Mer räddningstjänstpersonal bör baseras på vardaglig situation

Sommarens något torra väder med en rad skogs- och markbränder som följd, har onekligen satt diverse förmågor på prov. Inte minst har den kommunala räddningstjänsten och dess resurser hamnat i fokus. Och, som ett brev på posten, följer givetvis ett antal utspel om både det ena och det andra.

Till exempel finns det en sida som hävdar att det hela förlöpte väl, tack vara samverkan och samarbete. Det finns också en sida som hävdar att det saknas en stor mängd räddningstjänstpersonal i kommunerna. Dessutom kom det ett löfte (?) om fler utbildningsplatser.

Samverkan och samarbete är självklart viktigt. I synnerhet vid större händelser, eftersom det inte går att dimensionera en organisation utifrån sällanhändelser. Det är inte rimligt. Det är inte heller alltid så lätt att dimensionera samverkan och samarbete utifrån sällanhändelser, av en enkla anledningen att dom inträffar sällan. Vi saknar erfarenheter från sådana händelser, men är samtidigt väldigt snabba till att dra långtgående slutsatser då sådana sällanhändelser inträffar.

Vi får heller inte glömma bort att hantering av olyckor normalt kräver såväl kompetens som resurser. Det går inte att samverka och samarbete med vem som helst när som helst om vad som helst.

Frågan om bristen på räddningstjänstpersonal är intressant och jag skrivit har om detta tidigare, med lite olika utgångspunkter. Men om jag utgår från hur situationen såg ut för till exempel 20 år sedan, så är det onekligen så att vi idag har ett färre antal operativ räddningstjänstpersonal. Men det går inte att ta ett antal större skogsbränder som intäkt för att det saknas räddningstjänstpersonal. Den typen av händelser kräver samarbete mellan ett flertal olika organisationer.

Samtidigt kräver även den här typen av händelser en viss kompetens och förmåga. Men mer räddningstjänstpersonal löser inte nödvändigtvis problemet med sällanhändelser, oavsett hur klok personalen är.

Om jag för ett kort ögonblick håller mig kvar vid resurserna, kan det finnas all anledning att backa tillbaka till den mängd räddningstjänstpersonal vi hade för 20 år sedan. Men anledningen till att backa baserar jag på att vi helt enkelt inte vet hur mycket personal det egentligen krävs på en skadeplats eller i beredskap för att få ett tillfredsställande skydd. Och med denna ovetskap, torde det enda rimliga vara att backa bandet.

Att öka antalet utbildningsplatser, kanske i synnerhet för deltidsanställd räddningstjänstpersonal, är givetvis lovvärt. Men samtidigt inte helt realistisk. Var ska vi hitta instruktörer? Var ska utbildningsplatserna finnas? Var finns lektionssalarna, övningsanordningarna och all logistiken som utbildningsverksamheten kräver? Notera då att jag inte är intresserad av att återvända till tiden före 1986 då kommunerna själva ansvarade för grundutbildningen.

Titta gärna i utredningsarbetet som ledde fram till Räddningstjänstlagen och hur det där pekades på uppenbara kvalitetsbrister i den dåvarande utbildningen. Även om det kanske finns ett och annat att önska, har vi ur ett kvalitetsperspektiv kommit långt sedan 1986. Med stor sannolikhet som en direkt följd av grundutbildning samlad på ett fåtal platser under ett stort antal år.

Det stora problemet idag handlar snarare om att rekrytera det antal människor som krävs för att fylla utbildningsplatserna. Inte om antalet tillgängliga utbildningsplatser. Ett yrke inom räddningstjänsten är varken glamoröst eller välbetalt, i synnerhet inte för den deltidsanställda personalen. Tvärtom, yrket inkräktar på såväl ordinarie anställning som familj och fritid. Dessutom till en relativt måttlig ersättning.

I vanlig ordning ligger väl sanningen (?) någonstans mitt i allt detta. Samverkan och samarbete är viktigt. Nationellt ledningssystem har också nämnts, vilket också kan vara viktigt. Notera då att vi redan har en bra grund för ett sådant ledningssystem. Vi behöver mer räddningstjänstpersonal, men den ekvationen bör lösas baserat på den mer vardagliga situationen för kommunerna. Inte utifrån sällanhändelser.

Vi behöver då också utbilda mer räddningstjänstpersonal. Men i den diskussionen får vi inte glömma bort varken vikten av kvalitativ utbildning eller långsiktigheten.

Ja, efter drygt fem år i exil vid Lunds universitet har jag nu återvänt till MSB Revinge…

STEFAN SVENSSON

Utbildning handlar om kunskap – inte information

Om några veckor påbörjas Grib, den nya utbildningen för deltidspersonal inom räddningstjänsten. Tanken är att den ska möta olika förutsättningar för lärande på ett bättre sätt än tidigare, öka medverkan från kommunal räddningstjänst samt erbjuda ett moderniserat innehåll och pedagogik.

Den nya utbildningens längd är sex veckor mot tidigare nio veckor. Den så kallade preparandutbildningen försvinner och inga särskilda förkunskapskrav erfordras. Rök- och kemdykning blir en lokalt vald anpassning, och utbildningen kommer att bedrivas på åtta platser i landet (inklusive skolorna i Revinge och Sandö).

Skaparen av detta underverk har förmodligen blandat samman ”information” och ”kunskap”. Att förmedla en viss mängd information på en given tid, handlar endast om hur fort förmedlaren kan prata eller hur fort mottagaren kan läsa.

Utbildning handlar om kunskap och kunskapande och en kunskapande process är något helt annat än att informera om sakernas förhållande. Kunskap kan egentligen inte förmedlas, den skapas hos eleven. Inne i huvudet, ibland i samklang med händer och fötter men inte minst tillsammans med den sedan tidigare uppbyggda kunskapen (utifrån utbildning och erfarenheter).

Som utbildare kan jag normalt inte lära eleven något, däremot kan jag skapa mer eller mindre goda förutsättningar för elevens lärande (som denne för övrigt normalt måste ta ansvar för själv). Det går således inte att informera något till att bli kompetent räddningstjänstpersonal, det kräver utbildning.

Om man då samtidigt beaktar att behovet av kunskap som krävs för att genomföra räddningsinsatser säkert och effektivt ständigt ökar, finner jag det ytterst (!) märkligt att utbildningstiden sänks med mer än 30 procent. Självklart är hela livet ett ständigt lärande, många utbildningar ger endast grunden för fortsatt lärande och pedagogisk skicklighet kan överbrygga många hinder.

Men nog måste det väl ändå finnas en gräns för vad som är en rimlig utbildningstid? I fallet med Grib tycks det som om det något kortsiktiga ekonomiska tänkandet har fått styra över det faktiska behovet av kunskap och kvalitét.

Och att rök- och kemdykning försvinner i grundutbildningen är inget annat än ett stort haveri. Med det sagt betraktas jag förmodligen som en stockkonservativ bakåtsträvare. Men trots det förhållandevis goda byggnadstekniska brandskydd vi har och har haft under lång tid, den utbildning vi hittills haft och de minimala antalet olyckor som inträffar vid invändig brandsläckning, har invändig brandsläckning på helt felaktiga grunder fått onda ögat.

Försvinner möjligheterna till invändig brandsläckning, kommer med största sannolikhet även möjligheterna till självskydd försvinna, vilket på såväl kort som lång sikt kommer öka riskerna, olyckorna och hälsoproblemen. Det kanske till och med är så att jag tänker ett steg längre…?

Det har också kommit att bli en allt för hög tilltro till så kallade mindre enheter, höga tryck och låga flöden. Missförstå mig rätt, jag åker själv som Fip (förstainsatsperson) och det fungerar alldeles utmärkt. Kanske i synnerhet vid sjukvårdslarm, där tid många gånger övertrumfar mängd. Men det är inte alla lösningars moder. Det är ett komplement som normalt kräver mycket mer resurser för lyckat resultat. Det går väldigt sällan att ersätta ”stor resurs” med ”kort tid”.

Ytterligare ett problem har ju, som tur är, hamnat i rampljuset: säkerhet vid arbete på väg, vilket troligen är den absolut största faran räddningstjänstpersonal kan utsättas för. För ett säkert insatsarbete i samband med trafikolyckor, krävs ofta mer resurser än vad många tycks tro. Dessutom kräver det en hel del kunskap för att kunna hantera dessa situationer säkert, inte minst med tanke på de förändringar i fordonsparken (gas, el, bränsleceller, mm) som vi är mitt uppe i. Att hantera trafikolyckor är en utmaning som kommer att bli allt intressantare.

Att bedriva utbildning med kvalitét är en utmaning. Förutom att hålla en hög nivå hos instruktörer, krävs det övningsanordningar som är såväl pedagogiska som säkra och miljömässigt hållbara. Även logistiken kan bli en utmaning, inklusive hantering av all övnings- och utbildningsmateriel. Jag tvivlar starkt på att utbildningsanordnarna kommer klara av detta, utan massiva investeringar. Jag utesluter inte möjligheten att Grib kommer bli bra, åtminstone på kort sikt, men det kommer troligen att ske till en mycket hög kostnad.

Jag har full förståelse för att det idag på många håll är problem med bland annat rekrytering av deltidsanställd räddningstjänstpersonal. Men istället för att faktiskt lösa detta, väljer man att sänka kvalitén i svensk räddningstjänst samtidigt som det grundläggande problemet kvarstår. Här kan man verkligen tala om att skjuta sig själv i foten.

STEFAN SVENSSON

Unika möjligheter till laborationer

Så här mot slutet av vårterminen har jag ännu en gång avslutat läsårets omgång med laborationer för våra brandingenjörsstudenter, nu senast i en kurs som heter Branddynamik.

Lite förenklat kan man säga att kursen handlar om brand i rum, det vill säga något som är tämligen grundläggande oavsett som man arbetar med dimensionering av brandskydd, tillsynsverksamhet, operativ räddningstjänst eller forskning.

Från att visa de grundläggande mekanismerna kring brandspridning, strålning, rökfyllnad, med mera i vårt eget laboratorium, har vi även gjort mätningar i en större brandövningsanläggning. Detta ger oss möjlighet att påvisa hur teori och praktik förhåller sig till varandra, från liten till stor skala.

Utan att skämmas det minsta, påstår jag att detta är en helt unik utbildning med helt unika möjligheter. Dels är det inte vanligt att man i en universitetsmiljö kan bedriva pedagogisk laborativ verksamhet med brand i den omfattning som vi gör. Totalt genomför vi cirka 12 laborationer i 4 olika kurser. Dels är det ännu mer ovanligt att man även kan göra det i större skala. Dessutom med viss regelbundenhet.

Vi försöker hela tiden utveckla och förbättra, men laborationen i en större brandövningsanläggning har vi genomfört under de senaste 17 åren eller så med endast mindre justeringar. Nåja, i tidernas begynnelse använde vi endast två temperaturmätpunkter som noterades manuellt. Nu har vi 17, som loggas i dator.

Något förenklat eldar vi 20 liter heptan i ett kar, 800 millimeter i diameter, inne i en trerumslägenhet med ett påkopplat trapphus. De uppmätta värdena jämförs sedan med såväl datorsimuleringar som handberäkningar. Alla brandingenjörer som utexaminerats från LTH under den här perioden har således varit med om detta och jag tror att ni alla bär med er ett litet minne, förhoppningsvis ett positivt sådant. Man kan möjligtvis ha synpunkter på vädret: Skåne i februari kan erbjuda såväl åska, hagel och drivis som strålande solsken.

De kurser vi erbjuder studenterna, och då även de laborativa inslag som ingår, bygger i stor utsträckning på den forskning som bedrivs och som har bedrivits. Tyvärr kan detta få till följd att vissa utbildningsmoment faller bort med tiden, eftersom vi inte alltid bedriver forskning inom alla brandteknikens områden samtidigt.

Men vi sneglar givetvis även på vilka behov som finns i samhället och vi tar ofta intryck av omvärlden, eftersom vi vill att studenterna i sin framtida yrkesutövning ska förbättra samhällets skydd mot brand. Och även om förändring kan ta tid, tar vi gärna mot förslag, idéer och synpunkter.

Som ansvarig för brandlaboratoriet har jag en ambition att göra någon förändring, förbättring eller införa något nytt moment i laborationerna varje år. Det är inte helt lätt, i synnerhet med tanke på att det ska ligga i linje med övrig undervisning, det ska ge mervärde och det ska vara ytterligare ett tillfälle att lära för studenterna. Men det innebär också att kreativiteten ställs på sin spets, när forskningens resultat ska brytas ner till utbildningsmoment.

Det svetsas, löds, skruvas och kopplas. Ena dagen svetsar jag ett stativ till termoelement, nästa dag programmerar jag en Arduino eller lagar en tryckmätare och den tredje dagen letar jag vetenskapliga artiklar. Samma sak i forskningen: det finns sällan färdig apparatur att köpa, utan vi måste bygga försöksuppställningar själva och helst hitta stöd för uppställningen i tidigare forskning. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men det blir sällan dåligt.

Självklart kostar allt pengar, så även den laborativa verksamheten. Många gånger ifrågasätts den här typen av pedagogisk verksamhet, just för att den kan vara kostsam, med argument såsom att det inte tillför utbildningen något. Förmodligen av människor med bristande pedagogisk kunskap. Eller som vet kostnader för allting men värdet av inget. Är det någonting som har ett värde, inte minst vid en akademisk utbildning, så är det väl mötet mellan teori och praktik?

Där den mer teoretiskt lagda studenten kan se dom praktiska sammanhangen och där den mer praktiskt lagda studenten kan se teorins tillämplighet i praktiken. Och i en tid då studenternas bakgrund eventuellt har mindre inslag av att bygga modellflygplan, skruva med mopeder, konstruera kanoner eller blanda salpeter och socker till rökbomber (men i mitt fall är det preskriberat…), är den laborativa verksamheten ännu viktigare. Det som förr var hyss och kreativt lärande, blir idag polisanmält.

Att arbeta med studenterna i labbet? Det är sällan man har så roligt under en arbetsdag! Dom är kreativa, nyfikna och läraktiga. Så när det tar 30 minuter att mäta upp geometrin av ett mindre rum eller sätta en handfull tejpmarkeringar på en stolpe, är det bara att bita ihop. Men det finns tillfällen då jag övervägt att införa en 1-poängskurs i tumstockshantering…

STEFAN SVENSSON

Stålcontainrar och verklighet

Sedan ganska många år används stålcontainrar för att bygga brandövningsanläggningar. Utgångsmaterialet är transportcontainer i standardiserade mått (normalt 20 eller 40 fot långa) byggda i tre millimeters stålplåt.

Som kuriosa kan nämnas att kapaciteten för både hamnanläggningar och containerfartyg brukar anges i enheterna TEU (Twenty-feet Equivalent Unit, Tjugofotsekvivalenter) eller FEU (Forty-feet Equivalent Unit, Fyrtiofotsekvivalenter). Ett paket socker är i princip dimensionerat utifrån detta.

Sverige var tidigt ute med den här typen av brandövningsanläggningen men på senare år har det spridit sig till stora delar av världen. På gott och ont.

Containrarna har sina fördelar: de är förhållandevis billiga och är självbärande så man kan bygga samman i princip hur många containrar som helst i helt fantastiska geometrier. Dessutom blir repeterbarheten mellan övningar mycket bra, under förutsättning att man använder motsvarande bränsle varje gång.

För mängdövning till en relativt rimlig kostnad är containrar helt förträffliga. Men där någonstans tar fördelarna slut.

Den mest uppenbara nackdelen är att containrarna är mindre realistiska ur fysikalisk synvinkel – vanliga hus byggs inte i stålplåt, vilket kan ge felaktiga bilder av brand, brandförlopp och brands spridning. Modellen vi använder återspeglar inte verkligheten.

De termiska egenskaperna hos tre millimeter stålplåt skiljer sig dramatiskt från en sammansatt väggkonstruktion på ett sätt som gör brandövningarna mer eller mindre värdelösa. Stål värms till exempel upp fortare än gips, men svalnar också snabbare.

Och även brandsläckningsövningar kan ge helt fel bild och ge fel pedagogiskt budskap. Det är stor skillnad på att spruta vatten (eller något annat släckmedel) på en varm plåtvägg och att göra det på en varm gipsvägg. Stor skillnad.

Brandsläckningsövningar i stålcontainer kan helt enkelt ge en helt felaktig bild av brandsläckningens problematik. Risken är stor att det uppstår en bild av att brandsläckning är mycket lättare och säkrare än vad det egentligen är. Och problemet är ju inte så mycket rumsbrand (nåja, det har sina klurigheter även detta), utan brand som sprider sig in i konstruktioner och det kräver helt andra angreppssätt och kunskap om hur olika material beter sig vid brand.

De ökande kraven på miljöhänsyn och arbetsmiljö gör inte saken lättare. Det fanns en tid då vi eldade precis vad som helst vid brandövningar, inklusive dieselolja, skumplast och kablar. Som tur är gör vi inte så längre (hoppas jag), utan vi använder i allt högre utsträckning torr och fin ved.

Men detta får då givetvis konsekvenser, eftersom trä har helt andra egenskaper än skumplast. Skumplasten har högre energiinnehåll, påverkas annorlunda då det utsätts för yttre strålning, ger helt andra förbränningsprodukter och mängden giftiga produkter som bildas är av en helt annan kaliber än då vi eldar ved.

Mer realistiska bränslen (vi har ju normalt inte bara torr och fin ved i bostäder eller på arbetsplatser) hade också ökat riskerna för den övande personalen. Förbränner man till exempel bildäck under begränsad lufttillgång, som det mycket väl kan vara vid en brand i ett garage, bildas en hel del gasformiga produkter som är antändliga redan vid relativt måttliga koncentrationer.

Att göra insatser i sådana miljöer kräver ett helt annat säkerhetstänkande, än då man endast använder ved.

Det går visserligen att bygga övningsanläggningar där vilka bränslen som helst skulle kunna användas, men kostnaden för den reningsanläggning som då krävs skojar man inte bort. För att inte tala om rening av använt släckvatten. Och man skulle behöva helt andra rutiner för att hantera arbetsmiljön vid sådana övningsanläggningar.

Om vi då väger samman detta, det vill säga att brandövningar genomförs i stålcontainer med ved som bränsle, bör de flesta inse problemet: vi övar inte för en verklig verklighet.

Risken är då att vi lär oss fel saker, på fel sätt och att vårt agerande i den något svårmodiga verkligheten blir helt fel i förhållande till vad situationen egentligen kräver.

Det går alldeles utmärkt att använda stålcontainer vid brandövningar. Men det ställer väldigt (!) stora krav på instruktören och inte minst att man kompletterar med såväl teoretisk utbildning som försök och demonstrationer i mindre skala.

Kan man inte öva realistiskt, måste det finnas förutsättningar för att studenterna får förståelse och kunskap kring brandförlopp och brandsläckning på andra sätt. Tyvärr ser jag i andra länder att man storsatsar på fullskaliga övningsanläggningar (ofta i stålcontainer), men glömmer bort kompetensutveckling för instruktörerna. Är vi också på väg dithän?

Prylar är kul, kunskap är viktigt!

STEFAN SVENSSON

Pumpar, slangar och strålrör

Låt mig för ett ögonblick bortse från att svensk räddningstjänstutbildning inte är vad den har varit och att kommunerna förmodligen snart kommer få hela kakan i knäet (grattis…) och istället ägna tiden åt innehållet i utbildningen. För det är kanske inte heller vad det har varit.

Invändig brandsläckning är ett tämligen normalt sätt att hantera de flesta bränder på. Det är effektivt och inte i närheten så farligt som Arbetsmiljöverket vill göra gällande, i synnerhet inte med beaktande av den tämligen höga brandtekniska kvaliteten vi har i det Svenska byggbeståndet.

Det finns nämligen ingen statistik som tyder på att invändig brandsläckning skulle vara särskilt farligt. Men det förutsätter givetvis kunskap och utbildning, precis som för vilket annat sätt som helst att hantera bränder på. Det ställs till och med krav på särskild utbildning för invändig brandsläckning (även känt som ”rökdykning”).

Utvecklingen på brandsläckningssidan har varit ganska offensiv under senare år och det finns idag ett hyfsat utbud att välja mellan: lågtryck, högtryck, dimspik, Cafs, Cobra, PGA (”släckgranater”), med mera. Fler och fler inser också vikten av att kunna göra flera saker samtidigt, som till exempel vid övertrycksventilation. Men hur många av oss vet hur mycket vatten som faktiskt krävs för brandsläckning? Och hur många av oss vet hur mycket vatten man faktiskt får ut från ett visst strålrör, med en viss slanglängd av en viss typ kopplat till en pump med en viss kapacitet? Hur stort tryckfall har ett grenrör eller en slangkoppling? Hur mycket vatten kan man få ut från en viss brandpost i ett visst område eller från en tankbil? Och hur bygger man ett slangsystem så att man får ut den mängd vatten som behövs?

Detta är visserligen saker som kan vara ganska kluriga att beräkna, men ack så enkla att mäta. När gjordes senast några mätningar av tryck och flöden från olika pumpar, slangar eller strålrör? Och när kördes motorsprutan senast?

Svensk räddningstjänst har gjort sig internationellt känd bland annat för vår effektivitet vid brandsläckning: låga flöden (och numer även med höga tryck, vilket medför ännu lägre flöden), dörrkontroll, brandgaskylning, offensiv och snabb (och därmed även effektiv) släckning, med små vattenskador som följd. Men i tider då Fip (Förstainsatsperson) breder ut sig som en farsot över landet, finns det stor risk att vi helt enkelt glömmer bort en del grundläggande och tämligen väsentlig kunskap, som till exempel hydraulik.

Missförstå mig rätt: jag åker själv som Fip och jag är i grund och botten väldigt positiv till detta. Men det tycks också finnas krafter som försöker byta slagkraft mot snabbhet. Det är inte alltid en bra idé.

Brandsläckning kräver, ur ett fysikaliskt-kemiskt perspektiv, ett visst släckmedelsflöde i förhållande till brandens storlek. Detta kan man inte komma ifrån, oavsett hur påhittig man är, hur god försäljare man än är, eller vilken agenda man än har. Så är det bara.

I den brandkårsorganisation som jag själv är engagerad i finns det något slags utbildning för så kallade ”rökdykar-etta”, det vill säga för den brandsoldat som agerar längst fram vid strålröret vid invändig brandsläckning. Fånigt namn. Dock, man kan fråga sig hur mycket i denna utbildning som berör just brandsläckning, det vill säga hur man hanterar olika typer av strålrör på olika sätt och vad man kan göra med strålrör beroende på till exempel konvinkel, tryck och flöde. Brandgaskylning, dörrkontroll, släckförmåga? Är det inte sådana saker som borde ligga i en sådan utbildning? Och borde det inte då vara en uppfräschningsutbildning? Sånt ska vi väl redan kunna, efter genomgången grundutbildning?

Det pratas också allt oftare om utbildning för uttryckningsförare, vilket är såväl lovvärt som viktigt. Men inom ramarna för ”hantera fordon säkert”, bör väl även ingå att kunna leverera en viss mängd släckvatten till en brandplats. Att framföra utryckningsfordon på säkert sätt är viktigt. Men det måste ju vara minst lika viktigt att kunna hantera fordonet som den arbetsplattform som det faktiskt är, oavsett om det är ett höjdfordon eller en släckbil. Höga tryck med små flöden kan många gånger vara tillräckligt. Men ibland krävs det faktiskt ganska rejäla mängder släckvatten och då måste vi kunna leverera. Så det är bara att sätta igång att öva.

Lycka till!

Stefan Svensson

Utbildning kostar

Utbildning kostar pengar, vilket inte torde vara en överraskning för någon. Frågan är väl mest var kostnaden hamnar och vem som i slutändan ska stå för fiolerna.

Utbildning kostar pengar, vilket inte torde vara en överraskning för någon. Frågan är väl mest var kostnaden hamnar och vem som i slutändan ska stå för fiolerna.

Låt oss fundera på två fall som representerar ytterligheterna i utbildningen:

  1. Ingen organiserad utbildning alls, all ”utbildning” eller kunskapsöverföring sker i spontana mästare-/lärlingmöten där enskilda personliga erfarenheter, ofta i närtid, har stark påverkan på yngre generationer. Konsekvensen torde bli att utvecklingen går långsamt, införandet av nya metoder, ny teknik och nya tankemönster blir långsam, sporadisk eller rent av obefintlig. Eventuella förbättringar sker endast genom ”tur” eller långt efter att det faktiska behovet uppstår och då som en följd av personliga erfarenheter, goda såväl som dåliga. Kontakter med omvärlden sker endast sporadiskt och då som en konsekvens av uppenbara misslyckanden.
  2. Väl utvecklad, nationellt baserad utbildning med internationell interaktion, där studenter såväl som yrkesverksamma hela tiden uppmuntras till livslångt lärande, att prova, undersöka och att vara nyfikna. Utvecklingen går fort, införandet och utprovningen av nya metoder, ny teknik och nya tankemönster sker förhållandevis snabbt, strukturerat och i harmoni mellan utövare, utvecklare och forskare. Kontakter med omvärlden är naturlig och lärande för alla parter. Såväl utbildningen som verksamheten blir transparent och påverkbar samt att förändring uppfattas som positiv.

Om man då funderar på vad man skulle kunna kalla för direkta kostnader för dessa båda ytterligheter, så förefaller det inte orimligt att fall 1 blir billigt. Däremot torde fall 2 bli kostsamt. Direkta kostnader. För utbildningsanordnaren.
Men övriga kostnader då, det vill säga något slags totalkostnad för samhället? I ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte är någon ekonom (vilket de flesta, inklusive jag själv, förmodligen är ganska tacksamma för…), men jag vill ändå ta mig friheten att sondera terrängen lite kring detta.

Först och främst bör man ha i åtanke att det är svårt att mäta kvalitet, i synnerhet i kvantitativa eller monetära termer. Kvalitet är ett begrepp som är lika svårfångat som tvålen i badkaret.

I fall 1 kan man tänka sig att effektiviteten i yrkesutövningen kanske inte blir så god. Verkligheten springer helt enkelt ifrån verksamheten och man har då inte förmåga att möta en föränderlig omvärld i den takt som krävs. Den totala samhällskostnaden blir då hög. Inte för utbildningsanordnaren. Men för samhället. För Dig och mig!

I fall 2 kan man på motsvarande sätt tänka sig att kostnaden blir hög för utbildningsanordnaren. Men å andra sidan bör det finnas väldigt goda förutsättningar för en effektiv yrkesutövning och en effektiv verksamhet. Den totala samhällskostnaden torde då bli låg. Inte för utbildningsanordnaren. Men för samhället. För Dig och mig!

För trettio år sedan hade vi en räddningstjänstutbildning som liknade fall 1. Därefter har vi haft en period som mer har lutat åt fall numro 2. Nu uppfattar jag det som att vi återigen är på väg in i fall 1, och det gör mig något förbryllad. Eller kanske snarare upprörd. Eller rent av förbannad! Eller uppgiven…
Utbildning kostar och någon måste stå för notan. Men det är enligt min uppfattning inte tillfyllest att endast se till vad utbildning kostar sett ur utbildningsanordnarens ögon. Man måste se det ur något slags helhetsperspektiv, där den totala kostnaden för samhället är det viktiga.

Som skattebetalare och samhällsmedborgare vill jag ha ett tillfredsställande skydd, inte det skydd som medför lägst kostnad för utbildningsanordnaren.
Staten bör stå för de grundläggande och ibland även nödvändiga vidareutbildningarna för att upprätthålla det eftersökta tillfredsställande skyddet i samhället.

Allt därutöver bör verksamhetsutövaren kunna hantera själv. I grund och botten är det en kvalitetsfråga för samhället, inte en ekonomisk fråga för utbildningsanordnare.

Stefan Svensson

Hjälp oss fostra brandingenjörer

För tjugofem år sedan hade jag precis tagit brandingenjörsexamen och var på väg att börja räddningstjänstutbildningen för brandingenjörer, RUB, vid dåvarande Räddningsverkets skola i Revinge.
Under ett år drillades vi i bland annat teknik, taktik, ledning och ledarskap, under överinseende av en mängd erfarna och inspirerande lärare. Ingen nämnd och ingen glömd, men det var ett flertal minnesvärda karaktärer, som jag dessutom haft förmånen att arbeta tillsammans med senare under karriären.
Honnörsbegreppet under utbildningen var ”kritiskt förhållningssätt” och för de som känner mig kommer det kanske inte som någon överraskning.

Det var en fantastisk utbildning. Kombinationen mellan akademien och praktiken var, och är fortfarande, världsunik. Ingen annanstans i världen ställs det motsvarande krav på att man först måste skaffa sig en akademisk examen för att arbeta som högre brandbefäl. Det gör att alla ”sidor” i branschen talar samma språk och kan dela kunskaper och erfarenheter.

Kopplingen till forskningen och nya framsteg blir naturlig, nya resultat kan implementeras effektivt och man kan ha kreativa utbyten mellan forskare och praktiker. Det är lika intressant och uppskattat varje gång jag berättar om vårt utbildningssystem vid besök i andra länder, även om många ofta uttrycker en viss tveksamhet till att införa något liknande i sitt eget land.
Dessutom har mycket av innehållet, synsättet och pedagogiken spridit sig till andra räddningstjänstutbildningar. Och allt med brandingenjörsutbildningen som ingångsvärde.

En utbildning kan inte leva för sig själv. Den måste ständigt vattnas, gödslas och ibland till och med planteras om för att frodas och utvecklas. Nu är jag visserligen inte längre direkt inblandad i RUB, men jag har ett visst intresse kring detta och brandingenjörsutbildningen (men även andra räddningstjänstutbildningar) ligger mig varmt om hjärtat.
Framförallt vill jag att räddningstjänsten får den utbildning man förtjänar och behöver. Går vi inte framåt går vi bakåt.

Mycket har hänt med räddningstjänstutbildningarna under årens lopp, och så ska det givetvis vara: ny teknik, nya metoder, nya teorier och nya synsätt implementeras kontinuerligt i utbildningen. Ofta som en direkt följd av räddningstjänsternas behov, men kanske inte alltid så systematiskt eller välplanerat som man hade önskat (med följden att vissa saker kanske borde stannat kvar på ritbordet eller i huvudet på initiativtagaren…).

Nya generationer behöver lära sig av er som kan. Ta del av erfarenheter. Förstå hur verkligheten ser ut. Få ställa frågor. Diskutera. Kort sagt: vi som utbildare behöver hjälp. Att utbilda, fostra och handleda är allas vårt ansvar. Yngre generationer behöver de äldre.
Således, vid såväl brandingenjörsutbildningen som RUB behövs praktikplatser vid de kommunala räddningstjänsterna. Vi behöver även objekt till projektuppgifter och idéer till examensarbeten.

Jag vet att flera av er som läser detta har varit där, ni vet precis vad jag talar om. Och ni vet även vad ni kan få ut av det: det är ett givande och ett tagande. Projektuppgifter och examensarbeten löser inte världens alla problem, men det kan många gånger vara ytterligare ett steg på vägen.
Studenterna ser saker som vi gamlingar inte ser och de ser det med fräscha ögon och med friska hjärnor. Utnyttja den möjligheten.

Vi behöver också få konstruktiva synpunkter på utbildningarna: vad som är bra, vad som är mindre bra, vad som ska förändras, vad som ska behållas. Med risk för att tungan svartnar, men vi får mycket positiva omdömen om utbildningarna. Men allt kan ju knappast vara perfekt, så berätta för oss hur ni vill att framtidens räddningstjänstutbildningar ska se ut. Och inte bara brandingenjörsutbildningen eller RUB. Samtliga räddningstjänstutbildningar behöver återkoppling från potentiella arbetsgivare och kollegor. Hjälp oss att hjälpa er.

För tjugofem år sedan skulle jag precis till att börja RUB. För tjugofyra år sedan började jag min anställning vid Statens Räddningsverk i Karlstad och jag minns det som igår. Men det är en helt annan historia…

Stefan Svensson

Förändrad utbildning – förändrad kvalitet?

Fram till Räddningsverkets bildande 1986 bedrev kommunerna den största delen av räddningstjänstutbildningen själva. I och med myndighetens bildande kom man att samla all grundutbildning under ett tak och man införde även en akademisk utbildning för brandingenjörer.

Och en hel del av detta akademiska inflytande har under årens lopp faktiskt spridit till övriga utbildningar, på ett sätt som har gjort svensk räddningstjänst världsunik.

Under åren 1986 till 2003 fanns det också tydliga förkunskapskrav inklusive yrkeserfarenhet mellan utbildningarna (från brandsoldat via brandförman till brandmästare). De allra flesta var faktiskt nöjda och glada, även om det fanns utvecklingspotential.

2003 ändrades detta. Dels infördes en tvåårig brandsoldatsutbildning, som dessutom blev någonting mer än föregångaren (som var på femton veckor). Själv var jag då mycket tveksam till detta stora steg (dvs. från femton veckor till två år).

Lyckligtvis måste jag säga att SMO-utbildningen faktiskt inte är så tokig och mina farhågor kom på skam. Eller med andra ord: jag hade fel i min kritik.

Dels blev chefsutbildningarna (Räddningsledare A och Räddningsledning B) kortare än dess tidigare motsvarigheter, Brandförman och Brandmästare.

Man tog också bort utbildningskrav på tillsynsförrättare och kopplingen mellan den operativa sidan och den så kallade förebyggande sidan tynade bort, åtminstone i utbildningarna.

Nu bör man komma ihåg att dessa förändringar uteslutande drevs av ekonomiska skäl: det ansågs för dyrt för kommunerna att ha anställda på internat under flera veckor (notera dock att utbildningen i sig var kostnadsfri för kommunerna) samt att utbildningen för kostsam för ansvarig myndighet.
Man bör också fundera på om den förändring i utbildningssystemet som skedde 2003 egentligen har lett till minskade kostnader. Och, om den mot all förmodan har blivit billigare, för vem har kostnaderna minskat?

Uppenbarligen har kostnaderna ökat för någon, eftersom det återigen förs en diskussion om hur många utbildningsanstalter det ska finnas i statens regi.

Dessutom finns det idéer om att belägga vissa utbildningar med avgifter för kursdeltagarna, eftersom ansvarig myndighet tydligen måste minska kostymen för utbildningsverksamheten både på kort och lång sikt.

Utöver allehanda problem med bland annat rekrytering av deltidsbrandsoldater, hörs nu röster om försämrad kvalitet inom räddningstjänsten och utbildningen ifrågasätts av högre företrädare inom räddningstjänsten.

Bland annat beklagar man sig över ökade brandskadekostnader, minskad metod- och teknikutveckling, minskat kunnande och sjunkande kvalitet.

Företrädare som för drygt tio år under glada tillrop välkomnade den förändrade utbildningen och som till viss del också var konstruktörerna bakom det hela. Ordet ”hyckleri” ligger nära till hands…

Att samhällets brandskadekostnader ökar (vilket kanske beror på hur man räknar) är en sak. Men att metod- och teknikutvecklingen har minskat eller att kunnandet har minskat inom räddningstjänsten håller jag inte med om. Tvärtom: vi kan mer än vi någonsin kunnat.

Tillsammans med kommunernas allt kärvare ekonomi har utvecklingen mer eller mindre tvingats fram, på gott och ont.

Men förändringar i utbildningssystemet kanske har gjort att vi utan förändringarna hade kommit ännu längre? Världen står faktiskt inte stilla.

Att saker och ting kostar pengar kommer knappast som någon överraskning för någon. Allt kostar och någon ska betala kalaset.

Men är det någon som egentligen ser till kvaliteten i utbildningarna och samhällets totala kostnader för skador i förhållande till vad räddningstjänstutbildningarna kostar samhället?

Att utbildningarna görs billigare för utbildningsanordnaren, dvs. ansvarig myndighet, kanske inte är samma sak som att det blir bättre för samhället…
Och, framförallt, vi kanske ska fokusera mer på kvalitet inom räddningstjänsten och lite mindre på ekonomi? Att satsa på utbildning kan aldrig vara fel.

Stefan Svensson

Vi måste gå framåt, annars går vi bakåt

Sverige, som under många år har betraktats som ett föregångsland i räddningstjänstutbildning, håller på att bli förbisprunget. När andra länder förlänger sina befälsutbildningar, gör vi våra kortare.

Den gångna veckan har jag varit i Olsztyn i Polen på en workshop. Under ett antal dagar träffades 35 vänner och kollegor från 17 länder och 4 kontinenter för att diskutera räddningstjänst. Under rubriken IFIW, International Fire Instructors Workshop, har vi träffats regelbundet de senaste åren. Kärntruppen är en blandning av erfarna instruktörer, inflytelserika personer, forskare och akademiker. Vår värd för året var inledningsvis lite bekymrad över vad vi skulle fylla dagarna med. Problemet är precis tvärtom: det finns ingen hejd på oss och lunchraster betraktas som ett ovälkommet inslag.

Deltagarna bjuder på sig själva och ifrågasätter räddningstjänsten, inklusive sin egen yrkesutövning. Diskussionerna är hälsosamt befriade från både politik och ekonomi, samtidigt som vi alla inser att det finns en krass verklighet som vi, i respektive land, måste anpassa oss till. Dessutom finns det en rad kulturella skillnader, men det finns också en hel del likheter. Faktiskt fler likheter än skillnader. Syftet med våra möten är att vi alla ska lära av varandra, bli bättre, sätta räddningstjänstfrågor i fokus och skapa en ökad trygghet i det vi gör. Kunskapsutveckling, nyfikenhet och nytänkande är honnörsord. Och förhoppningsvis tar vi med oss hem nya synsätt och nya idéer som grund för fortsatt utveckling. Det är också en fantastisk blandning människor, en blandning som är helt nödvändig för att vi ska komma vidare i kunskapsutvecklingen. Vi har alla något att lära av varandra.

En frågeställning som varit i fokus under veckan är om hur mycket utbildning som är tillräcklig. Svaret är egentligen väldigt enkelt: utbildning kan aldrig vara tillräcklig. Men samtidigt finns det en verklighet som sätter gränser och frågan blir då istället hur man bäst utnyttjar tillgängliga resurser. I detta ligger bland annat vikten av bra övningsanordningar, där en kompetent instruktör förmodligen är viktigare än själva övningsanordningen, men som tillsammans skapar förutsättningar för realistiska, miljömässigt hållbara och säkra övningar. Vi måste också ha utbildningssystem som använder hela skalan från teori, via småskaliga modeller till stora modeller. Allt vi arbetar med i utbildningen är faktiskt bara modeller, och man måste komma ihåg att alla modeller är mer eller mindre felaktiga medan vissa är användbara.

Det fel som vi alla ständigt gör, är att vi glömmer sammanhanget: den byggda miljön har oerhört stor betydelse för räddningstjänsten och de förutsättningar vi har för räddningsinsatser. I Sverige har vi byggnader som är förhållandevis förlåtande och som ofta endast behöver mindre styrkor för att nå ett gott resultat. Så är det inte överallt och jag är rädd att vi går en liknande framtid till mötes: konstruktioner och byggsätt håller på att förändras på ett sätt som i en framtid kan komma kräva mer räddningsresurser med högre kompetens. Räddningstjänsten är faktiskt en del av samhällets skydd, inte minst när det gäller brand i byggnad, och vi kan inte bygga hus och annan teknisk infrastruktur utan att ta hänsyn till räddningstjänstens förutsättningar. Olyckor kommer tyvärr alltid att inträffa och någon måste kunna hantera detta.

Sverige, som under många år har betraktats (och betraktas fortfarande) som ett föregångsland i räddningstjänstutbildning, håller på att bli förbisprunget. När andra länder förlänger sina befälsutbildningar, gör vi våra kortare. När andra länder ställer allt högre krav på räddningstjänstutbildningen, har vi skapat ett kravlöst system. Andra länder ställer kompetenskrav på sina instruktörer, medan vi diskuterar certifiering av räddningsledare. De enda krav vi för närvarande har är ju på räddningsledare, vilket jag nog skulle kunna tycka är minst viktigt. Hur kunde det bli så här?

Men jag är kluven: jag får också signaler om att det finns en oerhörd vilja att lära och utveckla svensk räddningstjänst. Möjligheterna till att mötas har blivit fler och diskussionerna är många gånger sunda och utvecklande. Men inte alltid. Veckans bästa uttalande kom från vår grekiske vän: ”Man kan inte stå still. Världen runt oss förändras oavsett om man vill eller inte och rör man sig inte framåt, rör man sig bakåt”.

Med detta ska jag be att få önska alla Läsare en varm, skön och avkopplande sommar. Läs gärna något utvecklande och stimulerande, men gör inget som jag inte skulle göra. Vad det nu skulle kunna vara…

Stefan Svensson

På vetenskaplig grund

Forskning och vetenskap har kommit att bli allt viktigare i många sammanhang, även inom skydd och säkerhet.

Utbildning ska vila på vetenskaplig grund. Myndigheter har forskningsråd och man vill gärna engagera forskare för att få ”tyngd” i sitt arbete.

Syftet är, förhoppningsvis, att skapa kvalitet och trovärdighet.

Samtidigt blir det allt lättare att ta del av forskningsresultat, forskaren vill gärna få omsättning på sina resultat och i den vetenskapliga världen inser man vikten av att synas och att göra sina forskningsresultat lättillgängliga. Syns man inte, finns man inte.

Men, och detta är medaljens baksida, forskarvärlden är beroende av pengar, ofta i konkurens med andra forskare.

Det finns då en uppenbar risk att beställaren av forskningen dikterar villkoren i allt för hög grad och till och med påverkar slutresultatet så att det pekar åt ett visst håll.

Det är ju inte okänt att det är relativt enkelt att ”räkna baklänges”: utifrån önskat resultat, går det många gånger att härleda detta bakåt och skapa till synes trovärdiga indata som passar det önskade syftet.
Detta blir då väldigt svårt för forskaren att stå emot, eftersom man ju så gärna vill ha pengar även fortsättningsvis.

Risken är stor att resultaten manipuleras eller förvrängs för att passa beställarens syften, vilket kan vara väldigt svårt att genomskåda.

Även andra forskare kan ha svårt att genomskåda detta, eftersom det kan kräva en ganska stor arbetsinsats att sätta sig in i vad någon annan har gjort.

För de som står mer eller mindre utanför den vetenskapliga världen blir det då i princip helt omöjligt att genomskåda. Sker påverkan mer eller mindre systematiskt eller under en längre tid, kan detta leda till helt felaktiga slutsatser.

I räddningstjänstens värld kan den här typen av manipulationer leda till säkerhetsproblem eller att det vi gör skapar mer oreda eller skada, än vad olyckan i sig gör.

Som forskare kan jag ju egentligen inte ta ansvar för hur mina forskningsresultat används, men jag måste ju ändå ha en viss moral i hur resultaten presenteras och att mitt arbete är så transparant som möjligt.

Jag vill ju att användaren ska förstå vad jag har gjort, hur jag har kommit fram till mina slutsatser och vad slutsatserna innebär samt hur dom kan användas. Framförallt vill jag ju inte att mitt arbete förvrängs eller används på felaktiga sätt.

Till skillnad från vad många tycks tro, är forskning mer än att bara mäta eller läsa saker och att dra slutsatser utifrån detta.

Forskning är en aktiv, planmässig och metodisk process som syftar till ny kunskap eller nytt vetande. Ofta måste man vrida och vända på problem, se saker från olika håll och det är sällan som man kan dra några tvärsäkra slutsatser.

Kvalitetsgranskningen i den vetenskapliga världen sker normalt genom att forskare granskar forskare, vilket i och för sig bör kunna borga för god forskning.

Men det finns inga garantier för kvalitet, i synnerhet inte i ett väldigt smalt forskningsområde med få aktiva forskare där alla känner alla och där samarbete är med vardag än undantag.

Och bara för att en etablerad forskningsorganisation har genomfört ett arbete, så blir det inte med någon automatik forskning eller vetenskap.

Ibland kan man även se en ”konflikt” mellan yrkeserfarenhet och akademi. För mig finns ingen sådan konflikt: båda synsätten behövs för att få ny kunskap eller nytt vetande.

Ofta kan yrkeserfarenhet och det vetenskapliga komplettera varandra i vår ständiga strävan efter framgång. Erfarenheten kan till exempel ge uppslag till forskning, medan vetenskapen kan skapa underlag för att bygga upp ny erfarenhet. Det är inget antingen eller, det är både och.

Jag som forskare är också oerhört beroende av yrkeserfarenheten: om vi tillsammans kan hjälpas åt att skapa ny kunskap och nytt vetande, finns det än bättre möjligheter för god forskning och bra slutsatser, än om jag skulle sitta själv på min kammare och knåpa.

I mitt fall är bisysslan som deltidsbrandman fantastiskt värdefull och det ger insikter som är få förunnat. Ni som möter mig ute på skadeplatser bidrar mer än ni någonsin kan föreställa er. Min förhoppning är att jag på något sätt kan bidra tillbaka.

När ni läser en vetenskaplig rapport (eller vilken rapport som helst), läs då inte bara slutsatserna. Fundera på vad slutsatserna grundar sig på och hur arbetet har bedrivits. Man bör kanske till och med fundera över vem som är beställare.

Stefan Svensson