Pumpar, slangar och strålrör

Låt mig för ett ögonblick bortse från att svensk räddningstjänstutbildning inte är vad den har varit och att kommunerna förmodligen snart kommer få hela kakan i knäet (grattis…) och istället ägna tiden åt innehållet i utbildningen. För det är kanske inte heller vad det har varit.

Invändig brandsläckning är ett tämligen normalt sätt att hantera de flesta bränder på. Det är effektivt och inte i närheten så farligt som Arbetsmiljöverket vill göra gällande, i synnerhet inte med beaktande av den tämligen höga brandtekniska kvaliteten vi har i det Svenska byggbeståndet.

Det finns nämligen ingen statistik som tyder på att invändig brandsläckning skulle vara särskilt farligt. Men det förutsätter givetvis kunskap och utbildning, precis som för vilket annat sätt som helst att hantera bränder på. Det ställs till och med krav på särskild utbildning för invändig brandsläckning (även känt som ”rökdykning”).

Utvecklingen på brandsläckningssidan har varit ganska offensiv under senare år och det finns idag ett hyfsat utbud att välja mellan: lågtryck, högtryck, dimspik, Cafs, Cobra, PGA (”släckgranater”), med mera. Fler och fler inser också vikten av att kunna göra flera saker samtidigt, som till exempel vid övertrycksventilation. Men hur många av oss vet hur mycket vatten som faktiskt krävs för brandsläckning? Och hur många av oss vet hur mycket vatten man faktiskt får ut från ett visst strålrör, med en viss slanglängd av en viss typ kopplat till en pump med en viss kapacitet? Hur stort tryckfall har ett grenrör eller en slangkoppling? Hur mycket vatten kan man få ut från en viss brandpost i ett visst område eller från en tankbil? Och hur bygger man ett slangsystem så att man får ut den mängd vatten som behövs?

Detta är visserligen saker som kan vara ganska kluriga att beräkna, men ack så enkla att mäta. När gjordes senast några mätningar av tryck och flöden från olika pumpar, slangar eller strålrör? Och när kördes motorsprutan senast?

Svensk räddningstjänst har gjort sig internationellt känd bland annat för vår effektivitet vid brandsläckning: låga flöden (och numer även med höga tryck, vilket medför ännu lägre flöden), dörrkontroll, brandgaskylning, offensiv och snabb (och därmed även effektiv) släckning, med små vattenskador som följd. Men i tider då Fip (Förstainsatsperson) breder ut sig som en farsot över landet, finns det stor risk att vi helt enkelt glömmer bort en del grundläggande och tämligen väsentlig kunskap, som till exempel hydraulik.

Missförstå mig rätt: jag åker själv som Fip och jag är i grund och botten väldigt positiv till detta. Men det tycks också finnas krafter som försöker byta slagkraft mot snabbhet. Det är inte alltid en bra idé.

Brandsläckning kräver, ur ett fysikaliskt-kemiskt perspektiv, ett visst släckmedelsflöde i förhållande till brandens storlek. Detta kan man inte komma ifrån, oavsett hur påhittig man är, hur god försäljare man än är, eller vilken agenda man än har. Så är det bara.

I den brandkårsorganisation som jag själv är engagerad i finns det något slags utbildning för så kallade ”rökdykar-etta”, det vill säga för den brandsoldat som agerar längst fram vid strålröret vid invändig brandsläckning. Fånigt namn. Dock, man kan fråga sig hur mycket i denna utbildning som berör just brandsläckning, det vill säga hur man hanterar olika typer av strålrör på olika sätt och vad man kan göra med strålrör beroende på till exempel konvinkel, tryck och flöde. Brandgaskylning, dörrkontroll, släckförmåga? Är det inte sådana saker som borde ligga i en sådan utbildning? Och borde det inte då vara en uppfräschningsutbildning? Sånt ska vi väl redan kunna, efter genomgången grundutbildning?

Det pratas också allt oftare om utbildning för uttryckningsförare, vilket är såväl lovvärt som viktigt. Men inom ramarna för ”hantera fordon säkert”, bör väl även ingå att kunna leverera en viss mängd släckvatten till en brandplats. Att framföra utryckningsfordon på säkert sätt är viktigt. Men det måste ju vara minst lika viktigt att kunna hantera fordonet som den arbetsplattform som det faktiskt är, oavsett om det är ett höjdfordon eller en släckbil. Höga tryck med små flöden kan många gånger vara tillräckligt. Men ibland krävs det faktiskt ganska rejäla mängder släckvatten och då måste vi kunna leverera. Så det är bara att sätta igång att öva.

Lycka till!

Stefan Svensson

USAs brandmän och olustig statistik

Sedan 1977 har det dött i genomsnitt 108 brandmän i tjänsten per år i USA. Detta motsvarar cirka 0.4 dödsfall per miljon invånare samt cirka 0.1 per 1000 brandmän. Motsvarande siffror för Sverige är 0.6, 0.07 samt 0.04.

Notera att detta är ganska grovt räknat, eftersom vi samlar in statistiken på olika sätt. Jag bör dock nämna att antalet dödsfall bland brandmän i USA är sjunkande, men å andra sidan minskar antalet larm snabbare.
Det är också intressant att titta på orsakerna till dödsfallen. I USA är nästan 50 procent knutna till problem med hjärta, kärl eller lungor och jag ställer mig genast frågande till hur det är med konditionen bland amerikanska brandmän.
Men man bör också komma ihåg att i vissa delar av USA kommer det kanske två extremt otränade individer vid larm. Kommer inte de, kommer ingen alls. Dessutom är det påfallande ofta befäl som drabbas, troligen på grund av stress.
Därefter kommer trauman, kvävning, brännskador och slutligen den eviga kategorin övrigt. Exempel på trauman kan vara hus som kollapsar i samband med invändig brandsläckning och trafikolyckor såväl på väg till som på väg från olycksplatser.

När det gäller kvävning så tycks det vara påfallande många som dör på grund av luftstopp, återigen i samband med invändig brandsläckning. Det verkar nästan som om man inte har förstått andningsapparaters funktion och begränsningar (och inte heller alltid den övriga personliga skyddsutrustningen).

För svenska förhållanden ligger trauman samt brännskador i topp, cirka 40 procent vardera. Dessutom är det i USA påfallande ofta det är två eller fler dödsfall vid samma händelse, i synnerhet vid trauman eller kvävning (luftstopp i andningsapparaten).
Nu är mitt syfte inte att hålla på med sifferexercis, eftersom vi alla vet att det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik. Men skillnaderna mellan våra båda länder är, oavsett hur man räknar, slående. Även om man jämför enskilda stater.

Och om man jämför till exempel Storbritannien eller Nya Zealand med USA, får man motsvarande skillnader. Orsakerna till dessa skillnader är förmodligen ganska komplexa, men samtidigt tror jag att man kan koka ner det till några få punkter. Därmed inte sagt att det skulle vara enkelt att komma till rätta med.

Först och främst är det givetvis den fysiska förmågan. Jag tror inte man behöver införa en lång rad mer eller mindre hårda fysiska krav (något som är lätt överdrivet i Sverige). I grund och botten handlar det nog om att ställa krav på regelbundna medicinska kontroller och att resultaten från dessa får vara styrande för hur man genomför insatser och vilka uppgifter individer får hantera.

Utbildningen är ett annat område (och förmodligen det viktigaste). En viktig del i att skydda sig själv som brandman, är förståelse. Tyvärr saknas detta i stor utsträckning och utbildningen är, enligt min mening, på många håll starkt undermålig i USA (dock, det finns några få men alldeles briljanta undantag). Svensk räddningstjänstutbildning är i detta sammanhang tämligen unik.

Under de senaste tjugofem åren har vi dessutom lyckats knyta samman akademien med praktiken och våra förutsättningar för att bli ännu bättre är helt fantastiska. Men jag ser också en risk att den inslagna vägen blir alltmer styvmoderligt behandlad och att man därmed raserar något som jag menar är ytterst grundläggande för samhällets skydd mot olyckor: räddningstjänstens grundutbildning.

I fallet med brand i byggnad menar jag att man i USA i stor utsträckning har anammat ett ”europeiskt” sätt att släcka brand, dvs inifrån och ut. Men de glömde att förändra bygglagstiftningen. Man genomför således insatser på ett sätt som deras byggnader inte är uppförda för.

I Sverige talas det om att invändig brandsläckning skulle vara den farligaste arbetsuppgiften vi tillåter. Men det finns inget som talar för att det skulle vara så. Det är visserligen inte helt riskfritt, men å andra sidan har vi byggnader som i stor utsträckning tillåter den typen av angreppssätt, eftersom svensk bygglagstiftning och brandlagstiftning har gått hand i hand under mer än hundrafemtio år.

Men även här ser jag en risk att man på lång sikt slår undan benen för det byggnadstekniska brandskyddet i Sverige. Räddningstjänsten klarar inte insatser utan ett byggnadstekniskt brandskydd, och byggnader klarar sig inte utan räddningstjänsten.

Detta tycks man ha helt missat i USA, där såväl oskyddade stålkonstruktioner som lätta träkonstruktioner är långt mer vanliga. Och för att inte tala om bristen på obrännbara tak, brandväggar och avståndsseparation. Nog får man väl ändå betrakta sådana åtgärder som tämligen grundläggande för samhällets skydd mot brand?

Slutligen är givetvis attityden till yrket en stor bov i dramat. Det finns en helt annan hjältegloria kring den amerikanska brandmannen än i Sverige, och det tenderar ofta att bli en självuppfyllande profetia.

Jag kan till viss del vara lätt avundsjuk på sammanhållningen inom räddningstjänsten i USA. Men hela deras räddningstjänstsamfund stressar upp sig själva till oövervinnerlighet och man drar ofta jämförelser med rena stridsituationer.

I kombination med dålig fysisk förmåga, undermålig utbildning och bristande byggnadstekniskt brandskydd, är detta helt förödande. Det sägs inte rakt ut, men jag uppfattar det ofta som att man kallt räknar med vissa förluster.
Om jag har berättat detta för dem? Jodå, men det var som att sätta kniven i det amerikanska hjärtat och vrida om ett par varv. Lyckligtvis börjar allt fler i USA inse deras tillkortakommanden. Men hjälteglorian rör man inte ostraffat…

Stefan Svensson

Vi behöver prata om döden

Den här gången tänkte jag bli lite mer allvarlig än vanligt och kanske till och med ta ut svängarna ordentligt.

Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet” spelades delvis in på klipporna vid Hovs Hallar på norra sidan av Bjärehalvön.
Varje gång vi passerar inspelningsplatsen, vilket sker med viss regelbundenhet, där Antonius Block spelar schack med döden reciterar vi en scen ur filmen:
Antonius Block: ”Vem är du?”
Döden: ”Jag är Döden.”
Antonius Block: ”Kommer du för att hämta mig?”
Döden: ”Jag har redan länge gått vid din sida.”

Och så är det nog, döden är närmre än vi tror. Det räcker med ett felsteg, en missräkning eller en felbedömning, så är vi borta. För alltid.
Det här kan komma som en överraskning för en del, av den enkla anledningen att detta normalt inte är något vi går omkring och tänker på eller talar om.

Men i den här branschen sysslar vi med död och förintelse. Oavsett om vi arbetar ”operativt” med räddningstjänst, dimensionerar brandtekniska skyddssystem eller analyserar samhälleliga kriser och risker, så är syftet att på något sätt skydda och rädda.
Men ibland går det helt enkelt fel, vilket leder till oerhört tragiska konsekvenser. För alla, inklusive hjälparna. I ”bästa” fall är det bara egendom som går till spillo, men ibland (allt för ofta!) är konsekvensen att människoliv går förlorade.

Jag uppfattar det som att många människor har en något ”märklig” syn på döden. Vi pratar inte gärna om döden och människor i vår närhet som förlorat nära och kära har vi svårt att förhålla oss till. Vad säger man?
Många människor har nog inte heller sett en död människa, avslitna kroppsdelar, större mängder blod eller förvriden och bränd kroppsvävnad. Hur många av oss har inte spolat bort kroppsvätskor från vägbanan? Det är inte vackert.

Jag avundas inte ambulanspersonal eller poliser, som möter detta ännu oftare än räddningstjänsten. Men den andel vi får är fullt tillräcklig. Mer än tillräcklig. Men vi pratar sällan om det.
I synnerhet som deltidsbrandman, ofta i glesbygd eller i mindre orter, är det till och med så att vi ibland larmas till adresser vi så väl känner igen.

Söndertrasade ungdomar, som vi klipper loss ur förvridna fordon, har vi känt sedan förskolan. Äldre människor, som ramlar ner för trapport och bryter nacken, har uppfostrat oss sedan barnsben.
Detta är inte något okänt för oss. Ibland är människor döda när vi anländer, ibland dör människor medan vi är på plats och arbetar febrilt för att undvika döden. Det är inte vackert.

Vi har lite olika strategier för att hantera detta, men att inte prata om det är nog den sämsta.
Och vid de tillfällen vi pratar om det, tenderar det nog att bli som om vi pratar runt om döden: vad vi gjorde först, vad hände efter det, vem lyfte i vad eller vilka prylar använde vi.

Ute på en skadeplats hanterar vi människor varsamt och med mjuk hand, men samtidigt professionellt, nästan som maskiner, på gränsen till likgiltiga. Vi löser uppgiften, utifrån förutsättningarna. Men vi pratar inte om döden.
Jag tror inte man vänjer sig vid att möta döden. Däremot utvecklas våra strategier kring hur vi hanterar detta.

Och det är knappt så man vågar säga det, men visst händer det att vi skämtar om döden. Inte om människorna, inte så att andra hör det, men om döden.
Personligen har jag inga problem med detta, det är förmodligen ett sätt att skydda oss själva. Att inte prata om det hjälper inte.

Och när det är som allra jobbigast, resonerar jag i termer av att jag gjorde vad jag kunde. Mer kan man faktiskt inte göra.
Eller för att citera Maya Angelou, en amerikansk författare och poet: “Do the best you can until you know better. Then when you know better, do better.”

Vi kan bli bättre, men vi kan inte rädda alla. Och då måste vi ha strategier för att hantera mötet med döden. Vi måste prata om det, även om döden inte är vacker.

Stefan Svensson