får konsekvenser, konsekvenser som måste ställas mot nyttan med åtgärden. Ibland kan kostnaderna för samhället givetvis bli stora och enskilda människor blir drabbade på olika sätt.

Men i vilken utsträckning ska räddningstjänsten ta hänsyn till dessa konsekvenser, när konsekvensen av att inte spärra av kan medföra ytterligare skador eller rent av att liv går förlorade?

Rättfärdigar minskade samhällskostnader de ökade riskerna eller den minskade effektiviteten vid räddningsinsatsen? Och hur ska jag i praktiken, ute på en skadeplats eller i en ledningscentral, väga samhällskostnader, risker och effektivitet mot varandra?

Självklart måste vi förhålla oss till samhällskostnaderna, men då måste vi göra det i alla led. Således även vid bemanning, dimensionering, övning, utbildning, mm. Inte bara vid insatser.

Och om folk följde gällande trafikregler, hade samhällskostnaderna minimerats redan genom att fler olyckor skulle kunna undvikas! Jag spärrar ju inte av ett område för att det är kul eller för att jag kan: min avspärrning har ett syfte, oftast relaterat till säkerhet för personalen som arbetar i området eller för att arbetet ska kunna ske ostört och effektivt.

Men, inget ont som inte för något gott med sig: i fortsättningen kommer vi nog alla att bli tydligare och mer restriktiva med avspärrningar. Vi kan fortfarande ha konsekvenserna av sådana avspärrningar i bakhuvudet, men totalt sett torde väl ändå samhällets kostnader kunna minimeras om räddningstjänsten får arbeta tryggt, säkert och effektivt i ett väl avspärrat område.

STEFAN SVENSSON