Effektivare utredning?

Det är inte utan ett visst intresse jag, liksom många andra, har tagit del av kommittédirektiven till en effektivare kommunal räddningstjänst (Dir. 2017:15).

Tyvärr blir jag något beklämd, eftersom de allra flesta frågor som berörs i direktiven redan är utredda och behandlade, i lag, förordning, proposition, föreskrift eller allmänna råd samt att det finns såväl forskning som utbildningsmaterial, där stöd står att finna.

Låt mig ge några exempel, med bas i direktivens sammanfattning (jag vet, det finns säkerligen mer underhandsmaterial samt att det rimligtvis bör ha hänt en del på utredningsfronten).

Det första jag inte avser beröra är begreppet likvärdigt, eftersom jag skrivit en hel del om det redan. Men kort sammanfattat: skydd mot olyckor ska inte vara likvärdigt, det ska vara tillfredsställande. Detta framgår med all önskvärd tydlighet i propositionen till lag (2003:778) om skydd mot olyckor (Prop 2002/03:119).

När det gäller effektivt och effektivitet är det tämligen väl utrett i Prop. 2002/03:119. Bedömningen av effektiviteten görs således bland annat utifrån planering, organisering, kompetens, förmåga, övning, utrustning, ledning och samverkan. Tidsaspekten är central är därför särskilt nämnd i lagtexten.

Det som framförallt kan vara värt notera, är att kostnadsfrågan inte berörs överhuvudtaget i propositionen. Med ”effektivitet” avses således inte ”kostnadseffektivitet”. Vid bedömning av effektivitet tas således ingen hänsyn till kostnader, även om detta självklart i praktiken är en faktor som måste tas hänsyn till.

De ställningstagande kring effektivitet som följer av detta bygger således på vad som anses rimligt i förhållande till det skydd för medborgarna som kommunerna förväntas bidra med. De eventuella kostnader som uppstår bör då anses som fullt rimliga. Kostnaden kommer dock i andra hand, medan behovet av skydd är det primära.

Jag har även skrivit om detta tidigare: räddningstjänst (inklusive insatser, beredskap, tillsyn, utbildning, mm) bör betraktas som vilken försäkring som helst: det är något vi betalar för, men som vi helst inte vill ska falla ut. Men vi vill ändå inte vara utan.

Att den mer faktiska verksamheten (inklusive insatser, tillsyn, mm) ska bedrivas såväl effektivt som säkert (inklusive rättssäkert), är åtminstone för mig en självklarhet. Jag vill hävda att kunskap och utbildning är ytterst grundläggande. Och som underlag för god utbildning, och följaktligen även god kunskap, är då givetvis forskningen en viktig ingrediens som kunskapare och kunskapsbärare. Här finns det givetvis en hel del i övrigt att önska.

Rekryteringen (och bibehållande) av deltidsanställda brandmän är en ytterst viktig fråga som har mycket stor betydelse för samhällets säkerhet, inte minst då cirka tre fjärdedelar av svensk räddningstjänstpersonal utgörs av deltidsanställda brandmän. Man bör ha i åtanke att yrket som deltidsbrandman är något som sker vid sidan om eller utöver en ordinarie anställning.

Även här är problemen i mångt och mycket redan utredda (men tyvärr fortfarande olösta). Lite kort kan dessa problem sammanfattas som konkurrens mellan familj, fritid, ordinarie arbete och räddningstjänstanställningen.

Samtliga dessa problem går att lösa, och det är till allra största delen kommunerna själva som måste finna lösningar. Men det underlättas inte av att ersättningen för beredskap och insatser utförda av deltidsbrandmän är låg. För den enskilde finns det helt enkelt inget ekonomiskt incitament att välja yrket som deltidsbrandman.

Frågan om samverkan har debatterats både länge och väl. Men lagen om skydd mot olyckor ställer redan idag krav på att kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för verksamhet enligt lag ska samordna verksamheten samt samarbeta med varandra och med andra som berörs. Jag kan inte se hur detta skulle kunna förtydligas (även om det givetvis kan bli bättre i sak).

Den i sammanfattningen sista aspekten, och detta är förmodligen det viktigaste, handlar om statens stöd och tillsyn. Efter att under många år varit inblandad i såväl nationell som internationell räddningstjänst, finner jag det ytterst förvånande att många andra länder väljer att såväl förlänga räddningstjänstutbildningar som säkra upp kvalitén i sådana utbildningar och inrätta nya utbildningar, inklusive att öka/förbättra de praktiska/faktiska förutsättningarna för räddningstjänstutbildningar.

I Sverige däremot, uppfattar jag det som att utbildningar förkortas, tas bort och där kvalitén inte alltid hamnar i fokus. Istället är det kortsiktigt ekonomiskt tänkande som tillåts styra.

Min uppfattning är att staten i sitt stöd och i sin tillsyn måste lägga mycket större kraft på kvalitet, inte minst då utbildningskvalitet eftersom detta hade löst en mängd andra problem, till exempel de områden jag redan berört. Kommunerna måste också förstå att även om kvalitet kostar, måste behovet av skydd mot olyckor vara i fokus och att detta skydd måste få kosta.

Det finns givetvis fler aspekter kring vad utredningen avser belysa som kan diskuteras, men generellt kan jag inte se behov av att ytterligare utreda flera av dessa aspekter. Mycket är redan tillräckligt tydligt i gällande lagstiftning (inklusive dess förarbeten) eller att det finns annat underlag som berörda myndigheter och organisationer kan använda för att utveckla, förbättra och effektivisera sina verksamheter.

De frågor som belyses i direktiven och som eventuellt inte redan är utredda, hanteras bäst genom forskning och utbildning. Inte genom förändringar i lagstiftningen.

STEFAN SVENSSON

Skumt värre

Kemikalieinspektionen gav nyligen ut en rapport från ett avslutat regeringsuppdrag, om högfluorerade ämnen i brandsläckningsskum. I stora drag går slutsatserna ut på att skumvätska/släckvatten från fluorbaserade brandsläckningsskum ska samlas upp och destrueras.
Bakgrunden kan bland annat sägas vara de senaste årens upptäckter av släckmedelsrester i till exempel vattentäkter.

Syftet med en begränsning och rent av förbud är givetvis gott och välkommet. Räddningsinsatser ska inte åstadkomma större skada, i synnerhet inte på lång sikt, än vad olyckan i sig ger upphov till.
Samtidigt lever jag i tron av att det inte finns räddningstjänster som med berått mod använder skum i närheten av känsliga områden, inte minst som en följd av Miljöbalken som vi levt med under ett flertal år. Sunt förnuft bör väl också få de flesta att tänka till både en och två gånger innan man pumpar ut kemikalier i naturen (ja, skumvätska är en kemikalie).

Men sunt förnuft är inte alltid så sunt. Och det är väl få av oss som i stridens hetta kan bedöma vad som är bra och vad som är dåligt, och det kan ofta bli som att välja mellan pest eller kolera.
Men jag blir förvånad över de undantag som föreslås, för funktionstester av släckutrustning i fasta installationer, användning till sjöss samt för viss utbildningsverksamhet inom Försvarsmakten. Funktionstester kan mycket väl göras med andra alternativ eller så kan systemen helt enkelt bytas ut eller byggas om.

Och är det någonstans det verkligen borde vara ett totalförbjud (med omedelbar verkan) så är det väl till sjöss och framförallt inom Försvarsmakten. Det är ju här som de största problemen har uppdagats. Men, i vanlig ordning, gör staten undantag för sig själv.
Det känns som om detta är ytterligare ett förslag med syfte att begränsa de kommunala räddningstjänsternas möjligheter att arbete säkert och effektivt.

Det finns dessutom alternativ som är fria från högfluorerade ämnen och i praktisk användning är dom väl så bra som tidigare fluorbaserade skumvätskor. Det tog faktiskt inte särskilt många minuter för mig att hitta sådana alternativ. Även dessa kan givetvis påverka miljön, men denna påverkan blir dels mer lokal och dels mer kortvarig.

Så länge man håller sig till sådana skumvätskor, kanske det till och med finns anledningar att överväga användningen av skum i fler situationer. Kanske. Och inne i byggnader torde det inte vara allt för svårt att samla upp skumvätskan. Ja, det finns risk för egendomsskador som en följd av skumanvändning, men detta måste ställas mot skador till följd av olycksförloppet. Pest eller kolera.
– Skum kan minska den totala mängden släckmedel som behövs.
– Det kan därmed minska det totala utsläppet av farliga ämnen till mark och vatten.
– Skum kan även reducera utsläppen till luft och binda ämnen som annars betraktas som hälsofarliga, inte minst för räddningstjänstens personal.
– Skummet kan även minska egendomsskadorna, eftersom mindre mängd släckvatten behövs.

Detta kräver dock kunskap och därmed även utbildning. Världen inte är svart eller vit. Utsläpp av kemikalier, inklusive skumvätskor, till miljön måste begränsas. Men samtidigt ska man komma ihåg att det inte finns några patentlösningar, inte ett sätt som är rätt. Man måste göra bedömningar i varje enskilt fall.
Att då räddningstjänstens utbildningsmöjligheter inte direkt förbättrats under senare år gör ju inte saken lättare. Utredningens förslag ter sig för mig något uddlösa, inte minst på grund av de undantag som föreslås. Tyvärr.

Utredningen innehåller flera intressanta skrivningar, till exempel den om alternativa släckmetoder. Det som där skrivs kan tolkas som att vattendimma skapat med högt tryck (vilket skulle ge väldigt små vattendroppar, vilket i sig inte är helt korrekt eller i alla fall inte hela sanningen) skulle kunna användas som ett alternativ till skumbrandsläckning. Kanske i vissa mycket speciella situationer men knappas generellt.
I ett utredningsuppdrag som med största sannolikhet har utförts av en rad ytterst kunniga experter inom kemiområdet, finner jag det förvånande att den här typen av grodor kan slinka med. Det är nästan så man undrar vilken ”brandsläckningsexpertis” som konsulterats.

STEFAN SVENSSON

Svårt göra bra utredning av insats

Det är svårt att göra utredningar av insatser, bränder eller andra olyckor. Eller rättare sagt: det är väldigt lätt, eftersom man vet vad svaret ska bli.

Utredningar görs ju efteråt, när utgången redan är given. Då blir det också väldigt lätt att anpassa indata så att de matchar utdata, vilket är väl känt inte minst i vetenskapliga kretsar: att skapa en modell av kända in- och utdata är ett vanligt arbetssätt.
Men om man inte vet slutresultatet, så blir det väldigt svårt att göra en utredning (eller att skapa en modell). Och även om slutresultatet är känt, så är vägen dit fortfarande en gissning. Ibland blir gissningen lite bättre och ibland blir den lite sämre.
Om man då till exempel ska utreda en räddningsinsats, så måste man försöka sätta sig in i hur situationen faktiskt var då till exempel ett beslut fattades och i vilket sammanhang beslutet och dess underlag togs fram.

Det som vid ett sådant tillfälle av alla inblandade kan ha uppfattats som fullständigt logiskt, naturligt eller självklart, kan med eftertankens kranka blekhet komma uppfattas som fullständigt vansinnigt.
Det där händer nog oss alla lite då och då, till vardags såväl som i tjänsten. Hur ofta har jag inte själv tänkt att ” det där var ju förb—t korkat gjort av mig”?

I samband med ett utredningsarbete, kan jag också genomföra allehanda tester, försök och experiment, jag kan tillkalla all världens expertis och alla inblandade kan tillåtas delge sina synpunkter och sina perspektiv på händelseförloppet.
Jag har ju all tid i världen, eftersom händelsen redan inträffat och någon ytterligare utbredning av skadan kan inte ske.

Men i samband med pågående räddningsinsats, sker bedömningar och beslut på plats, utifrån de omständigheter som råder där och då, och vid en exakt tidpunkt, varken tidigare eller senare.
Det går av lätt förklarliga skäl inte att söka i vetenskapliga databaser, utföra tester eller försök, använda avancerad mätutrustning eller tillkalla särskild expertis från när och fjärran. Det är endast i ytterst speciella fall som så eventuellt sker. Ytterst.

Det är inte heller rimligt att på plats utföra undersökningar som riskerar att ställa till större skada än vad olyckans händelseförlopp redan åsamkat. Såväl i samband med räddningsinsatsen som vid utredningen efteråt, är det i praktiken omöjligt att påvisa något som aldrig kommer att inträffa eller som aldrig har inträffat.
Inte ens med facit i hand. Kvalificerade gissningar är förmodligen det närmaste man kan komma. Men det förutsätter kvalificerade utredare som förstår problemets hela spännvidd.

De bedömningar räddningstjänstpersonalen gör i samband med räddningsinsatser är således milt sagt svåra. Som underlag för sådana bedömningar har man bland annat att förlita sig till personalens samlade kompetens (som lite förenklat kan sägas vara en harmoni av kunskaper, färdigheter och erfarenheter) i kombination med förhållandena plats och samtliga sinnen (syn, lukt, känsel, hörsel).

Men bedömningen kan bara ske utifrån det som redan inträffat och utifrån förhållandena just då, inte utifrån något som kanske, med högre eller lägre grad av sannolikhet, kommer att inträffa senare.

Det går alltid att söka efter mer information och fler förutsättningar, men det måste finnas en rimlighet i hur mycket beslutsunderlag man tar fram. För mycket information kan också göra det än svårare att fatta beslut: det blir helt enkelt mer information att sålla bland och den mänskliga hjärnan har en begränsad kapacitet att utföra denna sållning.

När jag tittar på utredningar av räddningsinsatser, kan jag många gånger hålla med om utredningarnas kritik och slutsatser: räddningstjänsten borde kanske ha gjort både det ena och det andra. Men det är ju med facit i hand.

Utredaren gör ofta felet att inte sätta sig in i situationen eller i sammanhanget vid tillfället för beslutet eller då åtgärden vidtogs. Det är lätt att vara efterklok och med facit i hand är det lätt att göra en utredning. Men att göra en bra utredning är svårt.

Stefan Svensson