Vad räddningstjänst är – och hur förklara det

Vi har nog alla någon gång fått frågan om det här med vad räddningstjänst är, vad vi gör eller hur det går till. Frågorna kommer från såväl allmänheten som från studenter. Frågan är i allra högsta grad berättigad, men är inte alltid så lätt att svara på.

Någon påkallar vår hjälp, till exempel genom att ringa 112. Strax därefter surrar det till i sökaren och vi kan läsa en text som kort beskriver händelsen. Eller så ropar en röst ut en massa information i en högtalare på brandstationen. Vi kastar oss in i ett fordon, ibland i grupp men ibland själv, och kör iväg med blåljus och sirener till olycksplatsen. Efter att ha arbetat en stund, packar vi ihop våra grejor och kör tillbaka igen.

Så långt är det ganska enkelt att beskriva vad som sker. Men sen då?

Till och med våra insatsrapporter eller händelserapporter ger en fingervisning om problemet: rapporterna talar om för oss hur det ser ut när vi kommer fram och hur det ser ut när vi åker därifrån. Men allt som sker däremellan är något av laglöst land och rapporterna kan vara på en skala från ytterst sparsmakade till mindre noveller (gissa var jag brukar hamna…).

Det finns inget enkelt eller ens systematiskt sätt att beskriva, än mindre förklara, skeendet på skadeplatsen. En ytterst komplex insats med ett stort antal skadade, utsläpp av farliga ämnen, avstängda trafikleder och utrymda köpcentrum, genererar ett relativt litet antal nedtecknade meningar.

De flesta av oss är fullt medvetna om att det kan hända en hel del saker mellan utlarmning och klarrapportering. Men hur beskriver vi detta på ett sätt som är lätt att förstå?

Problemet sätter ju sina spår även i utredningsarbetet efter olyckshändelser, oavsett om det rör sig om att utreda olycksorsaken, händelseförloppet, vår insats, utrustningens funktionalitet eller ledningsförmågan.

Det är enkelt att inse att den typen av utredningar kräver en viss kompetens. Följaktligen kräver även genomförande en viss kompetens. För att förstå eller förklara helheten, måste vi även förstå och kunna förklara delarna. Inte minst då de olika delar som ingår ofta har ytterst komplexa beroendeförhållanden.

En brandsläckningsåtgärd påverkar en ventilationsåtgärd som påverkar en ledningsåtgärd som påverkar en utrymningsåtgärd som påverkar en miljöskyddsåtgärd osv. Och vice versa. Exakt hur dessa beroendeförhållanden ser ut skiljer sig dessutom åt mellan två, kanske till synes likartade, händelser.

Det är lätt att tillföra resurser till räddningstjänst. Vi kan köpa mer prylar eller vi kan anställa mer personal. Men det blir avsevärt mycket svårare om vi dessutom vill ha rätt prylar med viss kvalitet som fungerar i flera olika, eller i ett eller flera specifika, sammanhang. Eller om vi vill ha personal med viss förmåga och med rätt kompetens för att kunna hantera en mängd olika typer av händelser.

Men om redogörelser av inträffade händelser är sparsmakade och utredningar av dessa händelser som en följd blir lidande, hur vet vi då vad som är rätt prylar eller rätt kompetens?

Det är också lätt att utlova mer prylar eller fler utbildningsplatser. Men hur vet vi att det blir rätt prylar. Och hur vet vi att fler utbildningsplatser leder till en räddningstjänst med högre förmåga? Kopplingen mellan kvantitet och kvalitet är inte helt solklar. Den är inte heller helt gratis.

Mängden vetenskapliga studier av räddningsinsatser och därtill hörande fenomen kan onekligen tyckas vara något sparsmakat. Däremot finns det en bottenlös källa med erfarenhet och tyst kunskap. Notera då att ingetdera på något sätt är bättre än det andra. Båda behövs och är minst lika viktiga.

Mer forskning löser inte nödvändigtvis alla problem, lika lite som att mer erfarenhet skulle göra det. Men det hade varit önskvärt om vi kunde bli lite bättre, dels på att ta till oss lite mer av de studier som trots allt finns. Dels anlägga ett lite mer kritiskt förhållningssätt till vad vi gör och hur vi gör det. Vad hade resultatet blivit om vi hade gjort på ett annat sätt?

Samtidigt bör vi ha i åtanke att mycket av de utvecklingsarbeten som sker, trots allt hamnar i kategorin ”finlir”. De allra flesta räddningsinsatser löser vi inte helt utan framgång och vi åtnjuter allmänhetens förtroende på ett helt annat sätt än många andra offentliga institutioner. Detta måste vi förvalta väl.

Men grundfrågan kvarstår: vad är räddningstjänst, vad är det vi gör, hur går det till och hur förklarar vi detta för den stora allmänheten? Om vi inte kan förklara för oss själva hur saker och ting förhåller sig, hur ska vi då kunna förklara för någon som inte överhuvudtaget är insatt i räddningstjänst?

STEFAN SVENSSON

Effektiv simulering kräver skicklig instruktör

En hel del av den utbildning som sker i räddningstjänstvärlden baseras på olika typer av simuleringar.

En simulering är då ett sätt att återskapa en verklighet i en kontrollerad miljö. Huvudsyftet med simulering är att användaren (studenten) lättare ska kunna dra slutsatser om hur vissa saker är i verkligheten, dvs det finns ett pedagogiskt syfte med simuleringen.

Men det finns också ett visst inslag av säkerhet, kanske i synnerhet i räddningstjänstsammanhang. Hur intressant (kul…) det än är att under kontrollerade (?) former elda ner en byggnad, så finns det alltid ett visst inslag av osäkerhet med i bilden. Det finns också en miljöaspekt på det hela. Att i något slags pedagogiskt syfte tända eld på saker och ting i tid och otid kan i vissa fall vara motiverat, men det måste också ställas mot den miljöpåverkan som den typen av verksamhet bidrar med. Ibland är det är fullt motiverat, men långt ifrån alltid.

I princip vad vi än gör inom räddningstjänstutbildningen bygger på simuleringar, oavsett om det sker utifrån stillbilder, en ”obrännbar” byggnad, en tillknycklad bil eller en datorbaserad animering. Den sistnämnda varianten har under senare år kommit att ta allt större plats, men kan samtidigt vara den typen av simuleringar som har störst potential att ställa till det.

De objekt jag använder vid simuleringar är någon form av modell. En nedskalad eller avskalad bild av verkligheten. Problemet med modeller är att de sällan eller rent av aldrig kan göras allomfattande. Det finns således begränsningar i vad jag kan använda modellen, och därmed också simuleringen, till.

En modell är således utvecklad för att efterlikna en begränsad uppsättning egenskaper, som helt eller delvis står att finna i en motsvarande verklighet. När vi använder modellen under en simulering, måste såväl den som utsätts för modellen (i mitt fall en student) som den som ”kör” modellen (i mitt fall en instruktör) vara väl medveten om vilka begränsningar som finns i modellen.

Simuleringens resultat, som då bygger på en modell med vissa begränsningar, är således egentligen endast applicerbart i den miljö som simuleringen försöker återskapa. Men många gånger kan vi tillåta oss att extrapolera, åtminstone till en viss gräns. Detta är viktigt för lärandet.

Men, och här är ytterligare en aspekt som många tycks förbise, simuleringen kan aldrig bli bättre än de ingångsvärden som ges. Kvaliteten på simuleringen (och då också på resultatet av simuleringen) bygger således i mycket stort utsträckning på operatören (instruktören).

Jag tillhör dem som med viss regelbundenhet spelar datorspel och ofta då nätverksbaserade sådana. Eller för att uttrycka mig enklare: vi är ett hyfsat stort antal människor från hela världen som försöker skjuta prick på varandra, på en spelarena i form av ett slagfält, med syfte att ta mark från motståndaren.

Det finns en viss grad av realism i spelet, inte minst rent grafiskt. Det ser ut som ett slagfält och den utrustning som finns tillgänglig ser realistisk ut. Det är också säkert, eftersom jag efter en kväll framför datorn fortfarande inte har några håll i tröjan och inte använt några plåster. Och eventuellt bortsett från produktion och distribution av datorn och mjukvaran, är miljöpåverkan tämligen minimal. Realistiskt, säkert och miljömedvetet. Typ.

I botten finns det någon form av spelmotor som, utifrån vissa angivna kriterier, leder spelet framåt. Ha då i åtanke att stridssituationer är relativt ”enkla” att simulera och beskriva i ett antal algoritmer, medan räddningstjänstsituationer är något mer komplicerade. Det finns helt enkelt för många parametrar, kända och okända, som kommer påverka utfallet i en räddningstjänstsimulering.

Att beskriva detta i ett fåtal algoritmer som en spelmotor (en mjukvara) förstår låter sig inte göras med enkelhet.

Det stora problemet med simulatorer för räddningstjänstutbildning, är att i de simulatorer jag hittills mött är det i grund och botten en instruktör som är själva spelmotorn. Det spelar således ingen som helst roll hur grafiskt trovärdig simulatorn är, om inte instruktören kan leda spelet (simuleringen) framåt på ett trovärdigt sätt. Och detta oavsett om simuleringen sker i en fysisk utbildningsanordning, såsom en övningsbyggnad av stål, eller i en datorbaserad miljö.

Men problemet blir extra tydligt i mjukvarubaserade simulatorer, eftersom den grafiska miljön som kan skapas idag håller en ytterst hög klass.

En i grunden bra (vad det nu är) simulator som sköts av en usel instruktör, kommer att ge ett uselt utfall. Men en i grunden usel simulator som sköts av en excellent instruktör har faktiskt potential att ge ett tillfyllest utfall. Och detta oavsett om vi ska simulera ett stabsarbete, en brandsläckningsinsats eller en olycka med farliga ämnen.

Har instruktören inte en tämligen god grundkunskap kring staber och stabsarbete, brandförlopp och brandsläckningstaktik, respektive farliga ämnens egenskaper och taktik vid kemikalieolyckor, kommer studenten att få helt fel ingångsvärden för sitt lärande.

I en framtid kommer vi säkert till en punkt där det finns mjukvarubaserade simuleringsmiljöer som ger oss ytterligare pedagogiska verktyg. Men vi är inte där än. Långt ifrån.

STEFAN SVENSSON

Privat eller offentligt?

Det höjs ibland röster om att räddningstjänsten skulle kunna effektiviseras genom att hela eller delar privatiserades, det vill säga drevs som näringsverksamhet. Först och främst bör jag väl då påminna om tidigare inlägg kring begreppet ”effektiv” och vad det kan innebära och medföra. För det andra måste vi komma ihåg att näringsverksamhet är verksamhet som bedrivs av en juridisk eller fysisk person, som svarar mot uppdragsgivarna, som har ett vinstsyfte, och som har en viss varaktighet.

Detta utesluter givetvis inte att det ligger såväl själ som hjärta i näringsverksamhet och en grundläggande idé om att göra gott, bli bättre eller att skapa något inför framtiden.

Men det är också så att ett företag (en näringsverksamhet) kan ersättas. Om den erbjudna varan eller tjänsten inte längre efterfrågas, kan företaget helt enkelt försvinna. I grund och botten drivs företaget också av ett vinstsyfte.

Ingen vinst, ingen lönsamhet, inga möjligheter till utveckling, inga möjligheter till produktion, ingen fortsatt verksamhet. Företaget dör och försvinner. Tomrummet fylls snabbt av konkurrenterna, som då har en produkt eller en tjänst som konsumenterna hellre vill ha eller behöver bättre.

Räddningstjänsten å andra sidan är i grund och botten så kallad kritisk infrastruktur. Det är en verksamhet som är nödvändig för att upprätthålla centrala samhällsfunktioner: hälsa, säkerhet, trygghet och människors ekonomiska eller sociala välfärd. Driftsstörningar i sådana samhällsfunktioner skulle få betydande konsekvenser om de inte upprätthölls.

Det finns givetvis en mängd inbyggda skyddssystem som ska förhindra driftstörningar, men i slutändan är det ofta räddningstjänsten som är ”last line of defense”. När inget annat fungerar, ringer vi brandkåren. Det bör inte vara så svårt att hitta exempel på detta. Att maximera ekonomisk vinst eller att hitta (ekonomiska) konkurrensfördelar hör inte hemma i en kritisk infrastruktur på motsvarande sätt som inom näringsverksamhet.

Räddningstjänsten är också samhällsdriven. En samhällsdriven verksamhet utgår från samhällets behov, vilket för övrigt rimmar väl med kravet på ett tillfredsställande skydd mot olyckor. Skyddet ska då vara tillfredsställande i förhållande till den omgivning där skyddet erbjuds, det vill säga baserat på de lokala förhållandena. Den enda konkurrens som finns är inomorganisatoriska: vi måste bli bättre än vi var igår. När det gäller att lära av erfarenheter finns det i och för sig en del kvar att göra, men inte heller här är vi så dåliga som ibland vill göras gällande.

Erfarenhetsutbytet är visserligen kanske något ostrukturerat, men det är samtidigt omfattande. Att vi förletts tro att vi inte lär av erfarenheter kanske beror på att vi har ett felaktigt synsätt på räddningstjänsten: produktionsmodell istället för responsmodell? Räddningstjänsten producerar ingenting, däremot svarar vi upp mot oönskade händelser, händelser som vi varken vet när dom kommer inträffa, vilken karaktär dom har eller var dom kommer inträffa.

Räddningstjänsten kan inte heller ersättas om den misslyckas. Det finns inga konkurrenter som fyller tomrummet. Det finns ingen annan som kommer istället. Jodå, säger någon, det finns frivilliga. Givetvis, säger jag, men hur blir det då med professionalism och utveckling? Och hur blir uthålligheten i tid och rum med frivilliga hjälpare?

Det kan nog fungera ett tag, men sen tar vardagen (verkligheten) över och de frivilliga hjälparna måste återvända till sin verklighet. Det är ju inte heller direkt så att samhällets komplexitet minskar. Bara en så ”enkel” sak som ständiga förändringar (utveckling) inom byggmaterial, byggmetoder eller konstruktionslösningar, ökar spännvidden i de situationer räddningstjänsten måste hantera då alla andra skyddssystem fallerar.

I det ljuset går det givetvis inte att ”optimera” verksamheten på motsvarande sätt som näringsverksamheter gör: minimera input, maximera output.

Därmed inte sagt att räddningstjänsten på något sätt ska slösa med skattemedel. Verkligen inte. Men genom att ställa upp tydliga och realistiska mål, baserat på samhällets behov och med fokus på lyhördhet, professionalism, tillgänglighet, innovation och kreativitet, och att utifrån detta driva verksamheten går det mycket väl att använda tillgängliga resurser effektivt. Och med ”effektiv” avses då såväl att göra rätt saker, som att göra saker rätt. Detta skapar även resiliens: den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas.

Det går givetvis då inte heller att driva räddningstjänst utifrån företagsekonomiska modeller. Vi sysslar med respons, inte produktion. Det går helt enkelt inte att förutse när nästa larm kommer eller vad det då innebär. Att förbereda sig för detta skojar man inte bort!

STEFAN SVENSSON

Mer räddningstjänstpersonal bör baseras på vardaglig situation

Sommarens något torra väder med en rad skogs- och markbränder som följd, har onekligen satt diverse förmågor på prov. Inte minst har den kommunala räddningstjänsten och dess resurser hamnat i fokus. Och, som ett brev på posten, följer givetvis ett antal utspel om både det ena och det andra.

Till exempel finns det en sida som hävdar att det hela förlöpte väl, tack vara samverkan och samarbete. Det finns också en sida som hävdar att det saknas en stor mängd räddningstjänstpersonal i kommunerna. Dessutom kom det ett löfte (?) om fler utbildningsplatser.

Samverkan och samarbete är självklart viktigt. I synnerhet vid större händelser, eftersom det inte går att dimensionera en organisation utifrån sällanhändelser. Det är inte rimligt. Det är inte heller alltid så lätt att dimensionera samverkan och samarbete utifrån sällanhändelser, av en enkla anledningen att dom inträffar sällan. Vi saknar erfarenheter från sådana händelser, men är samtidigt väldigt snabba till att dra långtgående slutsatser då sådana sällanhändelser inträffar.

Vi får heller inte glömma bort att hantering av olyckor normalt kräver såväl kompetens som resurser. Det går inte att samverka och samarbete med vem som helst när som helst om vad som helst.

Frågan om bristen på räddningstjänstpersonal är intressant och jag skrivit har om detta tidigare, med lite olika utgångspunkter. Men om jag utgår från hur situationen såg ut för till exempel 20 år sedan, så är det onekligen så att vi idag har ett färre antal operativ räddningstjänstpersonal. Men det går inte att ta ett antal större skogsbränder som intäkt för att det saknas räddningstjänstpersonal. Den typen av händelser kräver samarbete mellan ett flertal olika organisationer.

Samtidigt kräver även den här typen av händelser en viss kompetens och förmåga. Men mer räddningstjänstpersonal löser inte nödvändigtvis problemet med sällanhändelser, oavsett hur klok personalen är.

Om jag för ett kort ögonblick håller mig kvar vid resurserna, kan det finnas all anledning att backa tillbaka till den mängd räddningstjänstpersonal vi hade för 20 år sedan. Men anledningen till att backa baserar jag på att vi helt enkelt inte vet hur mycket personal det egentligen krävs på en skadeplats eller i beredskap för att få ett tillfredsställande skydd. Och med denna ovetskap, torde det enda rimliga vara att backa bandet.

Att öka antalet utbildningsplatser, kanske i synnerhet för deltidsanställd räddningstjänstpersonal, är givetvis lovvärt. Men samtidigt inte helt realistisk. Var ska vi hitta instruktörer? Var ska utbildningsplatserna finnas? Var finns lektionssalarna, övningsanordningarna och all logistiken som utbildningsverksamheten kräver? Notera då att jag inte är intresserad av att återvända till tiden före 1986 då kommunerna själva ansvarade för grundutbildningen.

Titta gärna i utredningsarbetet som ledde fram till Räddningstjänstlagen och hur det där pekades på uppenbara kvalitetsbrister i den dåvarande utbildningen. Även om det kanske finns ett och annat att önska, har vi ur ett kvalitetsperspektiv kommit långt sedan 1986. Med stor sannolikhet som en direkt följd av grundutbildning samlad på ett fåtal platser under ett stort antal år.

Det stora problemet idag handlar snarare om att rekrytera det antal människor som krävs för att fylla utbildningsplatserna. Inte om antalet tillgängliga utbildningsplatser. Ett yrke inom räddningstjänsten är varken glamoröst eller välbetalt, i synnerhet inte för den deltidsanställda personalen. Tvärtom, yrket inkräktar på såväl ordinarie anställning som familj och fritid. Dessutom till en relativt måttlig ersättning.

I vanlig ordning ligger väl sanningen (?) någonstans mitt i allt detta. Samverkan och samarbete är viktigt. Nationellt ledningssystem har också nämnts, vilket också kan vara viktigt. Notera då att vi redan har en bra grund för ett sådant ledningssystem. Vi behöver mer räddningstjänstpersonal, men den ekvationen bör lösas baserat på den mer vardagliga situationen för kommunerna. Inte utifrån sällanhändelser.

Vi behöver då också utbilda mer räddningstjänstpersonal. Men i den diskussionen får vi inte glömma bort varken vikten av kvalitativ utbildning eller långsiktigheten.

Ja, efter drygt fem år i exil vid Lunds universitet har jag nu återvänt till MSB Revinge…

STEFAN SVENSSON

Det byggnadstekniska brandskyddet

Regler finns av en anledning, så även regler för byggnadsverk och brandskyddet i byggnader.

I dagens regler för byggnader ställs det under vissa förutsättningar krav på åtgärder med en mer eller mindre tydlig bäring på räddningsinsatsers genomförande. Dessa åtgärder omfattar bland annat:

  • utrymning genom fönster, vilket förutsätter tillräckligt kort insatstid och förmåga
  • enkel lokalisering av brandväggar
  • möjligheten att utföra räddningsinsatser med tillfredsställande säkerhet (invändigt och utvändigt)
  • byggnader ska vara åtkomliga för räddningsinsatser
  • räddningsväg för framkörning och uppställning av fordon
  • tillträdesväg (som till exempel utrymningsvägar som blir inträngningsvägar mm)
  • installationer, främst kanske släckutrustning, brandgasventilation, stigarledningar och räddningshiss.

Byggnaders brandskyddsnivå påverkas även av en rad andra aspekter, utöver de krav som anges i bygglagstiftningen, som till exempel arbetsmiljölagstiftning, lag om brandfarlig och explosiv vara, försäkringsbolagens eventuella krav (exempelvis sprinkler och brandlarmanläggningar) samt specifika branschers egna normer och riktlinjer.

Dessutom kan det ju finnas organisations- eller anläggningsspecifika planer i händelse av brand eller andra olyckor.

Samtliga dessa regelverk (eller motsvarande) påverkar hur räddningsinsatser ska, kan eller bör genomföras. Det blir mer andra ord ganska fort en hel del att hålla reda på, ibland även tekniskt komplicerade lösningar.

Och även om en byggnad, inklusive dess verksamhet och innehåll, uppfyller samtliga de krav som kan ställas eller de riktlinjer som kan förekomma, är det ingen enkel uppgift att utforma och genomföra räddningsinsatser utifrån de förutsättningar som redan finns på plats. Men det är viktigt att så sker, för att insatsresultatet ska bli så bra som möjligt.

Tyvärr är det nog dessutom så, att verkligheten inte alltid är så vacker och det finns ett otal varianter på hur det kan se ut. Exempelvis har vi ett byggnadsbestånd som spänner över många års förändringar i såväl regelverk som i tekniska lösningar.

Det har fått till följd att det kan se väldigt olika ut i olika typer av byggnader, även om verksamheten är likartad. Det kan också förekomma tekniska (och även organisatoriska) lösningar som på pappret ser väldigt bra ut, men som kanske inte alltid fungerar på plats. Dessutom är kanske inte alltid underhållet av tekniska brandskyddssystem det bästa.

Det är förmodligen inte alltid så lätt för en ägare eller innehavare att förstå hur det tänktes när byggnaden projekterades. Skyddssystemen fungerar helt enkelt inte alltid som dom är tänkta, kanske inte ens när byggnaden är alldeles nyuppförd. Och på toppen av detta finns även andra krav på byggnader, utöver de som gäller för brandskyddet.

Sett ur ett räddningstjänstperspektiv, kan det vara svårt att förstå hur en brandskyddskonstruktör har tänkt att en viss teknisk lösning ska fungera. I synnerhet då den tekniska utvecklingen inom byggnadskonstruktion är allt annat än långsam och bakåtsträvande.

Sett från brandskyddskonstruktörens perspektiv är det förmodligen inte heller så lätt att förstå hur räddningstjänsten tekniskt/taktiskt tar sig an räddningsinsatser. Innovationer och nytänkande inom räddningstjänstområdet är faktiskt inte obefintlig. Långt därifrån.

Dessutom baseras räddningsinsatser på människor som ska fatta beslut på kort tid och på begränsat beslutsunderlag, samt människor som ska genomföra de åtgärder det beslutas om.

Tyvärr är såväl tekniska som organisatoriska lösningar på brandskydd inte alltid till räddningstjänstens fördel, av den enkla anledningen att de system brandskyddskonstruktören ägnat mycken tid åt att reda ut, de ska räddningstjänsten förstå, hantera och få att fungera i en insatshelhet inom kanske några enstaka tiotal sekunder. Det ställer en hel del krav på såväl räddningstjänstens personal som på brandskyddskonstruktören, och såväl kunskap om som förståelse för varandras arbetssätt och förutsättningar är viktigt för ett bra brandskydd.

Dock, de allra flesta byggnadstekniska brandskyddsåtgärder med bäring på räddningsinsatser tycks ha växt fram på erfarenhetsmässiga grunder. Det är i och för sig inget fel i det, men det hade varit intressant att närmare studera och utreda bland annat vad dessa olika typer av åtgärder baseras på, dess faktiska funktion och nytta.

Min gissning är att en sådan undersökning troligen skulle leda till hårdare krav på det byggnadstekniska brandskyddet, med hänsyn till räddningstjänstens förutsättningar och förmåga. Det kanske är därför en sådan undersökning (ännu) inte är gjord…?

STEFAN SVENSSON

Omfattande räddningsinsatser och länsstyrelsers övertagande

Om det fordras omfattande räddningsinsatser i kommunal räddningstjänst, får länsstyrelsen ta över ansvaret för räddningstjänsten i de kommuner som berörs av insatsen. Syftet med länsstyrelsens övertagande av ansvaret för räddningstjänsten vid omfattande räddningsinsatser är att insatserna ska genomföras så effektivt som möjligt.

För att ett övertagande ska kunna tillföra något med avseende på bland annat effektivitet, är det viktigt att ett sådant övertagande dels är väl förberett, dels att det initieras och genomförs i god tid. Det måste helt enkelt finnas en plan.

Nu är länsstyrelsens övertagande ett undantag och länsstyrelsen bör därför i första hand överväga att bistå berörda kommuner på andra sätt. Sådana andra sätt kan till exempel vara att bistå med information till allmänheten, knyta kontakter med andra organisationer, bistå med expertis inom en rad områden, hjälpa till med löpande utvärderingar med mera.

Det är då också viktigt att olika former av samverkan mellan länsstyrelsen och kommuner sker såväl kontinuerligt som långsiktigt och att denna samverkan är väl utvecklad, övad och naturlig.

För att knyta an till en kanske inte helt okänd ledningsmodell, består länsstyrelsens roll något förenklat av att vid ett övertagande ansvara för beslutsdomänen systemledning. I stort består detta då i att:

  • kontinuerligt definiera, värdera och bestämma organisationens roll i förhållande till situationen och andra organisationer i samhället
  • initiera insatser
  • utse räddningsledare samt definiera insatsers ramar, med avseende på avsikt med insats (AMI), resurser, tid samt geografi
  • se till så att det totala hjälpbehovet blir tillgodosett
  • säkerställa resursförsörjning över tid
  • upprätthålla beredskapsproduktion
  • samt kontinuerligt samverka med andra organisationer.

Länsstyrelsen har dessutom en rad andra ansvarsområden som den omfattande räddningsinsatsen måste förhålla sig till. Detta är en inte föraktlig del av övertagandet.

Problemet är att lagstiftningen endast pekar på funktionen räddningsledare och att länsstyrelsen utser sådan räddningsledare. För att fortsätta i samma modelltänkande, har den utsedde räddningsledaren då att arbeta inom beslutsdomänen insatsledning: svara för ledningen av räddningsinsatsen, utifrån den ram som ges av systemledningen, beslut om mål med insatsen, fördela uppgifter till räddningsinsatsens organisatoriska delar samt att samordna insatsens genomförande.

Normalt bör ju då utses räddningsledare som har relativt god vana vid att arbeta på den här nivån, även om insatsen är omfattande och att det då kräver ytterligare såväl utbildning som övning. Men egentligen är problemet för länsstyrelsen att hantera den mer strategiska nivån, men här ställs ju inga formella krav.

Till detta bör läggas att det normalt inte är lämpligt att utse varken de räddningschefer eller de räddningsledare som normalt arbetar i de berörda kommunerna, eftersom det då kan uppstå olika typer av konflikter. För att verkligen tillföra något och göra räddningsinsatsen effektivare, bör räddningsledare som utses av länsstyrelsen vid omfattande räddningsinsatser komma någon annanstans ifrån.

De bör rimligtvis också vara aktiva individer i karriären, som på olika sätt visar framfötterna och som är väl bevandrade i den senaste kunskapen kring ledning av räddningsinsatser. Lång och trogen tjänst kan rimligtvis inte vara något lämpligt kriterium för räddningsledare vid omfattande räddningsinsatser. Inte där heller.

Men problemet kvarstår: vem ska länsstyrelsen ta till sig för att hantera den strategiska nivån?

Rimligtvis skulle det kunna finnas en nationell resurs att tillgå, där samtliga landets länsstyrelser går samman och har tillgång till denna resurs. Ett antal yngre men ändå erfarna räddningsledare som duvas i att hantera såväl systemledning som insatsledning vid omfattande räddningsinsatser. Med krav på regelbunden utbildning och övning.

Och med tanke på att länsstyrelsens övertagande inte bör ske varken lättvindigt eller särskilt ofta, är det inte orimligt att det är särskilt väl utbildade och väl övade prestigelösa individer med sinne för såväl detaljer som helheter och som aktivt tänker framåt. En sådan pool av presumtiva räddningsledare skulle då kunna agera såväl som räddningsledare vid omfattande räddningsinsatser, som bistå med att hantera systemledningen. Med hög kvalitet.

Jodå, jag är fullt medveten om möjligheten för annan statlig myndighet att ta över ansvaret. Detta har diskuterats under en tid, men möjligheten har funnits länge. Frågan är väl vad ett sådant förfarande egentligen tillför. Dels är det ju endast ansvaret som tas över, inte någon mer operativ funktion. Dels är grunden att kommunerna ska svara för räddningstjänst och att dom ska (!) samordna verksamheten och samarbeta för att lösa detta.

Det ska då ganska mycket till innan situationen blir sådan att länsstyrelsen, eller annan statlig myndighet, tar över ansvaret. Ett övertagande är fortfarande att betrakta som undantag. Ett kraftigt sådant.

Det har aldrig varit meningen att varje enskild kommun (eller förbund, för den delen) ska kunna klara av att hantera allt alltid. Vi måste helt enkelt hjälpas åt, även vid omfattande räddningsinsatser. Och hjälpas åt går att göra på andra sätt än ett genom ett övertagande. Men det går samtidigt inte att utesluta.

STEFAN SVENSSON

Ett höghus är ett högt hus

För inte så länge sedan var jag involverad i en internationell diskussion kring vad som kännetecknar ett höghus. Frågan kan liknas vid den om hur långt ett snöre är (”…så här långt…”). Det finns tydligen ingen enhetlig definition på ett höghus. En något luddig beskrivning säger att en byggnad kategoriseras som ett höghus om byggnadshöjden är mycket högre och står över omgivande byggelse. Frågan är då hur det blir i ett område som bara består av ”höghus” och där då inget är mycket högre eller står över omgivande bebyggelse.

Det förekommer bland annat siffror såsom 35 – 100 m och 12 – 39 våningar. Därutöver skulle det då vara skyskrapor, ”megatall buildings” eller ”supertall buildings”. Dessa kategoriseringar tycks dock i huvudsak baseras på byggnaders bärighet och stabilitet: högre byggnader ”väger” helt enkelt mer samt kan orsaka mer/större skada vid eventuellt kollaps (eventuellt till följd av brand). Höga hus utsätts även för bland annat större vindlaster än låga hus.

För inte så länge sedan har problemet med så kallade ”wind-driven fires” uppmärksammats: i höga hus (vad det nu är) kan vinden medföra att brand i vissa fall sprids i byggnader på sätt som inte är lätt förutsägbara. Detta kan även få direkta följder för räddningstjänstens taktik: inträngning mot brand som sprider sig som en följd av vindens påverkan blir komplicerad, även i ”enkla” bostadshus med väl utförda brandceller.

Det finns givetvis även krav på fasadmaterial som, något förenklat, självklart pekar på högre krav ju högre byggnaden är. Åtta våningsplan (cirka 20 – 24 m) förekommer här tämligen frekvent som något slags gräns för vilka typer (eller kombinationer) av fasadmaterial som får användas.

Det är nu det blir intressant för räddningstjänsten. Till exempel så hävdar National Fire Protection Association (NFPA) att byggnader över 23 m är höghus, dvs. en höjd som motsvarar åtta våningsplan. Denna siffra baseras då på räddningstjänstens ”normalhöga” höjdfordon.

Ha nu i åtanke att den enda egentliga anledningen för räddningstjänsten att ha höjdfordon, är för att kunna hantera fönsterutrymning (två oberoende utrymningsvägar osv.). Detta kan dessutom sägas vara allmängiltigt för tillgången till stegutrustning överhuvudtaget.

Byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning, oavsett om det är höjdfordon eller andra typer av stegar, måste således ha andra skyddsåtgärder för att utrymning ska vara tillfredsställande. Detta kan till exempel vara två (eller fler) trapphus eller sprinklersystem. Följaktligen måste byggnader där varken utrymning eller inträngning kan ske via fönster skyddas på andra sätt. Ett höghus blir då ett högt hus där det vistas människor över en höjd som kan nås från utsidan av räddningstjänstens höjdfordon och där då utrymning uteslutande baseras på invändiga utrymningsvägar eller motsvarande.

I byggnader som inte kan nås av räddningstjänstens stegutrustning blir ju då även utvändig släckning något komplicerad eller rent av omöjlig. Invändig brandsläckning, med allt vad det innebär, blir då enda rimliga alternativet. Fundera nu även på vad som händer i höga hus med endast ett eller två trapphus, och där utrymning (nedåt) ska möta inträngning (uppåt). En inte helt enkelt situation som bland annat har uppmärksammats internationellt.

I byggnader med en byggnadshöjd över 24 meter ska tillgången till släckvatten säkerställas, normalt med stigarledning där uttaget ska ge 2×300 l/min vid 8 – 12 bar. För en byggnad som är 80 m hög, ska då intrycket till stigarledningen således vara 16 – 20 bar, om inte byggnaden har ett separat system för släckvattenförsörjning eller någon form av tryckhöjningspumpar. Hur vanligt förekommande är detta? Kan vi leverera 20 bars tryck till en stigarledning? Hur ofta kontrolleras stigarledningar överhuvudtaget?

Detta innebär ju då också att om det finns ett 3-våningshus, men endast en 7 m hög stege, så är det ett höghus. Eftersom stegutrustningen primärt är avsedd för fönsterutrymning, är det således inte tillfyllest med att ha tillgång till sådan utrustning utöver den primära insatsstyrkan. Stegutrustningen krävs relativt snabbt.

Det blir ju då också som så att räddningstjänstens problem börjar på plan över marknivå. Eller under marknivå, men det är en helt annan historia…

Stefan Svensson

Utbildning handlar om kunskap – inte information

Om några veckor påbörjas Grib, den nya utbildningen för deltidspersonal inom räddningstjänsten. Tanken är att den ska möta olika förutsättningar för lärande på ett bättre sätt än tidigare, öka medverkan från kommunal räddningstjänst samt erbjuda ett moderniserat innehåll och pedagogik.

Den nya utbildningens längd är sex veckor mot tidigare nio veckor. Den så kallade preparandutbildningen försvinner och inga särskilda förkunskapskrav erfordras. Rök- och kemdykning blir en lokalt vald anpassning, och utbildningen kommer att bedrivas på åtta platser i landet (inklusive skolorna i Revinge och Sandö).

Skaparen av detta underverk har förmodligen blandat samman ”information” och ”kunskap”. Att förmedla en viss mängd information på en given tid, handlar endast om hur fort förmedlaren kan prata eller hur fort mottagaren kan läsa.

Utbildning handlar om kunskap och kunskapande och en kunskapande process är något helt annat än att informera om sakernas förhållande. Kunskap kan egentligen inte förmedlas, den skapas hos eleven. Inne i huvudet, ibland i samklang med händer och fötter men inte minst tillsammans med den sedan tidigare uppbyggda kunskapen (utifrån utbildning och erfarenheter).

Som utbildare kan jag normalt inte lära eleven något, däremot kan jag skapa mer eller mindre goda förutsättningar för elevens lärande (som denne för övrigt normalt måste ta ansvar för själv). Det går således inte att informera något till att bli kompetent räddningstjänstpersonal, det kräver utbildning.

Om man då samtidigt beaktar att behovet av kunskap som krävs för att genomföra räddningsinsatser säkert och effektivt ständigt ökar, finner jag det ytterst (!) märkligt att utbildningstiden sänks med mer än 30 procent. Självklart är hela livet ett ständigt lärande, många utbildningar ger endast grunden för fortsatt lärande och pedagogisk skicklighet kan överbrygga många hinder.

Men nog måste det väl ändå finnas en gräns för vad som är en rimlig utbildningstid? I fallet med Grib tycks det som om det något kortsiktiga ekonomiska tänkandet har fått styra över det faktiska behovet av kunskap och kvalitét.

Och att rök- och kemdykning försvinner i grundutbildningen är inget annat än ett stort haveri. Med det sagt betraktas jag förmodligen som en stockkonservativ bakåtsträvare. Men trots det förhållandevis goda byggnadstekniska brandskydd vi har och har haft under lång tid, den utbildning vi hittills haft och de minimala antalet olyckor som inträffar vid invändig brandsläckning, har invändig brandsläckning på helt felaktiga grunder fått onda ögat.

Försvinner möjligheterna till invändig brandsläckning, kommer med största sannolikhet även möjligheterna till självskydd försvinna, vilket på såväl kort som lång sikt kommer öka riskerna, olyckorna och hälsoproblemen. Det kanske till och med är så att jag tänker ett steg längre…?

Det har också kommit att bli en allt för hög tilltro till så kallade mindre enheter, höga tryck och låga flöden. Missförstå mig rätt, jag åker själv som Fip (förstainsatsperson) och det fungerar alldeles utmärkt. Kanske i synnerhet vid sjukvårdslarm, där tid många gånger övertrumfar mängd. Men det är inte alla lösningars moder. Det är ett komplement som normalt kräver mycket mer resurser för lyckat resultat. Det går väldigt sällan att ersätta ”stor resurs” med ”kort tid”.

Ytterligare ett problem har ju, som tur är, hamnat i rampljuset: säkerhet vid arbete på väg, vilket troligen är den absolut största faran räddningstjänstpersonal kan utsättas för. För ett säkert insatsarbete i samband med trafikolyckor, krävs ofta mer resurser än vad många tycks tro. Dessutom kräver det en hel del kunskap för att kunna hantera dessa situationer säkert, inte minst med tanke på de förändringar i fordonsparken (gas, el, bränsleceller, mm) som vi är mitt uppe i. Att hantera trafikolyckor är en utmaning som kommer att bli allt intressantare.

Att bedriva utbildning med kvalitét är en utmaning. Förutom att hålla en hög nivå hos instruktörer, krävs det övningsanordningar som är såväl pedagogiska som säkra och miljömässigt hållbara. Även logistiken kan bli en utmaning, inklusive hantering av all övnings- och utbildningsmateriel. Jag tvivlar starkt på att utbildningsanordnarna kommer klara av detta, utan massiva investeringar. Jag utesluter inte möjligheten att Grib kommer bli bra, åtminstone på kort sikt, men det kommer troligen att ske till en mycket hög kostnad.

Jag har full förståelse för att det idag på många håll är problem med bland annat rekrytering av deltidsanställd räddningstjänstpersonal. Men istället för att faktiskt lösa detta, väljer man att sänka kvalitén i svensk räddningstjänst samtidigt som det grundläggande problemet kvarstår. Här kan man verkligen tala om att skjuta sig själv i foten.

STEFAN SVENSSON

Att testa fysik och förmåga

I samma andetag som dimensionering, effektivitet och design, bör även förmåga belysas. Räddningstjänstens förmåga relateras ofta till individernas respektive förmåga, och då tenderar fysisk förmåga att hamna i fokus.

I dagsläget testas räddningstjänstpersonal som ska arbeta med invändig brandsläckning (”rökdykning”) regelbundet enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Några andra fysiska krav finns inte. Detta torde inte vara obekant för någon i branschen.

I huvudsak utförs testerna på ett rullband, med försökspersonen iförd full arbetsutrustning (larmställ inklusive andningsapparat, totalvikt cirka 24 kg). Testet utförs under 6 minuter, bandets lutning är 8,0° mot horisontalplanet med gånghastigheten 4.5 km/h, motsvarande 200W belastning. Vid nyrekrytering av individer upp till 30 års ålder rekommenderas belastningen 250W.

Fram till sista augusti 1995 genomfördes detta som ett cykelergometertest under 6 minuter med belastningen 200W, vilket är en viss skillnad.

I många fall har dessa fysiska tester troligen använts för att i ett tidigt skede och i samband med nyrekrytering gallra ut ”oönskade” individer ur en grupp av många sökande. Detta var (är?) troligen vanligt i de fall där antalet sökande många gånger var (är?) stort.

Vid denna gallring har då endast personer med extremt god fysik kunnat konkurrera om ett begränsat antal tjänster. Dessutom var (är?) rekommendationen på 250W troligtvis mer vanligt förekommande än kravet på 200W. Notera då att det är en hyfsad skillnad mellan 200W och 250W belastning.

I första hand används således inte personliga egenskaper, kompetens och arbetsplatsens behov av människor med olika bakgrund som gallringskriterium i samma utsträckning som individernas fysiska förmåga. Men då har troligen individer som, av andra skäl än fysiska, var lämpliga redan gallrats bort.

Hänsyn tas då inte heller till att i runda slängar 20 procent av de som anställs skulle få någon slags chefsposition, samt att kanske sisådär 20 procent av dessa ska klättra vidare i chefskarriären. Att chefsegenskaper inom räddningstjänsten korrelerar med fysisk förmåga torde vara något av ett medicinskt unikum.

Frågan är också på vilket sätt och i vilken utsträckning ett rullbandstest korrelerar med de uppgifter brandsoldaten har att utföra i samband med räddningsinsatser.

I början av 2000-talet genomfördes ett större sammanhållande arbete kring fysisk förmåga hos räddningstjänstpersonal, med syfte att ta fram andra testmetoder, där hänsyn kunde tas till såväl kön som ålder och kroppsstorlek. Projektet genomfördes till följd av ett regeringsuppdrag för att få in fler kvinnliga brandmän i räddningstjänsten.

Arbetet resulterade i ett testsystem, baserat på tunga och vanligt förekommande arbetsuppgifter: bära slangkorg i trapphus, slangdragning, rivning av innertak, släpa docka samt bärning av slangkorg i terräng. Relativt få av dessa uppgifter var således knutna till rökdykeriet, kopplingen till de uppgifter som utförs är bredare än så.

Arbetsuppgifterna korrelerades mot variablerna kroppslängd, kroppsvikt, maximal gripstyrka, rodd 500 m, bänkpress 30 kg, stående längdhopp, löpning 3000 m samt lyft till hakan med både 7.5 kg och 15 kg. Arbetsuppgifter i samband med räddningsinsatser kunde således kvantifieras och göras mätbara.

Resultatet blev ett poängsystem där 1-11 poäng samlades på varje enskilt fysiskt test, med ett nedre gränsvärde och ett övre gränsvärde. För godkänt krävdes att undre gränsen klarades (för varje enskilt test) och ett minsta antal poäng insamlades (justerat utifrån kroppslängd, vikt och ålder).

Men systemet har ännu inte införts som ett krav och det har av okänd anledning inte fått något större genomslag. Då testbatteriet var nytt skrevs det en hel del om det. Men nu är det i princip helt tyst. Frågan är varför, eftersom det grundläggande syftet var vällovligt.

Istället för att öppna upp för en bredare rekryteringsbas, tycks det snarare vara som om testbatteriet gjorde nålsögat ännu mindre. Turligt nog tycks många arbetsgivare ha fått upp ögonen för personliga egenskaper, kompetens och arbetsplatsens behov av människor med olika bakgrund.

Så även om de tester som togs fram (ännu) inte fått något bredare genomslag, tycks dom ändå ha haft en viss inverkan på rekryteringen.

Personligen kan jag tycka att 200W på ett rullband i kombination med regelbundna medicinska kontroller är fullt tillräckligt. Dessutom menar jag att detta är ett grundläggande krav som borde gälla alla brandsoldater, oavsett rökdykeri eller inte. Men det är nog mer en hälsofråga, än en fråga om fysiska krav för arbetets genomförande.

Nåja, ett slags grundkondition är väl aldrig fel. Det finns trots allt en viss förväntan från allmänheten att brandsoldater ska vara stora, starka, snabba och kloka. Själv faller jag på (minst) två av dessa förväntningar…

Nu är ju räddningstjänstens förmåga givetvis väldigt mycket mer än endast individernas fysiska förmåga, som till exempel utrustningens kapacitet och, kanske framförallt, hur människor och maskiner fungerar tillsammans samt vad som händer då en mängd människor och maskiner arbetar tillsammans. Dessutom ofta i en dynamisk miljö.

Att mäta, kvantifiera och sätta kravnivåer på detta är dock något klurigare. Men det tar jag en annan gång.

Jodå, jag fixar 250W…

STEFAN SVENSSON

Utgångspunkter för dimensionering

Den här gången tänkte jag försöka ge några allmänna riktlinjer eller utgångspunkter som kan användas vid dimensionering av räddningstjänst (och därför lite mer text än vanligt).
Det är givetvis inte helt enkelt, det blir grovt, förenklat och allmänt men i brist på bättre förhoppningsvis ändå användbart.

Det är också en avvägning mellan forskning och pragmatiskt tänkande (även om det kanske inte är helt färdigtänkt). Observera att samtliga utgångspunkter, enligt nedan, bör beaktas. Det går således inte att endast plocka russinen ur kakan.

Ett viktigt grundantagande är att räddningstjänstberedskap inte kan betraktas utifrån en produktionsmodell. Se det istället på samma sätt som vilken försäkring som helst: vi betalar för någonting som helst inte ska komma till användning. Få av oss väljer bort hemförsäkring, varför skulle vi då välja bort räddningstjänst?

Problemet med räddningstjänst är, precis som med hemförsäkring, att det är svårt att räkna hem i monetära termer. Och enligt min uppfattning är det dessutom något vi bör undvika. Men samtidigt bör man ha i åtanke att försäkringar är en kostnad.

Dessutom förutsätter jag givetvis att samtliga i personalen är välutbildade och övar regelbundet. Min uppfattning är således också att det inte är helt oproblematiskt att byta utbildad och övad personal mot en frivillig allmänhet.

Som grundläggande riktlinje kan sägas att antalet brandsoldater i beredskap torde ligga minst runt 0.4 per 1 000 invånare. Eller rättare, i riket ligger det strax under 0.4. Men spridningen är (mycket) stor, från cirka 0.1 upp till 1.5. inte oväntat är det låga värden för större tätorter och höga värden för glesbygd, eftersom det ofta behövs ett visst minsta antal händer och fötter. Värt att notera är dock att 1990 låg värdet på nästan 0.5 för riket. Personligen tror jag att vi just nu är på en smärtgräns.

För att uppfylla ”samhällskontraktet” behövs troligen minst 2 brandsoldater i en räddningsstyrka. Dessutom krävs normalt ett höjdfordon, eftersom detta ”samhällskontrakt” består i att bistå vid fönsterutrymning. Men för lite högre effektivitet (att göra rätt saker) bör vi även ha beredskap för invändig brandsläckning. 

Mot bakgrund av den utbildning vi har i kombination med brandskyddet i byggbeståndet, är det ett tämligen säkert och effektivt (att göra saker rätt) sätt att bekämpa bränder på (dock inte riskfritt). Åtminstone så länge vi håller oss till bostadsbränder eller motsvarande.

Vi landar då på cirka 7 brandsoldater i beredskap. Då klarar vi såväl fönsterutrymning som invändig brandsläckning. Observera då också att den berömda pumpskötaren rimligtvis bör ägna sig åt andra uppgifter än att vakta pumpen. Pumpen går ingenstans och skulle den gå sönder, kan den ändå sällan repareras på plats.

Med cirka 7 brandsoldater torde även en hel del andra insatssituationer kunna hanteras effektivt och säkert. Som till exempel trafikolyckor: även en singelolycka med en ensam fastklämd förare kräver normalt ganska många händer och fötter.

Och minsta komplikation, såsom läckande bränsle, ytterligare en person i fordonet, ytterligare ett fordon inblandat eller en påkörd person, ställer genast ännu högre krav på antalet brandsoldater. Brandstyrkan kan givetvis delas upp i mindre delar: alla måste inte nödvändigtvis sitta i samma fordon eller ens hålla beredskap på samma plats.

FIP (förstainsatsperson) är således bra, men inte helt okomplicerat och dess potentiella framgång beror på flera saker. Bland annat bör potentiell vinst i insatstid övervägas. Låt mig anta en tidsvinst på 5 minuter (vilket troligen är högt räknat), baserat på deltidsstyrkor. I ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 10 minuter, halveras då insatstiden med FIP.

Men i ett område där medelinsatstiden normalt ligger runt 30 minuter, görs endast en tidsvinst på cirka 17 procent. Det kan givetvis vara en livsavgörande tidsvinst, men ju längre ”normalinsatstid” är desto mindre blir vinsten med FIP. Livsmöjligheter sjunker fort medan brand växer exponentiellt.

Dessutom är det givetvis skillnad på FIP och FIP: en ensam brandsoldat torde, av flera skäl, behöva uppbackning inom en relativt kort tidsrymd. Två (eller fler) brandsoldater som FIP kan troligen klara av att hantera en hel del situationer även utan uppbackning, inte minst olika varianter av sjukvårdslarm. Men bara till en viss gräns. Det går således inte alltid att ersätta ”slagkraft” mot ”kort tid” och uppbackning bör finnas tillgänglig.

Utrustningsmässigt bör såväl snabbhet som slagkraft övervägas. Mindre släcksystem (inklusive handbrandsläckare, släckgranater, högtryck med tillsatsmedel, med mera), batteridrivna klippverktyg och sjukvårdsutrustning i en FIP-enhet som snabbt kan sättas in kan många gånger lösa mycket. Men även slagkraft bör tas hänsyn till och i brist på bättre skulle jag föreslå dimensionering enligt (liter per minut)

  • Fbostäder = 75 × Abrand0.44
  • Findustri = 131 × Abrand0.51
  • Fövrigt = 61 × Abrand0.57

Dessa värden bygger på mångårig forskning (även om värdena talar om hur mycket som används, inte nödvändigtvis hur mycket som faktiskt behövs), där det även påtalas att utan några aktiva eller passiva brandskyddssystem kommer bränder i byggnader troligtvis sprida sig snabbt.

Bränder som når 20 – 30 MW i effektutveckling kräver troligen ett minsta släckvattenflöde på 500 – 700 l/min direkt mot branden innan den blir okontrollerbar. För en brand som växer enligt en så kallad medium eller snabb αt2-kurva bör detta släckvattenflöde generellt appliceras inom de första 20 minuterna från brandstart. Det krävs således ibland även en kombination av snabbhet och slagkraft.

Insatstiden är förmodligen det svåraste att hitta riktlinjer för och baseras nog mer på befolkningens förväntningar. Boende i tätorter förväntar sig troligen hjälp fortare, medan glesbygden kan ha en större förståelse för att saker och ting tar tid.

Det finns en studie från mitten av nittiotalet som pekar på att det är en ganska liten del av befolkningen som har väldigt höga insatstider. Det kan givetvis ha förändrats en del sedan dess, men då täcktes 80 procent av befolkningen inom 11 minuter och 90 procent inom 14 minuter, vilket nog får anses som ganska bra. Storstadslänen hamnade under 8 minuter, men det finns också områden med insatstider över 20 minuter.

Resonemanget ovan är giltigt för såväl heltid som deltid. Brytgränsen bör förmodligen baseras på något slags rimlighet. Personligen skulle jag hävda att gränsen troligen går runt cirka 1 larm per dygn. Har en beredskapsstyrka fler larm än så bör heltid övervägas.

Observera att resonemanget ovan gäller endast för något slags första beredskapsstyrka. Om till exempel en lägenhetsbrand sprider sig till vinden, krävs troligen ytterligare ett antal styrkor inom en relativt kort tidsrymd även om vinden tillåts brinna av. På motsvarande sätt med trafikolyckor: ju fler fordon och personer inblandade (eventuellt korrelerar antalet olyckor mot trafikarbetet på en vägsträcka), desto mer personal krävs.

Dessutom finns det situationer som kan bli ytterst personalkrävande (som till exempel skogsbränder). Statistik över tidigare inträffade händelser inom ett område torde ge en hel del ledtrådar till lämpliga dimensionerande händelser.

Hoppas detta satte myror i huvudet på någon…

STEFAN SVENSSON