Omfattande räddningsinsatser och länsstyrelsers övertagande

Om det fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst, får länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatsen. Syftet med länsstyrelsens övertagande av ansvaret för räddningstjänsten vid omfattande räddningsinsatser är att insatserna ska genomföras så effektivt som möjligt.

För att ett övertagande ska kunna tillföra något med avseende på bland annat effektivitet, är det viktigt att ett sådant övertagande dels är väl förberett, dels att det initieras och genomförs i god tid. Det måste helt enkelt finnas en plan.

Nu är länsstyrelsens övertagande ett undantag och länsstyrelsen bör därför i första hand överväga att bistå berörda kommuner på andra sätt. Sådana andra sätt kan till exempel vara att bistå med information till allmänheten, knyta kontakter med andra organisationer, bistå med expertis inom en rad områden, hjälpa till med löpande utvärderingar med mera.

Det är då också viktigt att olika former av samverkan mellan länsstyrelsen och kommuner sker såväl kontinuerligt som långsiktigt och att denna samverkan är väl utvecklad, övad och naturlig.

För att knyta an till en kanske inte helt okänd ledningsmodell, består länsstyrelsens roll något förenklat av att vid ett övertagande ansvara för beslutsdomänen systemledning. I stort består detta då i att:

  • kontinuerligt definiera, värdera och bestämma organisationens roll i förhållande till situationen och andra organisationer i samhället
  • initiera insatser
  • utse räddningsledare samt definiera insatsers ramar, med avseende på avsikt med insats (AMI), resurser, tid samt geografi
  • se till så att det totala hjälpbehovet blir tillgodosett
  • säkerställa resursförsörjning över tid
  • upprätthålla beredskapsproduktion
  • samt kontinuerligt samverka med andra organisationer.

Länsstyrelsen har dessutom en rad andra ansvarsområden som den omfattande räddningsinsatsen måste förhålla sig till. Detta är en inte föraktlig del av övertagandet.

Problemet är att lagstiftningen endast pekar på funktionen räddningsledare och att länsstyrelsen utser sådan räddningsledare. För att fortsätta i samma modelltänkande, har den utsedde räddningsledaren då att arbeta inom beslutsdomänen insatsledning: svara för ledningen av räddningsinsatsen, utifrån den ram som ges av systemledningen, beslut om mål med insatsen, fördela uppgifter till räddningsinsatsens organisatoriska delar samt att samordna insatsens genomförande.

Normalt bör ju då utses räddningsledare som har relativt god vana vid att arbeta på den här nivån, även om insatsen är omfattande och att det då kräver ytterligare såväl utbildning som övning. Men egentligen är problemet för länsstyrelsen att hantera den mer strategiska nivån, men här ställs ju inga formella krav.

Till detta bör läggas att det normalt inte är lämpligt att utse varken de räddningschefer eller de räddningsledare som normalt arbetar i de berörda kommunerna, eftersom det då kan uppstå olika typer av konflikter. För att verkligen tillföra något och göra räddningsinsatsen effektivare, bör räddningsledare som utses av länsstyrelsen vid omfattande räddningsinsatser komma någon annanstans ifrån.

De bör rimligtvis också vara aktiva individer i karriären, som på olika sätt visar framfötterna och som är väl bevandrade i den senaste kunskapen kring ledning av räddningsinsatser. Lång och trogen tjänst kan rimligtvis inte vara något lämpligt kriterium för räddningsledare vid omfattande räddningsinsatser. Inte där heller.

Men problemet kvarstår: vem ska länsstyrelsen ta till sig för att hantera den strategiska nivån?

Rimligtvis skulle det kunna finnas en nationell resurs att tillgå, där samtliga landets länsstyrelser går samman och har tillgång till denna resurs. Ett antal yngre men ändå erfarna räddningsledare som duvas i att hantera såväl systemledning som insatsledning vid omfattande räddningsinsatser. Med krav på regelbunden utbildning och övning.

Och med tanke på att länsstyrelsens övertagande inte bör ske varken lättvindigt eller särskilt ofta, är det inte orimligt att det är särskilt väl utbildade och väl övade prestigelösa individer med sinne för såväl detaljer som helheter och som aktivt tänker framåt. En sådan pool av presumtiva räddningsledare skulle då kunna agera såväl som räddningsledare vid omfattande räddningsinsatser, som bistå med att hantera systemledningen. Med hög kvalitet.

Jodå, jag är fullt medveten om möjligheten för annan statlig myndighet att ta över ansvaret. Detta har diskuterats under en tid, men möjligheten har funnits länge. Frågan är väl vad ett sådant förfarande egentligen tillför. Dels är det ju endast ansvaret som tas över, inte någon mer operativ funktion. Dels är grunden att kommunerna ska svara för räddningstjänst och att dom ska (!) samordna verksamheten och samarbeta för att lösa detta.

Det ska då ganska mycket till innan situationen blir sådan att länsstyrelsen, eller annan statlig myndighet, tar över ansvaret. Ett övertagande är fortfarande att betrakta som undantag. Ett kraftigt sådant.

Det har aldrig varit meningen att varje enskild kommun (eller förbund, för den delen) ska kunna klara av att hantera allt alltid. Vi måste helt enkelt hjälpas åt, även vid omfattande räddningsinsatser. Och hjälpas åt går att göra på andra sätt än ett genom ett övertagande. Men det går samtidigt inte att utesluta.

STEFAN SVENSSON

Utgångspunkter för dimensionering

Den här gången tänkte jag försöka ge några allmänna riktlinjer eller utgångspunkter som kan användas vid dimensionering av räddningstjänst (och därför lite mer text än vanligt).
Det är givetvis inte helt enkelt, det blir grovt, förenklat och allmänt men i brist på bättre förhoppningsvis ändå användbart.

Det är också en avvägning mellan forskning och pragmatiskt tänkande (även om det kanske inte är helt färdigtänkt). Observera att samtliga utgångspunkter, enligt nedan, bör beaktas. Det går således inte att endast plocka russinen ur kakan.

Ett viktigt grundantagande är att räddningstjänstberedskap inte kan betraktas utifrån en produktionsmodell. Se det istället på samma sätt som vilken försäkring som helst: vi betalar för någonting som helst inte ska komma till användning. Få av oss väljer bort hemförsäkring, varför skulle vi då välja bort räddningstjänst?

Problemet med räddningstjänst är, precis som med hemförsäkring, att det är svårt att räkna hem i monetära termer. Och enligt min uppfattning är det dessutom något vi bör undvika. Men samtidigt bör man ha i åtanke att försäkringar är en kostnad.

Dessutom förutsätter jag givetvis att samtliga i personalen är välutbildade och övar regelbundet. Min uppfattning är således också att det inte är helt oproblematiskt att byta utbildad och övad personal mot en frivillig allmänhet.

Som grundläggande riktlinje kan sägas att antalet brandsoldater i beredskap torde ligga minst runt 0.4 per 1 000 invånare. Eller rättare, i riket ligger det strax under 0.4. Men spridningen är (mycket) stor, från cirka 0.1 upp till 1.5. inte oväntat är det låga värden för större tätorter och höga värden för glesbygd, eftersom det ofta behövs ett visst minsta antal händer och fötter. Värt att notera är dock att 1990 låg värdet på nästan 0.5 för riket. Personligen tror jag att vi just nu är på en smärtgräns.

För att uppfylla ”samhällskontraktet” behövs troligen minst 2 brandsoldater i en räddningsstyrka. Dessutom krävs normalt ett höjdfordon, eftersom detta ”samhällskontrakt” består i att bistå vid fönsterutrymning. Men för lite högre effektivitet (att göra rätt saker) bör vi även ha beredskap för invändig brandsläckning. 

Mot bakgrund av den utbildning vi har i kombination med brandskyddet i byggbeståndet, är det ett tämligen säkert och effektivt (att göra saker rätt) sätt att bekämpa bränder på (dock inte riskfritt). Åtminstone så länge vi håller oss till bostadsbränder eller motsvarande.

Vi landar då på cirka 7 brandsoldater i beredskap. Då klarar vi såväl fönsterutrymning som invändig brandsläckning. Observera då också att den berömda pumpskötaren rimligtvis bör ägna sig åt andra uppgifter än att vakta pumpen. Pumpen går ingenstans och skulle den gå sönder, kan den ändå sällan repareras på plats.

Med cirka 7 brandsoldater torde även en hel del andra insatssituationer kunna hanteras effektivt och säkert. Som till exempel trafikolyckor: även en singelolycka med en ensam fastklämd förare kräver normalt ganska många händer och fötter.

Och minsta komplikation, såsom läckande bränsle, ytterligare en person i fordonet, ytterligare ett fordon inblandat eller en påkörd person, ställer genast ännu högre krav på antalet brandsoldater. Brandstyrkan kan givetvis delas upp i mindre delar: alla måste inte nödvändigtvis sitta i samma fordon eller ens hålla beredskap på samma plats.

FIP (förstainsatsperson) är således bra, men inte helt okomplicerat och dess potentiella framgång beror på flera saker. Bland annat bör potentiell vinst i insatstid övervägas. Låt mig anta en tidsvinst på 5 minuter (vilket troligen är högt räknat), baserat på deltidsstyrkor. I ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 10 minuter, halveras då insatstiden med FIP.

Men i ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 30 minuter, görs endast en tidsvinst på cirka 17 procent. Det kan givetvis vara en livsavgörande tidsvinst, men ju längre ”normalinsatstid” är desto mindre blir vinsten med FIP. Livsmöjligheter sjunker fort medan brand växer exponentiellt.

Dessutom är det givetvis skillnad på FIP och FIP: en ensam brandsoldat torde, av flera skäl, behöva uppbackning inom en relativt kort tidsrymd. Två (eller fler) brandsoldater som FIP kan troligen klara av att hantera en hel del situationer även utan uppbackning, inte minst olika varianter av sjukvårdslarm. Men bara till en viss gräns. Det går således inte alltid att ersätta ”slagkraft” mot ”kort tid” och uppbackning bör finnas tillgänglig.

Utrustningsmässigt bör såväl snabbhet som slagkraft övervägas. Mindre släcksystem (inklusive handbrandsläckare, släckgranater, högtryck med tillsatsmedel, med mera), batteridrivna klippverktyg och sjukvårdsutrustning i en FIP-enhet som snabbt kan sättas in kan många gånger lösa mycket. Men även slagkraft bör tas hänsyn till och i brist på bättre skulle jag föreslå dimensionering enligt (liter per minut)

  • Fbostäder = 75 × Abrand0.44
  • Findustri = 131 × Abrand0.51
  • Fövrigt = 61 × Abrand0.57

Dessa värden bygger på mångårig forskning (även om värdena talar om hur mycket som används, inte nödvändigtvis hur mycket som faktiskt behövs), där det även påtalas att utan några aktiva eller passiva brandskyddssystem kommer bränder i byggnader troligtvis sprida sig snabbt.

Bränder som når 20 – 30 MW i effektutveckling kräver troligen ett minsta släckvattenflöde på 500 – 700 l/min direkt mot branden innan den blir okontrollerbar. För en brand som växer enligt en så kallad medium eller snabb αt2-kurva bör detta släckvattenflöde generellt appliceras inom de första 20 minuterna från brandstart. Det krävs således ibland även en kombination av snabbhet och slagkraft.

Insatstiden är förmodligen det svåraste att hitta riktlinjer för och baseras nog mer på befolkningens förväntningar. Boende i tätorter förväntar sig troligen hjälp fortare, medan glesbygden kan ha en större förståelse för att saker och ting tar tid.

Det finns en studie från mitten av nittiotalet som pekar på att det är en ganska liten del av befolkningen som har väldigt höga insatstider. Det kan givetvis ha förändrats en del sedan dess, men då täcktes 80 procent av befolkningen inom 11 minuter och 90 procent inom 14 minuter, vilket nog får anses som ganska bra. Storstadslänen hamnade under 8 minuter, men det finns också områden med insatstider över 20 minuter.

Resonemanget ovan är giltigt för såväl heltid som deltid. Brytgränsen bör förmodligen baseras på något slags rimlighet. Personligen skulle jag hävda att gränsen troligen går runt cirka 1 larm per dygn. Har en beredskapsstyrka fler larm än så bör heltid övervägas.

Observera att resonemanget ovan gäller endast för något slags första beredskapsstyrka. Om till exempel en lägenhetsbrand sprider sig till vinden, krävs troligen ytterligare ett antal styrkor inom en relativt kort tidsrymd även om vinden tillåts brinna av. På motsvarande sätt med trafikolyckor: ju fler fordon och personer inblandade (eventuellt korrelerar antalet olyckor mot trafikarbetet på en vägsträcka), desto mer personal krävs.

Dessutom finns det situationer som kan bli ytterst personalkrävande (som till exempel skogsbränder). Statistik över tidigare inträffade händelser inom ett område torde ge en hel del ledtrådar till lämpliga dimensionerande händelser.

Hoppas detta satte myror i huvudet på någon…

STEFAN SVENSSON

Från effektiva insatser till dimensionering

Den naturliga fortsättningen av mina tidigare inlägg om effektiva insatser torde vara dimensionering av räddningstjänst, så jag tänkte fortsätta på det spåret.

Först och främst vill jag klargöra att jag personligen är något tveksam till dimensioneringsregler. Sådana regler kan givetvis ha ett visst värde eller åtminstone ge oss fingervisningar om vad som bör beaktas då räddningsinsatser ska organiseras eller på något sätt dimensioneras. Men det beror ju även på vad man lägger i begreppet ”dimensionering”.

Begreppet ”design” är eventuellt bättre, där innebörden i det här sammanhanget handlar om utformningen av planering och utförande. Fokus läggs då på att förutse och skapa handlingsplaner som kan kompensera eventuella problem i utförandeprocessen. I många kreativa yrken, dit räddningstjänst troligtvis kan hänföras, är problemlösning en del av utförandet (och vice versa).

För svenska förhållanden är det tidigaste exemplet jag har Statens Brandinspektions meddelande 1965:7 (men det kan finnas ännu tidigare). Trots att den beskrivna modellen kompenserar med såväl industrifaktor som brandfarlighetsfaktor och kulturbebyggelsefaktor, framgår det med all önskvärd tydlighet att räddningstjänst är dimensionerad för brand i bostad.

Men det är samtidigt inte helt tydligt vad beredskapsstyrkan förväntas göra på skadeplatsen, vilket rimligtvis torde vara en viktig ingrediens. Redan här kan pudels kärna kring dimensioneringsregler skymtas.

I bilaga D till SOU 1983:77, som också innehåller en beräkningsmodell, konstateras att de personalstyrkor som krävs för effektiva förstahandsingripanden vid brandsläckning kan bedömas vara tillräckliga även för en första insats vid annan räddningstjänst än brandsläckning, baserat på hittills vunnen erfarenhet.

Vi är således ”dimensionerade” för brandsläckning och livräddning vid bostadsbränder, men bedöms utifrån detta kunna genomföra även andra typer av uppdrag.

De krav som ställs utifrån lagstiftningen är i stort målbaserade, vilket innebär att det finns en mycket stor grad av öppenhet för egen tolkning. I kombination med Arbetsmiljöverkets rökdykeriregler, som onekligen har kommit att bli normgivande för beredskapsstyrkornas storlek, medför detta att i södra Sverige går det cirka 0.12 brandsoldater på 1 000 invånare medan det i norra Sverige går cirka 0.65 brandsoldater på 1000 invånare. Detta skulle kunna kallas för ett glesbygdsproblem.

Under sjuttiotalet genomfördes en tämligen omfattande genomlysning av FDNY, det vill säga brandförsvaret i New York, och det är troligtvis den mest omfattande studien som någonsin gjorts kring ”design” av räddningstjänst. Variabler som beaktades var bland annat ekonomi, taktik, bemanning, brandstationers placering, traditioner, utlarmning, utbildning, brandskadekostnader och byggnadstekniskt brandskydd.

Inom samtliga områden diskuterades förslag till förändringar där hänsyn togs till såväl ”efficiency” som ”effectiveness” och ”equity” (vilket grovt förenklat här kan översättas med fördelning eller distribuering). Tyvärr har ganska mycket av studiens slutsatser fallit i glömska.

Utöver detta finns det givetvis en del senare forskning på området, men i princip samtliga fall reducerar problemet (grovt sett och med något undantag) till att baseras på beredskapsstyrkans storlek samt insatstid. I kombination med att räddningstjänst normalt betraktas utifrån en produktionsmodell, blir det ju då att många lever i tron att mindre beredskapsstyrka kan kompenseras med kortare insatstid. Detta syns till exempel i den Fip-våg (förstainsatsperson) som sveper över landet. Givetvis är det så att kortare insatstid torde kunna avhjälpa en del eländen, men samtidigt kan man ifrågasätta om kortare insatstid verkligen kan kompensera för minskade beredskapsstyrkor. Jag är positivt inställd till Fip, men det är ingen generell lösning på varken beredskaps- eller insatsproblematik.

Redan i studien av New York på sjuttiotalet konstaterades att på de flesta platser spenderade beredskapsstyrkorna mindre än 5 procent av sin tid på räddningsuppdrag (vilket troligtvis är giltigt för stora delar av i alla fall västvärlden). Resten av tiden utgör styrkorna ett slags ”försäkring” mot större eller mindre händelser. Kostnaderna går helt enkelt till att hålla beredskap, vilket egentligen inte torde vara något konstigt. Det är helt enkelt bra att ha någonting att hålla i då åskan går, även om det inte sker så ofta.

Vad är då pudelns kärna? Jo, problemet är i stor utsträckning att vi inte vet vilken effekt olika åtgärder eller kombinationer av åtgärder på en skadeplats har. Vi har ännu inte lyckats kvantifiera effekterna av varken beredskap eller av åtgärder vid räddningsinsatser. Och utan den vetskapen blir det svårt att designa räddningstjänst, i synnerhet med tanke på att det problemet inte låter sig enkelt reduceras till ett matematiskt problem. Det är väldigt mycket mer komplext än så.

STEFAN SVENSSON

Effektiv eller effektiv

När vi talar i termer om att effektivisera, gör tyvärr nog de allra flesta direkt en koppling till ”kostnadseffektivisering”, vilket normalt tolkas som att mer ska göras till en lägre kostnad. Helst gratis.

I den allmänna besparingsivern går givetvis inte heller räddningstjänsten under radarn. Men effektivisering innebär inte med nödvändighet att saker och ting måste bli billigare. Det kanske rent av skulle få lov att kosta mer, under vissa förutsättningar?

Men detta förutsätter att man tänker långsiktigt, utanför ramarna (den egna organisationen) och släpper monetära beskrivningar av verksamheten, vilket väldigt få tycks ha förmåga till.

Det engelska språket, som ibland kan vara något mer nyanserat än det svenska, skiljer mellan ”effective” och ”efficient”. Att något är ”effective” innebär att det är adekvat i förhållande till ett visst syfte, att det förväntade resultatet uppnås, att rätt effekt fås, att göra rätt saker. Något som är ”efficient” fungerar på bästa möjliga sätt med minsta möjliga resurs, tid eller ansträngning, att göra saker rätt.

Då uppstår genast frågan om räddningstjänsten ska vara ”effective” eller ”efficient”? Ska rätt saker göras eller ska saker göras rätt?

Det ena utesluter givetvis inte det andra och självklart ska saker göras rätt. Men hur viktigt är det att saker görs med minsta möjliga resurs? Är det till exempel rimligt att räddningsinsatser minimaliseras? Torde det inte vara viktigare att det först och främst är rätt saker som görs och att dessa saker ger rätt effekt så att det förväntade resultatet uppnås?

Jag läste nyligen en artikel, där författaren hävdade att ”efficiency” resulterar i instabilitet: minimal input med maximal output tar bort redundans och gör att (i det här fallet) sådana ”effektiva” räddningsinsatser genomförs på marginalen eller kanske rent av på fel sida om tröskeln, en tröskel som vi knappt vet var den finns.

Författarens huvudbudskap var att räddningstjänsten beskrivs bäst som en responsmodell, inte som en produktionsmodell. Och det är en väsentlig skillnad. Räddningstjänsten producerar ju ingenting, däremot svarar man upp mot oönskade händelser, händelser som vi varken vet när dom kommer inträffa, vilken karaktär dom har eller var dom kommer inträffa.

Det tycks finnas en och annan fördomsfull människa som lever i tron att räddningstjänstens personal under tid utanför räddningsinsatser endast tränar, äter och vilar. Jag utesluter inte att det på sina håll mycket väl kan vara så, men det är med största sannolikhet mer undantag än regel. Om det ens förekommer.

Det är nog snarare så att det blir allt fler uppgifter som ska utföras och högre krav som ställs på räddningstjänstens personal. Utbudet av utrustning och regler för dess användning har ju inte precis minskat. Insatsmiljöerna har ju inte heller blivit mindre komplexa, med såväl höga hus som undermarksanläggningar och stora trafikflöden i våra kommunikationssystem.

Att samtidigt leva under ständiga besparingskrav, gör att organisationen blir allt mer känslig för störningar. Missförstå mig rätt: jag ser till exempel väldigt positivt på såväl FIP som förbundsbildningar. Men varken kortare insatstid eller stordrift förminskar behovet av räddningsresurser.

Räddningstjänsten har hamnat i ett läge av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”), ofta ivrigt påhejat av personer eller organisationer som kanske inte är helt insatta i det arbete som bedrivs. Gärna kostnadseffektiviseringar, men det måste ske med rätt utgångspunkter och utifrån rätt premisser.

Räddningstjänstens arbete består i stor utsträckning av att hålla beredskap inför olyckshändelser och att förbereda inför sådana olyckshändelser. Det ligger liksom i sakens natur. Men denna beredskapshållningstid är inte tom på arbetsuppgifter och förutom att bedriva bland annat egen övningsverksamhet är det idag inte ovanligt att räddningstjänstens personal bedriver såväl uppsökande och skadeförebyggande verksamhet, som uppföljning av genomförda insatser.

Det förefaller inte rimligt att räddningstjänsten ska ha maximerad effektivitet (”efficiency”) som utgångspunkt. Utgångspunkten ska istället vara resiliens, att kunna motstå störningar. Detta kan mycket väl innebära kostnadsökningar på kort sikt eller för den enskilda organisationen. Men för samhället i stort och på lång sikt, är jag helt övertygad om att det leder till minskade kostnader.

Detta förutsätter också att man ser utanför den egna kommunen, den egna organisationen och, framförallt, inte ser verksamheten i monetära termer. Räddningstjänst kostar. Men de skador och olyckor som räddningstjänsten (eller andra blåljusorganisationer, för den delen) inte kan hantera som en följd av kostnadseffektiviseringar (”increased efficiency”) kostar mer.

STEFAN SVENSSON

Hej alla vägtrafikanter!

Det kan komma som en överraskning, men jag kan upplysa er om att en väldigt stor andel av er är kompletta idioter! Flera av er borde inte ens ha körkort eller tillåtas vistas ute på vägarna.

Låt mig ge några enkla exempel som många av oss som framför utryckningsfordon har egna erfarenheter av:

  • Innan man kör om, även på fyrfilig väg, är det lämpligt att titta i backspegeln. Det kan ju komma utryckningsfordon i hög hastighet, och det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Ser man då utryckningsfordon i backspegeln som påkallar så kallad fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren) ska man givetvis inte påbörja omkörning.
  • Om det kommer utryckningsfordon som påkallar så kallad fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren) ska man sakta in och hålla till sidan. Inte försöka köra ikapp. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Som förare av utryckningsfordon har man ganska mycket annat att tänka på än alla idioter som kör på vägarna.
  • Om det då, som en direkt följd av att utryckningsfordon påkallar fri väg (minst blåljus men ofta kombinerat med siren), uppstår en lucka i trafiken, ska man inte hänga på i luckan. Det kan ju komma ytterligare utryckningsfordon. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Har ett utryckningsfordon passerat, fortsätt då att hålla till sidan ytterligare en stund och ha extra koll i backspeglarna. Utgå från att det kommer fler utryckningsfordon.
  • Om vägbanan är avspärrad som en följd av till exempel en trafikolycka, är vägbanan avspärrad. Detta betyder att man inte får passera, inte ens i låg hastighet. Och är vägbanan endast delvis avspärrad så att man faktiskt kan passera, ska man först överväga om det överhuvudtaget är lämpligt. Om det då, mot all förmodan, råkar vara lämpligt, ska man hålla låg hastighet. Med låg hastighet menas att det ska gå mycket långsamt, långsammare än promenadtakt. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel!
  • Om vägbanan är avspärrad som en följd av till exempel en trafikolycka, är den inte avspärrad för att vi tycker det är kul eller för att reta upp någon. Vi till och med beklagar om vi ställer till med besvär i trafiken. Vi gör det för att skydda oss själva men också för att skydda de som drabbats av en olycka. Vi vill ju inte ha ytterligare olyckor. Och ytterligare olyckor händer väldigt lätt, eftersom du inte är en så bra förare som Du själv tror.
  • Och om det då uppstår köer till följd av till exempel trafikolyckor, så är det bara att snällt vänta till trafiken släpps på igen. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Tänk också på att köerna har uppstått på grund av att sådana som du har orsakat en olycka. Inte för att vi tycker det är kul att spärra av vägarna.
  • Om ni trots allt passerar en olycka, är det inte okej att filma eller fotografera. Dels kan sådant beteende orsaka ytterligare olyckor (nej, du är inte en så bra förare som du själv tror, inte ens i närheten). Dels är det inte så trevligt för dom som är drabbade av olycka att se sig själv eller sina anhöriga i sociala medier. Det kan faktiskt (tro det eller ej) röra sig om att människoliv står på spel! Följaktligen kan det vara mycket blod eller andra kroppsvätskor, kroppsdelar, förvridna eller lemlästade kroppar. Men det är inte som på TV. Detta är verkligheten och verkligheten är inte alltid vacker.
  • Slutligen, vad är det för fel med att följa gällande trafikbestämmelser såsom hastighetsbestämmelser, högerregel eller att i övrigt visa hänsyn i trafiken? Tänk så många olyckor som hade kunnat undvikas och tänk så mycket smidigare det hade varit.

Återigen, trafiken är full av kompletta idioter. Utgå från att du är en av dessa och gör gärna vad du kan för att motbevisa mig.

Tack!

STEFAN SVENSSON

Avspärrning vid insatser får konsekvenser

På förekommen anledning har avspärrningar i samband med räddningsinsatser diskuterats en del på sistone. I dessa diskussioner var det en kommentar som jag själv reagerade starkt på, och den handlade om att avspärrningar medför höga samhällskostnader eftersom viktiga människor inte kommer till sina jobb.

Jag ställde givetvis genast frågor som till exempel om det är viktigare att viktiga människor kommer till sina jobb än att andra människor gör det? Vad är då en ”viktig människa”? Är en viktig människa så viktig att denne inte ska behöva möta några avspärrningar och rättfärdigar viktigheten hos en människa att denne kan köra förbi avspärrningar?

Hur värderar man viktigheten hos en människa? Och, kanske framförallt, ska räddningstjänsten ta hänsyn till sådana viktiga människor och hur skulle det i praktiken gå till?

Ganska många i räddningstjänsten har varit med om att avspärrningar inte respekteras, att bilister passerar en olycka utan att lätta på gasen och förbipasserande som orsakar ytterligare olyckor på grund av ren nyfikenhet.

Dessutom förekommer det ibland en press från högre ort att ta bort avspärrningar så fort som möjligt. Återigen blir det ett beslut om pest eller kolera: antingen behåller jag avspärrningen en stund till och kan avsluta säkert och tryggt och effektivt. Eller så lättar jag på avspärrningarna och får en besvärligare situation att arbeta i.

Oavsett beslut får det konsekvenser, i det första fallet i form av ökade samhällskostnader, arga trafikanter och en negativ bild av räddningstjänsten men med minskade risker. I det andra fallet i form av lägre samhällskostnader, mindre arga trafikanter men med ökade risker. För mig är valet enkelt. Åtminstone relativt enkelt.

För lite drygt tio år sedan brann det i en verkstad där det fanns sju acetylengasflaskor, alldeles i närheten av en större järnvägsknut och dessutom vid en trafikled. Byggnaden gick ganska snabbt upp i rök och kvar var en avspärrning som varade under 24 timmar.

Hundratusentals människor påverkades direkt av beslutet och det hade kanske funnits andra lösningar än en långdragen avspärrning. Låt oss anta att området inte spärrades av eftersom räddningstjänsten bedömde samhällets kostnader som höga i förhållande till riskerna. Låt oss också anta att en av dessa gasflaskor hade gett sig av i en parabelformad kastbåge efter låt säg fem timmar, träffar en passerande godsvagn med propan, med ytterligare brand som följd. Vad blir samhällskostnaden då? Och vem tar på sig ansvaret?

Jag har svårt att tänka mig att någon frivilligt ställer sig upp och tar på sig ansvaret, trots att vederbörande skriker högst om ”samhällsansvar” och ”samhällskostnad”. Ansvaret hamnar på räddningstjänsten, eller kanske snarare kommunen, trots att dessa varken är vållande till den initiala händelsen eller har något som helst ont uppsåt med räddningsinsatsen.

Jag förutsätter faktiskt att det är precis tvärtom: helst ska ju alla inblandade, drabbade och påverkade, inblandas, drabbas och påverkas så lite som möjligt. På kort och lång sikt.

Att spärra av ett område kring en olycka får konsekvenser, konsekvenser som måste ställas mot nyttan med åtgärden. Ibland kan kostnaderna för samhället givetvis bli stora och enskilda människor blir drabbade på olika sätt.

Men i vilken utsträckning ska räddningstjänsten ta hänsyn till dessa konsekvenser, när konsekvensen av att inte spärra av kan medföra ytterligare skador eller rent av att liv går förlorade?

Rättfärdigar minskade samhällskostnader de ökade riskerna eller den minskade effektiviteten vid räddningsinsatsen? Och hur ska jag i praktiken, ute på en skadeplats eller i en ledningscentral, väga samhällskostnader, risker och effektivitet mot varandra?

Självklart måste vi förhålla oss till samhällskostnaderna, men då måste vi göra det i alla led. Således även vid bemanning, dimensionering, övning, utbildning, mm. Inte bara vid insatser.

Och om folk följde gällande trafikregler, hade samhällskostnaderna minimerats redan genom att fler olyckor skulle kunna undvikas! Jag spärrar ju inte av ett område för att det är kul eller för att jag kan: min avspärrning har ett syfte, oftast relaterat till säkerhet för personalen som arbetar i området eller för att arbetet ska kunna ske ostört och effektivt.

Men, inget ont som inte för något gott med sig: i fortsättningen kommer vi nog alla att bli tydligare och mer restriktiva med avspärrningar. Vi kan fortfarande ha konsekvenserna av sådana avspärrningar i bakhuvudet, men totalt sett torde väl ändå samhällets kostnader kunna minimeras om räddningstjänsten får arbeta tryggt, säkert och effektivt i ett väl avspärrat område.

STEFAN SVENSSON

Räddningsledaren ute eller inne?

Jag gläds åt att Skåne enligt rykten är på väg att anamma ett ledningssystem där man för varje räddningsinsats tänker pröva och bestämma vart räddningsledarskapet ska läggas – ”inne” eller ”ute”.

Något som Södertörn, där jag jobbade i åtta år, gjort sedan många år. Det var spott och spe när vi drog den utvecklingen. Likaså var väl inte responsen jättebra när jag kom till en annan räddningstjänst med det förslaget. Det var otroligt många upprörda känslor runt detta, men främst från externt hall.

För oss internt på Södertörn var det nog inte det som var själva grejen med ledningsförändringen som vi gjorde; den var komplexare och viktigare än så. Räddningsledarfunktionens geografiska placering var en del av en större helhet. Det var också intressant (och lite beklämmande) att andra organisationer var så upprörda över hur vi valde att jobba i vår organisation. Det kommunala självstyret innebär ju att var och en beslutar över sig själv, inte Södertörn över alla andra.

Hur som helst, jag kan nu konstatera ett par år senare att vi kanske inte alls var så fel ute som vissa gjorde gällande. (Förhoppningsvis är detta gammal skåpmat för er läsare.)

Dels för att jag fortfarande tror på idén att man inte ute på skadeplatsen alltid har de bästa förutsättningar för att på bästa sätt sköta räddningsledarrollen. Dels för att jag förstått att fler har funderat och kommit fram till att det kanske var lämpligt att göra som vi valde att göra.

Man kan schematisera lämpligheten av att ha räddningsledarskapet inne alternativt ute på en glidande skala. På de mindre enklare räddningsinsatserna (hur man nu definierar dem, men ändå) är det oftast lämpligt med att räddningsledarbesluten/-mandaten enligt LSO är knutna till befäl på plats, kanske ofta styrkeledare.

Men om vi glider längs skalan bort till de större komplicerade räddningsinsatserna, så är det sannolikt lämpligt att knyta det till någon med lite större perspektiv, långsiktighet och större mandat i organisationen, kanske t.o.m. räddningschefen eller hens ställföreträdare.

Jag tänker på en bild jag sett av räddningsledaren ståendes på en stege mot en tågvagn på en tågolycka. Frågan är om hen är den som bäst har övergripande ansvar och kontroll över insatsen. Jag tror inte det.

Givetvis finns inget svar eller vitt, men för mig var det en markering att utgångspunkten i vårt fall på Södertörn var att knyta till ett befäl på räddningscentralen. Poängen med det var inte faktumet i sig, utan de diskussioner som det gav upphov till att göra på ett nytt sätt. Det uppstod en kvalitetssäkring mellan personalen inne på räddningscentralen och ute på skadeplats som behövdes.

När då även befälen som förde denna diskussion alternerade i rollerna ute och inne blev det en bra förståelse för båda roller och man jobbade mer som ett team, vilket behövdes.

Vi diskuterade även det faktum att det i förarbetet står att ”Man bör observera att även om räddningschefen har utsett en annan person att vara räddningsledare, behåller räddningschefen det övergripande ansvaret för verksamheten. Den utsedde räddningsledaren måste rätta sig efter givna instruktioner och anvisningar som räddningschefen ger.”

Lite spetsigt uttryckt: det går inte att tro att bara för att man står på befälsschemat den dagen kan köra på som man själv vill. Chefen är alltid chef.

Diskussionen om vad det innebär att vara räddningsledare och vad det är för skillnad mellan att vara det och befäl utan räddningsledarskap var nyttig och bidrog till bättre insatser och medvetenhet om skyldigheter och möjligheter enligt LSO. Diskussioner som behövs fortlöpande och förmodligen inte bara på Södertörn eller kopplat till den geografiska placeringen på räddningsledaren.

SANDRA DANIELSSON

Ledningsinveckling eller ledningsutveckling?

Räddningsledning har varit på tapeten under en tid, inte minst som en följd av förra årets stora skogsbrand. Visst är det fantastiskt hur många allmängiltiga slutsatser man kan dra av enstaka fall? Men oavsett vilket, kan det finnas anledning att fundera på hur ledning av räddningsinsatser bör utvecklas.

Man kan definiera ledning till exempel som en medveten påverkan på ett system bestående av människor och teknik, bland annat genom kontinuerlig planering, genomförande och uppföljning. Ledning syftar till att lösa uppgifter på ett effektivt sätt för att verksamhetens övergripande mål och intentioner ska uppfyllas.

Ofta förknippar vi ledning med chefer och i dess praktiska ”utövande” handlar det egentligen om att hantera fyra aktiviteter eller processer: bestämma väg, visa väg, skapa förutsättningar samt följa upp och kontrollera. Dessa processer pågår kontinuerligt och flera processer kan pågå samtidigt.

De allra flesta klarar tre av fyra: allt för många missar det här med att skapa förutsättningar. Både som förberedelse och i själva genomförandet av räddningsinsatser.

Det är enkelt att besluta om en resa, såväl resmålet som resvägen. Det är också enkelt att kontrollera om resvägen följs och om målet nås. Men om det varken finns tid eller resurser för en resa, kan man knappast förvänta sig att varken vägen följs eller att målet nås.

Tyvärr är det inte alla som inser detta. Ledning kräver faktiskt sakkunskap i faktiska sakfrågor! Vill minnas att jag har sagt (skrivit) detta förr, men det tål tydligen att upprepas.

Tyvärr sker ofta en tämligen stark fokusering på funktionen (eller rent av individen) räddningsledare, vilket är ett av de stora hindren. Det går också fort prestige i ledningsfrågor, eftersom det är förknippat med makt.

Men ledning av räddningsinsatser är ju inte något vi kan hänga upp på enskilda individer: vi måste samarbeta och samverka, såväl inom organisationen som mellan organisationer. För ett effektivt och kontinuerligt ledningsarbete måste vi således använda oss av organisationens hela och samlade förmåga. Det finns helt enkelt inte plats för några primadonnor och alla är lika viktiga. Det är vi allihop tillsammans som ska hantera de eländen som uppstår.

Men om man nu skulle vilja utveckla ledning av räddningsinsatser, vilken väg ska man då ta? Och går det att knyta detta till det som under senare år kommit att betecknas ”krisledning”?

Självklart, det är faktiskt inte så svårt. Lösningen kan till exempel bestå i att de befogenheter och skyldigheter som i dagsläget definierar funktionen (individen?) ”räddningsledare”, istället ges till kommunen. Låt kommunen hantera ledningsfrågan vid såväl räddningsinsatser som andra eländen på det sätt kommunen själv finner lämpligt, inom vissa ramar.

Såväl första steget (en lärobok i taktik, ledning och ledarskap) som andra steget (ett allmänt råd om ledning av kommunala räddningsinsatser) är redan tagna. Det återstår visserligen ytterligare några steg, men framförallt måste ett antal revirpinkare antingen kliva (ramla?) åt sidan eller inse sina tillkortakommanden.

“Kicking and screaming the unenlightened will enter the new era”

Förbundsbildningar hade också gynnat såväl ledningsfrågan som resurshantering, kanske till och med upp till regionsnivå. Men att staten skulle ges ytterligare befogenheter utöver vad som redan finns, hade varit att göra oss alla en björntjänst.

Staten har trots allt ganska lite kunskap och kännedom om lokala förhållanden, det vill säga om de förhållanden som råder där olyckor och andra enländen uppstår. Vi måste även skriva om lagstiftningen, men det är det absolut minsta problemet. Dessutom måste man ställa tydliga krav på effektivitet, samverkan och kvalitativ utbildning, något som kan bli lite klurigare. Men det är dags att lyfta ledning av räddningsinsatser till nästa nivå.

Och, med risk för att upprepa mig själv; ledning är i grund och botten ganska enkelt. Ända till vi blandar in människor, för då tenderar det att bli svårt. Eller snarare att vi gör det svårt, men det är ju ett val: man kan faktiskt göra det enkelt, om man väljer att göra det enkelt.

STEFAN SVENSSON

Slarvas det med insatsrapporter?

Ida, MBSs statistikverktyg, är ett förträffligt ställe att hämta information på, inte minst om statistik från räddningstjänstens insatsrapporter.

Men jag började forska i vad det egentligen är för händelser som finns med i statistikdatabasen.

Ida-experter på MSB berättade att statistiken är från räddningstjänstens insatsrapporter ”rakt av”, vilket innebär att det är både insatser där kriterierna för räddningstjänst är uppfyllda samt insatser till händelser där kriterierna inte är uppfyllda.
För de senare följer inte krav enligt LSO på dokumentation av avslut eller genomförande av olycksundersökning i rimlig omfattning (däremot dokumentationskrav ur andra lagstiftningar, exempelvis förvaltningslagen).

Insatserna är då inte att se som räddningsinsatser enligt LSOs mening. Det går inte att fatta beslut med stöd av LSO om t.ex. ingrepp i annans rätt. Bedömning av de fyra kriterierna är alltså grundläggande.

Tyvärr, fick jag veta, finns i Ida inte någon möjlighet att få fram enbart de insatser där ingripandet ansågs uppfylla de fyra kriterierna för räddningstjänst och således var att anse som räddningsinsatser.
Kryssrutan som räddningstjänsterna fyller i angående om ingripandet var att anse som kommunal räddningstjänst har för dålig tillförlitlighet, så att man har varit tvungen att bortse från den i Ida och istället ta med alla händelser som räddningstjänsten upprättat insatsrapporter för.

Men vad innebär det? Varför är tillförlitligheten till värdet på den där kryssrutan så låg? När jag nu granskar insatsrapporter i revisionsuppdrag och när jag skrev insatsrapporter som befäl förr såg jag inte helt sällan att kryssrutan var felaktigt ifyllt.
Det är ofta som man ansett att insatsen  varit räddningstjänst, men att det i fritextfälten framgick att så egentligen inte var fallet. Så jag förstår helt och hållet MSBs problem med att lita på den där kryssrutans värde.

Men det är egentligen ytterst anmärkningsvärt om man på räddningstjänsterna inte kan fylla i detta rätt. I beskrivningen av begreppen i insatsrapporten anges att ”alla fyra villkoren är uppfyllda vid styrkans ingripande”, och i kommentarsfältet står ”Bedömningen görs vid ankomst skadeplats”.
Jag är övertygad om att de flesta av våra brandbefäl i Sverige kan redogöra för de fyra kriterierna och någorlunda vad de också innebär. Jag är också övertygad om att samma kategori befattningshavare kan göra en hyfsat nära bedömning huruvida kriterierna är uppfyllda eller inte.

Slarvar man genom att rutinmässigt fylla i att det var räddningstjänst? Gör man fel bedömning? Gör man rätt bedömning, men fyller i fel?
Min teori är att man ofta tyvärr per automatik kryssar i rutan för räddningstjänst när man har varit ute på insats, utan att fundera på om de fyra kriterierna var uppfyllda. Det är inte heller en fråga som man aktivt tar ställning till enligt rutin som högsta befäl. Jag hoppas att jag har fel.

Men att bedöma om kriterierna är uppfyllda och räddningstjänst förligger eller ej är en av de primära uppgifterna för räddningstjänsten i dess utryckningsverksamhet.
Klassningen eller bedömningen styr i sin tur ett antal skyldigheter och möjligheter, som vi alla vet. Bedömningen är således grunden för insatsen.

Givetvis är målet att den drabbade ska få hjälp och denne bryr sig nog inte om definitionerna. Men räddningstjänsten borde göra det.
Så jag kan inte annat än att anse att det måste till en förbättring. Det måste vara tydligt om kriterierna för kommunal räddningstjänst är uppfyllda eller inte, och det måste dokumenteras.

Räddningstjänsten ska veta vad man håller på med och vilka mandat och skyldigheter som gäller.

Så mitt medskick är att (åtminstone) högsta, ansvariga befälet för varje enskild insats bör säkerställa att hen funderar över kriterierna, är tydlig med bedömningen, är konsekvent i vad det betyder (dvs vilka mandat och skyldigheter som gäller eller inte) samt dokumenterar det på bästa sätt.

Då blir det tydligt för alla inblandade vad uppdraget verkligen är och vad som gäller. Och vi får i förlängningen en mer korrekt dokumentation och statistik av arbetet. Det vore ju rimligt att det finns tillförlitlig statistik över kommunens räddningsinsatser enligt LSO.

Sandra Danielsson

Låt utredaren föreslå åtgärder

Vid det här laget har det nog inte gått någon förbi att regeringen avser att korta uppdraget för (förra) regeringens utredare av skogsbranden i Västmanland. Uppdragets sista del, att föreslå åtgärder, ska läggas över på MSB och således inte utföras av utredaren. Jag tycker det är beklämmande av många skäl. Jag talar nu ur ett sak- och branschperspektiv, inte ur ett politiskt perspektiv. Jag finner fem fel.

Dels var MSB själv delaktiv i insatsen.  Det är direkt olämpligt att de är delaktiga i utredningen. Oberoendeställningen är av största vikt, speciellt vid en händelse av denna dignitet. Detta är svensk krishantering på nationell, regional och lokal nivå. Ett unikt tillfälle att bli bättre i Sverige.

Dels finns det en risk att MSB inte föreslår åtgärder, som vore motiverande, men som de inte vill ha. Jag hoppas jag har fel här men sannolikheten kan inte snackas bort. En oberoende utredare hade haft en annan frihet att föreslå åtgärder utan att tänka på hur de skulle påverka en själv.

Dels är MSB en myndighet som i mina ögon inte bör ta fram förslag på åtgärder som påverkar andra myndigheter, regeringskansliet och den nationella nivå samt regional och lokal nivå. Krisberedskapen spänner över alla verksamhetsområden, alla departement, alla myndigheter. De är tillsynsmyndighet över den kommunala räddningstjänsten. De har en roll och ett uppdrag som enligt mig illa passar ihop med det som nu föreslås.

Vi måste börja tala om och hantera ”tabun” inom räddningstjänsten, t ex storleken på räddningsstyrkorna och oförmågan att skala upp från standarsinsatser till komplexa insatser. Är räddningstjänsterna för små för den uppgift de har? Ska MSB vara den som lägger förslag om detta? De som ibland knappt uttalar sig om sådana ärenden i andra fall.

Dels tycker jag, baserat på egen erfarenhet som utredare, att utredaren efter sex månaders jobb är den som egentligen sitter med helhetsbilden och den bästa faktabasen. Hon kommer inte kunna förmedla all denna kunskap och erfarenhet till någon annan. MSB kommer naturligt nog ha sämre underlag för förslag till åtgärder. Hon är helt enkelt den mest lämpade att föreslå vilka åtgärder som skulle behövas.

Dels tycker jag, som femte fel i detta förslag till beslut, att ”samhället” faktiskt är skyldig de drabbade en heltäckande, oberoende utredning. Det blir det inte med det upplägg som nu föreslås.

Anledningen som ges till ändringen enligt inrikesministern är krav på besparingar, då nya regeringen nu regerar på den borgerliga budgeten. Här är jag kanske ute på tassemarken, men det var ju de borgerliga som tillsatte utredningen – har de alltså då inte tagit höjd för finansieringen av den i sin budget?

Vi var många som välkomnade utredningen och ställde vårt hopp till att den skulle bli saklig, kompetent, objektiv och grundlig. Skogsbranden var ett ypperligt tillfälle att lära av en större kris inför framtiden. Att nu möjligheten verkar vara på väg att slarvas bort på grund av dumsnålhet (?) gör mig riktigt besviken och orolig. Det verkar som att regeringen inte förstår vikten av en god krisberedskap.

Det var märkligt redan från början när Haverikommissionen inte skulle utreda olyckan på grund av att det inte var en olycka enligt deras lag och förordnings mening som låg bakom branden. Regeringens egen myndighet för undersökning av olyckor. Nu blev det ännu märkligare.

Får se nu om MSB kanske vågar sig på ett oväntat grepp och gör något oväntat – om beslutet tas om förändringen – nämligen lägger ut arbetet till någon oberoende, extern aktör. Jag talar inte i egen sak, då jag inser att jag inte är oberoende på grund av kopplingar till räddningsledningen. Men det finns det andra som är, exempelvis Aud Sjökvist eller Haverikommissionen.

Se även interpellationerna som debatteras 10 februari i kammaren: http://t.co/e7JR44iA9B till Sven-Erik Bucht (s) från Åsa Coenraads (m), http://t.co/TafEBpmQ12 till Anders Ygeman (s) från Åsa Coenraads (m). Kan ses via riksdagens hemsida.

Sandra Danielsson