Det är som ett stabsspel – fast värre

Just nu pausar jag på ett hotell i Karlstad efter ett par intensiva dagar som funktionsledare för räddningstjänststödsfunktionen i MSBs särskilda organisation för hanteringen av skogsbränderna. Det finns så klart många funktioner i MSBs stab men just räddningstjänststödsfunktion har två huvuduppgifter: ta fram en lägesbild och förbereda ett förslag till beslut om inriktning och prioritering. Beslutet fattas av operativ chef med funktionsledaren som föredragande kl 17.00 varje dag.

Lägesbilden sammanställs i en powerpoint vid lunch varje dag. Den består av läget vid de (just nu tre) större bränderna i våra fokusområden. Uppdraget är att beskriva fram till 48 h, 5 dygn och 2 veckor samt worst case. Lägesbilden innehåller även en brandriskprognos för kommande fem dagar. Analysen delas sen internt och externt, bl.a. till funktionen för operativ analys som ansvarar för bl.a. långsiktigare analyser och rapporteringen till regeringen. Den föredras även av Emma Nordwall eller Peter Arnevall från funktionen på MSBs presskonferenser kl 10 varje dag.

Först i beslutet slås våra fokusområden fast. De är för närvarande är fyra stycken. I tre av dem har vi de tre storbränderna (Jämtland, Gävleborg, Dalarna) men det fjärde (Södra och mellersta Sverige) finns med pga vi ser en extrem brandriskprognos där. Sedan följer en sammanfattning av brandriskläget. Därefter kommer den nationella inriktningen. Den riktar sig först generellt, men sen finns även inriktningar till andra myndigheter såsom länsstyrelserna. Innan något hamnar där förs en dialog med ansvariga aktörer. De organiseras i en av funktionerna i särskild organisation där de externa aktörerna är representerade, t.ex. länsstyrelserna.

Efter inriktningen följer sedan beslut om prioritering av resurser, grupperade per fokusområde. Vi har slitit för att resurssätta de tre större räddningsinsatserna efter deras behov men även med anledning av det fjärde fokusområdet bygga en ”taktisk reserv” i södra Sverige. Den kom väl till användning igår kväll vid en snabbt uppflammande skogsbrand i Blekinge. Det känns som vi har tänkt helt rätt där. Vi planerar också för omfall och har slipat på att göra beslutsvägarna så snabba som möjligt för att dirigera om resurserna, främst de luftburna. Där jobbar vi mycket nära den sk ”flygcellen” och jag har aldrig lärt mig så mycket om flyg trots jag varit ihop med en pilot i åtta år…

De resurser vi fördelar är MSBs egna och de internationella, främst plan, helikoptrar och markpersonal och materiel. Övriga myndigheters resurser rekommenderar vi uppdrag till och det fungerar riktigt bra. Flygcellen har även översikt över privata helikoptrar mm.

Klockan 13 varje dag är funktionsledarna med på en stabsorientering där övriga medarbetare är välkomna att lyssna. Den följs också av t.ex. vår generaldirektör. Inför den lämnar vi in ett underlag som innehåller lägesbilden, brandriskläget och våra ramar inför kommande förslag till beslut. Det sker också en rapportering från varje funktion om genomförda och planerade åtgärder mm, samt att vi får inriktningar och uppdrag från operativ chef för att samordna vårt arbete. Vi har även funktionsledarmöten och arbetar tight tillsammans kontinuerligt mellan funktionerna.

Vi har lyft ut händelsen till vår särskilda organisation, och återbesatt de ordinarie funktionerna, bl.a. TIB-funktionen. Den ordinarie TIB-funktionen har omvärldsbevakning för att tillsammans med räddningstjänstfunktionen och SOS hålla koll på vad vi kallar bubblare, dvs pågående bränder som också behöver resursförsörjas av särskild organisation. Önskemål om resurser på ”nya” bränderna går den vanliga vägen. Arbetsuppgiften är viktig för oss för att upptäcka nya fokusområden eller bränder i fokusområdena. Vi har fått in några eskalerande bränder den vägen som vi prioriterat om flygande resurser till med tanke på spridningsrisken och snabbt slagit ner dem och kanske undvikit nya storbränder.

Jag säger inte att vi jobbar rätt utan det får utvärderingar undersöka och hitta förbättringar om, men just nu får vi feedbacken att vi når den effektiv och samordning vi vill ha och att räddningstjänsterna är nöjda. MSBs proaktiva prioriterande roll har ju lyfts i räddningstjänstutredningen som viktig att tydliggöra i skrivningen i vår instruktion, och den här situationen visar ju på behovet.

Det är helt fantastiskt att jobba i den här organisationen. Situationen är hyfsad lik den som en räddningscentral har vid större insatser, bara det att här fördelar vi även andra typer av resurser, mycket mer av dem och över hela landet och i relation till utlandet. Det gör det så klart mer komplext och utmanande. Men tänk er stabsspel. Motspelet laddar på. Och laddar på. Till slut säger alla ”Men vad sjutton, detta är inte realistiskt, lägg ner!”. Ungefär så känns det. Fast det är värre och på riktigt. Men tillsammans är vi starka. Riktigt starka.

Sandra Danielsson

Forskning och utbildning måste omsättas i verkstan

För en gångs skull ska jag skriva en blogg som svar på min bloggkollegas blogg. Det vore kanske onödigt för igår spenderade vi en bra stund över ett antal koppar kaffe med att prata om just bloggen, räddningstjänstsverige, utveckling och problem längs vägen. Men här kommer den.

Räddningstjänstutredningen har gått över i andra halvlek med bara några månader kvar och jag måste säga jag är imponerad så här långt. De har varit och är lyhörda, har träffat många, funderar, förstår strukturer och system samt kommer med förslag.

Jag håller med Svensson om att problemen är rätt kända, men konstaterar att utredningen ganska snabbt lyckas ringa in dem och istället gått vidare med lösningar, och då inte bara i ren lagtext. Det handlar t.ex. om resonemang i (kommande) SOU (statens offentliga utredningar) som kommer ge branschen vägledning, avvägningar som motiveras, föreskriftsrätt som – rätt omsatt – kommer kunna resultera i tydligare vägledningar och konkreta förändringar i styrning.

Jag tror resonemangen och avvägningarna kommer vara värdefulla framöver, för att dels skapa förståelse för förslagen men också för att nyansera och utveckla debatten.

Sen är ju frågan då vilka förslag som läggs och om de verkligen kan bidra till att åtgärda problemen. Där är jag väl försiktigt optimistisk men så klart ändå lite orolig över var de ska landa. Det är alltid en utmaning att hitta en lösning på ett problem.

Givetvis är utbildning och forskning viktigt såsom Svensson poängterar. Men vi måste ha lite verkstad också och omsätta det vi sett i forskningen och utbildat oss för, i själva verksamheten i verkligheten, allt enligt regeringens och riksdagens intentioner.

Personligen ser jag fram emot att få förtydligad och stärkt roll för MSB, som sen efter eventuella förändringar i LSO (lagen om skydd mot olyckor) måste börja leverera därefter. Bollen måste fångas på ett bra sätt och där har vi just nu en dialog internt och med utredningen om vilka bollar som ska kastas och hur de ska fångas.

Jag har många gånger uppehållit mig runt problem och brister, inte minst genom det analysarbete jag på olika sätt deltagit i under åren. Men nu ställer utredningen frågor om vad vi kan göra åt dem, vad som behöver ändras och är öppen för att lyssna på vad som kan bli bättre. Det är jobbiga frågor, speciellt för att man inte är van vid att få den chansen. Men vi måste alla försöka ta den chansen.

Här skulle jag väl också kunna slå ett kraftigt slag för att alla de som har synpunkter, tankar och idéer verkligen passar på att kontakta utredningen och bidrar. Visst är det lätt att sitta på läktaren eller att klaga på att de andra aktörerna inte gör någonting. Men nu har vi möjligheten att påverka.

Så, Svensson, och andra, bidra och kom med förslag om hur räddningstjänsten kan bli effektivare. Det handlar inte bara om lagförslag, utan ställningstaganden och inriktningar som kan göras. Dörren är öppen så det är bara att kliva in.

Så klart blir ju nästa fråga framöver hur utredningen kommer tas om hand och utvecklas vidare mot vägen till ett sannolikt lagförslag, och inte minst sen hur alla aktörerna lyckas omsätta förändringarna i praktiken. Det återstår ju att se. Vi har lång väg att vandra. Men vägen blir ju inte kortare om man väntar med att börja gå.

SANDRA DANIELSSON

Fler kvinnor som chefer skulle ge avtryck

Så länge antalet räddningschefer som heter Anders är fler än antalet kvinnor som är räddningschefer, har vi en bit kvar att jobba med när det gäller maktfördelningen inom räddningstjänsten.

Får vi fler kvinnor på de positionerna kommer det garanterat att ge avtryck i branschen och resultatet i samhället.

I Rsyds En brandstation för alla-projektet sattes fokus på att antalet brandmän som var kvinnor skulle ökas. När projektet redovisades var 9 av 45 på Lunds brandstation kvinnor. 36 var män. Det nämndes ingen redovisning av hur Rsyd arbetar med jämställdhet i chefs- och befälsleden.

Ja, jag vet. Projektet tog inte sikte på det, och det i sig bör man ju fundera över. Jämställdhetsdebatten kan inte reduceras till att handla om kvinnliga brandmän.

Kvinnor måste få vara ledare och måste vilja stanna. Personer som jobbar för mångfald och jämställdhet måste orka och vilja stanna.

Man funderar över hur de lite högre tjänsterna ibland fördelas inom organisationerna. Inte sällan anses män lämpligare än kvinnor som har börjat samtidigt eller till och med senare. Inte sällan får män frågan om prestigeuppdrag.

Inte sällan förväntas männen klara av roller till exempel som chefer utan chefserfarenhet, men en kvinna anses inte ”mogen” eller ”intresserad”, även om man inte ens har frågat henne. Männen anses helt enkelt av någon anledning ”lite mer redo”.

Vi ser fler och fler, som slitit med mångfalds- och jämställdhetsarbetet i fyra-fem år i nyckelpositioner på området, som lämnar både sin position och räddningstjänsten. Det sägs generellt att det är ungefär så länge man orkar med att jobba med sådana frågor innan man byter position, så räddningstjänsten är inte unik där.

Men hur ersätter man dem? Eller ännu hellre, hur säkerställer man att de stannar och att de orkar? Ska det vara upp till en enskild individ att driva frågorna? Knappast.

Visst finns det nätverk som man som kvinna kan delta i. Vi har både Qnet, Magma, Sveriges Ingenjörers nätverk för kvinnor och diverse andra nätverk. Men de kan aldrig ersätta att få stöttning, uppbackning, driv och gehör i den egna organisationen.

Jag undrar också hur personalsammansättningen påverkar den service man ger till medborgarna. Hur jämställdhetsintegrerar man verksamheten så att man säkerställer att de drabbade, de man tillsynar, de man utbildar, bemöts och behandlas på ett icke-diskriminerande sätt?

Jag vet att en del räddningstjänster gjort punktinsatser för att se över utbildningar så att de genomförs på likvärdiga villkor för kvinnor, män, flickor och pojkar, med synbara resultat. Men resten av verksamheten då?

Hur vet vi att inte kvinnor som är objektsägarens eller verksamhetens representanter behandlas annorlunda vid tillsynsbesöken, eller att man internt bedömer kvinnliga nyanställda som gör introduktionsutbildningen i rökdykning på ett annat sätt än den nyanställda mannen?

Så länge likabehandlingsarbetet inom räddningstjänsten görs till en fråga om jämställdhet i brandmansleden har vi en lång bit kvar. Det finns ett antal andra diskrimineringsgrunder också.

Jag fick en fråga på mitt tidigare jobb vid ett tillfälle från en student som ville intervjua de brandingenjörer och insatsledare som hade utomnordisk bakgrund. Inte en enda hade vi, när jag tänkte efter. Det är nog inte en helt ovanlig bild. Jag kan inte se att det jobbas särskilt aktivt med det.

Jämställdhet och mångfald är en styrnings- och ledningsfråga. Finns inte kvinnor på de positionerna är det männen som har tolkningsföreträde, som bestämmer maktfördelningen och som definierar förmåga, organisation, verksamhet, syn på risk, ja i stort sett området skydd mot olyckor.

Att påstå att det inte spelar någon roll om det är män eller kvinnor i maktposition är naivt. Och enligt mig helt felaktigt.

SANDRA DANIELSSON

Ökad medvetenhet – ändå deprimerande bild av jämställdheten

Ibland tänker jag att jag på bloggen ska vara snabbare att skriva om aktuella händelser. En del av dem, de flesta, kräver dock lite mer eftertanke.

Men nu tänkte jag i alla fall närma mig lärandekonferensen RSyd och MSB bjöd in till och som avslutade projektet En brandstation för alla. Konferensen rörde upp många känslor, både nya och gamla.

Jag har i min enfald tänkt att det nog har hänt en hel del i svensk räddningstjänst angående jämställdhetsarbetet och diskrimineringen av kvinnor. Och även om Rsyd har kommit en bra bit framåt under fem år med fem miljoner från MSB, var det en deprimerande bild som målades upp av läget generellt i svensk räddningstjänst.

Första dagen hade eminenta forskaren Ulrika Jansson ett pass för räddningstjänstpolitikerna med sammanfattningar från sin forskning. Bilden hon gav oss var allt annat än positiv. Kvinnor som inte får samma förutsättningar och som ifrågasätts så fort de begår ett misstag medan män hjälps in. Läget är illa inom svensk räddningstjänst. Hon tryckte starkt på att det är politikerna som måste vara tydliga i sin styrning.

Att jobba med jämställdhet är inte ett val. Det är ett krav och ett måste – alla inom räddningstjänsten ska ha samma förutsättningar att utföra sitt arbete och trivas på jobbet men också för att kunna garantera det där likvärdiga skyddet för oss invånare.

Det är dags att politikerna tar ansvaret för kommunens räddningstjänst och ser till att exempelvis likabehandlingsplaner finns på plats och att jämställdhetsarbetet styrs och följs upp. MSB ska stötta men det är arbetsgivaren som äger frågan. Det går inte att bara snacka. Det är hög tid att agera.

Förutom detta är det så klart även en chefsfråga. De har ju krav på sig att arbeta med frågorna utifrån diskrimineringslagen. Att säga att man inte kan gå vidare eller jobba med frågan för att ingen beställning från politiken finns är blir ju därför lite tokigt.

Att arbeta för ökad jämställdhet handlar alla dagar i veckan om att ifrågasätta och problematisera underförstådda normer i verksamheten. Att sätta luppen på dem som har tolkningsföreträdet – inte på dem som avviker, det vill säga kvinnorna. Men det sades vara en av räddningstjänstens favoriter, att prata om de bristfälliga kvinnorna – en av motståndsstrategierna som används.

Sen jag slutade inom räddningstjänsten har jag genom den forskning som bedrivits fått möjlighet att sätta ord på ”räddningstjänstkulturen” och bättre förstå vad som ibland egentligen hände.

Jag vet det är många med mig som fått hjälp att synliggöra vad som egentligen pågår och varför man ibland inte känner/känt sig inkluderad eller synliggjord. Det är en jobbig process men samtidigt ger den en ökad förståelse.

Jag har mött räddningschefer som i all välmening frågat mig vad jag tror de borde tänka på i frågan. Som säger att deras enda kvinnliga brandman säger att hon har det jättebra och tycker allt funkar kanon. Som får sig en tankeställare när jag säger att det nog kanske inte helt säkert är så, för det vore tufft för henne och kan ge konsekvenser om hon hade sagt något annorlunda. Om hon hade ställt sig upp och sagt att jo, det är lite jobbigt ibland.

Jag har fått frågan om vems flickvän jag är, när jag har suttit och fikat på brandstationen, trots att jag haft uniform. En samverkande myndighet bad om att få prata med ”en riktig ingenjör”, när han förstod att han inte var kvar i växeln utan framkopplad till stabsbefälet (mig). Jag har tagits för sekreterare.

Jag har haft styrkor som vänt sig till min manliga underordnade kollegor, trots jag var tydligt utmärkt som insatschef. Jag har protesterat mot instruktioner som omnämner räddningsledaren som ”han”, mot kollegor som säger ”han” om brandmän, befäl, chefer. Hela tiden.

Men visst görs förbättringar! Jag känner att jag i frågorna möter en annan medvetenhet än tidigare. Det är ett område som existerar, som man kan prata om och som finns på agendan. När jag började min bana fanns inga Brandstation för alla-projekt, en handfull kvinnor fanns i brandmannaleden på heltidssidan och jag var besvärlig när jag inte ville ha herrskor till min uniform.

Vissa saker har blivit bättre och jag vet att det finns goda nätverk och krafter som strävar framåt. Rsyds projekt, medvetenhet och väg framåt ger hopp om framtiden. Nu gäller det för Rsyd att fortsätta arbetet utanför projektformen, för övriga räddningstjänster att även de (fortsätta) att koppla greppet, och för MSB att fortsätta stödja och tillsammans med räddningstjänsterna utveckla jämställdhets- och mångfaldsarbetet.

SANDRA DANIELSSON

Hoppas på en kioskvältare

Nu har jag varit på MSB fem månader på enheten för räddningstjänst. Jobbar med övergripande utvecklingsfrågor inom räddningstjänstens utryckande del, är till 50 procent uthyrd till år 2017 till avdelningens ledningsstöd och dess analysfunktion.

Vi har precis fastställt en årlig lägesanalys som tar fasta på det uppdrag som finns för avdelningen.

Avdelningen för utveckling av beredskap ska enligt vår arbetsordning, bland annat inom ramen för sin förberedande uppgift, i första hand ha aktuell kunskap om vilka utvecklingsbehov som finns i samhället (inom avdelningens ansvarsområde), stödja utvecklingen av berörda aktörers förmåga att samverka och leda, samt inom räddningstjänstområdet samordna och tillsammans med aktörerna utveckla förmågan inom området.

Lägesanalysen tar sikte på behovet av att beskriva förmågor och oförmågor, uppdelat i en bred del angående krisberedskap allmänt samt en del om specifika räddningstjänstfrågor. Den ska utgöra ett beslutsunderlag för avdelningsledningen.

På grund av att vi inte varje år kan täcka hela räddningstjänstområdet och för att det finns annat underlag att också väga in, kan vi inte gå alldeles för långt i våra slutsatser och ger inte heller förslag till beslut i analysen. Ledningen har ju en helhetsbild och annan input som inte vi har.

Detta är andra året som en sådan lägesanalys görs. I nu beslutad analys har vi inom räddningstjänstdelen valt att belysa samverkan, ledning och kompetens av förmåge-dimensionerna. Vi har också ett par olika fördjupningar, detta år GIS, räddningstjänstens utbildningar, erfarenheter från skogsbranden, trafikolyckor med fordon med alternativa bränslen med mera

Analysen baseras på önskemål och inriktningar internt, och grundar sig på internt och externt materiel. Det innebär att vi när vi gör en fördjupning går tillbaka och dammsuger omvärlden på relevant material och sammanför olika källor, så att inte alla behöver göra samma arbete parallellt på olika ställen i organisationen.

Det innebär också att analysen inte tappar direkt i aktualitet, utan är tänkt att användas i efterföljande diskussioner om inriktningar.

För att förbättra räddningstjänstanalysen har vi använt oss av en referensgrupp med utvalda analytiska representanter från räddningstjänsten, forskarvärlden och MSB, förutom de interna kollegor som även varit med i framtagandet.

Vi har fått värdefulla och konstruktiva synpunkter, som kommer att hjälpa oss framåt på ett utmärkt sätt.

Vår utmaning är att behålla vår formella, seriösa approach att använda oss av välgrundade rapporter och formella källor istället för individuellt tyckande, samtidigt som vi vill kunna fånga framtiden, trender och branschaktuella frågor. Hur vi gör det senare måste vi lösa. Nu använder vi oss i stort sett enbart av skriftliga, seriösa källor.

Min förhoppning är att analysen ska bli användbar även externt (läs: en kioskvältare) så småningom, trots att uppdraget från början och primärt är att skapa ett underlag för avdelningen i diskussionerna om inriktningen av verksamheten.

Kanske kan den bli ett bra komplement i debatten till den nationella risk- och förmågebedömningen inom krisberedskap, öppna jämförelser inom trygghet och säkerhet och räddningstjänst i siffror.

SANDRA DANIELSSON

 

Räddningsledaren ute eller inne?

Jag gläds åt att Skåne enligt rykten är på väg att anamma ett ledningssystem där man för varje räddningsinsats tänker pröva och bestämma vart räddningsledarskapet ska läggas – ”inne” eller ”ute”.

Något som Södertörn, där jag jobbade i åtta år, gjort sedan många år. Det var spott och spe när vi drog den utvecklingen. Likaså var väl inte responsen jättebra när jag kom till en annan räddningstjänst med det förslaget. Det var otroligt många upprörda känslor runt detta, men främst från externt hall.

För oss internt på Södertörn var det nog inte det som var själva grejen med ledningsförändringen som vi gjorde; den var komplexare och viktigare än så. Räddningsledarfunktionens geografiska placering var en del av en större helhet. Det var också intressant (och lite beklämmande) att andra organisationer var så upprörda över hur vi valde att jobba i vår organisation. Det kommunala självstyret innebär ju att var och en beslutar över sig själv, inte Södertörn över alla andra.

Hur som helst, jag kan nu konstatera ett par år senare att vi kanske inte alls var så fel ute som vissa gjorde gällande. (Förhoppningsvis är detta gammal skåpmat för er läsare.)

Dels för att jag fortfarande tror på idén att man inte ute på skadeplatsen alltid har de bästa förutsättningar för att på bästa sätt sköta räddningsledarrollen. Dels för att jag förstått att fler har funderat och kommit fram till att det kanske var lämpligt att göra som vi valde att göra.

Man kan schematisera lämpligheten av att ha räddningsledarskapet inne alternativt ute på en glidande skala. På de mindre enklare räddningsinsatserna (hur man nu definierar dem, men ändå) är det oftast lämpligt med att räddningsledarbesluten/-mandaten enligt LSO är knutna till befäl på plats, kanske ofta styrkeledare.

Men om vi glider längs skalan bort till de större komplicerade räddningsinsatserna, så är det sannolikt lämpligt att knyta det till någon med lite större perspektiv, långsiktighet och större mandat i organisationen, kanske t.o.m. räddningschefen eller hens ställföreträdare.

Jag tänker på en bild jag sett av räddningsledaren ståendes på en stege mot en tågvagn på en tågolycka. Frågan är om hen är den som bäst har övergripande ansvar och kontroll över insatsen. Jag tror inte det.

Givetvis finns inget svar eller vitt, men för mig var det en markering att utgångspunkten i vårt fall på Södertörn var att knyta till ett befäl på räddningscentralen. Poängen med det var inte faktumet i sig, utan de diskussioner som det gav upphov till att göra på ett nytt sätt. Det uppstod en kvalitetssäkring mellan personalen inne på räddningscentralen och ute på skadeplats som behövdes.

När då även befälen som förde denna diskussion alternerade i rollerna ute och inne blev det en bra förståelse för båda roller och man jobbade mer som ett team, vilket behövdes.

Vi diskuterade även det faktum att det i förarbetet står att ”Man bör observera att även om räddningschefen har utsett en annan person att vara räddningsledare, behåller räddningschefen det övergripande ansvaret för verksamheten. Den utsedde räddningsledaren måste rätta sig efter givna instruktioner och anvisningar som räddningschefen ger.”

Lite spetsigt uttryckt: det går inte att tro att bara för att man står på befälsschemat den dagen kan köra på som man själv vill. Chefen är alltid chef.

Diskussionen om vad det innebär att vara räddningsledare och vad det är för skillnad mellan att vara det och befäl utan räddningsledarskap var nyttig och bidrog till bättre insatser och medvetenhet om skyldigheter och möjligheter enligt LSO. Diskussioner som behövs fortlöpande och förmodligen inte bara på Södertörn eller kopplat till den geografiska placeringen på räddningsledaren.

SANDRA DANIELSSON

Slarvas det med insatsrapporter?

Ida, MBSs statistikverktyg, är ett förträffligt ställe att hämta information på, inte minst om statistik från räddningstjänstens insatsrapporter.

Men jag började forska i vad det egentligen är för händelser som finns med i statistikdatabasen.

Ida-experter på MSB berättade att statistiken är från räddningstjänstens insatsrapporter ”rakt av”, vilket innebär att det är både insatser där kriterierna för räddningstjänst är uppfyllda samt insatser till händelser där kriterierna inte är uppfyllda.
För de senare följer inte krav enligt LSO på dokumentation av avslut eller genomförande av olycksundersökning i rimlig omfattning (däremot dokumentationskrav ur andra lagstiftningar, exempelvis förvaltningslagen).

Insatserna är då inte att se som räddningsinsatser enligt LSOs mening. Det går inte att fatta beslut med stöd av LSO om t.ex. ingrepp i annans rätt. Bedömning av de fyra kriterierna är alltså grundläggande.

Tyvärr, fick jag veta, finns i Ida inte någon möjlighet att få fram enbart de insatser där ingripandet ansågs uppfylla de fyra kriterierna för räddningstjänst och således var att anse som räddningsinsatser.
Kryssrutan som räddningstjänsterna fyller i angående om ingripandet var att anse som kommunal räddningstjänst har för dålig tillförlitlighet, så att man har varit tvungen att bortse från den i Ida och istället ta med alla händelser som räddningstjänsten upprättat insatsrapporter för.

Men vad innebär det? Varför är tillförlitligheten till värdet på den där kryssrutan så låg? När jag nu granskar insatsrapporter i revisionsuppdrag och när jag skrev insatsrapporter som befäl förr såg jag inte helt sällan att kryssrutan var felaktigt ifyllt.
Det är ofta som man ansett att insatsen  varit räddningstjänst, men att det i fritextfälten framgick att så egentligen inte var fallet. Så jag förstår helt och hållet MSBs problem med att lita på den där kryssrutans värde.

Men det är egentligen ytterst anmärkningsvärt om man på räddningstjänsterna inte kan fylla i detta rätt. I beskrivningen av begreppen i insatsrapporten anges att ”alla fyra villkoren är uppfyllda vid styrkans ingripande”, och i kommentarsfältet står ”Bedömningen görs vid ankomst skadeplats”.
Jag är övertygad om att de flesta av våra brandbefäl i Sverige kan redogöra för de fyra kriterierna och någorlunda vad de också innebär. Jag är också övertygad om att samma kategori befattningshavare kan göra en hyfsat nära bedömning huruvida kriterierna är uppfyllda eller inte.

Slarvar man genom att rutinmässigt fylla i att det var räddningstjänst? Gör man fel bedömning? Gör man rätt bedömning, men fyller i fel?
Min teori är att man ofta tyvärr per automatik kryssar i rutan för räddningstjänst när man har varit ute på insats, utan att fundera på om de fyra kriterierna var uppfyllda. Det är inte heller en fråga som man aktivt tar ställning till enligt rutin som högsta befäl. Jag hoppas att jag har fel.

Men att bedöma om kriterierna är uppfyllda och räddningstjänst förligger eller ej är en av de primära uppgifterna för räddningstjänsten i dess utryckningsverksamhet.
Klassningen eller bedömningen styr i sin tur ett antal skyldigheter och möjligheter, som vi alla vet. Bedömningen är således grunden för insatsen.

Givetvis är målet att den drabbade ska få hjälp och denne bryr sig nog inte om definitionerna. Men räddningstjänsten borde göra det.
Så jag kan inte annat än att anse att det måste till en förbättring. Det måste vara tydligt om kriterierna för kommunal räddningstjänst är uppfyllda eller inte, och det måste dokumenteras.

Räddningstjänsten ska veta vad man håller på med och vilka mandat och skyldigheter som gäller.

Så mitt medskick är att (åtminstone) högsta, ansvariga befälet för varje enskild insats bör säkerställa att hen funderar över kriterierna, är tydlig med bedömningen, är konsekvent i vad det betyder (dvs vilka mandat och skyldigheter som gäller eller inte) samt dokumenterar det på bästa sätt.

Då blir det tydligt för alla inblandade vad uppdraget verkligen är och vad som gäller. Och vi får i förlängningen en mer korrekt dokumentation och statistik av arbetet. Det vore ju rimligt att det finns tillförlitlig statistik över kommunens räddningsinsatser enligt LSO.

Sandra Danielsson

Lära bättre och åka snålskjuts

Igår sändes ett inslag på Sveriges Radio P1 och ”Vetandets värld” om kopplingen mellan brandsläckning och forskningsrön. Jag har inte själv hunnit lyssna, men ska göra det så snart jag har möjlighet.

Förmodligen finns det en del av intresse. Jag tror räddningstjänsten generellt sätt skulle kunna bli bra mycket bättre på att ta till sig forskningsrön och omsätta dem i sin verksamhet. Men det är ju lättare sagt än gjort.

Men bara om vi tittar på hur det ser ut med alla de bra saker som faktiskt görs på MSB så har de också ibland svårt att komma ut. Se bara på slutsatserna från alla de olycksundersökningar som görs, inte minst insatsutvärderingarna! Där finns mycket kunskap och många lärdomar.

Ta det numera vanliga, populära exemplet – skogsbranden i Västmanland. Det har varit ett antal av de utredningarna som visar på att mycket av lärdomarna från denna brand fanns egentligen tillgängliga från tidigare utredningar. Man borde inte ha gjort vissa misstag. Det heter ju ”gör om, gör rätt” men så bidde det ju inte fullt ut enligt utvärderingarna.

Och lite så är det väl ändå. Det finns mycket kunskap och många lärdomar men svårigheten är ju att omsätta dem i förändrade arbetssätt och en förbättrad kultur. Frågan är om man måste uppleva saker och ting själv för att lära sig. Jag tror inte riktigt det själv.

Jag tror att man kan åka snålskjuts på andras erfarenheter och misstag. Ja, på de bra sakerna också. Jag tycker själv att jag har lärt mig mycket på att göra och läsa insatsutvärderingar och inte minst genom att prata med kollegor som har stått där på insatser med kluriga frågeställningar och svåra byggnader.

Jag tror inte heller att man har ”råd” att inte lära sig. Det är egentligen inte jättemånga insatser av större dignitet som man åker på som befäl per år och inte ens aggregerat under en yrkestid. Det är väl lite som med skarpa rökdykarinsatser där man kan rädda någon till livet.

De flesta insatser administrerar man nog snarare som befäl mer än aktivt leder med stark påverkan på metod och resultat.

Jag brukade fråga mig när jag åkte hem från en insats om jag verkligen lett den eller mer servat och administrerat den. Jag tror inte att jag är ensam om att konstatera att man ibland inte utövar så mycket ledning egentligen.

Så tillfällena till självupplärda lärdomar är kanske inte så många att man har råd att använda dem som enda sättet till kunskap (vilket de gudskelov oftast inte heller är). De lite större övningarna på befälsnivå är kanske inte heller så jättemånga i många organisationer.

Kanske är det så att man skulle ägna lite mer tid åt vad andra har tänkt och lärt sig. Det gäller både forskningsrön och gjorda olycksundersökningar. Jag säger inte att det är lösningen på allt, men det kan ju vara en ganska smidig, kostnadseffektiv kunskapskälla som kan komplettera andra.
Inte minst när det gäller kompetensområden som ligger i periferin av det man sysslar med, där kanske egen fördjupning eller lång utbildning inte är en möjlighet.

Sen tror jag inte heller att man har ”råd” att inte lära sig av varandra även ur ett annat perspektiv. Gentemot medborgaren kan jag tycka att man faktiskt är skyldiga att säkerställa att räddningstjänsten faktiskt tar till sig och utvecklas utefter den kunskap som finns.

Liv ska inte spillas och skador ska inte behöva uppstå för att räddningstjänsten inte är uppdaterad och utvecklad tillräckligt kompetensmässigt.

Enligt 14§ 3 kap LSO ska den personal som för kommunens räkning har att planera, leda, genomföra och följa upp räddningsinsatser genom utbildning och erfarenhet ha den kompetens som behövs.
Det ska också finnas en egenkontroll för att säkerställa detta som till syvende och sist är nämndens/direktionens ansvar.

Man kanske skulle gå de där utbildningarna som man borde (och det gäller inte bara i FWI-index), läsa de där insatsrapporterna eller forskningsrapporterna. Och inte minst kanske man borde justera arbetssätt och strategier utefter dem, om det kan förbättra verksamheten.

Svensk räddningstjänst är bra men kan bli bättre.  Kunskapen finns där. Det gäller ”bara” att komma åt den och använda den.

Sandra Danielsson

Låt utredaren föreslå åtgärder

Vid det här laget har det nog inte gått någon förbi att regeringen avser att korta uppdraget för (förra) regeringens utredare av skogsbranden i Västmanland. Uppdragets sista del, att föreslå åtgärder, ska läggas över på MSB och således inte utföras av utredaren. Jag tycker det är beklämmande av många skäl. Jag talar nu ur ett sak- och branschperspektiv, inte ur ett politiskt perspektiv. Jag finner fem fel.

Dels var MSB själv delaktiv i insatsen.  Det är direkt olämpligt att de är delaktiga i utredningen. Oberoendeställningen är av största vikt, speciellt vid en händelse av denna dignitet. Detta är svensk krishantering på nationell, regional och lokal nivå. Ett unikt tillfälle att bli bättre i Sverige.

Dels finns det en risk att MSB inte föreslår åtgärder, som vore motiverande, men som de inte vill ha. Jag hoppas jag har fel här men sannolikheten kan inte snackas bort. En oberoende utredare hade haft en annan frihet att föreslå åtgärder utan att tänka på hur de skulle påverka en själv.

Dels är MSB en myndighet som i mina ögon inte bör ta fram förslag på åtgärder som påverkar andra myndigheter, regeringskansliet och den nationella nivå samt regional och lokal nivå. Krisberedskapen spänner över alla verksamhetsområden, alla departement, alla myndigheter. De är tillsynsmyndighet över den kommunala räddningstjänsten. De har en roll och ett uppdrag som enligt mig illa passar ihop med det som nu föreslås.

Vi måste börja tala om och hantera ”tabun” inom räddningstjänsten, t ex storleken på räddningsstyrkorna och oförmågan att skala upp från standarsinsatser till komplexa insatser. Är räddningstjänsterna för små för den uppgift de har? Ska MSB vara den som lägger förslag om detta? De som ibland knappt uttalar sig om sådana ärenden i andra fall.

Dels tycker jag, baserat på egen erfarenhet som utredare, att utredaren efter sex månaders jobb är den som egentligen sitter med helhetsbilden och den bästa faktabasen. Hon kommer inte kunna förmedla all denna kunskap och erfarenhet till någon annan. MSB kommer naturligt nog ha sämre underlag för förslag till åtgärder. Hon är helt enkelt den mest lämpade att föreslå vilka åtgärder som skulle behövas.

Dels tycker jag, som femte fel i detta förslag till beslut, att ”samhället” faktiskt är skyldig de drabbade en heltäckande, oberoende utredning. Det blir det inte med det upplägg som nu föreslås.

Anledningen som ges till ändringen enligt inrikesministern är krav på besparingar, då nya regeringen nu regerar på den borgerliga budgeten. Här är jag kanske ute på tassemarken, men det var ju de borgerliga som tillsatte utredningen – har de alltså då inte tagit höjd för finansieringen av den i sin budget?

Vi var många som välkomnade utredningen och ställde vårt hopp till att den skulle bli saklig, kompetent, objektiv och grundlig. Skogsbranden var ett ypperligt tillfälle att lära av en större kris inför framtiden. Att nu möjligheten verkar vara på väg att slarvas bort på grund av dumsnålhet (?) gör mig riktigt besviken och orolig. Det verkar som att regeringen inte förstår vikten av en god krisberedskap.

Det var märkligt redan från början när Haverikommissionen inte skulle utreda olyckan på grund av att det inte var en olycka enligt deras lag och förordnings mening som låg bakom branden. Regeringens egen myndighet för undersökning av olyckor. Nu blev det ännu märkligare.

Får se nu om MSB kanske vågar sig på ett oväntat grepp och gör något oväntat – om beslutet tas om förändringen – nämligen lägger ut arbetet till någon oberoende, extern aktör. Jag talar inte i egen sak, då jag inser att jag inte är oberoende på grund av kopplingar till räddningsledningen. Men det finns det andra som är, exempelvis Aud Sjökvist eller Haverikommissionen.

Se även interpellationerna som debatteras 10 februari i kammaren: http://t.co/e7JR44iA9B till Sven-Erik Bucht (s) från Åsa Coenraads (m), http://t.co/TafEBpmQ12 till Anders Ygeman (s) från Åsa Coenraads (m). Kan ses via riksdagens hemsida.

Sandra Danielsson

Illasinnade rykten och elakt förtal

Nu är det snart jul igen! Härligt! Nu frodas kreativiteten och julstämningen ska snart infinna sig.

Jag har hört att det finns en kommun där personalen åker ut på arbetstid i kommunens kläder med kommunens fordon och hugger granar, förvarar dem i kommunens lokaler, säljer dem till allmänheten och låter pengarna hamna i egen ficka.

Jag har hört att det finns en kommun där personalen med arbetsgivarens goda minne tar foton till väggkalendrar med personalen på i kommunens lokaler i kommunens kläder och med kommunens materiel.

Jag har hört att det finns en kommun där personalen säljer sådana kalendrar på stan i kommunens kläder, och att pengarna går till en ideell förening som inte har någon juridisk koppling till, ett sådant uppdrag åt eller avtal med kommunen om ett sådant uppdrag.

Jag har hört att det finns en kommun där personalen använder kommunens bilar för att åka och äta lunch under sitt kontorspass.

Jag har hört att det finns en kommun där personalen i flera år har handlat privata kläder för pengarna som ska gå till arbets- och skyddskläde, även kläder till sina partners, barn etcetera.

Jag har hört att det finns en kommun där personalen ägnar fler antal mantimmar åt att handla inför och fixa frukost, lunch och middag än vad som kanske arbetsgivaren hade tänkt sig ingick i varken måltidsuppehållet eller arbetsuppgifterna.

Jag har hört att det finns en kommun där personalen fysar två gånger per dag även om avsedd tid är en timme.

Jag har hört att det finns en kommun där arbetstiden avslutas i förtid i jämförelsen med avtalet pga att ”det är ju helg” eller ”klart vi måste kolla på fotbollen”.

Jag har hört att det finns en kommun där personalen på arbetstid åker och handlar på t ex byggvaruhus och utför privata ärenden med kommunens fordon under arbetstid.

Men det stämmer säkert inte. Jag måste ha hört fel för såhär får det väl inte gå till. Eller? Ja, var går gränsen egentligen?
T ex angående en av punkterna har jag mötts av att man tycker att det är okej att producera brandmanskalendrar enligt ovan, för man gör ju inte det på sin arbetstid. I vissa fall anses det vara legitimt ”för vi har ju faktiskt en kvinnlig brandman med”. Jaha du, blev det korrekt nu?

Jag tror också att just brandmanskalendrarna kan bidra med att stärka en bild och könsnorm som kanske inte gynnar yrket och utvecklingen av uppdraget inom samhällets krisberedskap. Men det kanske är en annan historia, som genusvetare och andra än jag är bättre på att resonera runt.

Sandra Danielsson