Det ena får inte utesluta det andra

Sedan en tid tillbaka löper det en FIP-våg över landet och såväl benämningar som definitioner varierar: förstainsatsperson, förstainsatsbefäl, liten enhet, taktisk enhet, specialenhet, mm. Definitionerna, i termer av förväntad ”effekt”, spänner från personalbärare till att bryta den negativa händelseutvecklingen eller att få ögon och öron till olycksplatsen så fort som möjligt.

Utrustningen i dessa enheter varierar också en hel del, från nästan ingenting till en hel massa prylar och bemanningen kan vara såväl brandsoldater som styrkeledare, en person eller flera. Men, som vi alla är väl medvetna om, variationen berikar, det finns inte två stationsområden som arbetar på samma sätt eller har exakt samma behov. Grundidén är fortfarande att den som råkar ut för olycka, ska få rimlig hjälp inom rimlig tid och lösningarna på detta måste utformas lokalt. Svårare än så är det inte.

Anledningarna till FIP-vågen är förmodligen flera. Snabbhet är en: dels är ett mindre fordon normalt något snabbare än ett stort, dels kan en deltidsbrandsoldat bege direkt från hemmet eller arbetsplatsen till olyckan utan att passera en brandstation. Även den tekniska utvecklingen kan ha dragit sitt strå till stacken. De senaste åren har mindre, och ofta mycket effektiva, släcksystem sett dagens ljus, inklusive diverse högtryckssystem, tillsatsmedel och släckgranater. Och även ledningshjälpmedel såsom radio, telefon, GPS, mm, har bidragit. Dessutom kan man inte utesluta att rekryteringen av deltidsbrandsoldater har underlättats, då rörligheten inom stationsområdet ökat. Men även ekonomin kan ju spela in i detta.

Således, nu ska vi stanna upp och fundera ett litet tag.

Antalet anmälda brandskador minskar men kostnaderna ökar. Även kostnaderna för vattenskador tycks öka, något som jag dock ännu inte lyckats bekräfta. Det förekommer också slarvigt släckta bränder där räddningstjänsten vid brand i byggnad har återvänt till samma adress inom två timmar vid 484 tillfällen mellan åren 1996 och 2009. Således, man har återvänt vid 0.3% av insatserna mot brand i byggnad. Om detta ökar eller minskar framgår dock inte. Till detta kan man lägga att sedan 1990 har folkmängden ökat med 11%, trafikarbetet har ökat med 20%, antalet räddningsinsatser har ökat med över 5%, medan beredskapen över landet har minskat med över 20%. Även utbildningssystemet har förändrats, där kopplingen mellan byggnadstekniskt brandskydd och räddningsinsatser kanske inte längre är så tydligt som det tidigare var.

Kan det vara så att det finns ett samband? Snabbhet är visserligen ofta bra när det brinner, men i FIP-yran kanske vi har glömt att det inte alltid går att ersätt ”stor resurs” med ”kort tid”? Det krävs normalt ganska mycket mindre vatten för att släcka en brand än vad man kan tro. Men ibland är det precis tvärtom, att det krävs ganska mycket mer vatten för släckning än vad man kan tro. Ett exempel kan vara vid så kallade konstruktionsbränder, dvs en brand som har spridit sig från rummet till själva konstruktionen. Man kan dra en försiktig parallell med forskning kring skogsbränder, som pekar på att det kan krävas över 1 liter vatten per kilo bränsle för släckning av glödbränder. Då blir det mycket vatten i ett hus. En ”vanlig” rumsbrand kräver inte mycket mer än cirka 2 liter vatten per kvadratmeter och minut.

Samtidigt förändras byggnadstekniken: lätta och brännbara konstruktioner gör sitt intåg och det finns exempel i närtid på hela fasadkonstruktioner som brinner upp och sprider brand mellan brandceller på kort tid. Trots att dom klarar provningsmetodens krav.

Om man då funderar på mindre enheter (FIP?) med mindre släckkapacitet och färre personal, inser man förhoppningsvis att för vissa bränder är detta inte tillfyllest. Med snabbhet finns det visserligen förutsättningar att stoppa branden innan det blir en konstruktionsbrand. Men vad händer om branden startar inne i konstruktionen och om konstruktionen då är brännbar?

Missförstå mig rätt, jag är ytterligt positivt till FIP. Men man måste nog behålla slagkraften också: det ena får inte utesluta det andra. Sveriges räddningstjänstberedskap är kanske inte så god som vissa tycks vilja göra gällande. Att hantera kriser, risker och olyckor kräver utöver hjärna också händer och fötter.

Stefan Svensson