Vad räddningstjänst är – och hur förklara det

Vi har nog alla någon gång fått frågan om det här med vad räddningstjänst är, vad vi gör eller hur det går till. Frågorna kommer från såväl allmänheten som från studenter. Frågan är i allra högsta grad berättigad, men är inte alltid så lätt att svara på.

Någon påkallar vår hjälp, till exempel genom att ringa 112. Strax därefter surrar det till i sökaren och vi kan läsa en text som kort beskriver händelsen. Eller så ropar en röst ut en massa information i en högtalare på brandstationen. Vi kastar oss in i ett fordon, ibland i grupp men ibland själv, och kör iväg med blåljus och sirener till olycksplatsen. Efter att ha arbetat en stund, packar vi ihop våra grejor och kör tillbaka igen.

Så långt är det ganska enkelt att beskriva vad som sker. Men sen då?

Till och med våra insatsrapporter eller händelserapporter ger en fingervisning om problemet: rapporterna talar om för oss hur det ser ut när vi kommer fram och hur det ser ut när vi åker därifrån. Men allt som sker däremellan är något av laglöst land och rapporterna kan vara på en skala från ytterst sparsmakade till mindre noveller (gissa var jag brukar hamna…).

Det finns inget enkelt eller ens systematiskt sätt att beskriva, än mindre förklara, skeendet på skadeplatsen. En ytterst komplex insats med ett stort antal skadade, utsläpp av farliga ämnen, avstängda trafikleder och utrymda köpcentrum, genererar ett relativt litet antal nedtecknade meningar.

De flesta av oss är fullt medvetna om att det kan hända en hel del saker mellan utlarmning och klarrapportering. Men hur beskriver vi detta på ett sätt som är lätt att förstå?

Problemet sätter ju sina spår även i utredningsarbetet efter olyckshändelser, oavsett om det rör sig om att utreda olycksorsaken, händelseförloppet, vår insats, utrustningens funktionalitet eller ledningsförmågan.

Det är enkelt att inse att den typen av utredningar kräver en viss kompetens. Följaktligen kräver även genomförande en viss kompetens. För att förstå eller förklara helheten, måste vi även förstå och kunna förklara delarna. Inte minst då de olika delar som ingår ofta har ytterst komplexa beroendeförhållanden.

En brandsläckningsåtgärd påverkar en ventilationsåtgärd som påverkar en ledningsåtgärd som påverkar en utrymningsåtgärd som påverkar en miljöskyddsåtgärd osv. Och vice versa. Exakt hur dessa beroendeförhållanden ser ut skiljer sig dessutom åt mellan två, kanske till synes likartade, händelser.

Det är lätt att tillföra resurser till räddningstjänst. Vi kan köpa mer prylar eller vi kan anställa mer personal. Men det blir avsevärt mycket svårare om vi dessutom vill ha rätt prylar med viss kvalitet som fungerar i flera olika, eller i ett eller flera specifika, sammanhang. Eller om vi vill ha personal med viss förmåga och med rätt kompetens för att kunna hantera en mängd olika typer av händelser.

Men om redogörelser av inträffade händelser är sparsmakade och utredningar av dessa händelser som en följd blir lidande, hur vet vi då vad som är rätt prylar eller rätt kompetens?

Det är också lätt att utlova mer prylar eller fler utbildningsplatser. Men hur vet vi att det blir rätt prylar. Och hur vet vi att fler utbildningsplatser leder till en räddningstjänst med högre förmåga? Kopplingen mellan kvantitet och kvalitet är inte helt solklar. Den är inte heller helt gratis.

Mängden vetenskapliga studier av räddningsinsatser och därtill hörande fenomen kan onekligen tyckas vara något sparsmakat. Däremot finns det en bottenlös källa med erfarenhet och tyst kunskap. Notera då att ingetdera på något sätt är bättre än det andra. Båda behövs och är minst lika viktiga.

Mer forskning löser inte nödvändigtvis alla problem, lika lite som att mer erfarenhet skulle göra det. Men det hade varit önskvärt om vi kunde bli lite bättre, dels på att ta till oss lite mer av de studier som trots allt finns. Dels anlägga ett lite mer kritiskt förhållningssätt till vad vi gör och hur vi gör det. Vad hade resultatet blivit om vi hade gjort på ett annat sätt?

Samtidigt bör vi ha i åtanke att mycket av de utvecklingsarbeten som sker, trots allt hamnar i kategorin ”finlir”. De allra flesta räddningsinsatser löser vi inte helt utan framgång och vi åtnjuter allmänhetens förtroende på ett helt annat sätt än många andra offentliga institutioner. Detta måste vi förvalta väl.

Men grundfrågan kvarstår: vad är räddningstjänst, vad är det vi gör, hur går det till och hur förklarar vi detta för den stora allmänheten? Om vi inte kan förklara för oss själva hur saker och ting förhåller sig, hur ska vi då kunna förklara för någon som inte överhuvudtaget är insatt i räddningstjänst?

STEFAN SVENSSON

Effektiv simulering kräver skicklig instruktör

En hel del av den utbildning som sker i räddningstjänstvärlden baseras på olika typer av simuleringar.

En simulering är då ett sätt att återskapa en verklighet i en kontrollerad miljö. Huvudsyftet med simulering är att användaren (studenten) lättare ska kunna dra slutsatser om hur vissa saker är i verkligheten, dvs det finns ett pedagogiskt syfte med simuleringen.

Men det finns också ett visst inslag av säkerhet, kanske i synnerhet i räddningstjänstsammanhang. Hur intressant (kul…) det än är att under kontrollerade (?) former elda ner en byggnad, så finns det alltid ett visst inslag av osäkerhet med i bilden. Det finns också en miljöaspekt på det hela. Att i något slags pedagogiskt syfte tända eld på saker och ting i tid och otid kan i vissa fall vara motiverat, men det måste också ställas mot den miljöpåverkan som den typen av verksamhet bidrar med. Ibland är det är fullt motiverat, men långt ifrån alltid.

I princip vad vi än gör inom räddningstjänstutbildningen bygger på simuleringar, oavsett om det sker utifrån stillbilder, en ”obrännbar” byggnad, en tillknycklad bil eller en datorbaserad animering. Den sistnämnda varianten har under senare år kommit att ta allt större plats, men kan samtidigt vara den typen av simuleringar som har störst potential att ställa till det.

De objekt jag använder vid simuleringar är någon form av modell. En nedskalad eller avskalad bild av verkligheten. Problemet med modeller är att de sällan eller rent av aldrig kan göras allomfattande. Det finns således begränsningar i vad jag kan använda modellen, och därmed också simuleringen, till.

En modell är således utvecklad för att efterlikna en begränsad uppsättning egenskaper, som helt eller delvis står att finna i en motsvarande verklighet. När vi använder modellen under en simulering, måste såväl den som utsätts för modellen (i mitt fall en student) som den som ”kör” modellen (i mitt fall en instruktör) vara väl medveten om vilka begränsningar som finns i modellen.

Simuleringens resultat, som då bygger på en modell med vissa begränsningar, är således egentligen endast applicerbart i den miljö som simuleringen försöker återskapa. Men många gånger kan vi tillåta oss att extrapolera, åtminstone till en viss gräns. Detta är viktigt för lärandet.

Men, och här är ytterligare en aspekt som många tycks förbise, simuleringen kan aldrig bli bättre än de ingångsvärden som ges. Kvaliteten på simuleringen (och då också på resultatet av simuleringen) bygger således i mycket stort utsträckning på operatören (instruktören).

Jag tillhör dem som med viss regelbundenhet spelar datorspel och ofta då nätverksbaserade sådana. Eller för att uttrycka mig enklare: vi är ett hyfsat stort antal människor från hela världen som försöker skjuta prick på varandra, på en spelarena i form av ett slagfält, med syfte att ta mark från motståndaren.

Det finns en viss grad av realism i spelet, inte minst rent grafiskt. Det ser ut som ett slagfält och den utrustning som finns tillgänglig ser realistisk ut. Det är också säkert, eftersom jag efter en kväll framför datorn fortfarande inte har några håll i tröjan och inte använt några plåster. Och eventuellt bortsett från produktion och distribution av datorn och mjukvaran, är miljöpåverkan tämligen minimal. Realistiskt, säkert och miljömedvetet. Typ.

I botten finns det någon form av spelmotor som, utifrån vissa angivna kriterier, leder spelet framåt. Ha då i åtanke att stridssituationer är relativt ”enkla” att simulera och beskriva i ett antal algoritmer, medan räddningstjänstsituationer är något mer komplicerade. Det finns helt enkelt för många parametrar, kända och okända, som kommer påverka utfallet i en räddningstjänstsimulering.

Att beskriva detta i ett fåtal algoritmer som en spelmotor (en mjukvara) förstår låter sig inte göras med enkelhet.

Det stora problemet med simulatorer för räddningstjänstutbildning, är att i de simulatorer jag hittills mött är det i grund och botten en instruktör som är själva spelmotorn. Det spelar således ingen som helst roll hur grafiskt trovärdig simulatorn är, om inte instruktören kan leda spelet (simuleringen) framåt på ett trovärdigt sätt. Och detta oavsett om simuleringen sker i en fysisk utbildningsanordning, såsom en övningsbyggnad av stål, eller i en datorbaserad miljö.

Men problemet blir extra tydligt i mjukvarubaserade simulatorer, eftersom den grafiska miljön som kan skapas idag håller en ytterst hög klass.

En i grunden bra (vad det nu är) simulator som sköts av en usel instruktör, kommer att ge ett uselt utfall. Men en i grunden usel simulator som sköts av en excellent instruktör har faktiskt potential att ge ett tillfyllest utfall. Och detta oavsett om vi ska simulera ett stabsarbete, en brandsläckningsinsats eller en olycka med farliga ämnen.

Har instruktören inte en tämligen god grundkunskap kring staber och stabsarbete, brandförlopp och brandsläckningstaktik, respektive farliga ämnens egenskaper och taktik vid kemikalieolyckor, kommer studenten att få helt fel ingångsvärden för sitt lärande.

I en framtid kommer vi säkert till en punkt där det finns mjukvarubaserade simuleringsmiljöer som ger oss ytterligare pedagogiska verktyg. Men vi är inte där än. Långt ifrån.

STEFAN SVENSSON

Privat eller offentligt?

Det höjs ibland röster om att räddningstjänsten skulle kunna effektiviseras genom att hela eller delar privatiserades, det vill säga drevs som näringsverksamhet. Först och främst bör jag väl då påminna om tidigare inlägg kring begreppet ”effektiv” och vad det kan innebära och medföra. För det andra måste vi komma ihåg att näringsverksamhet är verksamhet som bedrivs av en juridisk eller fysisk person, som svarar mot uppdragsgivarna, som har ett vinstsyfte, och som har en viss varaktighet.

Detta utesluter givetvis inte att det ligger såväl själ som hjärta i näringsverksamhet och en grundläggande idé om att göra gott, bli bättre eller att skapa något inför framtiden.

Men det är också så att ett företag (en näringsverksamhet) kan ersättas. Om den erbjudna varan eller tjänsten inte längre efterfrågas, kan företaget helt enkelt försvinna. I grund och botten drivs företaget också av ett vinstsyfte.

Ingen vinst, ingen lönsamhet, inga möjligheter till utveckling, inga möjligheter till produktion, ingen fortsatt verksamhet. Företaget dör och försvinner. Tomrummet fylls snabbt av konkurrenterna, som då har en produkt eller en tjänst som konsumenterna hellre vill ha eller behöver bättre.

Räddningstjänsten å andra sidan är i grund och botten så kallad kritisk infrastruktur. Det är en verksamhet som är nödvändig för att upprätthålla centrala samhällsfunktioner: hälsa, säkerhet, trygghet och människors ekonomiska eller sociala välfärd. Driftsstörningar i sådana samhällsfunktioner skulle få betydande konsekvenser om de inte upprätthölls.

Det finns givetvis en mängd inbyggda skyddssystem som ska förhindra driftstörningar, men i slutändan är det ofta räddningstjänsten som är ”last line of defense”. När inget annat fungerar, ringer vi brandkåren. Det bör inte vara så svårt att hitta exempel på detta. Att maximera ekonomisk vinst eller att hitta (ekonomiska) konkurrensfördelar hör inte hemma i en kritisk infrastruktur på motsvarande sätt som inom näringsverksamhet.

Räddningstjänsten är också samhällsdriven. En samhällsdriven verksamhet utgår från samhällets behov, vilket för övrigt rimmar väl med kravet på ett tillfredsställande skydd mot olyckor. Skyddet ska då vara tillfredsställande i förhållande till den omgivning där skyddet erbjuds, det vill säga baserat på de lokala förhållandena. Den enda konkurrens som finns är inomorganisatoriska: vi måste bli bättre än vi var igår. När det gäller att lära av erfarenheter finns det i och för sig en del kvar att göra, men inte heller här är vi så dåliga som ibland vill göras gällande.

Erfarenhetsutbytet är visserligen kanske något ostrukturerat, men det är samtidigt omfattande. Att vi förletts tro att vi inte lär av erfarenheter kanske beror på att vi har ett felaktigt synsätt på räddningstjänsten: produktionsmodell istället för responsmodell? Räddningstjänsten producerar ingenting, däremot svarar vi upp mot oönskade händelser, händelser som vi varken vet när dom kommer inträffa, vilken karaktär dom har eller var dom kommer inträffa.

Räddningstjänsten kan inte heller ersättas om den misslyckas. Det finns inga konkurrenter som fyller tomrummet. Det finns ingen annan som kommer istället. Jodå, säger någon, det finns frivilliga. Givetvis, säger jag, men hur blir det då med professionalism och utveckling? Och hur blir uthålligheten i tid och rum med frivilliga hjälpare?

Det kan nog fungera ett tag, men sen tar vardagen (verkligheten) över och de frivilliga hjälparna måste återvända till sin verklighet. Det är ju inte heller direkt så att samhällets komplexitet minskar. Bara en så ”enkel” sak som ständiga förändringar (utveckling) inom byggmaterial, byggmetoder eller konstruktionslösningar, ökar spännvidden i de situationer räddningstjänsten måste hantera då alla andra skyddssystem fallerar.

I det ljuset går det givetvis inte att ”optimera” verksamheten på motsvarande sätt som näringsverksamheter gör: minimera input, maximera output.

Därmed inte sagt att räddningstjänsten på något sätt ska slösa med skattemedel. Verkligen inte. Men genom att ställa upp tydliga och realistiska mål, baserat på samhällets behov och med fokus på lyhördhet, professionalism, tillgänglighet, innovation och kreativitet, och att utifrån detta driva verksamheten går det mycket väl att använda tillgängliga resurser effektivt. Och med ”effektiv” avses då såväl att göra rätt saker, som att göra saker rätt. Detta skapar även resiliens: den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas.

Det går givetvis då inte heller att driva räddningstjänst utifrån företagsekonomiska modeller. Vi sysslar med respons, inte produktion. Det går helt enkelt inte att förutse när nästa larm kommer eller vad det då innebär. Att förbereda sig för detta skojar man inte bort!

STEFAN SVENSSON

Mer räddningstjänstpersonal bör baseras på vardaglig situation

Sommarens något torra väder med en rad skogs- och markbränder som följd, har onekligen satt diverse förmågor på prov. Inte minst har den kommunala räddningstjänsten och dess resurser hamnat i fokus. Och, som ett brev på posten, följer givetvis ett antal utspel om både det ena och det andra.

Till exempel finns det en sida som hävdar att det hela förlöpte väl, tack vara samverkan och samarbete. Det finns också en sida som hävdar att det saknas en stor mängd räddningstjänstpersonal i kommunerna. Dessutom kom det ett löfte (?) om fler utbildningsplatser.

Samverkan och samarbete är självklart viktigt. I synnerhet vid större händelser, eftersom det inte går att dimensionera en organisation utifrån sällanhändelser. Det är inte rimligt. Det är inte heller alltid så lätt att dimensionera samverkan och samarbete utifrån sällanhändelser, av en enkla anledningen att dom inträffar sällan. Vi saknar erfarenheter från sådana händelser, men är samtidigt väldigt snabba till att dra långtgående slutsatser då sådana sällanhändelser inträffar.

Vi får heller inte glömma bort att hantering av olyckor normalt kräver såväl kompetens som resurser. Det går inte att samverka och samarbete med vem som helst när som helst om vad som helst.

Frågan om bristen på räddningstjänstpersonal är intressant och jag skrivit har om detta tidigare, med lite olika utgångspunkter. Men om jag utgår från hur situationen såg ut för till exempel 20 år sedan, så är det onekligen så att vi idag har ett färre antal operativ räddningstjänstpersonal. Men det går inte att ta ett antal större skogsbränder som intäkt för att det saknas räddningstjänstpersonal. Den typen av händelser kräver samarbete mellan ett flertal olika organisationer.

Samtidigt kräver även den här typen av händelser en viss kompetens och förmåga. Men mer räddningstjänstpersonal löser inte nödvändigtvis problemet med sällanhändelser, oavsett hur klok personalen är.

Om jag för ett kort ögonblick håller mig kvar vid resurserna, kan det finnas all anledning att backa tillbaka till den mängd räddningstjänstpersonal vi hade för 20 år sedan. Men anledningen till att backa baserar jag på att vi helt enkelt inte vet hur mycket personal det egentligen krävs på en skadeplats eller i beredskap för att få ett tillfredsställande skydd. Och med denna ovetskap, torde det enda rimliga vara att backa bandet.

Att öka antalet utbildningsplatser, kanske i synnerhet för deltidsanställd räddningstjänstpersonal, är givetvis lovvärt. Men samtidigt inte helt realistisk. Var ska vi hitta instruktörer? Var ska utbildningsplatserna finnas? Var finns lektionssalarna, övningsanordningarna och all logistiken som utbildningsverksamheten kräver? Notera då att jag inte är intresserad av att återvända till tiden före 1986 då kommunerna själva ansvarade för grundutbildningen.

Titta gärna i utredningsarbetet som ledde fram till Räddningstjänstlagen och hur det där pekades på uppenbara kvalitetsbrister i den dåvarande utbildningen. Även om det kanske finns ett och annat att önska, har vi ur ett kvalitetsperspektiv kommit långt sedan 1986. Med stor sannolikhet som en direkt följd av grundutbildning samlad på ett fåtal platser under ett stort antal år.

Det stora problemet idag handlar snarare om att rekrytera det antal människor som krävs för att fylla utbildningsplatserna. Inte om antalet tillgängliga utbildningsplatser. Ett yrke inom räddningstjänsten är varken glamoröst eller välbetalt, i synnerhet inte för den deltidsanställda personalen. Tvärtom, yrket inkräktar på såväl ordinarie anställning som familj och fritid. Dessutom till en relativt måttlig ersättning.

I vanlig ordning ligger väl sanningen (?) någonstans mitt i allt detta. Samverkan och samarbete är viktigt. Nationellt ledningssystem har också nämnts, vilket också kan vara viktigt. Notera då att vi redan har en bra grund för ett sådant ledningssystem. Vi behöver mer räddningstjänstpersonal, men den ekvationen bör lösas baserat på den mer vardagliga situationen för kommunerna. Inte utifrån sällanhändelser.

Vi behöver då också utbilda mer räddningstjänstpersonal. Men i den diskussionen får vi inte glömma bort varken vikten av kvalitativ utbildning eller långsiktigheten.

Ja, efter drygt fem år i exil vid Lunds universitet har jag nu återvänt till MSB Revinge…

STEFAN SVENSSON

Utbildning handlar om kunskap – inte information

Om några veckor påbörjas Grib, den nya utbildningen för deltidspersonal inom räddningstjänsten. Tanken är att den ska möta olika förutsättningar för lärande på ett bättre sätt än tidigare, öka medverkan från kommunal räddningstjänst samt erbjuda ett moderniserat innehåll och pedagogik.

Den nya utbildningens längd är sex veckor mot tidigare nio veckor. Den så kallade preparandutbildningen försvinner och inga särskilda förkunskapskrav erfordras. Rök- och kemdykning blir en lokalt vald anpassning, och utbildningen kommer att bedrivas på åtta platser i landet (inklusive skolorna i Revinge och Sandö).

Skaparen av detta underverk har förmodligen blandat samman ”information” och ”kunskap”. Att förmedla en viss mängd information på en given tid, handlar endast om hur fort förmedlaren kan prata eller hur fort mottagaren kan läsa.

Utbildning handlar om kunskap och kunskapande och en kunskapande process är något helt annat än att informera om sakernas förhållande. Kunskap kan egentligen inte förmedlas, den skapas hos eleven. Inne i huvudet, ibland i samklang med händer och fötter men inte minst tillsammans med den sedan tidigare uppbyggda kunskapen (utifrån utbildning och erfarenheter).

Som utbildare kan jag normalt inte lära eleven något, däremot kan jag skapa mer eller mindre goda förutsättningar för elevens lärande (som denne för övrigt normalt måste ta ansvar för själv). Det går således inte att informera något till att bli kompetent räddningstjänstpersonal, det kräver utbildning.

Om man då samtidigt beaktar att behovet av kunskap som krävs för att genomföra räddningsinsatser säkert och effektivt ständigt ökar, finner jag det ytterst (!) märkligt att utbildningstiden sänks med mer än 30 procent. Självklart är hela livet ett ständigt lärande, många utbildningar ger endast grunden för fortsatt lärande och pedagogisk skicklighet kan överbrygga många hinder.

Men nog måste det väl ändå finnas en gräns för vad som är en rimlig utbildningstid? I fallet med Grib tycks det som om det något kortsiktiga ekonomiska tänkandet har fått styra över det faktiska behovet av kunskap och kvalitét.

Och att rök- och kemdykning försvinner i grundutbildningen är inget annat än ett stort haveri. Med det sagt betraktas jag förmodligen som en stockkonservativ bakåtsträvare. Men trots det förhållandevis goda byggnadstekniska brandskydd vi har och har haft under lång tid, den utbildning vi hittills haft och de minimala antalet olyckor som inträffar vid invändig brandsläckning, har invändig brandsläckning på helt felaktiga grunder fått onda ögat.

Försvinner möjligheterna till invändig brandsläckning, kommer med största sannolikhet även möjligheterna till självskydd försvinna, vilket på såväl kort som lång sikt kommer öka riskerna, olyckorna och hälsoproblemen. Det kanske till och med är så att jag tänker ett steg längre…?

Det har också kommit att bli en allt för hög tilltro till så kallade mindre enheter, höga tryck och låga flöden. Missförstå mig rätt, jag åker själv som Fip (förstainsatsperson) och det fungerar alldeles utmärkt. Kanske i synnerhet vid sjukvårdslarm, där tid många gånger övertrumfar mängd. Men det är inte alla lösningars moder. Det är ett komplement som normalt kräver mycket mer resurser för lyckat resultat. Det går väldigt sällan att ersätta ”stor resurs” med ”kort tid”.

Ytterligare ett problem har ju, som tur är, hamnat i rampljuset: säkerhet vid arbete på väg, vilket troligen är den absolut största faran räddningstjänstpersonal kan utsättas för. För ett säkert insatsarbete i samband med trafikolyckor, krävs ofta mer resurser än vad många tycks tro. Dessutom kräver det en hel del kunskap för att kunna hantera dessa situationer säkert, inte minst med tanke på de förändringar i fordonsparken (gas, el, bränsleceller, mm) som vi är mitt uppe i. Att hantera trafikolyckor är en utmaning som kommer att bli allt intressantare.

Att bedriva utbildning med kvalitét är en utmaning. Förutom att hålla en hög nivå hos instruktörer, krävs det övningsanordningar som är såväl pedagogiska som säkra och miljömässigt hållbara. Även logistiken kan bli en utmaning, inklusive hantering av all övnings- och utbildningsmateriel. Jag tvivlar starkt på att utbildningsanordnarna kommer klara av detta, utan massiva investeringar. Jag utesluter inte möjligheten att Grib kommer bli bra, åtminstone på kort sikt, men det kommer troligen att ske till en mycket hög kostnad.

Jag har full förståelse för att det idag på många håll är problem med bland annat rekrytering av deltidsanställd räddningstjänstpersonal. Men istället för att faktiskt lösa detta, väljer man att sänka kvalitén i svensk räddningstjänst samtidigt som det grundläggande problemet kvarstår. Här kan man verkligen tala om att skjuta sig själv i foten.

STEFAN SVENSSON

Att testa fysik och förmåga

I samma andetag som dimensionering, effektivitet och design, bör även förmåga belysas. Räddningstjänstens förmåga relateras ofta till individernas respektive förmåga, och då tenderar fysisk förmåga att hamna i fokus.

I dagsläget testas räddningstjänstpersonal som ska arbeta med invändig brandsläckning (”rökdykning”) regelbundet enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Några andra fysiska krav finns inte. Detta torde inte vara obekant för någon i branschen.

I huvudsak utförs testerna på ett rullband, med försökspersonen iförd full arbetsutrustning (larmställ inklusive andningsapparat, totalvikt cirka 24 kg). Testet utförs under 6 minuter, bandets lutning är 8,0° mot horisontalplanet med gånghastigheten 4.5 km/h, motsvarande 200W belastning. Vid nyrekrytering av individer upp till 30 års ålder rekommenderas belastningen 250W.

Fram till sista augusti 1995 genomfördes detta som ett cykelergometertest under 6 minuter med belastningen 200W, vilket är en viss skillnad.

I många fall har dessa fysiska tester troligen använts för att i ett tidigt skede och i samband med nyrekrytering gallra ut ”oönskade” individer ur en grupp av många sökande. Detta var (är?) troligen vanligt i de fall där antalet sökande många gånger var (är?) stort.

Vid denna gallring har då endast personer med extremt god fysik kunnat konkurrera om ett begränsat antal tjänster. Dessutom var (är?) rekommendationen på 250W troligtvis mer vanligt förekommande än kravet på 200W. Notera då att det är en hyfsad skillnad mellan 200W och 250W belastning.

I första hand används således inte personliga egenskaper, kompetens och arbetsplatsens behov av människor med olika bakgrund som gallringskriterium i samma utsträckning som individernas fysiska förmåga. Men då har troligen individer som, av andra skäl än fysiska, var lämpliga redan gallrats bort.

Hänsyn tas då inte heller till att i runda slängar 20 procent av de som anställs skulle få någon slags chefsposition, samt att kanske sisådär 20 procent av dessa ska klättra vidare i chefskarriären. Att chefsegenskaper inom räddningstjänsten korrelerar med fysisk förmåga torde vara något av ett medicinskt unikum.

Frågan är också på vilket sätt och i vilken utsträckning ett rullbandstest korrelerar med de uppgifter brandsoldaten har att utföra i samband med räddningsinsatser.

I början av 2000-talet genomfördes ett större sammanhållande arbete kring fysisk förmåga hos räddningstjänstpersonal, med syfte att ta fram andra testmetoder, där hänsyn kunde tas till såväl kön som ålder och kroppsstorlek. Projektet genomfördes till följd av ett regeringsuppdrag för att få in fler kvinnliga brandmän i räddningstjänsten.

Arbetet resulterade i ett testsystem, baserat på tunga och vanligt förekommande arbetsuppgifter: bära slangkorg i trapphus, slangdragning, rivning av innertak, släpa docka samt bärning av slangkorg i terräng. Relativt få av dessa uppgifter var således knutna till rökdykeriet, kopplingen till de uppgifter som utförs är bredare än så.

Arbetsuppgifterna korrelerades mot variablerna kroppslängd, kroppsvikt, maximal gripstyrka, rodd 500 m, bänkpress 30 kg, stående längdhopp, löpning 3000 m samt lyft till hakan med både 7.5 kg och 15 kg. Arbetsuppgifter i samband med räddningsinsatser kunde således kvantifieras och göras mätbara.

Resultatet blev ett poängsystem där 1-11 poäng samlades på varje enskilt fysiskt test, med ett nedre gränsvärde och ett övre gränsvärde. För godkänt krävdes att undre gränsen klarades (för varje enskilt test) och ett minsta antal poäng insamlades (justerat utifrån kroppslängd, vikt och ålder).

Men systemet har ännu inte införts som ett krav och det har av okänd anledning inte fått något större genomslag. Då testbatteriet var nytt skrevs det en hel del om det. Men nu är det i princip helt tyst. Frågan är varför, eftersom det grundläggande syftet var vällovligt.

Istället för att öppna upp för en bredare rekryteringsbas, tycks det snarare vara som om testbatteriet gjorde nålsögat ännu mindre. Turligt nog tycks många arbetsgivare ha fått upp ögonen för personliga egenskaper, kompetens och arbetsplatsens behov av människor med olika bakgrund.

Så även om de tester som togs fram (ännu) inte fått något bredare genomslag, tycks dom ändå ha haft en viss inverkan på rekryteringen.

Personligen kan jag tycka att 200W på ett rullband i kombination med regelbundna medicinska kontroller är fullt tillräckligt. Dessutom menar jag att detta är ett grundläggande krav som borde gälla alla brandsoldater, oavsett rökdykeri eller inte. Men det är nog mer en hälsofråga, än en fråga om fysiska krav för arbetets genomförande.

Nåja, ett slags grundkondition är väl aldrig fel. Det finns trots allt en viss förväntan från allmänheten att brandsoldater ska vara stora, starka, snabba och kloka. Själv faller jag på (minst) två av dessa förväntningar…

Nu är ju räddningstjänstens förmåga givetvis väldigt mycket mer än endast individernas fysiska förmåga, som till exempel utrustningens kapacitet och, kanske framförallt, hur människor och maskiner fungerar tillsammans samt vad som händer då en mängd människor och maskiner arbetar tillsammans. Dessutom ofta i en dynamisk miljö.

Att mäta, kvantifiera och sätta kravnivåer på detta är dock något klurigare. Men det tar jag en annan gång.

Jodå, jag fixar 250W…

STEFAN SVENSSON

Mellan hopp och förtvivlan

De allra flesta håller säkerligen med mig om att räddningstjänstområdet kan sägas ha utvecklats över lång tid. Det är i mycket stor utsträckning hantverksbetonat, trots att det sedan trettio år tillbaka finns akademisk utbildning som siktar tämligen rakt på kommunal räddningstjänst. Som en direkt följd av denna akademiska utbildning, har även andra utbildningar utvecklats och fått en viss grad av vetenskaplighet och akademisk touch. Men det tycks som om akademien fortfarande mest betraktas som ett pittoreskt inslag i verksamheten. Samtidigt finns det givetvis en viss tacksamhet och kanske rent av beundran för de akademiska inslagen. Visst förekommer det frågor och diskussioner, men uppskattas inte svaret (ofta av känslomässiga skäl) eller om svaret uppfattas som ”fel” (eventuellt på grund av att man inte förstår eller att frågeställaren söker ett enkelt svar som inte finns), lämnar man det därhän och faller tillbaka på erfarenheten. En erfarenhet som allt för ofta helt enkel ger fel svar. Räddningstjänsten litar fortfarande mer på erfarenheten, än på forskningen. Därmed inte sagt det ena är bättre än det andra. Båda behövs och är viktiga.

Något grovt kan man säga att det finns två incitament för vetenskapen, där det ena inte utesluter det andra. Det första är ekonomi. Många gånger finansieras och bedrivs forskning med det enkla syftet att det i slutändan finns pengar att tjäna eller att någon form av ekonomisk vinning lurar runt hörnet. Observera då att en sådan ekonomisk vinst mycket väl kan bestå i ett minskat lidande (till exempel i termer av minskat antal skadade), ökad effektivisering (till exempel förkortade insatstider, om nu det är ett mått) eller bättre konsumentprodukter (som till exempel bättre ergonomi i ett strålrör).

När det gäller räddningstjänst finns det inte något ekonomiskt incitament för forskning. Det finns till synes inga vinster att göra (vilket givetvis är fel). Om man betraktar området ur ett tekniskt-taktiskt perspektiv, finns det inget egentligt mått på kommunal räddningstjänst. Man kan se det som går förlorat vid brand, men inte vad som är vunnet i förhållande till de olika åtgärder som vidtas. Det finns ett mycket begränsat antal studier kring hur mycket bättre en räddningsinsats kan bli eller vilka ekonomiska vinster som kan göras med ett byte från en teknisk eller taktisk lösning till en annan. Det går troligtvis att sätta ett värde på behovet av vatten för brandsläckning, beräkna till exempel släcktiden och få ett mått på resultatet beroende på släckvattenflödet. Men brandsläckning beror på många (!) fler saker än släckvattenflöde. Och om man väljer att samtidigt använda till exempel övertrycksventilation, blir situationen mycket komplex. Följaktligen betraktar vetenskapen räddningstjänsten som en diskret funktion, på eller av, allt eller inget. Antingen finns det eller så finns det inte. Finns det är det en kostnad, finns det inte är det ingen kostnad.

Det andra incitamentet för forskning är givetvis nyfikenhet. En forskares fundament består ofta i vetgirighet, en önskan att få lära och veta mer, vilket i sin tur leder till kunskap som leder till ytterligare nyfikenhet. När det gäller räddningstjänst finns det generellt ingen nyfikenhet och ingen vilja att lära. Det finns vad som kan uppfattas som ett stort intresse kring ny utrustning, åtminstone hos vissa individer eller grupperingar, och det utförs lokalt en mängd försök och experiment. Men det saknas helhetssyn, ny utrustning tas ofta ur sitt sammanhang, experimenten har otydliga (obefintliga?) syften och de dokumenteras (i bästa fall) endast via sociala medier. Man provar endast den nya utrustningen, utan att ta hänsyn till den befintliga, man gör inga strukturerade jämförelser eller sätter försöket i ett större sammanhang.

Det bedrivs givetvis en hel del nytänkande utvecklingsarbete och det finns också en antydan till ökad nyfikenhet och intresse för nyskapande. Men detta sker i huvudsak av enskilda individer eller grupperingar utan samordning mellan olika typer av utvecklingsarbete. Man glömmer att fundera över eller ta hänsyn till vad som är gjort tidigare. Detta leder till att kommunal räddningstjänst tar till sig nyheter relativt okritiskt, alternativt förkastar nyheter lika okritiskt. Trots att det rimligtvis borde finnas en närhet till vetenskapen, inte minst genom att dagens räddningstjänstutbildning har en viss vetenskaplig bas. Dessutom är det relativt enkelt att idag få tillgång till forskningens resultat.

Detta kan måhända vara en något dyster syn på räddningstjänst. Men samtidigt finns det ju då en potential till utveckling och förbättring. Det kvittar nästan var man börjar gräva, förr eller senare stöter man på en guldgruva. Jag vill inte heller på något sätt förringa dom som faktiskt försöker driva utvecklingen framåt. Men det hade varit trevligt om det kunde göras mer samordnat. Och fler behöver bli involverade i den taktiska utvecklingen.

STEFAN SVENSSON

Fler kvinnor som chefer skulle ge avtryck

Så länge antalet räddningschefer som heter Anders är fler än antalet kvinnor som är räddningschefer, har vi en bit kvar att jobba med när det gäller maktfördelningen inom räddningstjänsten.

Får vi fler kvinnor på de positionerna kommer det garanterat att ge avtryck i branschen och resultatet i samhället.

I Rsyds En brandstation för alla-projektet sattes fokus på att antalet brandmän som var kvinnor skulle ökas. När projektet redovisades var 9 av 45 på Lunds brandstation kvinnor. 36 var män. Det nämndes ingen redovisning av hur Rsyd arbetar med jämställdhet i chefs- och befälsleden.

Ja, jag vet. Projektet tog inte sikte på det, och det i sig bör man ju fundera över. Jämställdhetsdebatten kan inte reduceras till att handla om kvinnliga brandmän.

Kvinnor måste få vara ledare och måste vilja stanna. Personer som jobbar för mångfald och jämställdhet måste orka och vilja stanna.

Man funderar över hur de lite högre tjänsterna ibland fördelas inom organisationerna. Inte sällan anses män lämpligare än kvinnor som har börjat samtidigt eller till och med senare. Inte sällan får män frågan om prestigeuppdrag.

Inte sällan förväntas männen klara av roller till exempel som chefer utan chefserfarenhet, men en kvinna anses inte ”mogen” eller ”intresserad”, även om man inte ens har frågat henne. Männen anses helt enkelt av någon anledning ”lite mer redo”.

Vi ser fler och fler, som slitit med mångfalds- och jämställdhetsarbetet i fyra-fem år i nyckelpositioner på området, som lämnar både sin position och räddningstjänsten. Det sägs generellt att det är ungefär så länge man orkar med att jobba med sådana frågor innan man byter position, så räddningstjänsten är inte unik där.

Men hur ersätter man dem? Eller ännu hellre, hur säkerställer man att de stannar och att de orkar? Ska det vara upp till en enskild individ att driva frågorna? Knappast.

Visst finns det nätverk som man som kvinna kan delta i. Vi har både Qnet, Magma, Sveriges Ingenjörers nätverk för kvinnor och diverse andra nätverk. Men de kan aldrig ersätta att få stöttning, uppbackning, driv och gehör i den egna organisationen.

Jag undrar också hur personalsammansättningen påverkar den service man ger till medborgarna. Hur jämställdhetsintegrerar man verksamheten så att man säkerställer att de drabbade, de man tillsynar, de man utbildar, bemöts och behandlas på ett icke-diskriminerande sätt?

Jag vet att en del räddningstjänster gjort punktinsatser för att se över utbildningar så att de genomförs på likvärdiga villkor för kvinnor, män, flickor och pojkar, med synbara resultat. Men resten av verksamheten då?

Hur vet vi att inte kvinnor som är objektsägarens eller verksamhetens representanter behandlas annorlunda vid tillsynsbesöken, eller att man internt bedömer kvinnliga nyanställda som gör introduktionsutbildningen i rökdykning på ett annat sätt än den nyanställda mannen?

Så länge likabehandlingsarbetet inom räddningstjänsten görs till en fråga om jämställdhet i brandmansleden har vi en lång bit kvar. Det finns ett antal andra diskrimineringsgrunder också.

Jag fick en fråga på mitt tidigare jobb vid ett tillfälle från en student som ville intervjua de brandingenjörer och insatsledare som hade utomnordisk bakgrund. Inte en enda hade vi, när jag tänkte efter. Det är nog inte en helt ovanlig bild. Jag kan inte se att det jobbas särskilt aktivt med det.

Jämställdhet och mångfald är en styrnings- och ledningsfråga. Finns inte kvinnor på de positionerna är det männen som har tolkningsföreträde, som bestämmer maktfördelningen och som definierar förmåga, organisation, verksamhet, syn på risk, ja i stort sett området skydd mot olyckor.

Att påstå att det inte spelar någon roll om det är män eller kvinnor i maktposition är naivt. Och enligt mig helt felaktigt.

SANDRA DANIELSSON

Stålcontainrar och verklighet

Sedan ganska många år används stålcontainrar för att bygga brandövningsanläggningar. Utgångsmaterialet är transportcontainer i standardiserade mått (normalt 20 eller 40 fot långa) byggda i tre millimeters stålplåt.

Som kuriosa kan nämnas att kapaciteten för både hamnanläggningar och containerfartyg brukar anges i enheterna TEU (Twenty-feet Equivalent Unit, Tjugofotsekvivalenter) eller FEU (Forty-feet Equivalent Unit, Fyrtiofotsekvivalenter). Ett paket socker är i princip dimensionerat utifrån detta.

Sverige var tidigt ute med den här typen av brandövningsanläggningen men på senare år har det spridit sig till stora delar av världen. På gott och ont.

Containrarna har sina fördelar: de är förhållandevis billiga och är självbärande så man kan bygga samman i princip hur många containrar som helst i helt fantastiska geometrier. Dessutom blir repeterbarheten mellan övningar mycket bra, under förutsättning att man använder motsvarande bränsle varje gång.

För mängdövning till en relativt rimlig kostnad är containrar helt förträffliga. Men där någonstans tar fördelarna slut.

Den mest uppenbara nackdelen är att containrarna är mindre realistiska ur fysikalisk synvinkel – vanliga hus byggs inte i stålplåt, vilket kan ge felaktiga bilder av brand, brandförlopp och brands spridning. Modellen vi använder återspeglar inte verkligheten.

De termiska egenskaperna hos tre millimeter stålplåt skiljer sig dramatiskt från en sammansatt väggkonstruktion på ett sätt som gör brandövningarna mer eller mindre värdelösa. Stål värms till exempel upp fortare än gips, men svalnar också snabbare.

Och även brandsläckningsövningar kan ge helt fel bild och ge fel pedagogiskt budskap. Det är stor skillnad på att spruta vatten (eller något annat släckmedel) på en varm plåtvägg och att göra det på en varm gipsvägg. Stor skillnad.

Brandsläckningsövningar i stålcontainer kan helt enkelt ge en helt felaktig bild av brandsläckningens problematik. Risken är stor att det uppstår en bild av att brandsläckning är mycket lättare och säkrare än vad det egentligen är. Och problemet är ju inte så mycket rumsbrand (nåja, det har sina klurigheter även detta), utan brand som sprider sig in i konstruktioner och det kräver helt andra angreppssätt och kunskap om hur olika material beter sig vid brand.

De ökande kraven på miljöhänsyn och arbetsmiljö gör inte saken lättare. Det fanns en tid då vi eldade precis vad som helst vid brandövningar, inklusive dieselolja, skumplast och kablar. Som tur är gör vi inte så längre (hoppas jag), utan vi använder i allt högre utsträckning torr och fin ved.

Men detta får då givetvis konsekvenser, eftersom trä har helt andra egenskaper än skumplast. Skumplasten har högre energiinnehåll, påverkas annorlunda då det utsätts för yttre strålning, ger helt andra förbränningsprodukter och mängden giftiga produkter som bildas är av en helt annan kaliber än då vi eldar ved.

Mer realistiska bränslen (vi har ju normalt inte bara torr och fin ved i bostäder eller på arbetsplatser) hade också ökat riskerna för den övande personalen. Förbränner man till exempel bildäck under begränsad lufttillgång, som det mycket väl kan vara vid en brand i ett garage, bildas en hel del gasformiga produkter som är antändliga redan vid relativt måttliga koncentrationer.

Att göra insatser i sådana miljöer kräver ett helt annat säkerhetstänkande, än då man endast använder ved.

Det går visserligen att bygga övningsanläggningar där vilka bränslen som helst skulle kunna användas, men kostnaden för den reningsanläggning som då krävs skojar man inte bort. För att inte tala om rening av använt släckvatten. Och man skulle behöva helt andra rutiner för att hantera arbetsmiljön vid sådana övningsanläggningar.

Om vi då väger samman detta, det vill säga att brandövningar genomförs i stålcontainer med ved som bränsle, bör de flesta inse problemet: vi övar inte för en verklig verklighet.

Risken är då att vi lär oss fel saker, på fel sätt och att vårt agerande i den något svårmodiga verkligheten blir helt fel i förhållande till vad situationen egentligen kräver.

Det går alldeles utmärkt att använda stålcontainer vid brandövningar. Men det ställer väldigt (!) stora krav på instruktören och inte minst att man kompletterar med såväl teoretisk utbildning som försök och demonstrationer i mindre skala.

Kan man inte öva realistiskt, måste det finnas förutsättningar för att studenterna får förståelse och kunskap kring brandförlopp och brandsläckning på andra sätt. Tyvärr ser jag i andra länder att man storsatsar på fullskaliga övningsanläggningar (ofta i stålcontainer), men glömmer bort kompetensutveckling för instruktörerna. Är vi också på väg dithän?

Prylar är kul, kunskap är viktigt!

STEFAN SVENSSON

Hoppas på en kioskvältare

Nu har jag varit på MSB fem månader på enheten för räddningstjänst. Jobbar med övergripande utvecklingsfrågor inom räddningstjänstens utryckande del, är till 50 procent uthyrd till år 2017 till avdelningens ledningsstöd och dess analysfunktion.

Vi har precis fastställt en årlig lägesanalys som tar fasta på det uppdrag som finns för avdelningen.

Avdelningen för utveckling av beredskap ska enligt vår arbetsordning, bland annat inom ramen för sin förberedande uppgift, i första hand ha aktuell kunskap om vilka utvecklingsbehov som finns i samhället (inom avdelningens ansvarsområde), stödja utvecklingen av berörda aktörers förmåga att samverka och leda, samt inom räddningstjänstområdet samordna och tillsammans med aktörerna utveckla förmågan inom området.

Lägesanalysen tar sikte på behovet av att beskriva förmågor och oförmågor, uppdelat i en bred del angående krisberedskap allmänt samt en del om specifika räddningstjänstfrågor. Den ska utgöra ett beslutsunderlag för avdelningsledningen.

På grund av att vi inte varje år kan täcka hela räddningstjänstområdet och för att det finns annat underlag att också väga in, kan vi inte gå alldeles för långt i våra slutsatser och ger inte heller förslag till beslut i analysen. Ledningen har ju en helhetsbild och annan input som inte vi har.

Detta är andra året som en sådan lägesanalys görs. I nu beslutad analys har vi inom räddningstjänstdelen valt att belysa samverkan, ledning och kompetens av förmåge-dimensionerna. Vi har också ett par olika fördjupningar, detta år GIS, räddningstjänstens utbildningar, erfarenheter från skogsbranden, trafikolyckor med fordon med alternativa bränslen med mera

Analysen baseras på önskemål och inriktningar internt, och grundar sig på internt och externt materiel. Det innebär att vi när vi gör en fördjupning går tillbaka och dammsuger omvärlden på relevant material och sammanför olika källor, så att inte alla behöver göra samma arbete parallellt på olika ställen i organisationen.

Det innebär också att analysen inte tappar direkt i aktualitet, utan är tänkt att användas i efterföljande diskussioner om inriktningar.

För att förbättra räddningstjänstanalysen har vi använt oss av en referensgrupp med utvalda analytiska representanter från räddningstjänsten, forskarvärlden och MSB, förutom de interna kollegor som även varit med i framtagandet.

Vi har fått värdefulla och konstruktiva synpunkter, som kommer att hjälpa oss framåt på ett utmärkt sätt.

Vår utmaning är att behålla vår formella, seriösa approach att använda oss av välgrundade rapporter och formella källor istället för individuellt tyckande, samtidigt som vi vill kunna fånga framtiden, trender och branschaktuella frågor. Hur vi gör det senare måste vi lösa. Nu använder vi oss i stort sett enbart av skriftliga, seriösa källor.

Min förhoppning är att analysen ska bli användbar även externt (läs: en kioskvältare) så småningom, trots att uppdraget från början och primärt är att skapa ett underlag för avdelningen i diskussionerna om inriktningen av verksamheten.

Kanske kan den bli ett bra komplement i debatten till den nationella risk- och förmågebedömningen inom krisberedskap, öppna jämförelser inom trygghet och säkerhet och räddningstjänst i siffror.

SANDRA DANIELSSON